söndagen den 13:e november 2011

Den galna kvinnans eviga återkomst

Heberlein har svängt från en sträng självtuktande Eberhardlinje till Anna Odellbejakelse - något förenklat men ungefär så tolkar jag det - men se då träder Lowden, efter sin sågning av Heberlein, ut som "aspergers".
Inte för att det är något fel med att ha asbergers, men nej, det tror jag inte. Jag tror att det är ett klart fall av överdiagnosticering och något Lowden borde sparka i häcken.
Mitt intryck - jag som bara blivit galenförklarad av kulturmygg då de befarar att jag har rätt - är som sagt att de frekvent duggande diagnoserna tillfälligt har kommit att ersätta etiketten "kvinnolitteratur", en kategori garanterat ingen vill hamna i. Att bli upphittad av en framtidens Ebba Witt Brattström vore som att bli utsatt för ett barmhärtighetsmord. Tiderna förändras, och det är för sent att dela in litteraturen i en manlig allmängiltig avdelning och en kvinnlig marginell.

Stark man och svag kvinna eller tvärtom:



Det tolkas på ett annat sätt - det skriver Heberlein också om i sin nya bok - om en kvinna blir förryckt (jag tillåter mig att använda förmoderna begrepp, för att hålla stånd mot positivismen) eller mjältsjuk (eftersom en kvinnas främsta plikt är att få andra att må bra, till exempel att vårda dystra män eller i bästa fall barn och gamlingar). Manliga rallarsvingar leder till en blek och pliktskyldig, snabbt avklingande upprördhet (det är status med skandal, status att vara kontroversiell, Norén sa sålunda i förväg att han ville att det skulle storma runt hans bok) medan kvinnlig aggressivitet* sprider skräck och avsky, eftersom det är kvinnorna som är kittet i samhället.
Artikeln Trotjänare gör uppror i diagnosfabriken inger mig hugskottet att diagnosraseriet på sina håll i kulturmedierna handlar om positivismens triumf över förryckta konstnärer. Finns det en diagnos så kan man andas ut. Samhällskritik och systemkritik kan då återigen bli en administrativ business. Det finns inget att upptäcka. Det man inte har facit på existerar inte.

Det händer rätt mycket underligheter blogwise: min andra hemsida hade plötsligt sin tidsinställning ändrad till Stilla Havstid. Bara för att nämna en besynnerlighet av många.
Det är svårt att blogga. Jag tror att jag knappt har börjat ana svårigheterna.


* Om den inte är designad som i Män som hatar kvinnor - ej läst boken, filmen är omöjlig att tolka som feminism, den är en pseudoradikal våldspornografisk mansfantasi.

5 kommentarer:

  1. Det heter faktiskt Aspergers syndrom (eller i kortform asperger). Med "p", inte "b". Efter den österrikiske barnpsykiatern Hans Asperger.

    SvaraRadera
  2. Ja det gör det, anonym. Tack för påpekandet - märkligt, jag kanske associerade till bergtagen på nåt sätt.
    Maja

    SvaraRadera
  3. Ah! jag skrev med p första gången, andra gången med b. Ändrar sedan.
    Maja

    SvaraRadera
  4. Pga en lätt ordlikhet associerar jag alltid aspergers till asplöv - som i "darra som" - fast de aspergare jag har stött på har egentligen varit raka motsatsen till darriga.

    SvaraRadera
  5. Om man hamnar i psykvården som kvinna tolkas det på ett annat sätt om man har barn. Än om man inte har det. Man kan fatta det, dom måste bestämma om man är farlig bara för en själv eller för andra.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)