Nu har jag läst en artikel igen av den sort som slår ut språket hos mig - en dumskalle i Expressen skriver:
Det är det norska samhällets ansvar att ge Utøya ett värdigt minnesmärke.
Som ett irreparabelt snitt genom marken.
En mattighet, den känns i händerna och armarna, samtidigt som det rusar runt i huvudet. Jag säger inte så mycket, jag tror att den här vidrigheten kommer att stoppas ändå.
Adam and the Ants tyckte jag var ett rätt intressant band 1980, fick för mig att jag skulle lyssna på dem igen och jodå, inte så tokiga.
2 kommentarer:
Låt dem inte slå ut språket hos dig... Men jag förstår vad du menar. Iskallt skrivet.
Calamity
Ja, titta på de där raderna. Vilken typ av anda de präglas av.
Skicka en kommentar