söndag 19 april 2009

Krimturism

Det finns en fransk författare vid namn Jean-Luc Schifano, som dyrkar Neapel på ett helt otvetydigt sätt, utan minsta förbehåll. Han har nyligen lanserat idén att camorran kan fungera som turistattraktion, lite grann i analogi med forna tiders gladiatorspel. Äventyrsresor finns det redan av olika slag (det lär även finnas ett slags kravallturism: folk som åker till städer där det för tillfället är upplopp för att titta på kravallerna, kanske delta i dem i utkanterna).

Jean-Luc Schifano tar ställning emot Upplysningen (som han menar förstör Neapels irrationella och antika själ) och för den "plebejiska" kulturen, allt det som i Neapels tidningar brukar fördömas och kallas barbariet. Ohyfset. Monstruositeten.

Schifano (vars efternamn klingar underligt och inte särskilt angenämt för alla som kan italienska) blir inte sällan bemött med något slags verbala ruttna tomater av napoletanare, som inte alltid uppskattar den sortens romantisering. Till mannens försvar ska sägas att han har bott många år i Neapel, så det är inte någon avståndsflirt.

Till hans försvar ska också sägas att de som älskar Neapel har en tendens att göra det på gott och ont. Även om man inte bör gå så långt som Schifano, utan med själ och hjärta arbeta för en förändring.

Jag har inga siffror, men min gissning är att Gomorra (filmen och boken) kommer att leda till ökad turism. Jag kallar det krimturism i Myggor och tigrar (vet inte om det är jag som har myntat begreppet), alldeles i slutet då jag låter farbror Mario anklaga mig för det, och uppmana mig att lämna ondskan åt proffsen.

Hur utbrett det är vet jag inte, men det kan ha ett samband med det jag skriver om Gombrowicz.

Jag kom att tänka på det idag när jag passerade två killar i T-banan, som diskuterade Neapel. Den ene hade en kompis som hade varit där och råkat ut för strapatser i en gränd; ett möte med mikrokriminaliteten som tog sig skepnaden av ett absurt knivrån som de båda killarna skrattade hänfört åt.

Hur det än ligger till misstänker jag att Savianos Gomorra inte kommer att diskuteras särskilt mycket på ekonomisidor och politiska sidor. Neapel kommer antagligen att fortsätta behandlas som det oförbätterliga andra; kanske inte ens några skjutjärnsjournalister kommer att försöka ta reda på om det finns ett samband mellan mordet på Immaccolata Capone och Ikeas öppnande i Afragola.

Peter Birros ambivalens när han gick omkring i gränderna med kreditkortet i skon, min egen ambivalens som växlade mellan avsky och förtrollning, Roberto Savianos ambivalens när han medger att han är fascinerad av Misso, Pasolinis ambivalens när han uttryckte sin ilska över folket samtidigt som han attraherades av dess söner...

Och Antonio Cardillo, som blev mördad på den gata som uppkallats efter en avrättad jacobin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)