onsdag 22 april 2009

Missos favoritfilm

Borsalino, som inspirerade de goda vännerna och sedermera värsta fienderna Luigi Giuliano och Giuseppe Misso när de var unga.




Misso kallar sig inte camorrista. I själva verket hävdar han att han slåss mot camorran. Enligt hans åklagare är han särskilt farlig för att han inte är camorra. Han är inte riktigt en del av systemet, 'o sistema.

Det finns en del att invända mot Tomas Lappalainens Camorra. Jag ser de minor han undviker att trampa på. Jag förstår att han måste göra det eftersom han har barn. Han är familjefar. Han kan inte ta alltför stora risker.

Men en lustighet i boken har ingenting med konkret rädsla att göra. Det rör sig om ett slags abstrakt markering av distans. När Tomas Lappalainen resonerar om självbiografier av camorrister gör han det under rubriken "Camorristliv". Därefter kommer kapitlet "Camorran i litteraturen". Där behandlas olika författare som har skrivit OM camorran.

Den indelningen har inte med kvalitet att göra. Den är moralisk. Det skulle uppfattas som chockerande om man behandlade camorristers självbiografier som litteratur.

Det märkliga är att här möts två extremer. Det mest våldsamt macho blir behandlat som kvinnolitteratur.
"Kvinnoliv", "camorristliv", inte riktig litteratur.

Och samtidigt handlar bäggedera om bortträngning. Skräcken för det feminina och veka är lika stark som skräcken för det yttersta manliga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)