söndag 28 juni 2009

"Du är Luxenburgyster, och jag är Fan, kära syster"

Jag låter denna travesti på Fredmans Epistel 41 ("Du är Luxenburgstor, och jag är Fan, käre bror")

utgöra mitt svar på brevet från Luxemburg, som lär sitta inne med den dolda sanningen om dubbelmoralens fanbärare farbror Maja, opålitlig våldtagen intellektuell.

Vilka JK.

En sak har brevskrivaren till viss del rätt i, och det är ju detta med camorran. De gånger jag skriver om densamma så kommenterar inte särskilt många. Däremot tror jag hon har fel när hon ska förklara varför - att det är så få som vet särskilt mycket om den. Det har skrivits en hel del om camorran i samband med Roberto Savianos bok, artiklar av skribenter som plötsligt upplevde det som att de var informerade och visste en hel del och var angelägna om att påpeka att de hängde med.

"Ingen tar skit i de lättkränktas land" skriver psykiater Eberhard. Jag ska erkänna att en av de saker som nästan gjorde mig förtörnad var att ganska få debattörer vågade nämna att jag vet för mycket om camorran.

Men de som gjorde det, män som kvinnor, gjorde det på ett tystlåtet sätt eftersom det handlar om det onämnbara. Jag är tacksam över att det inte blev några löpsedlar.

Det dolda syftet med bloggen är att den kommer som en tjuv om natten.

Jag vet inte om det är spekulativt och fel att visa denna video, har dragit mig för det, men det är så här det är.

torsdag 25 juni 2009

onsdag 24 juni 2009

Pausprogram

Well, tiger lovers, med tanke på att en del kommentarfält har en tendens att ta slut, så kan man fortsätta här.



En grej till: är det någon som vet hur man kan få tag i Balladen om Kråkguldet, sjungen av Torstein Bergman?

tisdag 23 juni 2009

Camorra news

Efter klanerna Di Biasis och Missos försvinnande är det nu familjen Sarno som expanderar mest i Neapels innerstad, skriver tidningen Roma. Utöver en militärisk skicklighet ger de prov på diplomatiska talanger.
(Missos sambo Assunta Sarno tillhörde för övrigt den familjen).

Bör tilläggas att journalisterna sällan vet riktigt hur det förhåller sig. Spekulationer är legio.

måndag 22 juni 2009

Författargnäll

Den ärade förläggaren skickade kontraktet precis innan han gick på semester, och sa att om jag skrev under direkt kunde jag få förskott nu, annars blev det till att vänta till augusti.

Det är inga stora förskott man får, kan jag tillägga. Efter skatt, moms och sociala avgifter landar man ungefär på en genomsnittlig månadslön, och därefter kommer det inga royaltys förrän ett år efter det att boken kommit ut, alltså i detta fall om två och ett halvt år.

Finns det några andra yrkeskategorier som måste vänta så länge på lön?

“Staten och Kapitalet sitter i samma båt. Men det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar….”
Alla tjänar mycket mer än författaren.

De elektroniska rättigheterna tjingar förlaget på för sju år framåt, men utan att förbinda sig till att framställa någon elbok.
Det är ju vansinne.

Se även:
http://isobelsverkstad.blogspot.com/, inlägget "Att sälja sin elektroniska själ".

Fullt igen?

Jag försökte svara Grynna, men det gick inte att kommentera. Gränsen tycks gå strax över tvåhundra kommentarer. Det är OK att fortsätta diskutera här.

söndag 21 juni 2009

Signed, sealed, delivered...?

Jag sitter här med ett kontrakt… Skriva under eller ej?

Den heter Mäktig Tussilago.
Vansinnigt stolt är jag.

Försökte för länge sedan yrka på att verket borde dyka upp nästa februari/mars. Samtidigt som blomman i titeln. Det var omöjligt.
Det blir till att vänta.



Författargnäll är förbjudet i denna blogg... Skit i mig, sannerligen...

Men om man ser det rent historiskt, och det bör man alltid göra vad det än gäller, så tog det bara ett par månader att få ett manus i tryck på Strindbergs tid.

Allt kött är hö och det gäller den mesta litteraturen också. Men idag måste författare ha en ganska underlig tidsuppfattning för att kunna fortsätta med sitt värv.

Klart att jag inser att i jämförelse med hur en städare hade det på ett speakeasy under depressionens trettiotal är det här ett lyxproblem. Därför avhåller jag mig ifrån att påtala de ekonomiska klyftorna inom kulturbranschen.

lördag 20 juni 2009

"Flera allvarliga psykiatriska tillstånd"

För lundgrensföringens skull vill jag tipsa om två nya texter om Myggor och tigrar. I det senaste numret av tidskriften Glänta visar skribenten Christian Lenemark på ett helt strålande vis varför Lars Noréns dagböcker och Myggor och tigrar är två helt olika saker. Han sätter min bok i samband med surrealismen, och Noréns dagböcker med behaviorismen.
Sedan visar Lenemark hur den uttalat politiska dimensionen av Myggor och Tigrar (en aspekt som saknas hos Norén) avspeglar sig i kompositionen: från en klassiskt och traditionellt berättad begynnelse, till att språket alltmer löper amok.

(Det kan tilläggas att det skedde en parallell rörelse i verkligheten runtom mig: dialogen mellan mig och camorrakvarteret blev allt tätare och givetvis farligare).

Och sen är det då den här psykiatern. David Eberhard. Han har skrivit en bok som heter “Ingen tar skit i de lättkränktas land.” Där ägnar han ett kapitel åt M&T.
Han skriver bland annat:
“Boken är intressant på flera sätt. Författaren är inte en dålig stilist, tvärtom. Många av dem som har försvarat utgivningen har pekat på det. Ändå är boken förunderlig, eller rättare sagt utgivningen av den är förunderlig. Utan att ha träffat författarinnan är det för en psykiater, redan efter att bara ha läst en bråkdel av boken, uppenbart att hon lider av flera allvarliga psykiatriska tillstånd.”

Egentligen behöver man bara titta på omslaget till Eberhards bok, där han poserar något alldeles, för att ställa diagnosen narcissist. Om Eberhard menar att min bok inte borde ha blivit utgiven, kontrar jag med att han aldrig borde ha fått läkarlicens.


P.S
Svinto påpekade att det heter läkarlegitimation.
Det måste handla om en freudiansk felskrivning: jag förväxlade det med vapenlicens.

torsdag 18 juni 2009

Ainbusk med flera

Jag är ingen nationalist, men den här får mig att känna mig...



... som en älg.

Jag har valt en ensam Midsommar i år. Tanken är att jag ska åka till Skansen och delta i firandet i egenskap av spöke.
För övrigt är jag verkligen angelägen om att Sverige inte går med i NATO, och skulle vilja att den debatten också tog fart.
Varför denna smygnatofiering? Varför en utstakad framtid som ingen ens diskuterar?
De nära konflikterna ligger alltid närmast tillhands, och det är inget fel i det. Tvärtom, de är verkliga och konkreta och viktiga. Men de hänger också ihop med det som utspelar sig långt ovanför allas huvuden. Beslut som får mänskliga konsekvenser.
Det får inte komma som en överraskning ännu en gång att något som presenterades som nödvändigt och oundvikligt, opåverkbart, visade sig vara ett felaktigt beslut fattat av ett fåtal.

onsdag 17 juni 2009

Ank-Käthes släkting



Video med Midsommaranknytning?

Det verkar ha blivit fullt...

... i kommentarfältet under ett inlägg nedan, och önskemål har också framförts om att jag borde ta bort det helt och hållet. Bara några synpunkter: jag tycker att "Arg" gjorde bra och hederliga inlägg, som inte förtas eller påverkas av att h*n är anonym. "Daddy" pekar i ganska hög utsträckning på andra fall - bl.a på en mamma som fått sympati genom att framträda i media, och på Gömda-historien - och hävdar att det generellt råder olika villkor för män och kvinnor, samt att hans enda möjlighet är att framträda offentligt i sin blogg. För egen del tycker jag fortfarande det jag säger i mina kommentarer. Hur som helst: det är inte meningen att det ska råda rädsla i bloggen, rätten till anonymitet är orubbad. Och så är det väldigt fint väder.

tisdag 16 juni 2009

Ank-Käthe kungör

Eftersom rätt poet redan har vunnit och dessutom fått sin identitet röjd av några illbattingar i kommentarfältet, så kungör Ank-Käthe att den sista dagen får man rösta på den poet man tycker bäst om.
Att kungöra är ett tungt göra för Ank-Käthe.

måndag 15 juni 2009

Sluta massmediepsyka knubbisar!

Jag kan inte låta bli.

Det gäller en i och för sig god nyhet i Metro: "Trots fetmalarmen - färre tjocka barn".

Larmrapporterna om allt fler överviktiga skolbarn är alltså falska, enligt Folkhälsoinstitutet: ökningen är visserligen kraftig om man jämför med för tjugo, trettio år sedan, men de senaste fem åren har siffrorna sjunkit.
Rapporterar Metro.

OK, det är kanske inte nyttigt att vara överviktig. Men hur känns det för en liten tjockis att läsa: "färre tjocka barn"?

En tioåring på väg till skolan kanske. Överensstämmer inte med några ideal. Läser Metro. Blir möjligen lite mer ledsen än tidigare.

Nu får det vara nog med folkhälsotjafset.
Tycker jag (som var spinkig som liten).

söndag 14 juni 2009

Nätet

"Jag ska göra er till människofiskare", sa människosonen.
Jesus Kristus.

Då menade han inte att man ska vända andra fisken till.



På begäran av Claes, apropå debattmoral på nätet.

Olle och Gud

... heter en ny programserie i P1.
Jag gör reklam för det redan nu; det börjar den 23/6.

"Präst och kyrkoherde Olle Carlsson reder, tillsammans med sina gäster hemma vid köksbordet på Högbergsgatan, ut konsekvensen och omständigheterna kring olika moraliska dilemman i livet. I programmet finns inget rätt eller fel samtalet förs utifrån de medverkandes egna erfarenheter och relationer och synpunkter till dagens ämne. Vad kan vi lära oss av livet?

Ni radiolyssnare är också välkomna att lämna synpunkter eller tankar då det gäller t ex tema, samtal, berätta gärna egna upplevelser. Har du själv, någon gång varit otrogen, stulit, ljugit, är du elak, avundsjuk... har du ett moraliskt dilemma du funderat på?"

Se vidare:
http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=3424

Jag ska vara med någon gång i juli, på temat skvaller.
Hoppas det blev OK: den bästa diskussionen började egentligen när bandspelaren var av, anser/inser jag, men hoppas ett och annat hörvärt sades medan det rullade.

Ank-Käthe påminner om att det bara är ett par dagar kvar att rösta på poeterna.

lördag 13 juni 2009

Lösenord

Jag hoppas att Tristan I Hugo kommer tillbaks.
Tills dess en bröderna Marx-scen som anknyter till frågan om det bör krävas något slags lösenord för att släppas in på detta speakeasy.
(Svaret är i och för sig nej, det är öppna dörrar, däremot bra om man skriver under sina inlägg med en signatur).


Minnen av Tristan

Det lilla mörkertalet har krympt.
Farbror Maja, dubbelmoralens fanbärare, råkade göra ett försoningsoffer av Tristan.
Se kommentarerna under föregående inlägg.
Jag vet av egen erfarenhet vilken generös verksamhet det är att lägga ner energi på att kommentera.
Och Tristan var inget troll.
Nej.
Han kanske var "perlokut". Det har jag fortfarande inte tagit reda på vad det betyder.
Men hur perlokut han än var, så var han en tillgång.
Så jag vill tacka Tristan. Kanske han tar på sig en ny mask och återvänder.
Tills dess: gå i frid.

fredag 12 juni 2009

torsdag 11 juni 2009

Morgondagen

Det öppna kommentarfältets strategi är inte en trojansk häst. Det fungerar inte så. Men det är alltid spännande att fundera över vad som kommer att hända i morgon.

Kommer Thomas E att länka till artikeln "Moraliskt haveri" igen? Kommer Drutten och lena att komma på besök?
Kommer Ank-Käthe lyckas få fler röster på poeterna i luckan?
(Det är lätt att googla fram rätt svar, men roligare att gissa).
Leroys äppelmysterium är på god väg att lösas av Claes, Charlotte sprakar och inte ens Tristan är en syndabock vid det här laget.

Nu senast har också frågan dykt upp om det är NATO eller feministerna som håller i spakarna, och om det är en förolämpning att bli niad som anonym. Vi har ju genomfört du-reformen i Sverige.

Farbror Maja förbehåller sig rätten att påminna om allvaret. Kanske rentav kräva ett ställningstagande. Jag kräver fullständig illojalitet mot mig själv, men ryter ifrån mot allt som har med insinuationer, försök att tysta meningsmotståndare eller hot om uthängningar att göra. Sanningen är avsedd att göra människor fria, inte ofria.

Sedan får var och en begrunda sanningshalten i sina påståenden och övertygelsen bakom sina ståndpunkter.

Det är mer än de flesta gör i "gammalmedia", kan tilläggas.

Jag vill gärna att debatten om svensk utrikespolitik kommer igång. Vart ska vi? Varför och hur?

Sedan höll jag på att bli arg när någon kommentator sa att min blogg var söt, rar och naiv. Då var det bara att svara:


Ofog

"Häng med till Norrland och stoppa Nato!"

http://www.ofog.org/

Som en något yrvaken 08:a kan man tänka att detta är ett vägskäl. Ett svenskt medlemskap i NATO vore det största hotet mot rikets säkerhet just nu.

Och de jävlarna höll nästan på att komma undan med en bombning av Norrland utan att det knappt syns i media.

onsdag 10 juni 2009

Melancholy baby

Good evening, tiger lovers and knott.
Lite skön, soft sång. Schysst gonattvisa.

Here he is: Al Bowly.



See you again, we hope.

Pulcinella

Visst är det öppet för signaturer av alla de slag! Pseudonymer och anonymer. Kanske särskilt nu när jag blivit utsatt för något som skulle kunna tolkas som ett hot:

"Jag menade att Maja, kors i taket, insåg risken att få hitta.se:s kors på hangartaket om hon fortsätter att hålla flygplatsen öppen för kvastpiloterna".

"Björn" inne hos Monica Antonsson.

Det vill säga, risken finns att jag råkar ut för samma sak som Sanna Ax, om jag inte portförbjuder en del skribenter här. Monica svarar att om jag inte har något att dölja, så har jag inget emot att få en aggressiv pil mot mitt hustak på nätet.

Jo, i viss utsträckning har jag det. Har ganska rejält mycket emot det, faktiskt.

Ska skriva om roligare grejer sen... lovar... men jag vill ändå berätta om det här, få det ur mig, och dessutom säga att jag tror mig känna till det där trollets efternamn, plus att det faktiskt är öppet för välkända och okända signaturer att dryfta vad de vill här (ok, till och med pedofili, trots att ämnet är jätteläskigt). Så luften är fortfarande lika hög och fri, I hope. Puh.

Nu till något piggare och gladare. Pulcinella är en rolig figur i Neapels commedia dell'arte:

Dagens tankespråk

Åsikten gör som plikten: skelar.

Amerikanska flygplan bombar Norrland?

Upptäckte just detta i Monica Antonssons blogg.
Har det inte varit knäpptyst om detta i svenska media?

Uppdatering:

Det var ett tag sen jag hade kontakt med aktivister, så jag kände inte ens till organisationen Ofog.

http://www.ofog.org/

tisdag 9 juni 2009

Rockin´ Robin

Idag har det i princip hänt två grejer. Jag har blivit intervujad av TT Spektra, det kändes som att det blev bra, ska bli en sommarserie. Den första artikeln ska handla om Öyvind Fahlström, en annan surrealist, kan man säga.

Det bästa av allt var att när jag skulle bli plåtad på gården så dök grannens katt upp och poserade som en riktig linslus.

Och så har jag ätit middag med mina föräldrar och min moster, som gav mig två små bronsljusstakar som föreställer hindar. Jag trodde det var harar, men min moster säger att det är hindar. De har tillhört min morfar, och de brukade stå på hans skrivbord.

De brukade stå på hans skrivbord, och när jag har städat upp på mitt eget, där papper och böcker ligger i travar, ska de få stå här. Morfar var präst i Norrbo Hälsingland.

Ja det upptäckte förstås Monica när hon släktforskade, hehe...

Är jag verkligen en "kvastpilot"? Ska låta det vara osagt. Men en skarp trut har jag, det är sant.

Jag tror fortfarande att "paranoian" på nätet är bra ämne att diskutera. Anonymitetens väl och ve, ovett, sans och etikett. Munhuggeriet och misstänksamheten. Jag övervägde aldrig ett ögonblick att rösta på piratpartiet. Valet stod mellan miljöpartiet och vänsterpartiet, och orsaken till att min röst landade på det senare är inte att jag är kommunist, åtminstone inte i någon stalinistisk eller maoistisk bemärkelse av ordet, utan i första hand för att jag inte vill att Sverige ska närma sig NATO, inte stå på USA:s sida i ett krig mot islam vilket bara döljer ekonomiska intressen bakom en fasad av mission, och för att jag menar att det behövs en motvikt mot ett hurtigt bejakande av tillväxt till varje pris.

Ungefär så. Rätten till anonymitet på nätet är inte precis gudagiven, och även om jag är glad över allt fantastiskt som finns gratis på YouTube så tycker jag inte att det är konstigt om musiker drar tillbaks sina videos. Fildelning har jag aldrig försökt mig på.
Unni Drougge är att gratulera för att hon fått så många frivilliga donationer, och Lars Gustafsson är en rolig kuf, men ärligt talat - låt fildelande ungdomar rösta på Piratpartiet, så kan andra medborgare tänka på annat.

Apropå duster är den här uppiggande:


måndag 8 juni 2009

Insikt 2

Detta är den rytmiska bloggen.
Dubbelmoralens farbror Maja har förnyat bloggkonsten.

Ank-Käthe kommer från Tyskland och delar ut pudelfrågor.
Mobb, antimobb och antimobbmobb.
- Vad tycker du? Diskutera!
Antimobbmobbmobb.

Nu lite religiöst stök från Neapel.


söndag 7 juni 2009

Latrin och kräkiska

Enligt vissa har den här bloggen degenererat från krog till dynghög.

Det skulle vara roligt att höra anekdoter från tidigare bloggbråk. Kanske ett lexikon över glåpord som brukar utdelas?

Vad är det värsta du har blivit kallad på nätet?

Har du uppträtt som troll?

Har det hänt att du har blivit förväxlad med en annan anonym/pseudonym?

Har det hänt att du har blivit förhäxad av en anonym?

Undrar också om någon läste Alex Schulmans blogg innan den slog igen. Han tyckte själv att den hade blivit för grov och bad om ursäkt för det. Jag läste den aldrig, men där lär personangreppen ha varit frekventa. Var det svart humor med inslag av värme eller var det bara dumt?

Jag har precis varit och röstat. Säger så mycket som att det inte var på moderaterna, folkpartiet eller socialdemokraterna. Det var antingen miljöpartiet, vänsterpartiet eller piratpartiet.

Rubriken är förresten ett citat av en svensk poet.

Nu är det dags för brandkåren. När soporna började brinna mitt i natten snett nedanför min balkong i Neapel så var det två kvinnor som började slänga hinkar med vatten på elden från sina balkonger, de var lugna och värdiga, verkade inte ens förvånade. Det är bland det mest sublimt absurda jag sett. Sedan kom brandkåren, och en av brandmännen fick en hink med vatten i huvudet.


lördag 6 juni 2009

Skiss till ett "mjukt" förhållningssätt till maskeraden på nätet

Jag jobbade en tid på Expressens insändarredaktion. Där fanns några grundregler: skribenterna fick vara anonyma i tidningen, men de måste uppge namn, adress och helst telefonnummer i breven till redaktionen. Orsaken var att insändarsidan var till för privatpersoner, alltså enskilda skribenter som uttryckte sin personliga mening, och inte t.ex politiska partier, intresseorganisationer, företag eller lobbygrupper. Sådana hade förstås replikrätt om de hade blivit kritiserade på sidan, men de fick inte dölja sig bakom en pseudonym.

Jag antar att det är likadant idag, och att det gäller både insändarsidan och andra sidor i tidningarna. Både journalister och insändare måste stå med sina riktiga namn, och på debattsidorna måste skribenterna klart redovisa vilken utgångspunkt de har, vilken organisation eller institution de tillhör, och så vidare.

På nätet är det ju inte så, och rätten att vara anonym är under diskussion. Jag har fortfarande inte tagit ställning - det vill säga, jag var ganska odelat positiv tidigare, och jag har inga problem med anonyma skribenter med eller utan pseudonym i min egen blogg. Samtidigt inser jag att det kan ställa till med problem.

Det är nog inte så konstigt att anonymiteten på nätet ger upphov till överreaktioner (man behöver kanske inte kalla dem paranoida, lika lite som man behöver kalla anonymiteten som sådan psykopatisk eller feg).

Regeln idag är att det endast är polisen som får spåra IP-adresser. Det får aldrig bli på något annat sätt. Antingen får vi avskaffa rätten till anonymitet helt och hållet, eller acceptera att man måste vända sig till polisen om man uppfattar sig som hotad eller kränkt.

Jag tror att många någon gång har trott sig vara utsatta för hackers (en ärorik författarkollega till mig gjorde ett flippat utspel i den frågan härförleden), och många offentliga personer är rädda för "den ansiktslösa pöbeln" (Jonas Gardell, han har för övrigt säkert har varit utsatt för en hel del). Marcus Birro hävdar att han lägger ner sin blogg av den anledningen.

Här i bloggen har jag inte tagit bort några kommentarer utan nöjt mig med att ryta till om någon börjat hävda att en namngiven person inte har alla kusar i stallet, eller är skum, eller om jag misstänkt att det handlat om försök till ryktesspridning.

Nå. Snart har farbror Maja talat till punkt. Jag skulle vilja öppna upp för en diskussion där alla är välkomna om anonymitetens fördelar och nackdelar, maskeradens förhållningsregler och gränser, om man bör kräva att alla använder sina egna namn eller om det blir roligare om Drutten och "Strömstedt" (eller Malin och Otto för den delen) får förbli anonyma.

En sak är i alla fall säker, bortom frågan om pseudonymer och riktiga namn: alla måste ha rätt att göra sig hörda.


Grattis på nationaldagen

Rotar i lådorna efter min dekonstruktion av den svenska nationalsången... Jag ersatte alla ord i densamma med deras definition i lexikon. Början minns jag:

Den som just nu blir tilltalad, som har existerat under lång tid (du gamla)
Den som just nu blir tilltalad, som ej är fysiskt instängd (du fria)

Är det någon som har sparat den och kan maila över? Tingesten har varit publicerad i Aftonbladet och i en mindre nättidning (lyckas inte hitta den på nätet dock).

Peter Englund lägger ner sin blogg. Synd, men begripligt att han inte hinner. Han uppmanar sina kommentatorer att öppna egna bloggar eftersom det är en lätt och opretentiös genre.

Marcus Birro lägger också ner sin blogg: en inte lika stor förlust för bloggosfären emedan den mest har handlat om självömkan.

fredag 5 juni 2009

Margaret Dumont, nästan oomkullrunkelig



All right, tiger lovers.
René Girard kom på tal. En fransk tänkare som har väldigt mycket att komma med.
En antologi med hans texter gavs ut av det lilla förlaget Themis för några år sedan, med titeln Syndabocken. Översättning Anders Olsson.

Girard menar att alla grupperingar och alla samhällen styrs av samma mekanismer:

Begär, avund och rivalitet, härmande och utstötning.

Rivaliteten är ju konkurrensen om allt som är begärligt. Mat, sex, makt, uppmärksamhet.

Begäret är inte bara spontant, det kommer inte uteslutande inifrån, menar Girard. Det kan också handla om att man vill ha just det som andra vill ha. (Just DEN hinken!)

Det kan handla om att man blir kär i någon bara för att andra är det (Girard visar det i en undersökning av några romaner, där förälskelsen uppstår först när det finns rivalitet).

Det enklaste exemplet är modet. Margaret Dumonts klänning och frisyr ville kanske många ha på trettio-fyrtiotalet (?), ingen på sextiotalet. Och Groucho vill ha hennes pengar, men det är en annan historia.

Härmandet kan vara både positivt och negativt. Det håller samman gruppen, men kan också ge upphov till en enorm aggressivitet, upptrappning, våldsspiraler. Det gäller i alla sammanhang, oavsett klass eller kultur.

Ibland blir konflikterna så starka att institutionerna rämnar och samhället riskerar att gå under. Då väljer man ut en syndabock som alla kan enas om att hata, så att det inte blir allas krig mot alla utan gruppen kan förbli enad. Det kallas försoningsoffer.

Två kategorier människor löper störst risk att bli syndabockar: de allra mest privilegierade, och de som är på botten av samhället, menar Girard.

Girard är rätt skeptisk till grupperingar av olika slag, och dessutom är han kristen på ett ganska osockrat vis: två faktorer som nog förklarar att han länge ansågs kontroversiell i Frankrike, och är så gott som okänd i Sverige. Men han är inte individualist, snarare tvärtom, och hans strävan tycks vara ett samhälle helt utan syndabockar.

Några citat av Girard:

"Med kollektiv förföljelse avses våldshandlingar direkt begångna av mördarhopar, såsom massakern på judarna under pesten. Indirekt kollektiv förföljelse är till exempel häxjakterna, vilka var lagliga till formen men i allmänhet underblåstes av en upphetsad allmän opinion".

"Ibland är det en utifrån kommande påverkan, såsom epidemier, extrem torka eller kanske översvämning som ger upphov till svält. Ibland åter kan orsakerna vara interna, politisk oro eller religiösa konflikter."

"När civilisationen ger vika, känner människorna sig maktlösa. Katastrofens omfång gör dem förvirrade, men de kommer inte på tanken att undersöka dess naturliga orsaker; denna tanke, att de skulle kunna påverka orsakerna genom att lära känna dem bättre, får ingen kraft att utvecklas".

Jag håller inte med Girard om allt men om mycket. Det är ganska ljusa idéer han för fram. Om de skulle funka på camorran vet jag inte, men här i Sverige, där ingenting har gått åt skogen ännu, kan de nog ha ett och annat att bidra med.

Vad har Margaret Dumont med det att göra?! Vet inte, men jag gillar henne: inte rakryggad, men kanske den mest oomkullrunkeliga av dem alla.

onsdag 3 juni 2009

Disco

Någon antydde att det skulle ha varit ett lundgrensföringsknep att välja rubriken "Guds obegränsat stora barnaskara".
Men det är inte bara karate med hink och spade som försiggår där.
Luften är fri.

För övrigt väntar jag på kontraktet för min nya bok. Författarförbundet har varskott om att förlagen vill försämra villkoren för författarna, och jag har sett här och var i olika bloggar att en del sitter och svettas - skriva under eller ej? An offer you can't refuse?

Den serbiska översättningen av Pompeji är färdig! Och vurkanen heter vurkan där med.

Var är Leroy, förresten? Tristan är tigerbloggens syndabock, Leroy dess hederskommentator.
Men bloggosfären är stor.
Simma lugnt så länge och see you again, we hope.

tisdag 2 juni 2009

Monica Antonsson och jag

Jag har träffat Monica Antonsson en gång. Hon var cool, en stark personlighet med stor utstrålning. Som författare blir man ju intervjuad ibland och mestadels av ganska slätstrukna figurer - inget uppenbart ont i dem kanske, men oftast har de stöpts i kulturjournalistikens homogena form. De har väl fått lära sig att kultur är en industri som alla andra.
Ibland blir det möten där intervjuaren inte utplånar sig. Och Monica Antonsson är en sån som man minns.
Det var väldigt kul. Vi gick på pizzeria och Monica pratade bland annat om sitt engagemang för Tjernobyls barn.

En tid efter intervjun inträffade det märkliga faktum att Monica började släktforska om min familj. Jag blev nästan rädd, frågade henne om hon brukade göra så med alla sina intervjuoffer, riktigt så illa var det väl inte men ibland gick hon igång. Det var helt fantastiskt, hon spårade upp min farmorsmor som visade sig ha tillbringat en del av sin barndom på barnhem, innan hon blev adopterad av slaktar Hansson.

All right: jag är en obönhörligt kritisk människa, så till en början - när "Sanningen om Gömda" kom - så var jag skeptisk (det är jag fortfarande, eftersom jag tror att verkligheten är ännu mer komplicerad). Men i takt med att medias förljugenhet, korruption och likgiltighet tätnade så blev jag alltmer engagerad, och tog värvning i Monicas armé under pseudonymerna Malin och Otto.

Varför då plötsligt så grym och hård?

Jag tyckte att Monica började använda samma maktspråk jag är van vid från (kultur)journalistiken. Samma tendens att strypa kritik och ropa "förtal" och "smutskastning" vid minsta invändning, som vissa kulturchefer.
Och så började hon tala om sjukpensionärer i samma tonfall som en del kulturfolk (även om de brukar uttrycka sig mer inlindat utåt).
Därför blev jag grym och hård.

Men är det så att de bloggare som kritiserat Monica Antonsson är totalt uppåt väggarna insnöade på diffust manshat, eller dyrkan av en minst sagt falsk Marklund, eller att de har bombarderat M.A med skällsord av en typ som skymtat fram i kommentarfältet här?

Jag vet fortfarande inte, men det skulle i så fall kunna förklara appellen "gräv gärna!"

Här en upplösning som kanske inte är så sannolik:


Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)