onsdag 24 mars 2010

Recensionsmassakern

... är ingen passande rubrik för detta inlägg.
- Nej, det blev ingen recensionsmassaker, meddelar Gaggbölekuriren (en särskild genre inom journalistiken som jag tycker är ganska festlig är nyheten om uteblivna nyheter. Det börjar alltid med "det blev ingen..." och sedan berättas vilken förväntad händelse som aldrig inträffat. Då gäller det att ha hängt med i nyhetsrapporteringen, så att man inte reagerar med: vaddå? vad är det jag missat som skulle hända som inte hände?)
Men idén är inte oäven. Nuförtiden kan ju författare ligga och lura i en elektronisk skyttegrav på det obegränsat stora slagfält som kallas Internet. Tidningar tar endast i undantagsfall in repliker på recensioner, och det är tur för annars skulle kultursidorna kanske svämma över av misslynta författares repliker. Det skulle bli internt käbbel och något sådant ser vi ju inte av på kultursidorna. Lika lite som vi ser någon aggressivitet av det slag som frodas på nätet.
(Däremot har några konspiratoriska kommentatorer anmärkt på att just den här förfen kallas Maja Lundberg på Aftonbladets kultursida, och dragit slutsatsen att det handlar om "myggighet" - för att Lars Nordén är rättstavad? Nämen dra på trisser, va).
Jag tror att Mäktig tussilago är lite svår att avfärda, de som ändå har gjort ett försök har menat att den är alltför cynisk. Jag ska inte gå i polemik mot det eftersom jag måste låta varje läsare tycka vad h*n vill. Men självklart har jag både ärenden och intentioner. Och allt är inte ironi.
En recension jag tycker är kul är den av Crister Enander i tidningen Kulturen. Han blev djupt chockerad av Myggor och tigrar, skrev en verkligt ursinnig recension, och jag gissar att hans eventuella omvärdering av Myggor och tigrar står i proportion till kulturdrevet mot mig som märkligt nog framförallt anfördes av kvinnor.
Myggor och tigrar var en vattendelare, man kan se spår av mina slutsatser av debatten runt den i Mäktig tussilago - kanske framförallt i våldtäktsdiskussionen under den förfärliga middagsbjudning då Oscar blir galen.
Crister Enanders recension uppfattar jag inte som någon kappvändning, mer som en allmänkulturell omprövning; men jag har några små invändningar och reservationer. Dels skriver Enander att jag kan komma att bli en av Sveriges verkligt stora författare (men tidningen Kulturens redaktion gör något slags kupp och kallar mig redan nu i ingressen en av Sveriges verkligt stora författare).
Jag tackar, bugar och niger, men det jag skrev i Myggor och tigrar - att kritiker måste sluta använda superlativer och hyperboler - gäller fortfarande. Författare utnämns ännu till störst på löpande band. Omvälvande, omskakande, monumentala. Det står nu klart att nn är en av Sveriges största författare genom tiderna, det är nu oomtvistligt att nn har befäst sin position, jag har aldrig läst något mer drabbande i hela mitt liv, aldrig har någon mutat in en nisch med en sådan konsekvens som nn.
Det måste bli ett stopp på sånt. Det har gått total inflation i det.
Sen har jag några detaljinvändningar mot Enanders recension: han skriver att Mäktig tussilago är "liksom skriven av en författare som är osäker på vart det hela ska ta vägen". Det kan jag väl avslöja att så var det inte.
Invändning nummer två:
"Oscar är alltså en riktig mjukis, som det heter. Nästan provocerande normal". Det kan jag inte hålla med om, han är då mer släkt med Dostojevskijs Idioten.
Invändning eller frågetecken nummer tre:
"I de partier där hon kryper in under huden på den tomma borgerlighetens fraser och dolda frustrationer är hon på gränsen till briljant, och det är lätt att tänka på Lars Noréns tidiga pjäser. (Här finns dock ett intrikat problem. Maja Lundgren har uppenbarligen lånat en hel del formuleringar från recensioner, blogginlägg och liknande sammanhand. I vilken utsträckning är svårt att avgöra.)"
Nja, överdrivet många exakta citat handlar det inte om. Middagsbjudningen är en gestaltning av hur snacket går. Om det är satiriskt eller realistiskt kan diskuteras, och några repliker är mer eller mindre ordagranna ("kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp", "det bästa i livet är gratis"), men det mesta återger den offentliga tidsandan som den är, utan att vara klippt och klistrat.
Och så min huvudinvändning:
"Men när hon skildrar Oscars vansinne - om han verkligen är galen? - och hans ganska förvirrade associationer till bland annat John F Kennedys mer eller mindre bortglömda syster Rosemary Kennedy är inte texten lika övertygande. Det är heller inte alldeles lätt att förstå syftet och tanken bakom att vissa att dessa partier är skrivna på hexameter."
Crister Enander ställer en fråga här, eller till och med flera. Är Oscar verkligen galen, och är hans associationer till Rosemary Kennedy förvirrade?
I say nothing. Mer än att det är självklart att det ska vara på hexameter, det är ju en gudalära.
Författare är med bistånd av Internet scary monsters. Så kan det gå.

38 kommentarer:

  1. Det är det med "vänster". Vem som bestämmer vad det är. Vad tycker du om att Björn Wiman efterträtt Schottenius?

    SvaraRadera
  2. Lite övertydligt det där med "Maja Lundberg".
    Jävligt patetiskt. Genant.
    Jag tror inte du är smickrad över jämförelsen med Norén.

    SvaraRadera
  3. läste det här:

    http://wtosiotl.wordpress.com/2010/03/25/maktig-tussilago/

    SvaraRadera
  4. Maja Lundgren har helt rätt: kritiker måste sluta använda superlativer.
    En riktigt bra kritiker är inte så intresserad av den sortens värderande omdömen, tror jag. Hursomhelst, jag föredrar kritiker som på ett enkelt, tydligt och självständigt sätt berättar vad som är bra och varför. Det är också kul med kritiker som bidrar med ett annat perspektiv.

    SvaraRadera
  5. Hallå, hallå i bokstugan!
    Ville bara säga att jag nyss läste ut Pompeji och det är den bästa boken jag läst på länge, så tack så mycket! Har även läst Myggor och tigrar och ser nu fram emot att sätta tänderna i din senaste bok.

    Ha d bäst!

    SvaraRadera
  6. http://www.youtube.com/watch?v=wlsQIEIEeKA
    recension ?

    SvaraRadera
  7. För många kritiker är väl superlativen och överdrifterna enda möjligheten att få se sitt namn på ett bokomslag.

    SvaraRadera
  8. Hur vänjer man en nästan vuxen katt vid att bli badad...? Atossa kom in idag igen och hade minst sagt illaluktande gyttja i pälsen, jag lyckades skölja av henne lite i handfatet (det kan ju vara olja och grejer som det inte är bra om hon slickar i sig).
    Zigge: jag tycker väl att de är ungefär samma andas barn, det kan väl räcka så.
    Anonym 01.49: jo, en övertydlig myggighet - men det är rätt mycket så där i branschen. Apropå jämförelsen med Norén så läste jag en bra essä om skillnaderna, dumt nog minns jag inte skribentens namn just nu. Det handlar om två helt olika projekt, det var också en väldig skillnad på mottagandet av dem.
    Mikaela: tack för länken, jag tycker att såna förbryllade läsningar är intressanta, även om skribenten är irriterad så är det ju ett rejält engagemang i botten. Hehe. Men jag vill försvara "knäppgöken" Oscar och ska väl göra det lite mer framöver... Blir lite förvånad över att jag tydligen framstod som besvärad i diskussionen med Daniel Sjölin, jag kände mig inte speciellt besvärad utan tyckte det hela var rätt kul (om än lite kort).
    Magnus J: det handlar om något slags tävling tror jag. Kritiker vill gärna bjuda över varandra med hyllningar. Det är lite som att de satsar på olika hästar. Å andra sidan är det ju kul med entusiasm, så...
    Hej Ebba, tack så mycket! Hoppas du gillar tussilagoboken också!
    Anonym 18.35: ah, Jimmy Durantes The day I read a book. Hehe. Den är kul.
    Lars: jo, det kan nog hänga ihop med det lite.

    SvaraRadera
  9. Men apropå bloggen Mikaela gav länken till så har den följande citat m.el.m som motto:
    ”Min hjärna kan inte skära små nätta borgerliga fasoner – den vill klyva i rättvisa hälfter som en slaktarkniv”
    ska inte säga att det överensstämmer helt med min egen poetik, mer än att jag har svårt för alltför tillrättalagda och prydliga böcker - men den som gillar citatet borde i princip inte kunna stå helt främmande för det jag skriver...

    SvaraRadera
  10. Crister Enander gillar nästan ingenting så du kan känna dig smickrad.
    Jag granskade hyllningsrecensionen (den med bild av dig och Lars Norén där du kallas Lundberg). Det är en roman av Maria Zennström. Jag gillade hennes debut Katarinas sovjetiska upplevelser och den nya är säkert också bra. Men kolla de här raderna:

    "Zennströms svidande vackra, njutningsfullt excentriska och skoningslöst skärskådande prosa har nämligen en hel del gemensamt med den i Gombrowicz dagböcker. Samma drift till språk, samma halt av lika delar distans och fascination i iakttagelsen av världen, samma målmedvetenhet och skärpa i undersökandet av det egna jaget; allt måste offras för blicken, för reflektionen, litteraturen, allt, just genom det totala (själv)utlämnandet (eller i alla fall iscensättningen av detsamma)."

    Recensenten skriver sedan att boken ansluter sig till en "verklighetsfetisch som varit i svang", det låter ganska negativt (hon menar väl fetischism och det är ju rätt ytligt, liksom konsumistiskt). Det är här du och Norén kommer in. Recensenten menar att Maria Zennström överträffar dig och Norén eftersom hennes bok är mer estetiskt tilltalande ("svidande vacker"). Må så vara men som jag begrep både din bok (som bara delvis är i dagboksform) och Noréns dagböcker så väljer ni båda bort estetiserandet. Man kan ogilla det men jag menar att det stämmer bättre överens med idén om att "offra allt".
    När du sen kallas Lundberg under bilden... Vad ska man säga...
    Anonymus rex

    SvaraRadera
  11. Anonymus rex: "verklighetsfetisch" är en beskrivning jag inte godtar.
    Jag tror också att Maria Zennströms bok är bra.

    SvaraRadera
  12. Jag fick ett SMS från biblan, så imorgon ska jag plocka upp boken.. :-)

    SvaraRadera
  13. Hej Maja! Jag förstod inte riktigt din senaste roman, det ska villigt erkännas, vilket jag också skrev. Jag skrev att du var galen också, ja herregud, men jag menade galen som författare, och det är någonting positivt i min bok. Jag tycker ju att du är en crazy författare och jag gillar det, men jag förstår inte riktigt dina böcker. Det är allt. Jag fattar fortfarande inte varför Oscar Riktelius fick ett mentalt sammanbrott, tyvärr, jag gör inte det. Du får gärna förklara.

    Vad gäller Babel och om du var obekväm eller inte där har jag naturligtvis ingen aning om.

    SvaraRadera
  14. Det är lugnt, Kajsa. Jag tog det inte som en diagnos, haha.
    Varför Oscar bryter ihop - är det så konstigt egentligen? Jag kan lägga ut texten om det lite mer - en enda orsak handlar det ju inte om.
    hej så länge (schysst blogg du har)

    SvaraRadera
  15. jag får erkänna att Crister Enanders recension förstår jag mig inte på alls. Nu är jag förvisso två-vägs partisk. Jag gillar ju Tussilagon och har varigt avogt inställd mot Enender ända sen han jobbade på Kvp.TYp 20 år sen.
    Nå, med detta sagt finns det en passage som stör mig hos enander :

    "...det är lätt att tänka på Lars Noréns tidiga pjäser. (Här finns dock ett intrikat problem. Maja Lundgren har uppenbarligen lånat en hel del formuleringar från recensioner, blogginlägg och liknande sammanhand.(?) I vilken utsträckning är svårt att avgöra.)... "
    (Obs. min kursivering.)

    På vilket sätt detta skulle vara ett problem, redogör han inte för. Han bara påstår det, utan vidare förklaring. Det ger mig som läsare 0 att fundera på.
    Jag såg det aldrig som ett problem när jag läste boken.

    Sen kommer han med: "Det är heller inte alldeles lätt att förstå syftet och tanken bakom att vissa att dessa partier är skrivna på hexameter"

    Tänk, jag börjar undra om det bara är profftyckare som har problem det det.
    Vad beror det då på?.Proffsen har kanske uppställda regler och förväntningar på vad som ska anses bra. Tilkommer gruptrycket,(läs Elam som kom av sig och inte visste vad hon skulle tyckta :D)

    Vi glada amatörer tycker att det är helt rätt och omöjligt att göra boken på annat sätt(tycker jag, är väl bäst att tillägga). Lite annorlunda än det mesta i dag kanske. So What?

    De flesta amatörer här på bloggen har ju ochså varit positiva mot dina växlingar i stil om jag minns rätt.

    Ja det här var lite reflektioner över en recension som är liten eftersläntrare som jag fattat det

    Jag tyckte inte att du var alls spänd under intervju hos Sjölin. Tänk så olika man kan se det!

    Och intervjuv hos Lasse Bentsson tidigare, och hans frågor om varför du inte skriver deckare, framstod ju som ganska relevevt, utifrån lillasyssters projektanställning.
    Den frågan upprörde väl vissa.

    Det är en klar fördel av att ha läst boken minst en gång innan resensionerna kommer. Man ser både bok, intervjuare och recenssioner i ett klarare ljus,

    SvaraRadera
  16. Ja, du har säkert rätt Maja, det är säkert lite av en tävling kritiker emellan. Samtidigt som det också är snabb konsumentupplysning för läsaren. Jag är inte så förtjust i varken det ena eller det andra. Men självklart förstår jag att författaren gillar beröm.

    appropå superlativ....i Göteborgs-Posten så anses Sara Stridsbergs bok "Darling river" vara i samma nivå som Nobokovs böcker...

    Tänk så många duktiga svenska författare vi har ändå...

    SvaraRadera
  17. Jag tror att det har att göra med "på gränsen till briljant" - det vill säga, Enander menar väl att om dialogerna i Mäktig tussilago är ett hopklipp så är det inte författaren som är på gränsen till briljant. Men det är så att när man låter några figurer ge röst åt tidstypiska resonemang eller klyschor, så handlar det ju om saker som upprepas ofta i offentligheten och kommer att fortsätta med det... Jag ska ge ett exempel: när någon i en blogg skrev om avsaknaden av kvinnliga förebilder, så är det något som hörts länge, länge. Att några av figurerna i min bok säger att de inte har några kvinnliga förebilder är inget jag hämtade ur den bloggen, utan helt enkelt ur den så kallade minnesbanken. Det handlar inte om något ordagrant citat. För övrigt är det en ren slump att en av figurerna heter Therese. Likadant med Jacqueline Kennedy som förebild - det är baserat på en mediefeminists uttalande för några år sen, men det är inte ett citat rakt av.
    En fördel med DN-recensionen är att Sara Danius gör kopplingen till Gustave Flauberts lexikon över klichéer. Den hade jag nämligen i bakhuvudet.
    Däremot är det bara intressant om någon sätter tänderna i middagsbjudningskonversationen och finner "källor" till den (det behöver inte handla om exakta källor, och källorna kan bli många...)
    Crister Enanders recension av Myggor och tigrar var inte precis någon upplyftande historia...

    SvaraRadera
  18. Det här med att somliga inte är övertygade om Oskars galenskap: Kan det bottna i en sådan enkel orsak som att det faktiskt är en man som bryter ihop och inte en kvinna; alltså att vi föreställer oss att det krävs mycket mer för en man att bryta ihop än för en kvinna och därmed anser oss ha fått för "få" ledtrådar till varför han bryter ihop?

    SvaraRadera
  19. Maja: Jag har läst boken en gång, och är inne på "andra varvet". Såg att någon (recensent tror jag det var) ansåg att det är en bok som behöver läsas flera gånger.

    Jag upplever boken som lite "retsam", den ger mig små stycken i taget, för mig att på något sätt foga ihop. Den påminner mig om en sån där logisk gåta med ett antal påståenden (typ "Norrmannen bor i det gröna huset och röker Chesterfield"), men till skillnad från sådana gåtor är det här inte fråga om att logiskt sluta sig till hur allt hänger ihop, utan snarare att på något drömskt eller undermedvetet sätt låta allt fogas ihop i hjärnan. Rätt fascinerande!

    Jag tänkte efter första genomläsningen att jag önskade att du skrivit en stor rysk roman om alltihop - det är som om det FINNS en sån roman nånstans, dvs att alltihop skulle kunnat ges denna form i stället... Och då skulle man få REDA på en massa om hur det egentligen hänger ihop, en massa skvaller eller bakgrundshistorier, vem som hängde ihop med vem, vem som missförstått vem, de olika personernas uppväxtmiljö etc etc. Två volymer á 5-600 sidor? Fast då skulle man ju kanske gått miste om den lyriska dimensionen? Både det "galna" och det lyriska i språket är ju fantastiskt skickligt gjort. (Känner mig lite ute på hal is när jag skriver detta sista, eftersom jag inte är någon stilexpert, men visst var det vackra, underfundiga, överraskande formuleringar.)

    Sen tänkte jag också att psykiatrer som försöker klura ut vad psykotiska personer MENAR är vanligare i litteraturen än i verkligheten. Kanske har jag fel där.

    SvaraRadera
  20. Jag för min del får en känsla av att recensenters förkärlek för att jämföra de verk dom är satta att recensera, med andra (stora?) författares verk mer handlar om att framhäva hur belästa dom själva är, och att dom minsann vet så mycket och har läst så mycket att dom "känner igen" både ditt och datt.. fast det är ju bara min känsla.. :-)

    SvaraRadera
  21. Magnus J: kanske det, men man kan ju hålla det öppet att Oscar åtminstone tidvis spelar galen (lite som en Hamletfigur). Men nog kryllar det av ledtrådar, och jag tror det stämmer som du skriver att det fortfarande finns en föreställning om mannen som psykiskt starkare; kvinnan är ett etablerat offer vars normala tillstånd är paranoia, det är i princip en åsikt som hade kunnat platsa i ett Flaubertlexikon (utom möjligen när åsikten sätts på prov), liksom det är kvinnan som brukar betraktas som fången i kärnfamiljen. Men Katarina är svår att tolka som en Nora, så jag vänder lite på föreställningarna där kan man säga.
    Är Oscar galen? Psykiatern själv blir lite osäker till slut.
    IAMB: jag gillar jämförelsen med gåtan om vem som röker Chesterfield men att det här inte handlar om logisk slutledning utan är ett annat slags tankenöt. Det är möjligt att jag hade kunnat bygga ut den mer, men inte för att ge fler förklaringar (det är inte alltid man får så många förklaringar ens av de stora ryssarna), utan fler samtidsbilder. Och jo, jag tror Mister HHVDHD är ovanlig, han är något av motsatsen till Doktor E, men det finns nog ett antal som är på det viset. Jag tänkte mig något slags Johan Cullbergfigur.
    Jag tror mycket på den medskapande läsaren.

    SvaraRadera
  22. Ibsens Nora, alltså.
    Bitten: jo ibland är det nog så, fast ibland kan det handla om att sätta in böcker i en tradition, och det är ju inte fel.
    Japp, IAMB: på något drömskt omedvetet sätt foga ihop det.
    Förresten: gåtan om vem som röker Chesterfield osv: jag har försökt minnas den, kan du den rakt av?

    SvaraRadera
  23. Flaubertlexikon, för den som undrar - en sammanställning av samtidens åsikter, klichéer och oprövade värderingar som Gustave Flaubert påbörjade (omnämns i Sara Danius recension i DN).

    SvaraRadera
  24. ...halvvägs... :-)

    Kan tillägga så här på halva vägen att jag älskar ryska författare.. :-)

    SvaraRadera
  25. Hoppsan.. jag fick som ordkontroll på förra kommentaren "lanomat".. jag tyckte först det stod "kanonmat".. Phui.. :-)

    SvaraRadera
  26. Nej, jag kan ingen sån där pussel-logik-gåta (eller vad man ska kalla dem) rakt av, men jag kan nog leta fram någon.

    Kanske nån annan hinner före.

    Det brukar vara ett antal påståenden om personer som bor i hus med olika färg, röker olika märken och har olika husdjur etc. Av dessa påståenden ska man sen kunna sluta sig till svaret på en fråga, exempelvis: Vem äger zebran?

    SvaraRadera
  27. http://iskall.bloggagratis.se/2008/03/15/571415-vem-ager-zebran/

    Jag tar dock inget ansvar för att denna länk är korrekt. Hittade den vid sökning i Google på "Vem äger zebran?".


    Nu kommer något som förmodligen är mycket svårbegripligt i text, så strunta i detta om så önskas (som om man inte alltid kunde strunta i vad folk skriver). Det går bra att lösa problemet utan nedanstående information också:

    Känner mig rätt stolt över att jag för några år sen "uppfann" en metod för att lösa sådana här problem. Det är väl antagligen fler än jag som kommit på den metoden, men den går i alla fall ut på att först rita upp ett rutmönster med plats för de olika husen och deras innehavare samt övriga "egenskaper" för respektive hus. Sen kan man tillverka figurer av papper som motsvarar det man får reda på i de påståenden man har att utgå från. Och så lägger man sina lappar så att de inte täcker varandra. Hmmm... rätt svårt att förklara utan att rita!! Det blir lappar som ser konstiga ut, som består av två rutor som hänger ihop i ett hörn exempelvis, eller två rutor som hänger ihop med tunna trådar eftersom de mellanliggande rutorna inte har med saken att göra.

    SvaraRadera
  28. Bitten: mmm hmmm, då kanske du snappar vissa drag av "helig dåre" hos Oscar...?
    IAMB: aha, mille grazie - jag kände inte till "vem äger zebran" men det verkar vara ungefär samma som "vem röker Chesterfield".
    Kul!

    SvaraRadera
  29. Men jag blundade för ditt knep för att lösa såna gåtor, kanske tjuvkikar om jag kör fast.

    SvaraRadera
  30. Maja..

    Jag tänkte väl att du skulle förstå min lilla hint!!
    :-)

    SvaraRadera
  31. Korrigering tillmin tidigare beskrivning av lösning av "vem äger zebran": lapparna (pappersfigurerna) får täcka varandra delvis, i det fall det står samma sak på dem...

    (det blir kanske bara ännu mer obegripligt detta, men för den händelse någon skulle ha börjat klippa och pussla)

    SvaraRadera
  32. Crister Enander11 juni 2011 18:47

    Hittade denna kommentartråd av slump. Ett påpekade. "Jag tror att det har att göra med 'på gränsen till briljant' - det vill säga, Enander menar väl att om dialogerna i Mäktig tussilago är ett hopklipp så är det inte författaren som är på gränsen till briljant", skriver du. Jag syftade på författaren.

    SvaraRadera
  33. Ja jag ska inte snöa in på det där.

    SvaraRadera
  34. Din recension av Myggor och tigrar var däremot riktigt djuplodande. På gränsen till briljant är kanske att ta i...
    Jag kanske kan passa på att fråga dig som vet så mycket om camorran. Anser du att det är bättre att använda sig av en vandringsmyt, som presenteras som en tvärsäker sanning, än att redovisa en osäker verklighetsprövning där hypotesen med råge bevisas?

    SvaraRadera
  35. Crister Enander13 juni 2011 11:54

    Min åsikt är enkel: du ska skriva fler böcker. Det är det viktigaste.

    SvaraRadera
  36. Icke det viktigaste, Enander. Det produceras en oerhörd massa halvskit - vilket är betydligt värre än helskiten. Det viktigaste är kaustiksoda i kultursnuskdjungeln, plus att sannningsrelativism och förklädd våldsromantik fortsätter att få det att gå för gubbarna. Det är det viktigaste, det vill säga status quo.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)