fredag 16 april 2010

"Lugna livet, trösta döden"

Idag, när jag väntade på pendeln vid station Stockholm Södra för att åka till Södertörn, mötte jag en barndomvän (hon var för övrigt inblandad i härvan med trollmössan som minnesgoda läsare kanske inte har glömt). Det var ett kärt återseende. Vi gick även i samma klass på gymnasiet men sedan dess har vi bara träffats ett par gånger, bådadera av en slump.
Nu började vi omedelbart prata livligt, som om tiden var överbryggad. Vi talade minnen och om våra nuvarande liv med självklarhet, det fanns en kontinuitet som gjorde att vissa saker behövde man inte förklara, samtidigt som annat var helt okänt.
Vårt förra möte var hon i sällskap med en annan barndomskamrat som jag just hade fått veta mist sin familj i tsunamin. Då hade det nästan varit så att det var hon som drabbats av tsunamin som fick trösta mig. Vi småpratade först men jag avbröt och sa: jag hörde... jag kunde inte säga mycket, minns att min haka darrade som på ett barn. Det som hade hänt var något som det inte går att leva med eller förstå. Det är ordlöst. Som utomstående är det enda man kan göra att försöka vara där.
Nu berättade min andra kamrat goda nyheter om henne, ljusa nyheter.

På pendeln fortsatte vi tala, min barndomsvän forskar om rösten.
Vi hörde oss för om vilka vi hade kontakt med från förr i tiden. Och jag visste inte - av någon anledning hade det inte nått mig - att en annan gemensam vän omkom i tsunamin. Hon hade varit i Thailand tillsammans med den vän som förlorade man och barn.
Jag grät, det var en oerhörd chock. Hon hade ryckts bort, jag hade inte träffat henne på år och dag men människor man känner när de är små och unga, och jag tyckte så mycket om henne då, står en på något sätt alltid nära, och hon var en mycket speciell och egen person.
Vi var ju på pendeln och min barndomsvän som berättat det för mig plockade upp en näsduk, jag skulle ha undervisning och måste samla mig.

Seminarium om experimentella noveller; eleverna hade sänt in underbara texter, jag talade om de beståndsdelar som skapandet kan sägas bestå av: regler, fantasi, erfarenhet och slump.
För mig är det nog erfarenheten, den levda och begrundade, som avgör om litteraturen har nerv eller bara är en pappersexercis.
Mina elever har fått försöka sig på olika experiment som jag har hittat på utifrån två moderna rörelser, surrealismen och OuLiPo, vilket inte innebär att de inte kan komma att skriva klassiska noveller (vad det nu är, vi har förstås diskuterat svårigheten med att avgränsa genren), enkla avskalade och innehållsrika, i framtiden. De kan också komma att skriva formmässigt fria och nydanande historier. I bästa fall har jag givit dem tips och infallsvinklar.
Medan de fick utföra den sista uppgiften på plats, utifrån några regler och begränsningar jag hade givit dem, plus ett par inslag av ren och skär slump (det vill säga några ofrånkomliga yttre ramar, inslag av tvång, avsedda att sätta deras fria fantasi och erinran i rörelse) så bläddrade jag i Världens bästa noveller i urval. Jag fann en novell av Goethe som helt enkelt heter Novell, och i kommentaren till berättelsen hittade jag dessa ord: "...det tema som till slut kanske är Goethes mest centrala: förhållandet till det elementära, strävan att försona människan med den på en gång alstrande och förödande naturen".
Jag börjar läsa novellen och upptäcker att Goethe i just den berättelsen bryter mot de flesta estetiska regler som gäller idag. Han berättar mer än han gestaltar.

Det är inte självklart så att de banala irritationsmomenten i tillvaron, de små förtretligheterna, upphör när man ställs inför krafter som står utanför människans kontroll. När man överrumplas av oväntad sorg efter människor man minns med glädje, men som det inte fallit en in att ta kontakt med eftersom det inte har blivit så, framstår i och för sig en hel del annat som futiliteter. Att resan till Mexiko kanske får ställas in på grund av vulkanmolnet - jag behöver nog inte säga att det inte ens gör mig besviken. Det är helt enkelt inte väsentligt. Därför att ibland kan man inte annat än falla på knä, vara tyst.
Jag är särskilt bjuden till Yucatanhalvön, där Mayakulturen hade sitt blommande fäste, tydligen ser en del lite extra fram emot mitt besök: men jag ska erkänna att varje gång jag börjat sätta mig in i Mayakulturen så har jag backat. Inte minst deras människooffer har ingivit mig känslor av obehag (rituella människooffer har funnits lite varstans, inte minst i Norden, men Mayakulturens har i mitt tycke något särskilt skrämmande över sig).
Enligt Mayakalendern ska jorden gå under inom kort, på grund av många och stora naturkatastrofer (vetenskapen har ännu inte lärt sig förutsäga naturkatastrofer med någon exakthet, om Vesuvius vet man inte om den får ett stort utbrott om tre månader eller om tre år, bara att det sannolikt rör sig om mindre än hundra år).
Om ett vulkanmoln hindrar mig från att åka till Yucatanhalvön, så kanske det är meningen.

Jag köpte Expressen för att läsa mer om vulkanmolnet och snubblade över en förtretlighet på kultursidan: Malte Persson, kritiker och författare, skriver en recension enligt ett många gånger upprepat mönster: han har längtat i tio år efter att bli överraskad av en roman skriver han, och nu har han äntligen hittat den. (Ett många gånger upprepat mönster skriver jag för det är en B-författarnas hämnd som ständigt upprepas på kultursidorna: "det finns inga bra romaner men nu har jag hittat ett undantag". Att ogiltigförklara alla andra författares romaner är en strategi bland det fåtal författare som skaffat sig en maktposition i Stockholm).
Pja, av ren egotripp tänker jag på Pompeji, Myggor och tigrar och Mäktig tussilago som kommit ut under dessa tio år, sedan tänker jag altruistiskt på några andra romaner jag verkligen uppskattat och blivit glatt överraskad av, därefter minns jag Manifestet i DN som var skrivet i ungefär samma anda som Malte Perssons recension: ickevulkaner har skaffat sig makt att sprida ett askmoln för att hindra andra från att flyga eller dölja andra författarskap, det kallas att osynliggöra. Och så tänker jag på min felbedömning när jag hjälpte fram Malte Persson i början av hans karriär.

Det märkliga är att mycket förbleknar och framstår som oviktigt i förhållande till naturens stora krafter, men B-författarnas sparkar mot A-författarnas smalben är något jag inte tänker sluta uppröras över, lika lite som jag tänker upphöra med min voodoo för att få DN att gå omkull...

Nå... att älska är att giva, som skalden sa: för att kunna förbli på generöst humör måste jag slutligen upphöra med att läsa vissa kultursidor. Jag ska stilla min vrede.
Ja. Och jag ska minnas människor som har ryckts bort, som det inte längre finns möjlighet att höra av sig till. Jag tyckte så mycket om henne. Hon var så alldeles speciell.
Titeln är ett citat av Seneca, han såg detta som en uppgift för människan - att lugna livet och trösta döden. Seneca är en författare jag brukar återkomma till.

19 kommentarer:

  1. Undrar just om Maja med Cronachen skulle vara intresserad av årets Fysikalen, 'Pompeiji- en obehaglig överaskning'? Utifallatt så ges den på Dieselverkstan i Nacka ons-lörd nästa vecka.

    SvaraRadera
  2. Ja det låter spännande! Får se om jag hinner, hoppas det.

    SvaraRadera
  3. Missar du det nu, ges en ny chans i höst. Titeln är kul, i linje med tidigare Fysikalen-titlar som 'Anastasia - den sista tjej-tsaren'.

    SvaraRadera
  4. Ofta när jag läser kultursidor och hör sådant tugg du så väl lyssnat av i Mäktig Tussilago söker jag styrka i "Upp flyga orden, tanken stilla står: Ord utan tanke, aldrig himlen når." Men Persson lär väl knappast drabbas av sådan självinsikt som konung Claudius?

    Har just läst ut Myggor och tigrar. Jag är mycket imponerad. Både av ditt mod, av förmågan att se genom dig själv och omgivningen och därtill av att du skapat en helgjuten berättelse från en så till synes spretig hop iakttagelser och intryck i en form med sådana begränsningar. Den boken har flyttat min förståelse av saker jag ser och hör omkring mig, både i den värld där jag arbetar, och den jag läser om i tidningar. Och då hade jag ändå funderat en del om maktförhållanden mellan könen redan tidigare.

    Mobbingoffrets känsla av maktlöshet är väl fångad. Liksom ilskan den väcker. Förlagsredaktören för tankarna till mesiga lärare i barndomens skola: "Oj, säger du att de varit så elaka? Men inte ska vi göra sak av det? De har ju varit snälla också!"

    SvaraRadera
  5. Grejen med Myggor och tigrar tyckte jag var det subtila. Det var en spretig hop iakttagelser som sen visade sig inte var så spretig - det var inte paranoia liksom.
    Kulturvärlden, den fortsätter väl som vanligt.

    SvaraRadera
  6. Precis, det spretar åt alla håll, men knyts sedan ihop, med fungerande dramaturgi, trots alla begränsningar som kommer från dagbokens form och att man (med enstaka utpekade undantag) bara utnyttjar icke-fiktivt stoff. Inte illa att få ihop det! Sedan skriver ju Maja själv både innan ("en gång gick jag över gränsen ...") och efter (i diskussion med förlagsredaktören) att en del av de upplevda tecknen var inbillade och andra verkliga. Och det är ju det som är så förfärligt med den allra elakaste typen av förföljelse, att offret kan drivas till att se en förföljare även där han inte finns!

    SvaraRadera
  7. Anonym: den sista tjej-tsaren, hahaha. Den måste jag se!¨
    Henrik: "Upp flyga orden, tanken stilla står: Ord utan tanke, aldrig himlen når." Ja, just det! Och tack för din fina läsning av Myggor och tigrar. Den gör mig mycket glad.
    Medan jag antecknade hade jag några varnande ord av Pasolini i bakhuvudet - hur oerhört svårt det är att göra den sortens direktanteckningar, med syftet att scanna av verkligheten. Och när det gäller camorravardagen, så handlar det om så otroligt subtila saker, de som har varit i Neapel brukar känna igen de där stämningarna och skiftningarna; hur det går till när man fattar att stamfiket drivs av camorra, till exempel, eller att grannarnas plötsliga stängning av fönsterluckorna betyder något. En del har trott att jag inbillade mig när en bil blinkade varnande med ljusen, men det gjorde jag självfallet inte. Och så var jag ju dumdristig.
    Zigge: ja... mycket i kulturen är väl sig likt tror jag.

    SvaraRadera
  8. Det vore spännande att se och känna det i Neapel! Där jag sett organiserad brottslighet i närbild (Ukraina åren efter självständigheten) var tecknen inte speciellt subtila: biffiga killar i skinnjackor, tjocka ringar och halsband av sollit guld, unga välsvarvade flickvänner i utstyrslar som i väst skulle lett tankarna till bordeller, och föräldrar till unga nyrika maffiabossar som såg ut som om de tagits från något av de osmakliga amerikanska TV-program där man låter lågutbildade överviktiga kasta personligt skit på varandra, försett dem med en miljon dollar vardera och gett dem i uppdrag att göra slut på alla pengarna på fem timmar på de finaste modehusen i Paris och Milano ...

    (Omständigheterna gjorde faktiskt att jag blev gudson till en sådan maffiatyp: jag hade själv lovat ställa upp som gudfar åt en nära väns son; det visade sig att ortodoxa kyrkan kräver ortodoxt dop av sina barns gudfäder; när en viss släkting till det lilla barnet förklarade att han skulle bli min gudfar var det inte läge att göra några invändningar. Lyckligtvis ledde familjeförvecklingar till att jag sedan sluppit möta denne gudfar ... )

    SvaraRadera
  9. Ojojdå. Fantastiskt att du har bott i Ukraina.
    Jag anar att Ukrainamaffian är pråligare, mer exhibitionistisk och blingbling, än den napoletanska. Kanske av den orsak att camorran är äldre (en viss typ av prål brukas sägas vara speciellt för nyrika...). Man ser inte sällan i tidningarna att det står att camorran var bättre förr, inte lika exhibitionistisk... Medan den nya betraktas som amerikaniserad och mer vulgär.
    Camorra är ett invecklat fenomen, man kan säga att den är gammal som gatan i bokstavlig bemärkelse. Banditklassen, som jag skulle vilja kalla den, har haft en halvofficiell ställning i Neapel åtminstone sedan medeltiden, då främmande makt som styrde över området anlitade camorrister för att hålla uppsikt över folket, spionera, vara ett slags privat polis. Det där har upprepats genom historien, flera gånger: statsmakterna har samarbetat med camorran. Eftersom Italien är en ganska ny och bräcklig statsbildning är det fortfarande många som betraktar nationsenandet som en Norditaliensk invasion. Visst fanns det de i Neapel man kunde se direkt att de var camorra, den här väldigt gamla traditionen att sätta ut vakter är svår att undgå om man vistas där en längre tid. Men dessutom är camorran invävd i näringslivet och infrastrukturen, så alla ger inte alls intryck att vara banditer. Måste förstås tillägga att alla i Neapel inte är camorra... Majoriteten är det inte och jag gissar att majoriteten vill bli av med den. Men den har ett grepp om regionen som är grundat långt tillbaks i tiden.

    SvaraRadera
  10. Var mycket intressant att läsa vad du skrev i Myggor och Tigrar om Camorran i Neapels historiska delar, inte bara i omgivande småorter och betongförorter, som Saviano fokuserar på. (Lappalainen likaså; är han möjligen mer beroende av Saviano för sin skildring än han rikigt erkänner i boken?). Och roligt att läsa om det från utgångspunkten att man bor i kvarteren och ser vad som händer omkring en, istället för om en etnograf som tar med sig en lokal inföding som vägvisare till knarklangarna i Seglen ...
    En likhet mellan Syditalien och Ukraina är naturligtvis statens bristande legitimitet, men om den syditalienska organiserade brottsligheten är förankrad i och åtnjuter viss respekt från lokalsamhället är detta knappast fallet i Ukraina: Där växte den fram mycket snabbt, engagerade sig i överflyttningen av värdefull egendom från staten/nomenklaturan till nya "biznissmen" och att ge dessa det beskydd staten inte kunde ge, så maffian är minst lika föraktad som "de rika" och "staten", tre storheter som många för övrigt inte gör så stor skillnad mellan. Vilket säkert är en viktig delförklaring till deras olika stil: I Neapel har de kanske fortfarande behov av att markera tillhörighet till det omgivande samhället? I Ukraina vill de markera sin exklusivitet.

    SvaraRadera
  11. Jo, Lappalainen kanske inte undviker innerstan helt men nästintill, De spanska kvarteren där han bodde skriver han knappt om alls. Jag hade förstås inte läst vare sig Saviano eller Lappalainen när jag skrev Myggor och tigrar, och översiktsverken över camorran är generellt väldigt snåriga. Och här tror jag orsaken ligger till att det finns ganska lite skrivet om innerstadscamorran - den är betydligt mer svåröverskådlig, tillfälliga pakter och allianser, ständiga utbrytningar, många frilansare... Det märker man när jag bemödar mig om att lösa de två morden. Men man märker det även under läsning av camorristers självbiografier: ofta vet de faktiskt inte vem som har begått ett mord, och hämnden sker utifrån gissningar (så är det för övrigt i filmatiseringen av Gomorra också). Det är den här gyttrigheten, i kombination med ett slags svart magi (ursäkta uttrycket) som är typisk för innerstadscamorran. I förorterna är det trots allt mer tydligt: det är känt vilken familj som styr över ett visst område, ligger den familjen i krig brukar det sällan vara med mer än en annan familj.
    Så är det inte i stan.
    Nej.
    Så är det inte där.
    Där är det ett kluster ("månghövdad hydra" som det brukar kallas) av småklaner, större familjer, banditer som byter klan flera gånger, och så vidare.
    "I Neapel har de kanske fortfarande behov av att markera tillhörighet till det omgivande samhället? I Ukraina vill de markera sin exklusivitet" Det här tror jag det ligger mycket i. Nu förekommer det visserligen en hel del prål i Neapel också, och de tar intryck av hollywoodfilmer om den amerikanska maffian. Men det finns mycket "Robin Hood" - snack inom camorran, en del menar sig vara frihetshjältar snarare än banditer...

    SvaraRadera
  12. Spännande! Har man någon aning om vad innerstadscamorran främst lever av idag? Skyddspengar från lokala företagare och cigarettsmuggling, antar jag. Men klarar så små, splittrade grupper att hantera varumärken och droger?

    SvaraRadera
  13. Ja, mycket utpressning och cigarettsmuggling, men även varumärken och droger. De samarbetar sinsemellan och med större och mer "stabila" klaner. Den absolut största marknaden för droger är förorten Scampia/Secondigliano. Exakt vilka klaner som står för importen, och hur de sedan handlar med mindre klaner och familjer, har jag inte full koll på (om någon har det), men jag vet att i de Spanska kvarteren så slogs familjerna Di Biasi, Russo, Mariano, Terracciano och några till om droghandeln och kontrollen över utpressning och illegala spel. Och det spekulerades om vilka de respektive klanerna samarbetade med. Det är hur som helst ett otroligt gytter, ibland kan en enda person ha kontrollen över en gatas droghandel, sen blir han mördad och någon annan tar över. Jag ska inte ge sken av att ha överblick... haha... Jag tror faktiskt inte att polisens anticamorrarotel själv har det alla gånger. När jag bodde där antogs Misso och Mazzarella vara något slags överhuvuden över hela innerstadens camorra, jag ställer mig tveksam till det med tanke på att klanerna är såpass många och Neapel inte antas ha någon "cupola", som på Sicilien. Den är mycket stökigare, inte hierarkiskt organiserad på samma sätt. När det gäller innerstaden är det mest spekulationer, som sagt. Man kan till detta lägga att Misso, som jag studerat en del, säger sig vara emot droger och att hans familj är splittrad, brorsönerna distanserade sig från farbrodern ganska tidigt för att handla med droger. Sedan sitter de flesta i fängelse större delen av sina liv och i vilken utsträckning de lyckas kontrollera sina områden inifrån fängelset är det ingen som riktigt vet. Så visst är det kaotiskt...

    SvaraRadera
  14. Förstår. Kontrollerar man ett gyttrigt område nära hamnen verkar det ju rätt naturligt att utnyttja den kontrollen också till de riktigt lukrativa verksamheterna ... Rätta mig om jag har fel, men den Maja jag möter här och nu verkar ha bättre koll på det hela än den Maja jag mötte i Myggor och Tigrar. Har du helt enkelt haft mer tid att läsa och tänka sedan du återvände, eller förstod den Maja som verkligen bodde i gränden i Neapel en del som hon inte talade om i boken att hon förstod?

    SvaraRadera
  15. Man kan säga att jag redovisar min undersökning i Myggor och tigrar, på plats, mitt i vardagen, in medias res som man säger. En del är klarare idag än då, inte minst omfattningen av camorrans grepp om regionen har blivit tydliggjort i och med Savianos bok. Jag anar mig till saker, själv tycker jag att det är en poäng med boken (om jag får säga så själv, haha) att det inte var känt att camorran sysslar med frukt och grönsaker. Min undran och tvekan kan ju sägas vara ett misslyckande, å andra sidan kan man se det som att det blev ett slags detektivarbete utan de förkunskaper jag hade haft om jag åkt ner idag. Hur som helst så är det därför texten är såpass trevande, ända tills det på slutet visar sig att jag fattat alldeles för mycket.
    Ungefär så.

    SvaraRadera
  16. Jo, medan du befinner dig i lägenheten på gränden känns det som att du trevar dig fram i en dimma av egna iakttagelser och obegripliga tidningsrapporter, men när du/Maja i slutet av boken möter maffiabossen andas författar-Maja en helt annan säkerhet om hur saker förhöll sig. Inte på något sätt ett misslyckande! Hur skulle man någonsin kunna nå fram till kunskap om inte genom att treva sig fram, iakttaga, formulera hypoteser och iaktta mer för att se om de kan stämma eller ej? Kalla det detektivarbete. Jag tycker ansatsen påminner om den biologer använder då de närmar sig ett problem. När man är mitt i en undersökning är man ofta lika trevande osäker som du i lägenheten i gränden. Skillnaden är att när en naturvetare sedan rapporterar sin undersökning väljer och sorterar hon sitt stoff så att slutsatsen framträder men osäkerheten under vägen ofta blir osynlig.

    SvaraRadera
  17. Precis, Henrik! Och därför har jag inte velat ta bort tvekan och dimman. Det var viktigt, till och med att jag första gången inte fattade/ville fatta att det var ett mord jag hörde, jag ville tro att det var ett fyrverkeri. Jag vet att tempot länge är mycket långsamt och att iakttagelserna är detaljerade och ändå rätt osäkra, men det var viktigt att det fick förbli så eftersom det var så. Verkligheten är ju rätt oöverskådlig på det hela taget... Och så är det ett pågående arbete, på något vis: det är faktiskt så att en del saker har jag inte begripit förrän långt senare.
    Jag blir väldigt glad över såna fina inkännande läsningar!
    En skribent jämförde faktiskt med vetenskaplig undersökning, något om att även inom vetenskapen menar man att undersökningen påverkar verkligheten (ungefär som en termometer som förändrar temperaturen i vattnet, om det nu verkligen är så och hur man i så fall kan veta det). Och så var det ju, min blick på den där verkligheten fick ju den senare att slå tillbaks.
    Sen är det dessutom så att Neapels innerstad är betydligt svårare att skaffa sig en överblick över, det är rätt mycket man inte vet om hur det hänger ihop helt enkelt.

    SvaraRadera
  18. Och jag blev väldigt glad över att få läsa en så bra bok, även om jag samtidigt blev skakad av en del av innehållet. Du har rätt att likheten med naturvetenskap inte bara gäller själva trevandet i vägen mot kunskap. Det är lätt att i vardagslivet inse att en betraktare påverkar det som studeras: ett älskande par uppför sig ju något annorlunda om flickans mamma sitter i soffan mittemot, än om de vet att de är ensamma. Som du beskriver uppför sig nog camorrister som vaktar en lokal annorlunda än eljest om en utländsk tjej står på en balkong och tittar på dem. Egentligen är det inte så konstigt att samma sak gäller då naturvetenskapsmän tittar på naturen: Om jag sätter mig vid en sjö och tittar på den påverkar jag den kanske inte så mycket, men jag får sällan speciellt mycket spännande kunskap heller. Jag måste kasta i ett nät och se vilka fiskar jag får upp för att veta vilka som finns där, men vem vet, kanske någon fiskart då blir så stressad att de ger sig av i ån som leder bort från sjön? Mycket av den nya kunskap biologer under de senaste årtiondena samlat om hur människokroppen fungerar kommer sig inte av att man tittat på en frisk människa eller mus, utan på att man ändrat eller slagit ut en gen hos musen, och sett efter ifall något hos musen förändrats, och i så fall hur. Fysiker kan aldrig se sina små elementarpartiklar förrän dessa krockar med något annat, varpå de ser vad som händer vid krocken, och utifrån detta drar slutsatser om de partiklar som måste ha deltagit i krockarna. Inte allt, men väldigt mycket av naturvetenskapligt faktasamlande går alltså inte ut på att passivt iaktta naturen, utan att aktivt störa den, se hur den reagerar, och därur dra slutsatser om hur den normalt fungerar.

    SvaraRadera
  19. Den är både ruskig och skrämmande, i alla fall var jag rädd för den under en tid (kallade den monstret). I vanliga fall, när man kommer in sådana där kvarter som utböling, så blir man "kontrollerad", de har total koll på alla. (Det är inte alltid man säger "camorran" i Neapel, man kan till exempel säga "dom". Men det här har förändrats lite i och med Saviano tror jag). Det är samma sak för medelklassnapoletanare som går in i de där kvarteren.
    "Inte allt, men väldigt mycket av naturvetenskapligt faktasamlande går alltså inte ut på att passivt iaktta naturen, utan att aktivt störa den, se hur den reagerar, och därur dra slutsatser om hur den normalt fungerar". Fantastiskt! Ja!
    Samtidigt kanske jag bör tillägga att det inte riktigt var så att jag fullt medvetet tänkte: "undrar hur camorran reagerar om jag går fram till en mordplats", jag var också ganska uppmärksam på hur jag själv reagerade (jag får fortfarande kalla kårar när jag tänker på den kusligt lugna stämningen, och allt det man inte fick tala om). Nu blev jag lite rädd igen, brrrr.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)