tisdag 7 september 2010

Nurse Rached på DN

Vid något tillfälle kallade jag här i bloggen DN för en "folkfördärvare", vilket väckte en viss upprördhet eftersom uttrycket påminner om nazisternas språkbruk.
Någon antog att det måste handla om en rent narcissistisk reaktion från min sida, en egennyttig historia som bara skulle grunda sig i att DN kultur bedrev en kampanj mot mig med syftet att förinta. Écrasez l'infâme!
Men så enkelt är det inte. DN:s reaktion var följdriktig, den var systemets spottloska och ett uttryck för en konformistisk mentalitet. I den konformismen ingår den heliga manschauvinismen, ja (och inga är så militanta som de kvinnor som försvarar manschauvinister, de kan verkligen gå över lik). I DN-andan finns också en väldig rädsla för avvikelser, så länge dessa inte är strömlinjeformade och dekorativa (det som Oscar missmodigt kallar för punkmodet, t.ex Katarinas "subversiva glas", som väninnorna faller i överdriven extas över för att dölja hennes frånvaro).
"Förakt är de svagas vapen" har någon skrivit. Jag kan väl tillåta mig att vara lite småskvallrig - en del av de personer som beslöt att nu ska vi förinta den där maja, har själva varit inlagda på psyket. Det har aldrig jag.
Jag ska inte plåga er med mina reaktioner på kultursidesskriverier - man ångar upp sig, tar sig för pannan: var får de tag i dessa eländiga petimätrar och var kommer alla tramsiga fruntimmer ifrån?
Nå. Inget sånt.
Bara några ord om att allt som tangerar självbiografi, liv, sanning, verklighet, fortfarande är en het potatis i vårt alienerade och kalla tidevarv. Man kan kalla det verklighetsfobi.
Jag tänkte på det när jag läste en recension av Beate Grimsruds roman "En dåre fri".
Recensenten konstaterar först att den litterära kvaliteten är mycket hög, inte alls förvånande emedan Grimsrud är en genuint intressant författare. Men litterär kvalitet räcker tydligen inte för vår beskäftige recensent: han befarar att det finns ett hjärta på kroken bakom diktverket, och om det finns någonting ironiska och medelmåttiga kulturknoddar får panik av, så är det äkta nerv, blod och hjärta.
Vår nervöse recensent misstänker att den litterära kvaliteten bara är en "manipulation" för att dölja ett "sårigt jag", och skriver nästan avundsjukt att det kanske är därför många antagligen kommer att älska den.
Det här är ett exempel på den nymoralism som grasserar i kultursfären. Även om Strindberg och Fröding provocerade på samma sätt, så var inte den kulturella offentligheten riktigt lika invaderad av borgerliga byråkrater som idag.
Nu ska jag ta reda på vad den här Knausgård säger - jag har sett att han har blivit beskriven som banbrytande, och det har inte uppstått någon diskussion om jaget, verklighetsuppfattningen och sanningen som jag har sett, men jag ska ta en titt på innehållet, om det finns något brännbart där.
"De alltför tydligt självbiografiska spåren väcker också en viss olust", har DN kultur lyft fram i ingressen till recensionen av Grimsruds roman.
Lägg ner DN kultur nu. Det är kusligt att en tidning med såpass stor spridning som DN kan kolportera en sådan anda.
För övrigt har jag läst tre romaner av Grimsrud - alla av en för hög kvalitet för att bli recenserade av kulturens B-gäng.

31 kommentarer:

  1. Vill ägarna ge ut DN och DN Kultur kan de väl få göra det, men jag har sedan tolv år röstat med fötterna och inte en enda gång köpt tidningen, och varje gång jag bläddrar i någon annans exemplar styrks jag i övertygelsen att göra rätt! Senast så fick jag nästan en känsla av att hela middagssamtalet i MT är en parodi på en fest för just den kulturredaktionen - vått finger i luften, politisk korrekthet och en massa obegripliga postmoderna teorier som inte ens verkar kunna komma fram till något tillräckligt spännande för att man ska få minsta lust att försöka förstå vad de går ut på.
    Får se om jag hinner läsa något av Grimsrud.

    SvaraRadera
  2. Det tycker jag att du ska göra, Henrik. Grimsrud är intressant.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. När det gäller recensionen av Grimsruds roman blir det en underlig kullerbytta - boken skulle vara imponerande oavsett självbiografisk bakgrund eller ej, men nu väcker den eventuellt själbiografiska bakgrunden olust hos recensenten och då ber han att få reservera sig mot detta oskick i samtiden, att skriva självbiografiskt - samtidigt som Grimsrud har sagt ifrån att hon vill att boken ska behandlas som litteratur.
    ... Sen att det finns en oerhörd rädsla för galenskap - det kanske man kan begripa. Men jag tycker att det är föraktfull skit att ha i en ingress att det väcker olust, d.v.s man borde kunna förvänta sig bildning, vidsynthet, klokhet, tolerans av en kritiker.
    När det gäller kampanjen mot min bok så var det verkligen en kampanj, ja. D.v.s det fanns riktlinjer på den redaktionen.

    SvaraRadera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. Exakt vad jag också tycker, clam: "jag blir illa till mods" är något helt annat än "väcker olust", och det är just det här som är dn-andan (det förment objektiva, liksom ett myndighetsperspektiv). jag tror att det sitter i väggarna, det blir som att jobba på en myndighet eller institution efter ett tag. Alla är väl inte såna på dn heller, och det är inte bara på dn som den attityden finns.
    Enskilda debattörer och skribenter, ju mer fristående desto bättre, bör kritisera varandras skriverier. Självklart. I egenskap av egna röster, inte som språkrör för en redaktion.

    SvaraRadera
  8. Intressant diskussion. Jag har själv följt DN:s kulturbevakning i åratal. Inte för att jag tycker att den är bra, proffsig, skarp, utan för att den skapas i ett maktcentrum, för att en tidsanda är tvärsynlig där (att den andan ofta gör mig deppig är en annan sak). Man ska ha sin fiende under lupp och allt det där. Jag har som många andra förvånats över den chansering som skett på DN de senast åren, hur man liksom tappat sugen, oklart varför. Jag misstänker att det har att göra med internet, men kan självklart inte bevisa någonting. Personligen sköter jag 95% av min dagliga kulturbevakning på nätet - jag skriver på min blogg, läser andras, läser recensioner osv ... att kolla DN:s kultursidor (en ynka sida blir det väl snart) tar max 10 minuter. Ytterst sällan är materialet viktigt för mig, annat än som tillfällig kompass, stickprov ... och vid mina skumningar har jag upptäckt en grej (detta får mig att låta nojig jag vet), nämligen att DN:s recensenter har tvärkoll på forum/bloggar ... de läser, memorerar, och så dyker idéer, trådar från bloggar upp utan hänvsning ... det lustiga är, att när bloggare läser tex DN, kan den personen mycket väl hänvisa till källan, men DN skulle yttrst sällan göra samma sak, dvs hänvisa till en blogg. I somras upptcäkte jag en extremt slapp artikel. Jonas Thente skrev om en konstnär som målade missbildade insekter, insekter som levde vid kärnkraftverk. Thente tog helt enkelt en text från nätet, klippte ner den lite och publicerade den som sin egen artikel. En solklar sampling.

    SvaraRadera
  9. ermonaut: jag tror dig, det är ju helt fel att göra så utan att hänvisa till källan. Det är självklart att man länkar, talar om vad man utgår ifrån - men kultursidor länkar inte gärna till eller nämner bloggar, nej, utom i exceptionella fall, och jag tror att det då måste handla om att man betraktar en bloggare som "våran", "i vårt stall".
    Det stjäls mycket inom kulturjournalistiken. Det är vidrigt. Jag blir synnerligen mordisk när jag upptäcker att någon filur härmas, norpar idéer utan att redovisa varifrån de kommer... Jävlar alltså. Vi kan snacka Wiman, han kan knappast italienska men gissa vem som satt på scen på Kulturhuset när Saviano var i Stockholm? Jepp, jag hyser hat mot en viss typ av opportunister.
    Men vad gör det om hundra år.

    SvaraRadera
  10. Jag tror att kulturen kommer att vara strukturerad på ett helt annat sätt om några år. Låt oss säga lite à la Newsmill till upplägget (om än inte till innehållet) med skillnaden att debatter aldrig ska skapas, de måste uppstå av sig själva (det händer att redaktioner m.el.m beställer vinklar på artiklar, det är inte så bra). Alla skribenter ska skriva på lika villkor. Var pengarna ska komma från vete sjutton, men det här med kompismaktkluster måste brytas upp.

    SvaraRadera
  11. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  12. Till Clam och Maja: jag håller med Er till överväldigande del. Ni skriver båda skarpt och klokt i denna diskussion. Det är ett historiskt faktum att kultursfären håller på att förändras enormt mycket. Det handlar inte längre om stegar, hierarkier, monopol, förstelnad politik. Nu kan man röra sig mycket mer dimensionellt än förut, åt alla möjliga håll ... man kan säga att kulturlandskapet planat ut, plattats ut, demokratiserats, men samtidigt blivit större än förut, i alla fall för den enskilde aktören, den förut marginaliserade ... för de gamla proffstyckarna/strebrarna är nog livet däremot lite surt nu ... åh, detta är så sanslöst intressant, och vi lever mitt uppe i det ... jag önskar att jag kunde slänga fram en boktitel nu, en bok om just detta ... jag märker att jag skulle kunna skriva ett inlägg på en meter om kommunikationsrevolutionen ... teoretisera järnet, men ... vad skulle jag säga? Jo, internets födelse innebär att det knyts snabba och spontana kontakter hela tiden, och de som förut tvingades lyssna på självgoda proffskritiker kan ju nu lyssna på varandra istället (som vi gör nu). Kort sagt: läsaren, författaren och kritikern flyter ihop i en person. En person kan vara alla sakerna på en gång. Man kan ta allt utan att behöva be om lov. Som vi gör nu. Eller ta mig som exempel: att jag skulle kommunicera med tex Er två utan internet, det är kan jag säga tämligen uteslutet. Nå, i och med att internet finns, kan man nästan utan pengar och cred bli allt möjligt - kritiker, debattör, journalist, publicist ... Och då är frågan vad en gammal räv på säg DN ska göra. Svaret är: ignorera internet. Det går ju inte att gå ut med att man tycker att internet är en pöbelaktig köckemödding. Inte heller kan man bejaka, för då blir man tvungen att sugas upp av det nya, som i mångt och mycket utesluter det gamla, dvs åsiktsmonopolet. Phu. Det var allt. För närvarande.

    SvaraRadera
  13. Bara det faktum att vi kan sitta på olika håll i landet och föra denna debatt visar ju hur de stora kultursidorna förlorar i kontroll över samtalet. de har fortfarande stort inflytande över dagordningen, men det är bara en tidsfråga innan den rämnar.

    SvaraRadera
  14. Till Henrik Brändén: ja, just det - det som brukade kallas "fokus", i form av en huvudstad, en tidning eller ett teveprogram, det mediala hjärtat, har försvunnit för alltid. Vi behöver inte ens vara i samma tidszon. Vem vet, jag kanske sitter i Brasilien och skriver detta? Men dagordningen, det är en annan sak, som har att göra med självförtroende och organisation. Jag tycker att internetkulturen verkligen utvecklats snabbt, men allt kan inte forceras. Jag tycker att bloggarna blir bättre och bättre, proffsigare, och det börjar dyka upp riktiga nätforum för kritik. En ny dagordning? Kanske bär inte framtiden med sig någon traditionell dagordning alls? Kanske ska kulturvärlden fortsätta vara just nebulös och svårfångad? Själv har jag funnit en hemvist på sajten poeter.se, där det skrivs hundratals dikter om dygnet. Det mesta är såklart inte bra ... så mycket bra dikt finns inte, men det är inte poängen. Poängen är att alla som skriver där gör allt de vill, kritiserar, skriver, diskuterar. Det är riktigt kommunistiskt faktiskt. Och på vilken dagordning ska en sådan sajt finnas? Det finns massor av verkligen fina texter där, texter som en dagstidning inte skulle ta i med tång, trots odiskutabel kvalité. Varför? För att tidningen lyder en dagordning, en dagordning som inte främst handlar om kvalité, utan om makt, politisk makt. Kulturpolitisk makt.

    Kim Larsson/Eremonaut.wordpress.com

    SvaraRadera
  15. "Poängen är att alla som skriver där gör allt de vill, kritiserar, skriver, diskuterar. Det är riktigt kommunistiskt faktiskt."

    Huh?

    Gradvalls inlägg om kritikens roll:

    http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=658

    SvaraRadera
  16. Claes: Gradvall anlägger ju på ett ungefär samma perspektiv som Kim Larsson. Är det det du menar med "Huh?"

    SvaraRadera
  17. Nej, det var snarare den hisnande jämförelsen med kommunistiskt styre.

    Jag längtar efter kritiker som är just som ett annat filter, som fördjupar och analyserar utan att man får känslan av att de ingår i ett kotteri eller att det finns en dagordning. Svårt. Men jag tror inte på förlag eller tidningar och hemsidor utan redaktörer. Som kvalitetsfilter, inte för vad som passar sig.

    SvaraRadera
  18. Till Claes och Maja: apropå ordet "kommunism". Jag borde ha anat att någon skulle hugga på det. Suck. Det finns en teroretisk fin kommunism, och en praktiserad, fruktanvsärd och misslyckad. Det är den senare alla tänker på när kommunistordet används. Baklöxa för mig. Jag borde använt ett annat ord. Jag ändrar, till: anarkistisk. Anarkistiskt, spontant och individstyrt, en plan struktur istället för en hierarkisk. En struktur där var och en är fri att interagera, kritisera och nätverka, och detta utan att frukta utfrysning, straff, marginalisering eller kampanjer. Man kan också säga att poeter.se är en nebulosa av fria individer, istället för en trappa av nervösa strebrar. Nu hugger väl någon på detta också, men jag orkar inte försvara mig mer nu.

    Kim Larsson/Eremonaut

    PS Jag skrev aldrig om "kommunsitiskt styre" - jag skrev: riktigt kommunistiskt faktiskt ... trodde det framgick att jag talade löst ... suck ... man ska aldrig tro DS

    SvaraRadera
  19. Argumentet »Riktig Kommunism« lever vidare. Eller »Riktig anarkism«.
    Will Never Die.

    Det behövs alltid redaktörer.
    Flashback är roligt när det passar och mycket obehagligt när det inte passar, och till och med där har man moderatorer och skickar vidare alla länkar. Newsmill satsar på braskande rubriker och antal klick.
    Jag undviker den sidan.

    Alltså: kvalitet. Duktiga och trovärdiga redaktörer och skribenter som orkar med. Vem gör det? Det är väl fällan.

    SvaraRadera
  20. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  21. Till Clam: oj, det där stämmer faktiskt inte alls. I och med att det är så trångt, blir poeterna hårt beroende av de få forum som finns (internet utvecklas iofs snabbt till ett alternativ). Det är inte lätt att förbli idealist, om man får för sig att valet står mellan utplåning och anpassning. För övrigt gäller problemet inte bara publicering, utan även finansiering, dvs små arvoden och stipendier. Och pengafrågan är sannerligen ingen fråga för den som är fin i kanten. Kakan är liten, och den som servar rätt personer ligger bra till. Jag skulle kunna skriva namnen på några poetstrebrar, men låter bli. Det är kul med pajkastning, men det är inte produktivt.

    Peace & love/Kim Larsson

    SvaraRadera
  22. Kim: jag fattade att du inte menade stalinism. Jag har inga problem med uttrycket kommunism. "Liberal" är värre, ett urvattnat begrepp som ofta bara står för principlöshet och anything goes.
    Claes: ja, jag hoppas att det inte framstår som om jag inte förstår värdet av goda redaktörer. Både när det gäller att hitta på roliga idéer och det som är otacksammare - att tvätta andras texter.
    Jag har lite fullt upp just nu, bland annat verkar det som om mysteriet med glödlamporna håller på att komma til ett uppklarnande, iallafall ska det utredas. Hoppas hinna skriva ett blogginlägg om saken.

    SvaraRadera
  23. Göteborgs-Postens kultursida citerar det här blogginlägget idag.

    SvaraRadera
  24. Tack för tipset, det ska jag kolla upp.
    Det är en anda jag menar att kritisera. Jag tycker att det är upprörande att man har "väcker olust" i ingressen apropå att det kan tänkas finnas en självbiografisk bakgrund till beskrivningen av t.ex en psykos.
    Varför skulle man inte kunna berätta om sådant, för det första? För det andra har Grimsrud sagt att hon vill att boken ska bli betraktad som litteratur.

    SvaraRadera
  25. Är det inte konstigt att Anna Odells tilltag inte "väckte olust" hos kritikerna pga sin självbiografiska bakgrund?
    Jag får inte det där att gå ihop riktigt. Visst är litteraturrecensenter en sort för sig, men det finns många kulturskribenter som rör sig över hela spektrat. De flesta var ju helt på Odells sida och pratade också om "en dom mot konsten" efter rättegången.
    Eller är det här fråga om två skilda grupper skribenter kanske?

    SvaraRadera
  26. Anonym 19.11: Delvis olika skribenter, delvis samma tror jag. Men visst förekommer det rätt mycket inkonsekvens, det finns ju vindflöjlar.

    SvaraRadera
  27. sådana som har en viss sorts känslighet bör oxå få ha denna känslighet - jag menar nu den sortens känslighet som är genetiskt betingad - sen att det finns olika recensenter - med olika psykisk läggning - rent genetiskt - olika känslighet och sårbarhet - helt enkelt - det får man respektera och acceptera - alla ska ha en chans få uttrycka sig - komma till tals och ge sin version och sin upplevelse till känna ...

    SvaraRadera
  28. Häromkvällen när jag stod i duschen och som vanligt hade radion på, så hörde jag en påannons för ett senare program. Det lät ungefär så här: Ny trend i bekännelselitteraturen; man skriver om sin psykiska sjukdom.
    Jag hickade till rejält. Eftersom jag av olika skäl slutade läsa kultursidor för flera år sen, så har jag inte vetat hur tongångarna går. Nu fick jag en aha-upplevelse. Jag har knappt hört ordet bekännelselitteratur sen sjuttiotalet. Är det såhär det låter på kultursidor, så förstår jag allt mer varför du reagerar på det.

    SvaraRadera
  29. Det är något försåtligt på gång när man applicerar ordet "trend" på något värdefullt. Eller förresten: här skjuter man både med ordet "trend" och det ännu mer suspekta ordet "bekännelselitteratur". Underförstått: dett är inte så viktigt. Som när man säger "politiskt korrekt". Slut på dialogen. Eller som när man kallar miljöuppvaknande storstadsbor för "trendiga". Tänk om de cyklande vegosarna faktiskt har tänkt? Tänk vilka slug-slingriga vägar retoriken kan ta sig fram på. Tänk om det helt enkelt är så att några modiga människor (låt vara mer eller mindre drivna som författare) exponerar sina psykiska sår i prosaform ... vad är problemet med det? Ska de hålla tyst? Är det så enkelt? För övrigt är behandlandet av egen psykisk skärhet ingalunda något nytt i den självbiografiska litteraturen ... kännetecknande för trendhyenor är bla: akut historielöshet.

    Kim Larsson/Eremonaut

    SvaraRadera
  30. Jag skrev skärhet! Istället för skörhet. Jag tror jag ska sno av mig själv och spara ordet till en dikt.

    God kväll/Kim

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)