måndag 29 mars 2010

Utan titel 2

- Att styra riket är som att koka en liten fisk, säger Lao-tse.
En fisk som heter Volvo?
Jag har introducerat en ny kategori på prov: deep thoughts.
Apropå Kina sa en god vän nyligen att kombinationen totalitärt styre och marknadsekonomi antagligen är oslagbar.
Gladporrig bild med Maud Olofsson i Trelleborgs allehanda.
Och angående Ikea-härvan så kan det nog vara en idé att titta på Ikea i Afragola också.
Xerxes väckte mig halv fyra i morse och var på vildsint humör. Jag tror att kastrerade katter känner av att det är mars de med (för övrigt tycker jag att hans testiklar har vuxit ut igen en hel del, om ni ursäktar svenskan). Så jag släppte ut honom och han var ute hela dagen. Först för en timma sen kom han tillbaks, hur pigg och glad som helst, välbehållen och inte ens trött.
Grannen tittade in och fick en liten dedikation i Mäktig tussilago. Hon undrade försiktigt om "den där elaka katten" som hon läst om i min blogg möjligen var hennes... Jag försökte liksom släta över det, så farligt är det ju inte men hon verkade inte ha tagit illa upp som tur är.
Apropå förtal på nätet, alltså. Men jag har ju aldrig namngivit katten.

söndag 28 mars 2010

Utan titel

Nästa vecka börjar jag undervisa i experimentella noveller på Södertörns högskola igen. Jag har en idé i bakhuvudet, nämligen att lägga ut en del av undervisningen här i bloggen. Som ett slags öppna seminarier. Men jag har inte bestämt mig för det ännu, det känns av någon anledning ovant. Jag vet inte ens om man får göra så. Vi får se, det kanske går att finna en form för det.
Bloggen fyller ett år på onsdag. Då kanske Ank-Käthe och tigerbossen hittar på något knas. Det kunde ju vara särskilt lämpligt med en tävling, eventuellt med bokpaket som pris.
Mycket att fundera på. Ber att få återkomma. Trevlig söndag.

fredag 26 mars 2010

"Verklighetsfetisch"

Vad allt får man inte höra. Att Lars Nordén skulle hålla på med verklighetsfetisch kan nog stämma. Maja Lundberg reserverar sig.

A thing of beauty is a joy forever

Skryt-Maja är i farten igen. Köp Mäktig tussilago! Mycket tok för pengarna!
Men jag tänkte börja med några allvarliga ord. Jag har också sett reportaget i Uppdrag granskning från hederskulturens paradoxala Sverige och jag har en tanke. Den gäller konflikten mellan det personliga, prövade samvetet och prestigen, statusen, trycket från omvärlden.
Som alltid är det rätt svårt när ett fall blir så exponerat i media.
En pojke erkänner, han är ledsen, ångerköpt, han berättar detaljerat vad han har gjort och att han visste att flickan inte ville det. Förhörsledaren säger att han begriper att det måste kännas tungt att berätta, men pojken säger nej, det är en lättnad. Han har lättat sitt samvete. Någonstans där borde allt ha tagit en helt annan vändning än det gjorde.
Jag har en annan universell sanning på lager: man ordnar aldrig utdelning av oskuldsfullt vita rosor i en kyrka. Det är helt enkelt sånt man inte gör. Något man heller inte gör där, är att låtsas som om ingenting har hänt. Förnekelse leder till upprepning.
I Neapel rapporterar tidningarna med jämna mellanrum om sådana här historier. Det händer även att övergrepp filmas och läggs ut på nätet. Det brukar nästan alltid vara flickan som måste byta skola. Att familjen gör allt för att försvara sönernas oskuld och heder är begripligt, men det brukar handla om en total uppslutning bakom killen/killarna.
Att försöka begripa universella mekanismer är en långsam historia.
"Lösningar för att man inte kan avvara dem" skriver Lao-tse. Men finns det några patentlösningar? Ett reportage i Uppdrag Granskning, folk skäms och byter fot. Att vara människa består till stor del av att härmas. Det behöver inte vara något negativt. Man kan härma bra beteenden, eller dåliga. Men så länge det bara handlar om att härmas är det hur som helst ganska flyktigt, det är inte stabilt. Och all förändring vilar på det personliga samvetet, inte efterapningen eller innantilläxan. Och i Bjästafallet verkar det personliga samvetet ha motverkats av grupptrycket.

Hur galen är Oscar? Den frågan har återkommit lite här och där. Spelar han galen efter en tid hos Mister HHVDHD?
Jag ska låta det vara osagt. Men jag vill fira Oscar med en låt sjungen av France Gall: Il jouai du piano debout (Han spelade piano stående).
Ne dîtes pas que ce garcon était fou
Il ne vivait pas comme les autres, c´est tout
(Säg inte att den här pojken var galen
Han levde inte som andra, det är allt)

Jag lyckas inte få till någon cedilj på c:et i garcon.


torsdag 25 mars 2010

Fröken Atossas känsla för gyttja

Vårens ankomst sammanfaller med att mina katter (strax över tio månader gamla) har blivit någon sorts tonåringar. De vill vara ute om nätterna. Det får de inte. Matte hämtar in dem. Kanske kommer jag att låta dem vara ute längre i sommar, man får inte vara för sträng.
Xerxes verkar ha skaffat en rödhårig polare en bit bort, h*n ser ut lite som Xerxes men större. Exakt vad de gör vet jag ju inte men de slåss iallafall inte. Och några oönskade graviditeter kan det inte bli.
Däremot är det en del grävskopor igång, man håller på och lägga in fjärrvärme och Atossa har för andra dagen i rad kommit in med illaluktande gyttja i pälsen. Jag borde ha vant henne vid bad långt tidigare. Det kan ju vara olja och andra giftigheter som jag inte vill att hon ska slicka i sig. Hon protesterar men jag tror att hon kommer att vänja sig.

onsdag 24 mars 2010

Recensionsmassakern

... är ingen passande rubrik för detta inlägg.
- Nej, det blev ingen recensionsmassaker, meddelar Gaggbölekuriren (en särskild genre inom journalistiken som jag tycker är ganska festlig är nyheten om uteblivna nyheter. Det börjar alltid med "det blev ingen..." och sedan berättas vilken förväntad händelse som aldrig inträffat. Då gäller det att ha hängt med i nyhetsrapporteringen, så att man inte reagerar med: vaddå? vad är det jag missat som skulle hända som inte hände?)
Men idén är inte oäven. Nuförtiden kan ju författare ligga och lura i en elektronisk skyttegrav på det obegränsat stora slagfält som kallas Internet. Tidningar tar endast i undantagsfall in repliker på recensioner, och det är tur för annars skulle kultursidorna kanske svämma över av misslynta författares repliker. Det skulle bli internt käbbel och något sådant ser vi ju inte av på kultursidorna. Lika lite som vi ser någon aggressivitet av det slag som frodas på nätet.
(Däremot har några konspiratoriska kommentatorer anmärkt på att just den här förfen kallas Maja Lundberg på Aftonbladets kultursida, och dragit slutsatsen att det handlar om "myggighet" - för att Lars Nordén är rättstavad? Nämen dra på trisser, va).
Jag tror att Mäktig tussilago är lite svår att avfärda, de som ändå har gjort ett försök har menat att den är alltför cynisk. Jag ska inte gå i polemik mot det eftersom jag måste låta varje läsare tycka vad h*n vill. Men självklart har jag både ärenden och intentioner. Och allt är inte ironi.
En recension jag tycker är kul är den av Crister Enander i tidningen Kulturen. Han blev djupt chockerad av Myggor och tigrar, skrev en verkligt ursinnig recension, och jag gissar att hans eventuella omvärdering av Myggor och tigrar står i proportion till kulturdrevet mot mig som märkligt nog framförallt anfördes av kvinnor.
Myggor och tigrar var en vattendelare, man kan se spår av mina slutsatser av debatten runt den i Mäktig tussilago - kanske framförallt i våldtäktsdiskussionen under den förfärliga middagsbjudning då Oscar blir galen.
Crister Enanders recension uppfattar jag inte som någon kappvändning, mer som en allmänkulturell omprövning; men jag har några små invändningar och reservationer. Dels skriver Enander att jag kan komma att bli en av Sveriges verkligt stora författare (men tidningen Kulturens redaktion gör något slags kupp och kallar mig redan nu i ingressen en av Sveriges verkligt stora författare).
Jag tackar, bugar och niger, men det jag skrev i Myggor och tigrar - att kritiker måste sluta använda superlativer och hyperboler - gäller fortfarande. Författare utnämns ännu till störst på löpande band. Omvälvande, omskakande, monumentala. Det står nu klart att nn är en av Sveriges största författare genom tiderna, det är nu oomtvistligt att nn har befäst sin position, jag har aldrig läst något mer drabbande i hela mitt liv, aldrig har någon mutat in en nisch med en sådan konsekvens som nn.
Det måste bli ett stopp på sånt. Det har gått total inflation i det.
Sen har jag några detaljinvändningar mot Enanders recension: han skriver att Mäktig tussilago är "liksom skriven av en författare som är osäker på vart det hela ska ta vägen". Det kan jag väl avslöja att så var det inte.
Invändning nummer två:
"Oscar är alltså en riktig mjukis, som det heter. Nästan provocerande normal". Det kan jag inte hålla med om, han är då mer släkt med Dostojevskijs Idioten.
Invändning eller frågetecken nummer tre:
"I de partier där hon kryper in under huden på den tomma borgerlighetens fraser och dolda frustrationer är hon på gränsen till briljant, och det är lätt att tänka på Lars Noréns tidiga pjäser. (Här finns dock ett intrikat problem. Maja Lundgren har uppenbarligen lånat en hel del formuleringar från recensioner, blogginlägg och liknande sammanhand. I vilken utsträckning är svårt att avgöra.)"
Nja, överdrivet många exakta citat handlar det inte om. Middagsbjudningen är en gestaltning av hur snacket går. Om det är satiriskt eller realistiskt kan diskuteras, och några repliker är mer eller mindre ordagranna ("kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp", "det bästa i livet är gratis"), men det mesta återger den offentliga tidsandan som den är, utan att vara klippt och klistrat.
Och så min huvudinvändning:
"Men när hon skildrar Oscars vansinne - om han verkligen är galen? - och hans ganska förvirrade associationer till bland annat John F Kennedys mer eller mindre bortglömda syster Rosemary Kennedy är inte texten lika övertygande. Det är heller inte alldeles lätt att förstå syftet och tanken bakom att vissa att dessa partier är skrivna på hexameter."
Crister Enander ställer en fråga här, eller till och med flera. Är Oscar verkligen galen, och är hans associationer till Rosemary Kennedy förvirrade?
I say nothing. Mer än att det är självklart att det ska vara på hexameter, det är ju en gudalära.
Författare är med bistånd av Internet scary monsters. Så kan det gå.

tisdag 23 mars 2010

En del fantastiska städer har ovanligt svårlösta problem

Jag håller fortfarande ett öga på familjerna i Neapel. I synnerhet Beppe Misso. På individnivå handlar det mestadels om tragedier; på samhällelig och politisk nivå hänger frågan om camorran oupplösligen samman med Nord-Sydproblematiken, även om situationen har förändrats drastiskt i och med droghandeln och globaliseringen.
Misso, som såvitt jag begriper var inofficiell borgmästare i stora delar av Neapels innerstad för ett antal år sedan, håller just nu på och berättar om hur samarbetet med politiker går till rent konkret. Dessutom hävdar han att Maria Licciardi i Secondiglianoalliansen, hon som kallas Lady Camorra ("en veritabel boss i kjol" enligt Misso) ligger bakom ett stort antal mord i Neapel de senaste åren.

måndag 22 mars 2010

Apropå pissrännor

Värt att läsa idag: Lars Gustafsson på Newsmill om Internet som kunskapsspridare och kreativt kaos.
Det är klart att det kan gå hett till på nätet:



... men moralpaniken (och det förakt för fri åsiktsbildning som den främst vittnar om) handlar bara om förlorade privilegier. På sikt tror jag att alltfler kulturskribenter, som ändå utgör en mycket lågavlönad skara, i allt större utsträckning kommer att öppna eget på nätet.
The best things in life are free (men Mäktig tussilago säljer, det är bra för man måste ju skaffa mat till katterna; de får inte lammstek varje dag men jag vill att de ska få riktigt kött minst en gång i veckan så att de rår på den biffiga Lady Camorra. Och så ska man ju skriva en ny bok också, så dra er inte för att kila ner till bokhandeln och skaffa ett ex, för tussilagoboken bör man för allt i världen inte missa).
Så är det. Rent objektivt, alltså.

söndag 21 mars 2010

Det hände en knäpp grej med Goethe

Jag berättar en anekdot ur minnet nu (inte mitt personliga minne givetvis utan läsminnet). Episoden fanns återgiven i ett förord till något av Goethe, jag har för mig att det var hans sagor.
När Goethe hade skrivit Den unge Werthers lidanden var han väldigt nervös och osäker - kan man göra så här? Så han lät en skriftställare läsa igenom manuskriptet. Goethe satt kvar i rummet medan denne läste (vilket kan vara nog så nervpåfrestande). Skriftställaren rörde inte en min, utan hade ett totalt uttråkat stenansikte. Men efter hundra sidor nickade han och sa: "Det DÄR var... rätt bra".
Goethe gick hem och tänkte bränna manuskriptet.
Jag vet inte var anekdoten ursprungligen kommer ifrån - är det inte Goethe själv eller skriftställaren som är upphovsman, så är den kanske en myt. Jag gillar den fett grymt, som ungdomarna antagligen inte säger och kanske aldrig har sagt.

lördag 20 mars 2010

La Famiglia

Xerxes och Atossas lillebrorsor Zion och Zeke gör världspremiär i Bolibompa. De har delat upp det mellan sig - storasyrran och storebrorsan tar kultursidorna, lillebröderna barnprogrammen.

Vivaldi för katterna

Visst är det vår? Visserligen ligger rätt mycket snö kvar och det händer fortfarande att det rasar ner enstaka bomber och missiler av is från taket. Men jag proklamerade för mig själv i morse att detta var den första vårdagen, och firade traditionsenligt med att sätta på Vivaldis årstiderna (då lyssnar jag på rubbet, alla fyra). Xerxes och Atossa vevade subtilt med öronen. Fiolerna kittlade uppenbarligen ganska intressant i fjunet i deras öron - men då Vivaldi ibland övergår till ett barockt bom bom bom ryckte Atossa till och tittade förfärat på högtalarna.
Igår kväll jagade Lady Camorra upp Xerxes högt i ett träd igen. Som alltid krävdes det att jag gick ut och ställde mig under trädet och ropade uppmuntrande till honom för att han skulle våga klättra ner igen.
- Jooo Gullebus, det klarar du!
(Vad ska grannarna tänka).
Jag gick en långpromenad runt Vinterviken idag. På en äng har man dumpat större delen av Stockholms söderförorters gatusnö, det har blivit ett dystert månlandskap med svartvita formationer som jag försökte föreviga med mobilkameran, men solen var lite för stark. Vilket inte är något att beklaga.
Nu är det dags för länkpyssel. Jag är glad över mottagandet av min nya bok. Och tacksam (ska försöka låta bli att låta jolmig nu) över att en såpass experimentell roman blivit så lyhört uttolkad.

I Arbetarbladet skriver Bodil Juggas om en Maja på makalöst gott humör.
En samtidssång som svänger, skriver Catarina Johansson i Kommunalarbetaren.
"I Mäktig Tussilago förenar Maja Lundgren humorn och skärpan från den sexglada romanen Pompeji med det bittra allvaret från Myggor och tigrar. Det blir bra det" skriver Christian Swalander i Alba.nu.
Jerker Jansson på Radio Voltaire talar om skildringen av galenskap och fäster vikt vid dikterna. Här kan man höra Jerker Janssons recension.
En stilist av Guds nåde, skriver Björn Widegren i Gefle Dagblad.
OK, några negativa också:
En mycket dålig roman och ett veritabelt magplask, menar Lena S. Karlsson i Dalademokraten .
Jesper Högström i Expressen menar att romanen saknar djup och smärta.
Inga-Lina Lindqvist i Aftonbladet menar att Lemmy är den enda karaktären som inte bara är yta.

Nämen vafan, vi drar några till positiva istället:
Borås tidning: Mäktigt om makt.
Svenska Dagbladet: Livet som ett plockepinn.
Vem är egentligen frisk? i Uppsala Nya Tidning.
Och så Släktkrönika på gott humör, i Norrköpings tidningar. Där pekar skribenten på alla nya gåtor som infinner sig successivt.
O-rädsla att skaka om det auktoritära, skriver Smålandsposten.
Tillägg:
Nu har jag hittat fram till en till:
Östersunds posten


- Nå, författarinnan. Hur känns det nu då? säger Spökskrivaren i Gaggböle Folkblad.
- Alldeles förträffligt, Spökskrivaren.

Det var ingen lång intervju ens för att vara i Gaggböle Folkblad.
På Gaggbölekuriren förbereder Ank-Käthe en fråga om det goda, det rätta och det sanna, och i kurran sitter tigerbossen och skriver sina memoarer. Och han har ju ett och annat på sitt samvete.

onsdag 17 mars 2010

Hello tiger lovers

Nejdå jag har inte slutat blogga och inte blivit ett rov för vare sig hybris eller förkrosselse. Däremot håller jag på och smälta intrycken av recensionerna.
Särskilt glädjande är den i Göteborgsposten
och den i Corren, det är rejält underbart - och detta faktiskt oavsett godkänt eller icke godkänt - när kritiker är så öppna att de ser en boks egenart. Självklart kommer jag att länka även till negativa eller ljumma recensioner. Som jag ser det präglas de mestadels av moralisk indignation, ibland även av en ovana vid litteratur som rör sig.
Nu ska jag ta itu med disken efter gårdagens lilla kalas, morgonen tillbringade jag i en radiostudio (P3 populär) och dagen med att promenera i Stockholm. Fin stad, på det hela taget.

måndag 15 mars 2010

Några länkar: en intervju med mig i Svd kan läsas här.
Sara Danius recension i DN kan läsas här.
Jag ska ordna någonting i sidpanelen, en länklista menar jag.
Och så har Systerdyster meddelat att Xerxes och Atossas lillebröder Zion och Zeke ska vara med i Bollibompa på söndag. Missa för allt i världen inte Bollibompa på söndag.

söndag 14 mars 2010

Mellanspel i Gaggböle

Slamporna i Raggböle har utmanat desamma i Gaggböle på ool-tävling. Vem kan frambringa värst slamp-ool?
Ank-Käthe bjäbbar om att jag åbäkar mig för mycket i media. - Hålla på och åbäka sig i media, säger hon ordagrant. - Säga vad man vill om många frågor till en. En fråga till många är bättre.
- Ja, Ank-Käthe. Flyg nu inte till Düsseldorf bara för att du känner dig skymfad på nåt sätt. Ställ en fråga till många här istället. Vad vill du fråga om nu?
- Ja inte är det grodor iallafall.
- Grodomröstningen kanske var under din värdighet, just därför var det generöst att du lät dig övertalas att låta folk tycka till i just den frågan.
- Det handlar om anseende.
- Du vet ju att du är en högst respekterad anka med ett oomtvistat omdöme. Lika oförvitlig som opartisk.
- Jag har inte samma status längre i Düsseldorf.
- Nej men vad säger du, har du inte samma status längre i Düsseldorf?

Vi får se hur det går, jag tror att hon har en del frågor i beredskap, hon är ju väldigt omhuldad i Gaggböle så det ordnar sig nog. Tigerbossen låter hälsa att han grubblar över det rätta, det goda och det sanna vareviga dag.

lördag 13 mars 2010

Tjuvstartsrecension i DN

Eller ja, de har särskilt många recensioner i lördagens kulturbilaga.
Sara Danius skräms av vad hon uppfattar som kylan i Mäktig tussilago. "Ironin - eller satiren eller karikatyren - förlorar till sist udden om det inte finns ett slags bakgrundsstrålning som tränger igenom oförsonligheten, en föreställning om låt oss säga det goda, det sanna eller det rätta".
Samhällskritiker blir ofta beskyllda för att inte vara tillräckligt uppbyggliga. Inte minst Flaubert, som Danius också nämner i artikeln. Men hon verkar ha missat humorn. Jag tycker att boken flödar över av humor och ljus, om jag får lov att säga så. Jag tror att klyschor bör rivas ner för att man ska kunna börja definiera det goda, det sanna och det rätta.
Jag lägger upp en länk när recensionen finns på nätet, och kommer att göra likadant med kommande artiklar. Sedan är det helt fritt att säga vad man själv tycker om boken.
PS jag tål kritik, som man säger.

fredag 12 mars 2010

Min gamla kines

Femhundratalet före Kristus, i Kina:

Den som vet talar ej
Den som talar vet ej

Slut öppningarna
Stäng dörrarna
slöa skärpan
lös upp knutarna
dämpa lystern


Lao-tse igen, som var mitt lästips i Babel igår. Lao-tse dyker upp i bloggen med jämna mellanrum.
Idag blev jag intervjuad av Bengt Holmberg och Monica Saarinen i Studio Ett (ungefär 35 minuter in i programmet). Det blev bra tycker jag. En sak blev lite fel - det kan låta på mig som om en del av bloggens kommentatorer förfasat sig över det hypnagoga, men så är det ju inte.
Nu ska jag dyka ner i Vilks-debatten under föregående inlägg och kolla läget.

"Kolla läget" - det lät en aning lättvindigt, märker jag nu. Ungefär som om det vore en happening.
Det är det inte. I så fall en oerhört cynisk happening, obildad, arrogant och inskränkt. När tiden medger det ska jag granska hur opinionsbildare och ledarsidor hanterar frågan, och sedan blir det ett inlägg.

onsdag 10 mars 2010

Extensiellt

8 mars är en lång dag i Gaggböle. En extensiell dag.
Många intressanta och bitvis heta inlägg under föregående rubrik. Medan Gaggbölekalendern framskrider utan nämnvärd apokalyps men samtidigt utan konflikträdsla åker jag esomoftast taxi till och från olika TV-studior där jag lägger ut texten om Mäktig tussilago, men nästan ofrånkomligen även om stormen runt min förra bok. Jag ser med spänning fram emot recensionerna av Mäktig tussilago, den är mycket annorlunda och tolkningarna kan bli många.
I fåtöljen i Efter tio idag fick jag även en fråga om Lars Vilks. De upprörda reaktionerna på hans projekt och på Myggor och tigrar har tidigare blivit jämförda. Diskussionen är långt ifrån avslutad, jag vill bara nämna att rondellhunden är på tal i Mäktig tussilago, liksom frågan om slöja.
Nu vill jag av någon anledning citera ur en encyklopedisk kortroman som jag skrev i åttaårsåldern. Det rör sig om parallella monologer om stenar och blommor. Det är jag och en fiktiv katt som heter Smuggel som har ordet.

Livet och världen.
Smuggel och jag är vänner. Låt mig tänka skarpt. January den 8 tisdag 1974 sitter Smuggel och jag här och skriver. Vi skriver om livet och världen. Smuggel är en katt och jag är en människa. Jag är sjuk och Smuggel är frisk. Jag är nog frisk i morgon. Jag ska berätta lite om stenar lite senare. Smuggel ska beretta om något annat. Vi ska beretta mycket.
Smuggel: Jag är en katt som är ett och ett halft år och heter Smuggel. Min kamrat ska beretta om sig senare. Ja men nu känner ni iallafall mig. /.../ Första gången jag fick ser blommor blev jag rättså besviken. Men nu ällskar jag blommor.


Är det infantilt? Löjeväckande?
Allt kommer att klarna. Det är extensiellt.

måndag 8 mars 2010

8 mars i Gaggböle

Tigerbossen glattelerar alla kvinnor på kvinnodagen.
(Nej, han ger inte fingret).
- Kvinnan är A och O. Det har jag alltid sagt.



Ank-Käthe har ingenting att invända. Snarare tvärtom. Hon jäser.

fredag 5 mars 2010

En annorlunda dokumentär

Jag vill bara påminna om en bok som jag ofta återkommit till i bloggen: André Bretons Nadja. Mer än någon annan (exempelvis Inferno) var det den som var min ledstjärna under författandet av Myggor och tigrar.

torsdag 4 mars 2010

You name it, I've had it

En intressant diskussion om hypnagoga upplevelser, med utgångspunkt i intervjun med mig i tidningen Vi, kan läsas hos Stationsvakt.
I kommentarfältet tar någon upp en annan märklighet man kan vara med om. Just i insomningsögonblicket händer det att det dundrar till metalliskt inuti mitt huvud. Som tur är sker det sällan för behagligt är det inte. Man kan jämföra det med ljudet när någon klubbar till ett järnräcke eller en enorm container, eller kanske som när en lyftkran släpper ner en järnkoloss. Samtidigt känns det som om huvudet vibrerar, som om själva huvudet var av metall. Det finns tydligen olika varianter av samma fenomen, och någon i kommentarfältet kom med scoopet att det har ett namn: exloding head syndrome.
Det jag fortfarande tycker är fascinerande (vilket jag också säger i intervjun i Vi) är att i våra moderna tider då allt påstås vara söndersnackat, utslätat, homogeniserat; då inte en avvikelse är för underlig att dryfta och då det till och med finns ett slags idealisering av gränsöverskridanden och excentricitet - så länge de är strömlinjeformade, konstruerade och artificiella! - så kvarstår ändock så mycket okänt, onämnbart och oroväckande. Hypnagoga upplevelser tycks höra till den sfären.

tisdag 2 mars 2010

Intervju i Gaggböle Folkblad


- Hur känns det nu då, författarinnan. Med allt det här.
- Vilket då?
- Nya boken och så.
- Det känns alldeles strålande, spökskrivaren.
- Ingen nervositet?
- Jag ska känna efter.
(Fem minuter senare)
- Nej.


Längre än så är aldrig intervjuerna i Gaggböle Folkblad. Det var något de bestämde vid ett legendariskt redaktionsmöte på femtiotalet.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)