fredag 30 april 2010

Ett etikettsbrott

Jag hade tänkt reda ut det här med kristen socialist. Vad jag menar med det, och vad det egentligen kan vara.
Jag börjar med en anekdot, en ögonblicksbild från när jag var en paria som skulle fördrivas. Det är ett ideal, många vill vara en paria. Det högsta goda är att vara kontroversiell, subversiv, obekväm.
(Oscar i Mäktig tussilago kallar det "punkmodet". Men hans sambo Katarinas "subversiva glas" går i kras under en middagsbjudning under vars golv den utrotningshotade svensken Lemmy dansar indiandanser till Motörhead).
Man slår knut på sig själv, här och där på sina litterära håll, för att vara tillräckligt hatisk och rå.
När jag var och köpte pizza igår så bläddrade jag i DN (en del läser bara skvallertidningar när de är hos frissan, säger de, jag läser bara DN när jag är på pizzerian). Kulturen hade ett tema inför första maj, "Plakatpoesi", och den före detta kulturchefen skrev i ett plötsligt anfall av självinsikt: "Inte fasen hade jag släppt in Majakovskij".
Nej, inte fasen hade hon det (jag citerar ur minnet nu, det är tänkbart att Schottan skrev "inte sjutton"). Det kom mig att tänka på den nuvarande kulturchefen Björn Wimans insats i det program av Babel som ägnades provokationen. "Allt är liksom redan gjort", sa Wiman.
Nej, allt återstår att göra. Jag tror heller inte att det stämmer som Stig Larsson sa i programmet om genialitet, att modernismen är överspelad. Allt återstår att modernisera.
Etablissemanget är den struktur som släpper in Majakovskij på bår, för blandningen av Bah! ("allt är liksom redan gjort") och punkmode är inget annat än vår tids likvaka, en besynnerlig perukstock. Några danskar har i en debattbok kallat fenomenet för "den radikala negativa uppbyggligheten". Den som har blivit kanoniserad (Norén, Bruno K Öijer) protesterar mot helgonförklaringen, vägrar inta tronen, gör grimaser. Poeter tar kraftfullt avstånd från att skriva kärleksdikter till kronprinsessans förmälning med Daniel.
Jag skulle börja med en anekdot, påstod jag. Men det är verkligen inte mycket till anekdot, det blir nödvändigt att hafsa över den, ty den är bara en fotnot till resonemanget. Det var en kulturjournalist som hade intervjuat mig i någon form av styv kuling och som i efterhand ringde upp för att komplettera med en fråga som hennes chefer ville ställa. De hade hört att jag hade blivit jämförd med Strindberg och ville höra vad jag hade att säga om det. Jag svarade: "Vi är båda kristna socialister".
Detta renderade mig en utskällning: några av mina mest allvarligt sinnade och kulturkritiska vänner undrade hur jag kunde använda en sådan etikett, med tanke på vilka det är i övrigt som kallar sig kristna och socialister. De menade att jag hade sålt ut och tagit udden av radikaliteten i min bok till förmån för en massmedial etikett, marknadsföring à la Gardell eller Greider.
I förhållande till etablissemanget kan detta "kristen socialist" nog snarast vara ett plakat som inger ett visst illamående, yrsel och vämjelse. I förhållande till det golv som är Lemmys tak är det en störtpunkt. Jag tror att det kan passa bra den första maj att dementera det, till förmån för störtpunkten.

Käre Oscar

En gul och vederhäftig dam från Düsseldorf
överlägger med sig själv
och resonerar
dividerar och analyserar
försöker uppfinna en
ny
sorts
millimeterrättvisa
som kan
infalla
de gånger
"nästan rätt"
kan vara gott nog för en gul och vederhäftig dam från Düsseldorf.
Apropå den något vingliga utgången av tävlingen, alltså.

Jag är väldigt glad över att läsa inläggen i Correns bokcirkel om Mäktig tussilago: synpunkter och tolkningar som skakar tass med författarens intentioner på ett guldmyntfotsaktigt sätt.
Så Oscar kan vara lugn, var han än är: hans minne vilar i tryggt förvar i läsarnas guldmyntfotshjärtan.
Idag firas helgonet Walpurgis* igen, fast jag nöjer mig faktiskt med Uppsalaminnen (där kan man snacka Valborg alltså).
Alice Babs-temat fortsätter.
"Tycker dom att jag en slyna är, så får dom gärna tycka det" (Alice Babs ger igen mot sin tids schotteniusar).



* Kan tydligen också stavas Waltpurge, snyggt namn på det hela taget.
Och enligt Wikipedia: "Other spellings: Valborg (the Swedish name for her), Walburge, Valpuri, Auboué, Avangour, Avongourg, Falbourg, Gaubourg, Gualbourg, Valburg, Valpurge, Vaubouer, Vaubourg, Walbourg, Walpurd, Warpurg. She is also known by the seemingly unrelated names Perche and Eucharis."

torsdag 29 april 2010

Ähurrm

Alla som har mailat har gissat fel, och de som gissade rätt har inte mailat in sina svar. Så var det med det.
En lösning kunde vara att låta bokpaketet gå till den bästa motiveringen. "Hoppas jag vinner" är bra. Enkel, rättfram, inget hymlande. Men jag gillar även: "något jag själv skulle kunna få ur mig vid vissa tillfällen" (om dudu fåffåff) och "om jag hade hört nåt sånt på tunnelbanan hade jag inte glömt det" (om "det är jävla lätt för dig att säga att möbler är meningslösa").
Något som förvånade mig var att "det spelar väl ingen roll om han är skyldig eller inte" fick såpass många röster. Desillusionerad, ja till och med krass syn på rättvisan. Jag anade ugglor i mossen och testade att googla den meningen. Det blev 600.000 träffar. 600.000 träffar! Nå, många av dem visade sig handla om annat, bara det att några av orden råkade vara gemensamma. Men möjligen har somliga överskattat googlingens statistiska säkerhet.
Nej, det var:
"Jag pratar om det. Katarina inte sådär jättepratar om det".
Jag hörde det på tunnelbanan. Jo, man får "låna" eller "stjäla" meningar på det viset, det har till och med Strindberg skrivit att det är tillåtet.
Lite snopet för Ank-Käthe att inte få dela ut present, men å andra sidan så var tävlingen rätt svår. Vi får hitt' på nåt som det är lättare att klura ut svaret på nästa gång.

onsdag 28 april 2010

Droppen dripp och droppen drapp

För att dra tävlingsreglerna igen: om man vill vara med om utlottningen av en Mäktig tussilago så gissar man alltså vilken fras i rutan till höger som är autentisk. Jag har hört den antingen på T-banan eller på en middagsbjudning. Och så mailar man sitt svar till maja.lundgren@yahoo.se. Den som vill vara anonym kan ordna poste restante-adress eller nåt, eller be mig skicka paketet till en pålitlig moster. Opålitliga mostrar bollar man över till på egen risk. Det är som vanligt, alltså.
Vi sätter deadline till i morgon klockan 12.00. Zigge undrade om man fick ändra sig, det vill säga skicka in ett annat svar än det man kryssat för i rutan. Och ja, det finns ingen möjlighet för mig att kontrollera vem som kryssat i vad och att det verkligen stämmer med vad ni sedan mailar. Men det går inte att i efterhand säga: jag kryssade i rätt svar, råkade skriva fel mening i mailet. Jag ber er respektera detta. ääö
Det senaste (ääö) skrev Xerxes.
Iskallt regn ikväll i Stockholm. Den här videon hade egentligen passat bättre när det fortfarande förekom istappar ute i den brutala naturen, videon kommer så att säga på efterkälken, om en spånig vits som goofar kan tillåtas (efterkälkar kräver väl snö). Men det är faktiskt rätt kul att sjunga den, jag hade en sjungande kompis och vi brukade dra den på skoj ibland, och turas om med att vara eko.



aah det borde varit mer "motherfucking fucker fuck motherfuck" med. Det är ju sant ju mer svordommar desto bättre låt.. Cool shune aboooow

Det i kursiv kommer från någon som rockat loss i kommentarfältet under videon på YouTube, anno 2009. Tänk vad de håller på. Kolla själva.
Jag drar mig nästan för att fortsätta följetongen om Lady Camorra, även om min granne mest verkar tycka att det är kul. Men häromdagen satt Atossa ute på fönsterblecket som vanligt men plötsligt fick hon panik, de är väldigt gulliga när de får panik för då snurrar benen som hjul, det ser ut som något ur Disney. Hon virvlade som ett jehu in i lägenheten och gömde sig under sängen. Jag gick till fönstret för att se vad det var hon blivit rädd för. Jodå, det var Lady Camorra. Hon satt och stirrade stint upp mot fönstret (för övrigt på samma sätt som en av vakterna på Vico Giardinetto stirrade upp mot min balkong).
Jag stirrade tillbaks, hon blev generad och tittade ner. Hon är rätt rar egentligen. Jag försöker bara få henne att tagga ner.
Annars är dulsebubbarna ute mest hela dan och ofta om nätterna också. Igår kväll hade vi en igelkott på gården. Jag tror att Atossa stack sig på den, för hon ägnade stor och långvarig omsorg om ena tassen innan hon skulle sova.

Oj

Rubriken syftar på våren förstås. Särskilt igår. Men man ska inte klaga idag heller. Det här kanske inte alla håller med om, men varje gång det mildnar till utomhus så är jag glad att vintern varit sträng. Gillar kontraster.
Några timmar kvar att rösta, glöm inte att maila ert svar om ni vill vara med i lottdragningen om en tussilagobok.
Mycket Mexiko i huvudet just nu.
Dessutom delar tigerbossen ut en hemlig bragdmedalj.




Medaljen går till osedvanligt förtjänstfulla insatser på Internet, och den som känner sig hedrad kan ta åt sig av äran. Mer än så säger inte tigerbossen.
Nu blir det vårpromenad. Jag håller på att gå in ett par nya sandaler så att jag inte ska få skoskav när jag går runt bland Mayaruinerna.

fredag 23 april 2010

Götet, m.m

Idag åker jag till Göteborg för att läsa ur Mäktig tussilago på Världsbokdagen.
Och i morgon pratar jag på ABF i Stockholm 15.00.
Det skulle vara kul att träffa några av er som kommenterar här, om ni befinner er antingen i Göteborg eller Stockholm vill säga; vill ni inte outa er går det bra att bära mask och göra ett hemligt tecken.
(Apropå maskering: Subcommendante Marcos är Mayaindian).
Dessutom vill jag be mina studenter om misskund: ni ska få respons på era noveller, det kan inte bli några långa recensioner men åtminstone något ni kan ha användning för. Just nu är det mycket, men senare.

torsdag 22 april 2010

Förslag

Jag tycker att det ska heta bloggmatte och blogghusse istället för blogginnehavare. "Är det dags för blogghussen att införa moderering?" "Bloggmatten har tagit paus", "Det är ingen som vem som är husse till den bloggen".
Sprid!

onsdag 21 april 2010

Gissa repliken

Jodå, nu har Ank-Käthe fnulat färdigt. Precis som sin bloggmatte har hon "festina lente" till motto.
Hon har plockat ut några repliker ur Mäktig tussilago och tycker att läsarna ska gissa vilken av dem som jag har hört så gott som ordagrant (med reservation för namnen), och vilka som jag har hittat på. Som ledtråd kan jag säga att en av meningarna är en "avhörning" antingen från en middagsbjudning eller från tunnelbanan.
Sen blir det något slags lottdragning bland dem som gissat rätt - det där måste finputsas på nåt sätt - och så får vinnaren en bok.
Jag tror att det är genomförbart.
Det var väldigt roligt på Tellus igår förresten, många frågor, diskussion, intressanta synvinklar.
I morgon ska jag upp i ottan för att prata vulkaner i TV4 Nyhetsmorgon. Sen så bär det av till Göteborg. Hur det blir med Mexiko är än så länge ovisst, det bestämmer tydligen Eylafjallajökull.

tisdag 20 april 2010

Ikväll håller jag föredrag på Tellus, det gamla ärevördiga biocafét i Midsommarkransen.
Det börjar klockan 19 och håller väl på sådär en timma, beroende på hur många frågor det blir. Välkomna.

söndag 18 april 2010

O vurkan

Sorgen... Fördunklar glädjen tillfälligt. Men jag ser förstås enormt mycket fram emot resan till Mexiko, och jag hoppas att Eylafjallajökull taggar ner snart.




Och här en journalfilm från Vesuvius senaste utbrott. Dessvärre är det som väntas komma många gånger värre.





Ett sammanträffande av det slag surrealisterna kallar objektiv slump:
nu har jag sett avsnittet om genialitet i Babel, med Stig Larssons attack på DN. Jag blev tipsad om det i morse, ser rätt sällan på TV; upplägget var traditionellt (två manliga genier, en norsk och så Larsson, och så två kvinnor som representerade den normala kulturvärlden, de menade att man inte får vara otrevlig... Den ena av dem tackade Åsa Beckman eftersom det tidigare inte funnits någon uppgörelse med sexismen inom kulturen. Hehe).
"Hade dom chansen på DN, då skulle dom döda mig. Jag lovar", sa Larsson.

Här i Stockholm är himlen mörkgrå och rosarökig, jag vet inte om det är vulkanaska -jag tycker att det luktar lite svavel i luften.
Kommer jag till Mexiko?

fredag 16 april 2010

"Lugna livet, trösta döden"

Idag, när jag väntade på pendeln vid station Stockholm Södra för att åka till Södertörn, mötte jag en barndomvän (hon var för övrigt inblandad i härvan med trollmössan som minnesgoda läsare kanske inte har glömt). Det var ett kärt återseende. Vi gick även i samma klass på gymnasiet men sedan dess har vi bara träffats ett par gånger, bådadera av en slump.
Nu började vi omedelbart prata livligt, som om tiden var överbryggad. Vi talade minnen och om våra nuvarande liv med självklarhet, det fanns en kontinuitet som gjorde att vissa saker behövde man inte förklara, samtidigt som annat var helt okänt.
Vårt förra möte var hon i sällskap med en annan barndomskamrat som jag just hade fått veta mist sin familj i tsunamin. Då hade det nästan varit så att det var hon som drabbats av tsunamin som fick trösta mig. Vi småpratade först men jag avbröt och sa: jag hörde... jag kunde inte säga mycket, minns att min haka darrade som på ett barn. Det som hade hänt var något som det inte går att leva med eller förstå. Det är ordlöst. Som utomstående är det enda man kan göra att försöka vara där.
Nu berättade min andra kamrat goda nyheter om henne, ljusa nyheter.

På pendeln fortsatte vi tala, min barndomsvän forskar om rösten.
Vi hörde oss för om vilka vi hade kontakt med från förr i tiden. Och jag visste inte - av någon anledning hade det inte nått mig - att en annan gemensam vän omkom i tsunamin. Hon hade varit i Thailand tillsammans med den vän som förlorade man och barn.
Jag grät, det var en oerhörd chock. Hon hade ryckts bort, jag hade inte träffat henne på år och dag men människor man känner när de är små och unga, och jag tyckte så mycket om henne då, står en på något sätt alltid nära, och hon var en mycket speciell och egen person.
Vi var ju på pendeln och min barndomsvän som berättat det för mig plockade upp en näsduk, jag skulle ha undervisning och måste samla mig.

Seminarium om experimentella noveller; eleverna hade sänt in underbara texter, jag talade om de beståndsdelar som skapandet kan sägas bestå av: regler, fantasi, erfarenhet och slump.
För mig är det nog erfarenheten, den levda och begrundade, som avgör om litteraturen har nerv eller bara är en pappersexercis.
Mina elever har fått försöka sig på olika experiment som jag har hittat på utifrån två moderna rörelser, surrealismen och OuLiPo, vilket inte innebär att de inte kan komma att skriva klassiska noveller (vad det nu är, vi har förstås diskuterat svårigheten med att avgränsa genren), enkla avskalade och innehållsrika, i framtiden. De kan också komma att skriva formmässigt fria och nydanande historier. I bästa fall har jag givit dem tips och infallsvinklar.
Medan de fick utföra den sista uppgiften på plats, utifrån några regler och begränsningar jag hade givit dem, plus ett par inslag av ren och skär slump (det vill säga några ofrånkomliga yttre ramar, inslag av tvång, avsedda att sätta deras fria fantasi och erinran i rörelse) så bläddrade jag i Världens bästa noveller i urval. Jag fann en novell av Goethe som helt enkelt heter Novell, och i kommentaren till berättelsen hittade jag dessa ord: "...det tema som till slut kanske är Goethes mest centrala: förhållandet till det elementära, strävan att försona människan med den på en gång alstrande och förödande naturen".
Jag börjar läsa novellen och upptäcker att Goethe i just den berättelsen bryter mot de flesta estetiska regler som gäller idag. Han berättar mer än han gestaltar.

Det är inte självklart så att de banala irritationsmomenten i tillvaron, de små förtretligheterna, upphör när man ställs inför krafter som står utanför människans kontroll. När man överrumplas av oväntad sorg efter människor man minns med glädje, men som det inte fallit en in att ta kontakt med eftersom det inte har blivit så, framstår i och för sig en hel del annat som futiliteter. Att resan till Mexiko kanske får ställas in på grund av vulkanmolnet - jag behöver nog inte säga att det inte ens gör mig besviken. Det är helt enkelt inte väsentligt. Därför att ibland kan man inte annat än falla på knä, vara tyst.
Jag är särskilt bjuden till Yucatanhalvön, där Mayakulturen hade sitt blommande fäste, tydligen ser en del lite extra fram emot mitt besök: men jag ska erkänna att varje gång jag börjat sätta mig in i Mayakulturen så har jag backat. Inte minst deras människooffer har ingivit mig känslor av obehag (rituella människooffer har funnits lite varstans, inte minst i Norden, men Mayakulturens har i mitt tycke något särskilt skrämmande över sig).
Enligt Mayakalendern ska jorden gå under inom kort, på grund av många och stora naturkatastrofer (vetenskapen har ännu inte lärt sig förutsäga naturkatastrofer med någon exakthet, om Vesuvius vet man inte om den får ett stort utbrott om tre månader eller om tre år, bara att det sannolikt rör sig om mindre än hundra år).
Om ett vulkanmoln hindrar mig från att åka till Yucatanhalvön, så kanske det är meningen.

Jag köpte Expressen för att läsa mer om vulkanmolnet och snubblade över en förtretlighet på kultursidan: Malte Persson, kritiker och författare, skriver en recension enligt ett många gånger upprepat mönster: han har längtat i tio år efter att bli överraskad av en roman skriver han, och nu har han äntligen hittat den. (Ett många gånger upprepat mönster skriver jag för det är en B-författarnas hämnd som ständigt upprepas på kultursidorna: "det finns inga bra romaner men nu har jag hittat ett undantag". Att ogiltigförklara alla andra författares romaner är en strategi bland det fåtal författare som skaffat sig en maktposition i Stockholm).
Pja, av ren egotripp tänker jag på Pompeji, Myggor och tigrar och Mäktig tussilago som kommit ut under dessa tio år, sedan tänker jag altruistiskt på några andra romaner jag verkligen uppskattat och blivit glatt överraskad av, därefter minns jag Manifestet i DN som var skrivet i ungefär samma anda som Malte Perssons recension: ickevulkaner har skaffat sig makt att sprida ett askmoln för att hindra andra från att flyga eller dölja andra författarskap, det kallas att osynliggöra. Och så tänker jag på min felbedömning när jag hjälpte fram Malte Persson i början av hans karriär.

Det märkliga är att mycket förbleknar och framstår som oviktigt i förhållande till naturens stora krafter, men B-författarnas sparkar mot A-författarnas smalben är något jag inte tänker sluta uppröras över, lika lite som jag tänker upphöra med min voodoo för att få DN att gå omkull...

Nå... att älska är att giva, som skalden sa: för att kunna förbli på generöst humör måste jag slutligen upphöra med att läsa vissa kultursidor. Jag ska stilla min vrede.
Ja. Och jag ska minnas människor som har ryckts bort, som det inte längre finns möjlighet att höra av sig till. Jag tyckte så mycket om henne. Hon var så alldeles speciell.
Titeln är ett citat av Seneca, han såg detta som en uppgift för människan - att lugna livet och trösta döden. Seneca är en författare jag brukar återkomma till.

onsdag 14 april 2010

Säg hej till den nya tigern

Snyggt bidrag, eller hur?

Upphittat

Vårstädning, det är fint - man tar inte ut innerfönstren längre, som förr i världen, men kanske de inre innerfönstren. Men hur står det till med svenskarna egentligen?
Man ska inte leva i en internetbubbla, jag är positiv till bloggosfären men här finns också väldigt mycket aggressioner och tugg, segt tugg, som en elektronisk käke som bearbetar ett evighetstuggummi.
Oooooo naaajjj jag tänker inte sluta blogga. Jag skrev sådär bara för att jag skrev sådär.
Under vårstädningen hittade jag den avhoppade camorrabossen Nunzio Giulianos Ett samvetes dagbok - apropå konflikter som hakat upp sig - så den kommer jag att skriva mer om sen.
Men nu är klockan sen.
Godnatt.

måndag 12 april 2010

Hello, how are you?











Tigerbossen tittar till Gaggböle. Hans bloggmatte håller på med en massa annat, undervisning, lite fler intervjuer, Mexikoplaner med mera.
Men hang on, så drar vi igång nåt bra framöver.

onsdag 7 april 2010

CAT

Ett gult monster som inte ens Lady Camorra rår på har parkerat sig på gatan. En grävskopa som heter CAT. Jag antar att det är en förkortning för caterpillar. På andra sidan står det CAT M12.

måndag 5 april 2010

Caramba!

Jag har blivit inbjuden av Sveriges ambassad i Mexiko och Istituto Nacional de Bellas Artes till en festival på temat "litteratur och frihet". Den äger rum 16-21 maj.
Jippi!



Så om ni undrar varför jag bloggat så sparsamt den senaste tiden så beror det på att jag ägnar mig åt att läsa på om Mayaindianer och att läsa Octavio Paz.
Om det är någon som har varit i Mexiko så är alla tips välkomna.
Och så ska jag skärpa mig angående tävlingen som utlovats.

söndag 4 april 2010

Alla katter kommer hem till lammstek

Den kostade 69 kronor kilot. Jag ville motverka mina katters tendens att utforska våren nästan dygnet runt, och dessutom bräcka den "snälla person" som tycks mata dem (jo, jag har sett en milt eller varför inte fånigt leende kvinna sitta på huk i ett buskage på en berghäll där mina katter gillar att vara, och det var tydligt att det var just därför hon var där, det är nämligen inte ett ställe man bara har vägarna förbi, nej hon måste ha gjort sig ett visst besvär och vilka var det som var dragplåster - ja inte vet jag, men svampsäsong är det inte och damen såg välvårdad ut och hade knappast klättrat dit för att uträtta sina behov. Plocka nässlor? Vårblommor? Knappast. Inte med det flinet).
Nej, det blev till att ta fram det tunga artilleriet: lammstek. De gillar nötkött, de gillar fisk och räkor, men ingenting går upp mot lamm. Och faktiskt, blev de inte ena riktiga stugsittare.
Iallafall jämförelsevis (de är fortfarande mycket intresserade av utomhuset, men efter några timmar kommer de ihåg sin matte igen numera).

torsdag 1 april 2010

Xerxes och tavelmysteriet

Jag har en hybris-reglerare. Det märks kanske inte alltid. Men det är en liten asket iklädd tagelskjorta som sitter på min ena axel och säger: Nej du, Maja. Nähädu. Nänänänä.
Eftersom en högmodsuppviglare hoppar jämfota på min andra axel tjoar och skjuter vilt i luften med pickadoll så är det inte så dumt att ha den där barska gråa typen som säger ett manande ord ibland.
Det här är i och för sig ganska allmänmänskligt. Inte bara för en förf är det bra att ha de där båda.
Nu har jag börjat ösa goda råd, lästips och annat över unga författaraspiranter igen. Skrivandets stränga konst och smala osäkra bana kräver att man tänker långsiktigt. Men förhoppningsvis ska de också få knep och knåp för att ta sig ur eventuell prestationsångest.
Xerxes och Atossa får vara ute hur länge de vill nu, även över natten. De är ofta för stökiga att ha inomhus, jag får helt enkelt inte sova. Xerxes har tagit för vana att försöka riva ner tavlor. Särskilt några som är upphängda ovanför ett bokbord, varifrån han lätt kan nå dem. Han tycker uppenbarligen att de är fascinerande. Dels för att glaset blänker tror jag, men också för att han ser djupet i tavlorna. Det börjar med att han stirrar in i en tavla, sedan sticker han in tassen bakom den och "lyfter" den från väggen och försöker kika in bakom. För det mesta dunsar de tillbaks i väggen när han drar tillbaks tassen, men ibland trillar de ner. Det här är något som han mest gör nattetid, med intill förvissning gränsande sannolikhet för att han vet att han inte får, och jag orkar inte flyga upp hela tiden och säga ifrån. Därför släpper jag ut honom och i mån av intresse även Atossa.
En annan förtjusande grej som båda gör: de tycker att det är roligt när jag spolar i toaletten. Men de har inte listat ut hur man gör. De tror att om de ställer sig och krafsar på toalettringen, alltså på samma sätt som de krafsar i sandlådan, så ska det spola automatiskt. Atossa brukar också testa att ställa sig och krafsa i luften ovanför klosetten.
Påsken gillar jag.
Och detaljdiskussionerna om Mäktig tussilago under inläggen nedan gillar jag förstås också. Sedan är det till syvende og sidst en fråga mellan tussilagon och varje läsare, som en kommentator skrev, och allt kan man inte orda så mycket om.
Ank-Käthe håller iallafall på och fnular ihop några förslag till tävling. Dels tycker hon att man kunde ha en avdelning: gissa vilken replik som är autentisk. Man skulle då ha en rad repliker ur boken, varav alla påhittade av mig utom en. Dels att det kan vara en idé att lägga fram några psykologiska gåtor och be om förslag till förklaringar. Det finns en del att klura på.
Vi får se, förslag är välkomna.
Men var är påskkärringarna? Är det inte på Skärtorsdagen som utklädda barn brukar knacka på och vilja ha godis, eller har den seden fraktats över till Allhelgonahelgen?

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)