söndag 31 oktober 2010

Tocken höst

Jag har deltagit i två, som jag tycker, bra samtal: ett på Copacabanas litterära tisdagsklubb, tillsammans med Beate Grimsrud och animatriserna Malin Nord och Amelie Björck * och ett anordnat av Studio Dicore på biografen Fyris i Uppsala, med animatören Robin Bernhardtz.
Jag ska inte försöka sammanfatta diskussionerna, det låter sig inte göras i en handvändning, men jag vill nämna att det är roligt att varje sånt här tillfälle tar sig lite nya banor, utifrån animatörernas och publikens frågor.
Och så har seminarierna på Södertörn börjat igen - sista gången jag håller i delkursen, det fick jag veta under lunchen vid det senaste tillfället. Inte för att jag får sparken (tror jag) utan för att kursen Kreativt skrivande läggs på is ett tag.
Den senaste gången var surrealistisk tortyr, iallafall före lunch: klockorna på Södertörn hade hakat upp sig, minutvisarna tickade framåt med en fart av två tock i sekunden och högt och ljudligt dessutom: det var som en bister marsch som ville insinuera att tiden är utmätt. Det visade sig vara korrekt, då jag sedan fick veta att det inte blir något i vår. Efter paus fick det bli ett byte av lektionssal, till ett rum utan klocka.
Nu är jag i färd med att läsa elevernas texter, och det är betydligt mer underbart.
*Franskan har uttrycken animateur/animatrice, gillar dem bättre än moderator.





Atossa på kattrappan










Xerxes i ett träd









Mer från gården













Och sen ska jag berätta att under samtalet i Uppsala kom jag att tänka på Jessica Benjamins idéer om broderskapssamhället (kontrasterat mot det äldre patriarkatet). Jag nämnde begreppet under en inte helt lyckad debatt om manlighet i TV en gång, och av någon anledning gjorde det många väldigt arga. Jag ska läsa om Jessica Benjamin någon dag, för jag tyckte att hon hade vissa poänger när hon hävdade att i broderskapssamhället finns det inte utrymme för kvinnlighet, utan det förväntas av kvinnor att om de överhuvudtaget ska få plats, så måste de vara bröder. Jag uppfattade henne ändå inte som särartsfeminist (det är längesedan jag läste Benjamin, kastar ner anteckningen här som en enkel "att läsa om"- påminnelse).
Så när jag gick ut på DN-kultur på nätet - gör det så sällan som möjligt, eftersom jag uppfattar DN som en kulturell folkfördärvare - och räknade antalet krönikörer där, utan att bli det minsta förvånad över att en förkrossande majoritet är män, så slog det mig att det var längesedan man såg till Nina Björk, en skribent jag inte alltid instämmer med och ganska ofta retat mig på, men som till skillnad från många andra skribenter där har en röst. Hon är mer moralist än marionett, och det brukar finnas något att fundera över i hennes texter. Däremot svämmar det över av schottenerier och ullgrenerier, så min slutsats blir att på vissa håll är strukturen övertydlig.
Och. Jag har tänkt en annan sak.
Å å å tjejer. Vi måste sänka våra röster för att höras.
Jag har världens mesta datorstrul, det är ett rent under att jag lyckas få över bilder hit från datorn till exempel, så vi får se om det funkar att publicera.

måndag 25 oktober 2010

Den lågmälda megafonen


Jag såg en festlig metafor någonstans i debattens vimmel - någon anklagade i upprört tonfall en annan för att vara en "högljudd megafon".
Tårta på tårta. Jag vet inte om det är sånt som kallas "hopning" inom stilistiken.
Men istället för att se det som en retorisk groda kan man ju betrakta det som ett medvetet val, utifrån tanken att det även finns lågmälda megafoner.
Jag hade tänkt ha rubriken "What the xxxx is wrong with you!", apropå lättjan och likgiltigheten bland bloggens slöläsare när det gäller att diskutera kriget i Afghanistan - kanske den allra viktigaste samhällsfrågan just nu. Finns det några åsikter, funderingar, därute? Finns det inga, är det fara å färde.
Så... högljudd eller lågmäld, här är min megafon: tänk! Resonera!
För att understryka uppmaningens allvar får tigerbossen hötta med fingret.

söndag 24 oktober 2010

War! What is it good for?

I en artikel på Newsmill (här) skriver folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman att Sveriges krigföring i Afghanistan på sikt stärker vår säkerhet. Läs artikeln i dess helhet, jag är personligen övertygad att det förhåller sig på motsatt sätt. Widman kopplar kriget till att Sverige är ett litet land med stort exportberoende och starka kopplingar till multinationella samarbeten, samt skriver att vi bör gå med i NATO.
Piratpartiets Oscar Schwartz hävdar att det är "historiskt okunnigt att tro att vi är där av frihetsskäl", och menar att Piratpartiet bör ta ställning emot kriget.
"Vi är nu djupt inblandade i amerikansk 'geopolitik' och uppfattas som ingående i en historia av amerikansk intervention i muslimska länder. Vi kan bli mål för terrorism på samma vis som Storbritannien och Spanien straffades när man drog i fält i Irak.
Terrorism är ett politiskt motiverat brott och kan inte krigas bort. Tvärtom föder dålig geopolitik terrorism".
Artikeln i dess helhet går att läsa här.

Edwin Starr:

onsdag 20 oktober 2010

Flanös

Jag lovade visst att berätta vad jag gjorde på Skansen - jo, jag deltog i Katarina Wikars program om flanöser. Jag har inte lyssnat på det själv ännu (det är alltid förknippat med ambivalens).
Programmet handlar om subversivt irrande. "Vart ska jag gå? Ut!" heter det.
I morgon drar kursen i experimentella noveller på Södertörn igång igen. Det ska bli kul att se vad eleverna gör av uppgifterna den här gången.
Ank-Käthe kommer inte att ställa någon fråga om kriget i Afghanistan. Det är nästan ingen som vet vad de anser. Däremot får diskussionen gärna fortsätta (under förrförra inlägget).

Xerxes har hittat en ny sovstil

















Atossa menar att den här är bekvämast

- Jag är rädd för dina ögon

En hel del i Myggor och tigrar upprepar sig. Jag vill påminna om min specialblogg om den.

torsdag 14 oktober 2010

Mer upplysning!

Medborgare!
Jag befarar att det folkpartistoida och kristdemokräkiska inflytandet på regeringen verkar menligt å den andliga folkhälsan.
Medborgare!
Jag skeptiserar åt hållet att dessa "partier" är en black om foten för Reinfeldt.
Medborgare!
Reinfeldt höll ett alldeles exemplariskt tal i Riksdagen och det var fröjd och gamman att se sverigedemokraterna vrida sig.
Medborgare! Varför inte göra en minoritetsregering ännu mindre - sparka ut fp och kd?
Eftersläntrande tips: Isobels text och verkstad har en serie videor "ögonblick i Riksdagen" som är mycket roliga - inte minst jordbruksministern då han på ett föredömligt sakligt och konkret vis diskutar lagstiftningen om tidelag (scrolla ner så hittar ni det).
Stefan Stenudd skriver skarpt om Folkpartiet och den där Björklund i sin blogg. I kommentarfältet skriver Stenudd att idéhistoria borde bli ett ämne i grundskolan. Jag är också jävig eftersom jag har läst idéhistoria, men jag instämmer med våran Zigge som skriver att religion borde kunna bakas in i ämnet historia, eller ännu hellre idéhistoria.
Kristendom ska inte ha någon särställning. I Frankrike, där skolan är religiöst neutral (enligt grundlagen tror jag) har barnen ledigt en eftermiddag i veckan för eventuell religiös undervisning. Det kunde vara en idé även här. I alla händelser är jag rädd att folkpartistoider och kristdemokräker kan komma att bli en black om foten för Reinfeldt i de frågor där jag menar att han håller en fräsch linje (ogrumlad av snack om svenska värderingar).
När jag gick på lågstadiet hade vi kristendom som eget ämne (det avskaffades några år senare bland annat på grund av irreligiösa föräldrars protest); jag hade en frireligiös lärare som på underbar värmländska återberättade historier ur Bibeln, som vi fick rita teckningar till. Det var spännande, jag är inte övertygad om att det var nyttigt (även om jag vill minnas att den sagoaktiga indoktrineringen inte var helt befriad från upplysningstendenser: min snälla fröken talade till exempel en hel del om att sjukdomar och lyten ansågs vara ett straff på den tiden, det var därför man trodde att till exempel spetälska blev friska då Jesus rörde vid dem, men det var en vanföreställning).
Vi fick rita Davids tempel (jag valde gult, givetvis: guld!) och illustrera "det börjar med en nål och slutar med en silverskål" (även om det kanske inte står i Bibeln utan är lite allmänt förmanande). En orsak till att jag gillade ämnet var att det inte var prestationsinriktat, det var generöst, lyxigt: fröken berättade och vi ritade, sen var det bara att springa ut till skolgårdsfascismen igen.
Varje morgon började vi med att sjunga endera psalmerna Din klara sol går åter upp eller I denna ljuva morgonstund, och om jag inte minns fel läste vi Gud som haver barnen kär också.
Så jag skaldade i min dagbok:
Härren härren du min far
all min makt du
jämt
ha
änglabarn
nu skyddar
mig när
jag dör för de mig
till dig
o mitt röda fina hjärta. han mig ger
båd lust och smärta.

Nå, en åttaårig mystiker, men nu var det tänkt att det här inlägget skulle handla om dagspolitik.
Det finns fler orsaker till att kristendomsundervisningen bör avskaffas i grunden än att många barn kommer från ateistiska familjer eller familjer med annan trosåskådning. En är att kristendomsundervisning idag är något annat än den var då. Den är anakronistisk, folkpartistoid och kristdemokräkisk. Den är alienerad och urvattnad, som Nationalencyklopedin i förhållande till Nordisk familjebok. Den lever inte. Den låtsas vara neutral, och den är politiserad.
(Parallellt med den pastöriserade kyrksamheten finns det en exhibitionistisk: kyrkan jagar efter kändisar, kändisar jagar efter kyrkan, och en allmän tårmildhet infinner sig så fort en celebritet kryper till korset).
Politisk har kristendomen alltid varit. En gång i tiden fanns det något som hette eklesiastikminister, ett statsråd som var både kyrkominister, utbildningsminister och kulturminister, i någon mån bärare av det lutheranska arvet med dess katekesläsning - och det var då, det var förr i världen, när kyrkan var en överhet.
Idag betonar Björklund att kristendomens särställning inte alls har något med värderingar att göra. Och det är här tungan blir hal. Han känner sig föranledd att betona att kristendomen inte är bättre än andra religioner. Men den som inte begriper kristendomen står utanför gemenskapen. Och gemenskapen är neutral. God är den eftersom gemenskap i sig är något gott. Sen nämner han hinduismen som något främmande och apart, något helt annat än oss kristna.
(Och det kommer mig osökt att tänka på ett tillfälle i högstadiet, då religionsläraren lärde oss hur löjeväckande hinduismen är med sina heliga kor).
Expressens ledarsida, folkpartistoid, backar upp Björklund och preciserar att det inte handlar om "det kristna arvet" utan om protestantismen: "Vår gemensamma historia och kultur är omöjlig att begripa för den som inte känner till den protestantiska fond det svenska dramat utspelar sig mot".
(Det torde vara en markering mot den mer folkliga frikyrkligheten).
Hur ska undervisningen i protestantism se ut? Vad syftar "det svenska dramat" på?
Möjligen det trettioåriga kriget.
Det som behövs i skolan är upplysning. Inte protestantism.
Grövre rasism än folkpartiets existerar också, man stöter på den i vardagen där man minst anar den, men den jag möter är nästan alltid folkpartistoid: omedveten, famlande efter en egen totalt obefintlig "värdegrund", missnöjd med den egna tillvaron utan att veta varför, och i starkt behov av en artificiell gemenskap som bara kan definieras utifrån vad vi inte är.
Vi är inte hinduer. Vi är protestanter. Låt stå!

söndag 10 oktober 2010

Prinsessan de Clèves, med mera

Les cloches sonnent sans raison et nous aussi.
Les cloches sonnent sans raison et nous aussi.
Sonnez cloches sans raison et nous aussi.
Sonnez cloches sans raison et nous aussi.

Tristan Tzara

Dags att uppdatera.
Några strödda funderingar, strandhugg i vad jag tänkt på de senaste dagarna.
I anslutning till de politiska diskussionerna: Nalin Pekgul lär ha kommit till Riksdagens öppnande iklädd kurdisk folkdräkt. För att provocera sd? Eller hade hon och paret Åkesson snackat ihop sig i förväg för säkerhets skull, så att de inte skulle komma likadant klädda?
Nalin Pekgul sitter ju inte i Riksdagen för att representera kurderna, så jag antar att det handlade om ironi (ironi sägs ibland vara förtäckt vrede). I annat fall - om utstyrseln inte var satirisk - kan det ju inte betyda annat än att hon tycker att det är ok med nationalromantik, och det även i Riksdagen. Var det särskilt väl genomtänkt?
Jag funderade på att göra elektroniska klippdockor av riksdagsledamöterna, sådana som det finns i diverse "dress up games" på nätet, med olika folkdräkter och andra utstyrslar, men det får nog vara.
Jag läser Malapartes Kaputt, och för övrigt har jag läst om Madame de Lafayettes Princessan de Clèves, som jag brukar tipsa mina elever på Södertörn om. En helt fantastisk psykologisk roman. I Frankrike har det startats en kampanj med badges: "Jag läser Prinsessan de Clèves", efter det att Sarkozy uttalat sig starkt negativt om boken.
Jag ska straxt svara på alla kommentarer, mycket intressanta och upplyftande diskussioner, men först två stycken som säger: "snälla matte inte banta sklegrynen, vi är inte tjocka".
Trevlig återstod av söndagen!

tisdag 5 oktober 2010

Avnazifiering

Jimmie Åkesson och sd lämnade Storkyrkan då biskopen talade om rasism och främlingsfientlighet. - Det var väldigt tydligt en attack mot oss, säger Åkesson till Svenska Dagbladet.
Mona Sahlin blev under riksdagens öppnande titulerad "fru tjänstgörande ålderspresident". Själva titeln och dess högtidlighet inskärper i riksdagsledamöterna respekt för rummet de befinner sig i, menar Svenska Dagbladets ledarsida.
Jag passerade demonstrationen på Sergels torg igår, på väg från Skansen (vad jag gjorde där berättar jag senare). Det jag hörde var helt ok, det var uppfriskande, men jag kunde inte stanna särskilt länge och hörde aldrig de krav på utvisning som påstås ha förekommit. Sånt bör man vara försiktig med. Jag tror att det är bäst att inte överta en viss typ av språkbruk. Ord är inte bara ord.
Det menade även Victor Klemperer. Klemperer var en judisk humanist som kartlade nazisternas språk under kriget. Han undgick deportering till koncentrationsläger eftersom han var gift med en "arisk" kvinna som vägrade skilja sig ifrån honom, och eftersom han hade fått tapperhetsmedalj under det första världskriget. Däremot blev han avskedad från sin tjänst som universitetslärare och utsatt för många trakasserier. Strax efter kriget gav han ut den studie av nazistspråket som han genomfört i största hemlighet. Boken har namnet LTI, Lingua Tertii Imperii, Tredje Rikets Språk (i svensk översättning av Tommy Andersson på förlaget Glänta 2006).
I LTI skriver Klemperer om nazisternas förkärlek för det distanserande prefixet av (-ent på tyska). Entjuden (befria från judar).
"För att beteckna vår tids nödvändigaste uppgift i hela dess omfattning har en analogt bildad ordform vunnit allmän spridning. Tyskland gick nästan under på grund av nazismen - strävan att bota landet från denna dödliga sjukdom kallas idag avnazifiering (Entnazifizierung). Jag hoppas inte och tror heller inte att detta avskyvärda ord kommer att leva vidare; så snart det har fyllt sitt syfte i vår tid kommer det att sjunka undan och endast föra en tillvaro i historien", skriver Victor Klemperer.
Sverigedemokraterna avnazifierade sig själva ur Storkyrkan, som en spontan Exit: det var den enda respekt de kunde visa för rummet de befann sig i.
Jag kan varmt rekommendera läsning av Victor Klemperer, och vad jag vill ha sagt med detta är egentligen bara att man inte ska överta språkbruk eller metoder av motståndarna.

lördag 2 oktober 2010

Dagens avhörning

"... få rösta dom med. Dom måste ju få rösta."
Två förbipasserande, de såg ut att vara mamma och dotter men vilka kan de ha pratat om - vegetarianerna? husdjuren? Det får bli en vild gissning: Carl Hamilton och Lars Vilks.
Det har varit val i Gaggböle också. Jag syftar nu inte på den minnesvärda grodomröstningen med dess inslag av amatörpolitiskt sabotage, rå egotripp och nästan beundransvärd slughet, utan på kommunalvalet i Gaggböles huvudstad Bölebo, naturskönt belägen vid den inte särskilt djupa sjön Bagge göl.
Ank-Käthe hade mycket att stå i månaderna före valet eftersom man inte nöjer sig med en opinionsundersökning om dagen i Gaggböle, utan har skruvat upp tempot till en i timman. Det har förekommit en del diskussioner om korruption eftersom Ank-Käthe är gift med kommun-Nicke, som lyckades bli omvald till borgmästare nu igen. Och efter valet har en diskussion om vad en "äkta gaggböling är" exploderat.
Ja, det var lite om Gaggböle.
Hej så länge.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)