måndag 29 november 2010

Halfdan, vad gör du

Det blir inte lätt att sammanfatta dessa dagar.


Vikingaklotter i Hagia Sofia, kallat "the Halfdan inscription".





Det var både välorganiserat och inte. Å ena sidan väldigt långa sittningar där var och en höll varsin monolog. Ibland utan att presentera sig. Simultantolk i hörlurar. Å den andra intressanta men flyktiga diskussioner med författare jag ibland inte hann uppfatta vad de hette eller var de kom ifrån. Det var över hundra deltagare, och även om alla hade namnskylt i ett snöre om halsen bar det emot att grabba tag i den och läsa vad som stod.
Jag och flera med mig bar på en viss misstänksamhet: var arrangemanget i goda händer? Hur skulle det komma att användas? Yasser Kemal var hedersgäst, och inbjudan av till exempel VS Naipaul tydde på att avsikten inte var att undvika kontroversiella författare. Där fanns även flera exilkurder. Uppståndelsen kring Naipauls frånvaro gjorde att det omedelbart blev mycket att fundera på.
Ola Larsmo från Sverige och Sjon från Island formulerade tillsammans med några andra representanter för PEN snabbt ett uttalande som protesterade mot att Naipaul inte kunnat närvara. Det inkluderades senare i deklarationen, något omformulerat. Dessutom ordnades en extrainsatt diskussion om religion och yttrandefrihet.
Där sa jag några banaliteter som så småningom höll på att övergå till ett brandtal mot dumma provokationer. Det var alltså apropå andra utspel, och inte apropå Naipaul vars kritik mot islam jag inte kände till.
Vi var tre svenskar: Ola Larsmo, Jonas Hassen Khemiri och jag. Under utflykten till Hagia Sofia lyckades vi få guiden att visa oss Halfdans klotter.

Längre än så blir det inte idag. Fortfarande mycket att tänka på.

söndag 28 november 2010

The absence of Mr Naipaul

VS Naipaul skulle ha varit där. Celebert. Några turkiska författare hade protesterat emot att han var inbjuden. Naipaul valde att stanna hemma. Det var mycket uppståndelse kring detta. Jag har inte läst Naipaul, och hade knappt några associationer kring namnet överhuvudtaget. Jag visste inte heller vad det var för uttalanden han hade gjort som hade upprört en del turkiska författare (men inte alla).
Alldeles i början blev jag intervjuad angående Naipauls frånvaro. Journalisten tycktes vilja att jag skulle säga att det var synd att Naipaul inte var där, men det kunde jag inte eftersom jag inte visste tillräckligt mycket. Så jag sa att det var intressant att han var frånvarande, och att det var en talande tystnad.
Jag sa att alla förolämpningar (offenses) måste ses i sin kontext. Vem förolämpar vem, och varför.
Jag ska berätta mer om parlamentet senare, det utmynnade så småningom i en deklaration som jag tycker blev rätt bra, under de omständigheter som rådde. En del författare tyckte att det här med Naipauls frånvaro blev alldeles för överdimensionerat. Jag fick intrycket att Naipaul är något slags pueril pellejöns. Dennes frånvaro ledde iallafall till en extrainsatt diskussion om yttrandefrihet och religion.
Jag satt i kommission D, om "literary landscapes" och mångkultur. Mer om detta senare.

onsdag 24 november 2010

Pausmusik

Jag vet inte om jag hinner blogga från Istanbul. Jag åker i morgon. På söndag är jag med i P3 kultur, det handlar om kreativitet och galenskap, kan man lyssna på om man vill. Jag ska försöka skriva lite under resan. Ta hand om er så länge.

måndag 22 november 2010

Sluta betrakta era barn som köttklister

... och era fäder som illaluktande fyllbultar.
Jag har en idé om utveckling av bloggen - för om jag får leva och ha hälsan och bröderna di Biasi inte känner sig föranledda att höra av sig (faran är säkert över idag, det finns liksom ingen anledning längre) och om elektroniken står mig bi och hackersrarna håller sig passiva, då hoppas jag att kunna driva bloggen min några årtionden till, ja ända tills det är dags att bli mull - och den idén går ut på något i stil med fransmännens "explication de texte". Det vill säga, ungefär som den minimala analysen av Savianos containerthriller nedan: ett gott arv från skolastiken eller vad fan det kan vara ett arv från, det som barnen får lära sig i skolan i Frankrike. Textanalys.
Jag har hört via djungeltrumman att Johan Jönson hatar förståndshandikappade. Fast det där ska jag inte uttala mig om, det är tänkbart eller sannolikt eller till och med sant att det är sitt jobb han hatar, och inte de förståndshandikappade.
Jag tänkte, av ren slöhet, eftersom det finns böcker jag inte tar mig tid att läsa, att den som vill kan slänga in ett citat ur någon bok - och så kan vi diskutera det citatet. Inte precis någon originalidé: sånt görs relativt sällan på kultursidor numera, eftersom utrymmet är så begränsat, däremot ganska ofta i olika bokcirklar på nätet, där utrymmet är fullständigt obegränsat.
Det finns två saker som det litterära etablissemanget (märk väl, etablissemang och elit är inte samma sak, ibland är de varandras motsatser, hur otrevligt det än är tänker jag fortsätta hävda det) har svårigheter att bedöma och uttala sig om: det ena är litterär kvalitet, det andra är moralfrågor. Det som upprör den ena gäspar den andra åt och vice versa. Just därför kan det vara en poäng med att väldigt noga samlas kring ett kortare utdrag ur en text, och med eller utan akademisk utbildning resonera kring detta.
Favoritcitat, röda skynken, eller huvudbryn. (Ett huvudbry, två huvudbryn).

Detta skrivet i den allra värsta hast: plikterna kallnar, väskan väntar att packas, osv.

lördag 20 november 2010

Gus van Sant är i stan

... för att ta emot the Visionary Award på Stockholms filmfestival. Här kan man läsa en bra artikel om honom.
Bara som ett litet lördagstips.

Apropå vikten av att alltid gå till källan

Nu (först nu....) har jag gått tillbaks till källan, och läst om början av Gomorra. Jag ska översätta snart, det centrala är det fetade. "När lyftkransföraren berättade det för mig, dolde han ansiktet i händerna och fortsatte se på mig genom en glipa mellan fingrarna, som om den mask han gjorde med händerna gav honom modet att berätta". Det hela hamnar i en något annan dager.

"I corpi che le fantasie più spinte immaginavano cucinati nei ristoranti sotterrati negli orti d'intorno alle fabbriche, gettati nella bocca del Vesuvio. Erano lì. Ne cadevano a decine dal container, con il nome appuntato su un cartellino annodato a un laccetto al collo."
/.../Quando il gruista del porto mi raccontò la cosa, si mise le mani in faccia e continuava a guardarmi attraverso lo spazio tra le dita. Come se quella maschera di mani gli concedesse più coraggio per raccontare. Aveva visto cadere corpi e non aveva avuto bisogno neanche di lanciare l'allarme, di avvertire qualcuno". /.../ Non riusciva ancora a crederci, sperava fosse un'allucinazione"

fredag 19 november 2010

Merrily merrily merrily.... don't forget to scream

Senaste Babel: en studie i gemyt, småputtrigt som det ska och med välvillig om än ganska tystlåten publik. Två kulturchefer i Stockholm och en ex-kulturchef i Stockholm betygsatte den litterära säsongen: "litet c" eller "stort C" blev utfallet. (John Swedenmark har beskrivit den här sortens flipp-flopp-attityd till litteraturen i sin essä Kritikmaskinen). Författare i gemen är ganska snälla och beskedliga personer, så jag tror inte att någon tog illa upp över kulturchefernas lilla och stora c, utan det blev nog bara fniss i författarlyorna. Fan va kul! Originellt liksom!
Knausgård var alla överens om var största tänkbara A. Åsa Linderborg förklarade att det som var så bra med Knausgård var att han ifrågasatte om barn är meningen med livet.
(Jag drömde en mardröm om att Knausgård hade djupfryst sina barn och lagt dem i en container. De skulle sändas till Kina där deras kranier skulle spräckas eftersom de inte var meningen med livet.
Bredvid containern stod Åsa Linderborg.
- Barn är köttklister, skrattade hon.
Det dök upp något slags sändebud från Kina som meddelade att de inte ville ha Knausgårds barn eftersom de redan mottagit en försändelse med Åsa Linderborgs.
En synnerligen obehaglig dröm).
Under programmet luftades idén att förr i tiden gick romanförfattande ut på att berätta en enkel och rak story, men idag har romaner blivit svåra och komplicerade.
Det här är liksom desinformation, det är nämligen inte så det ser ut i litteraturhistorien som tur är, men det får jag lov att återkomma till någon annan gång.
Några nästan subliminala gliringar förekom - en strukturell tillrättavisning av Sara Stridsberg, som Daniel Sjölin antydde är lika snaskig som Nobelpristagaren, och en halvgliring eller broderlig knuff i sidan till Bob Hansson, som Björn Wiman hävdade var ett exempel på "författarens medialisering".
Håhåhå, skulle Bob Hansson vara ett exempel på författarens medialisering...
Det var en fenomenalt strukturell tillställning. Några reportage - kultporträtt av stora litterära gubbs i utlandet - fick sin motvikt i en kvinnlig låtförfattare, som även bidragit med diskussion om kakor i Babels blogg. "Det är väldigt lyxigt, jag känner redan att det är finkultur".
Någonstans mitt i allt detta viftade Daniel Sjölin, som givit upp sitt författarskap för TV:s skull, med Myggor och tigrar.
Vifta på du bara, Daniel. Vifta på du bara.

torsdag 18 november 2010

Bossen och fotoblixtarna

här glada kan alla se ut när en camorraboss grips. Inklusive bossen själv.
Det är bland annat detta som kallas "motsägelsefullhet" eller "paradox" i Neapel. Med betoning på bland annat.
Mannen kallas "padrino" i la Repubblica, en italiensk översättning av Mario Puzos uttryck godfather (ingen lär ha sagt gudfader före Gudfadern). Han ler mot fotoblixtarna (för att understryka sin status som superstjärna). Antonio Iovine hade lyckats hålla sig under jord i ungefär femton år. Han är en av casalesarna, den klan som styr i förstaden Casal di Principe (Roberto Savianos hemort) och dömdes till livstids fängelse i sin frånvaro, under den stora Spartacusprocessen 2008.
Som Tomas Lappalainen påpekar i sin bok om camorran kan det tyckas uppochnervänt att Staten jämför sin kamp mot camorran med ett slavuppror. I förhållande till camorran skulle alltså lagen och rättvisan vara en fånge som måste göra uppror på Spartacus vis. Samtidigt vill många camorrister framställa sig själva som arvtagare till Spartacus då de vägrar acceptera den italienska staten. Folkets söner som med sin driftighet, sitt entreprenörsskap och sin rebelliskhet lyckas skapa sig en nisch av egenmakt.
Här är samme man som ung, uppenbarligen redan då medveten om banditismens magnetiska verkan på den kollektiva fantasin.

onsdag 17 november 2010

Hålla stånd

DN kultur håller stånd mot narcissismen. Karl Ove Knausgård, som har sagts nå "allas vår botten", har blivit korad till Norges sexigaste man, rapporterar DN kultur. "Jag ger fan i integritet", kommenterar Knausgård, som för övrigt lånat titeln till sin självbiografi av Hitler.
Det talas ofta om behovet av fördjupning av kulturjournalistiken. Förflackning, ytlighet, narcissism påstås härja mer eller mindre fritt. Det intellektuella samtalet och analyserna är svårt trängda, dokusåpan och underhållningslitteraturen rycker fram, blotta det faktum att kultur och nöje i många tidningar slogs ihop för några år sedan brukar ses som ett tidens ytlighetstecken. Knausgård sexigast i Norge är inget de lärde gäspar åt ens med vänstra ögonbrynet, men det är ett utslag av den nya virilitetsboomen inom kulturen.
Allas vår botten är nådd.

tisdag 16 november 2010

Berlusconi är Italiens bottenpropp

Jag har lovat mig själv att titta på Savianos TV-program, som sägs kunna leda till att Berlusconi måste avgå. Frågan om fakta och fiktion i Gomorra är en annan men fortfarande mycket viktig; jag har kvar rätt kraftiga obehagskänslor apropå detta med de djupfrysta kineserna, som alla i Neapel måste veta inte är sant, och jag undrar för övrigt hur det kan uppfattas där att programmet heter Vieni via con me - ungefär, åk iväg med mig. Jag antar att det är symboliskt tänkt, det vill säga att det betyder "ta avstånd från camorran med mig", men för dem som inte kan lämna Neapel gissar jag att det kan uppfattas som arrogant.
Det är bara en gissning. Klart att jag ska se programmet. Men Neapelfrågan är mycket svår.
Det kan låta som om jag är Berlusconianhängare när jag skriver att om man drar ur bottenproppen Berlusconi uppstår det en virvel, alla blir begeistrade och applåderar, och i tomheten som uppstår kommer något värre. Jag har inga belägg för det, och det vore ju idioti att hävda att man inte ska slåss för ökad demokrati för att det kan bli värre efteråt.
Nu ska jag kolla programmet.

Tillägg 23.19: jorå, nu har jag sett delar av det - det är bra, seriöst, jag tror att det kan ha en god effekt.
I det här avsnittet talar Saviano om den kalabriska maffian ´Ndranghetan, dess stränga regelsystem (vilket skiljer den från den mer löst strukturerade camorran i Neapel) och dess etablering i Norditalien. Det allra svåraste tar han sist - vad göra? "Man kan inte släcka eld med eld, inte bekämpa det onda med det onda", säger han, utan det gäller att själv se till att göra något bra istället, och att det är en början till framsteg att det idag går att tala om det.

söndag 14 november 2010

Det ska vara uppförsbacke för läsaren!

Martin Wirdhammars ord i Mäktig Tussilago har fått en något annan klang. Han hävdar vresigt på middagsbjudningen att fiktion är verklighetsflykt. Han vill egentligen vara en Saviano...
Wirdhammar är en kallskrivare som vill vara sannskrivare, avskyr underhållningslitteraturen som Book Boom prioriterar, och han vill ha något att dö för.
Något att dö för. Underhållningsvåld är inte värt att dö för.
Lätthet, snabbhet, koncentration... vad var det mer Italo Calvino hade för teser i sin Sex punkter inför nästa årtusende - där han skisserade möjliga vägar för det skrivna ordet, hur litteraturen skulle kunna undvika att drunkna i flödet av lättsmälta billiga bilder, vilka förstör människans fantasi. Idag föresvävar det mig att Calvino har lite fel - absolut inte mycket fel, men en gnutta fel - och att det allra mest nödvändiga, oavsett om det handlar om form eller innehåll, är att det måste vara uppförsbacke för läsaren. Tröghet i formen, som Gus van Sants Elephant, verfremdung i formen, som hos von Trier (van och von, kan vi kalla dem), till och med i filmens värld är det möjligt att göra uppförsbacke av Hollywood (klättra upp till skylten den som kan!), det skrivna ordet lämpar sig än mer för det.
Hello, det här är gratisskriverier, tänk på det - jag förbjuder dock kulturskribenter att stjäla mina idéer...
Snart ska jag hyra von Triers Antichrist, det var några luktsaltsfeminister som tog anstöt av den men jag tror faktiskt att den är bra.
Buona domenica,

fredag 12 november 2010

"Å å å nu så ska jag berätta om när det regnade djupfrysta kineser...."

Nä, tacka vet jag Augustinus och de andra fiktionshatarna.

Goda nyheter:
Solglimtarna under första halvan av denna november var fler än under hela förra november. Idag är det rätt mörkt här i Stockholm men man får väl minnas första halvan, gå omkring med den halvan sparad någonstans i det centrala nördsystemet och låta ljusreservoaren sprida sig inombords.
Nu ska jag förbereda mig för Istanbulresan, jag ska sitta i en minikommission och diskutera multikulturella spörsmål.

tisdag 9 november 2010

Gladiatorskolan i Pompeji är kaputt

Om denna katastrof läste jag i La Repubblica, på tåget till Bokens dag i Göteborg.
Jag tyckte att Bokens Dag blev bra, det var roligt, en konstellation av ganska olika författare. Sedan måste jag säga att jag tycker att det är fantastiskt att ett par hundra människor är beredda att betala 250 kronor för att lyssna på författare.
Jag pratade med Ann Heberlein, vars katt nyligen blivit överkörd av en Stockholmare men klarat sig, och med Stephan Mendel-Enk som jag delade frilanslokal med en kort tid då han höll på som mest med sin roman Tre apor.
Det är egentligen omöjligt att författa på frilanslokal. Det kreativa arbetet är ganska ljudligt, det händer att man ropar saker medan man skriver.
Själva framträdandet på Bokens dag: jag läste långsamt ur min polyfona roman och försökte få de olika tonfallen att gå fram.

Så, på tåget läste jag alltså senaste nytt från Pompeji: att den så kallade Gladiatorskolan på Överflödsgatan har gått och blivit grus. Det var en sekundsnabb historia. President Napolitano har rutit till, det är en skam för Italien påstår han och kräver nu att de ansvariga "utan att hyckla" förklarar hur det kunde få ske. Vanvården måste upp i dagen, utan förskönande omskrivningar.
Jag har aldrig varit inne i Gladiatorskolan, den har varit stängd för publik när jag har varit i Pompeji och är inte ett av de hus jag lyckades bli insläppt i ändå. Själva namnet är lite tveksamt, det är inte belagt att gladiatorerna höll till där (i alla händelser var det inte där de bodde, Celadus och de andra, utan det var i kasernerna i teaterområdet).
Nu ska orsakerna till kollapsen utredas. Att huset var nästan tvåtusen år gammalt kan man tycka är ett tungt vägande skäl, att det kostar oerhört mycket pengar att kontinuerligt restaurera och konservera Pompeji ett annat. Femtontusen klampande turister om dagen medför väl också en viss påfrestning (även om de inte varit inne i just Gladiatorskolan så mycket eftersom den varit stängd, så är Överflödsgatan en av de mest trafikerade gågatorna, nu som då). Men det finns också ett problem som skulle kunna åtgärdas, och det är att en del av husen i Pompeji blev försedda med tak av betong på femtiotalet, och de taken är för tunga. Även Apollontemplet befaras kunna rasa samman närsomhelst. Betongtaken borde kunna ersättas av presenningar, eller trätak.
Men... jag tror att man ändå får inse att till sist försvinner hela rubbet, människan har inte full kontroll över tiden och naturen, och det är en sanning jag själv tycker mycket om, den gör mig glad.
Från det ena till det andra: jag har blivit laktosallergiker. Ni har säkert sett den återkommande löpsedeln "slipp din ballongmage" - det är inte en bigott eufemism, utan ett elegant sätt att uttrycka det hela, genom att fokusera på volymen. Ballong är ju någonting fint. Men det största bekymret är inte att den är rund, om man säger så. Jag nallar redan av Xerxes´ och Atossas laktosfria mjölk, men hädanefter kommer det att få bli laktosfri ost också, och lite annan omläggning av matvanorna.
Lite Misso news: enligt Il Mattino omfattas super-botgörarna Giuseppe Misso och Luigi Guida fortfarande inte av de särskilda skyddsåtgärder som de som samarbetar med rättvisan har rätt till. Den juridiska processen och domarna emot dem kommer också att ses över, enligt Il Mattino. Båda erkänner sig skyldiga till brott, men inte till de brott de har blivit dömda för.

söndag 7 november 2010

Brevet till presidenten

Det här är antagligen världens bästa anti-krigssång: Le déserteur, av Boris Vian och Harold Berg. Den är från 1954, från tiden för kriget i Indokina.

Monsieur le Président,
je vous fais une lettre,
que vous lirez peut-être,
si vous avez le temps.

Här finns texten på franska och med engelsk översättning. Lars Forsell skrev texten till den svenska versionen: Jag står här på ett torg, sjungen av Ulla Sjöblom. Den finns inte på YouTube, men det gör den här:

Återförtrollning

Kursen på Södertörn är slut för den här gången, och i vår ska Kreativt skrivande stökas om en aning. Nästa höst kanske jag undervisar igen.
Det jag låter eleverna göra är att prova på några metoder från två olika skolor, surrealismen och OuLiPo.
Jag dammar av några surrealistiska begrepp - som det i rubriken, mycket centralt inom surrealismen...
Att jag valt just OuLiPo och surrealism som utgångspunkt för övningarna beror på att de till synes är kontraster - surrealismen tänkte sig en absolut fri fantasi, befriad från alla tvångströjor, medan OuLiPister sysslade mycket med begränsningar och system.
I själva verket har de mycket gemensamt, och de har också gemensamma rötter: preciositeten i Frankrike på sextonhundratalet.
Huvudsaken är övningarna, det är en helt kort delkurs och sen är det tänkt att de på alldeles egen hand ska kunna...











tisdag 2 november 2010

Fakta och fiktion i Gomorra

Det tog ett tag innan jag överhuvudtaget uthärdade att läsa Savianos Gomorra; jag var av begripliga skäl livrädd för ämnet, hade nyligen kommit hem och när jag började på det första kapitlet, som utspelar sig i hamnen, så tyckte jag att det var alltför fasansfullt. Containern med kinesiska illegala arbetare som går sönder: "De dåligt tillförslutna dörrarna öppnades plötsligt och mängder av kroppar föll ur. De såg ut som skyltdockor. Men när de slog i marken spräcktes huvudena som om de varit verkliga kranier. Vilket de var. Män och kvinnor kom utramlande ur containern. Och en del unga människor också. Döda. Allihop djupfrysta, staplade på varandra".
Nu visar det sig att just det avsnittet tydligen är fiktion. Det läser jag i en understreckare i Svd, en recension av en nyutkommen bok där Saviano kritiseras. "Ifrågasatt hjälte i kampen mot camorran" heter artikeln.
Jag vet inte om det stämmer att passagen är en vandringsmyt, jag själv menar att camorrans närvaro i Neapel mestadels är ganska vag och subtil men plötsligt kan det vara som om avgrundens käftar öppnar sig, rena groteskerier och saker man knappt kan tro är sanna kan då äga rum. Därför trodde jag att det avsnittet var dokumentärt, och därför tog det tid innan jag orkade läsa vidare. Jag grät, floder, la undan boken. För övrigt har jag ju köpt kläder av kineserna i Neapel. Men om just det där i Gomorra inte är sant, så är det bara bra.

En enkel fråga

Apropå Mona Sahlins svulstiga uttalande som jag skriver om nedan: är det någon som vet om några afghanska soldater har dödats eller sårats av svenska soldater? Jag har inte sett några sådana rapporter själv, så det är bara en undran.

Rekyl

- När Sverige skickar iväg män och kvinnor som riskerar sina liv är det oerhört viktigt med en bred uppställning i riksdagen.
Mona Sahlin, citerad i Metro.
Krigspropagandan är sig lik. Känslomässig utpressning - den som är emot kriget skymfar de män och kvinnor som riskerar sina liv - och krav på konsensus.

13.15

tock tock tock tock
Nattluvan Ohly menar att s och mp låter regeringen komma för lindrigt undan - - har han inte ens märkt att s har förändrats väsentligt, varför skulle s ha några som helst invändningar mot Afghanistankriget? Det vore hyckleri om s begagnade sig av tillfället för att knipa politiska poäng och raljera över regeringens reträtt.
Om det nu verkligen är en sådan. - - Det återstår att se.
Låt oss hoppas - som jag skrev i ett kommentarfält nyss - att opinionen mot ett NATO-inträde nu växer på längden, bredden och djupet.
Särskilt nu när fan Putin vill dit också, som Lemmy säger.

måndag 1 november 2010

Bredd och skådespel

Klockan 13.15 presenteras den breda överenskommelsen om Afghanistan. Well, gissa vem som kommer att sitta bänkad.
En får inte vara med, och en vill inte (Åkesson/Ohly).
Av Ohlys uttalande att döma anser han att formuleringarna inte är riktigt tydliga. Inga utfästelser. Det behöver inte vara fel. Ett omedelbart tillbakadragande är antagligen inte möjligt, och någon utfästelse à la "vi lovar att det här var en engångsföreteelse och att Sverige absolut inte kommer att gå med i NATO, särskilt inte nu när fan Putin vill dit också", är osannolikt. Diplomatin har en spindelvävslätt tunga.
Det här är förstås aningen viktigare än fotbolls-VM - jag vet inte vad det är med mig som gör att jag underskattar swenskofolket så mycket att jag har fått för mig att de prioriterar lek och spel och mumsig mat och rusdrycker framför utrikespolitik, det här är en gammal seglivad vanföreställning som bör utmanas. Det är alltså tänkbart att jag testar att vara politisk kommentator på samma sätt som jag var fotbollskommentator under VM.
I all hafs. Nu tävlar å ena sidan plikterna, å den andra en sprakande makalös höst om min uppmärksamhet, men 13.15 är ett historiskt ögonblick som ska tolkas och granskas noga.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)