fredag 21 januari 2011

"Om inte annat lär hon bli det...."

Kulturministern sätter klackarna i klaveret (i artikeln lyder metaforen istället "klackskorna i klaveret") är senaste notisen i DN kulturs kampanj för ett nytt operahus i Stockholm.
DN har helt enkelt bestämt att det ska bli ett nytt operahus oavsett vad både politiker och stockholmare tycker. De har satt press på kulturministern, ringt runt till lämpliga sponsorer, uttalat missnöje då någon inte gått på DN:s linje och utdelat en klapp på huvudet då någon givit intryck av att vara medgörlig. En intervju med kulturministern, där hon bland annat säger att det är mycket tveksamt om ett nytt operahus är högsta prioritet, förvandlas av DN till ett "Ja till nytt operahus" och "Stockholm ska få ett nytt operahus" (se Dagens Nyheter vilseleder i Axess).
Jag känner igen det här oerhört väl från Aftonbladet: väldigt konstigt är det, jag förstår inte riktigt var det kommer ifrån men det är kopplat till det här idealet:
....släpper inte taget förrän det blir alldeles uppenbart att den intervjuade duckar ; så skrev Nurse Rached nyligen beundrande om en journalist (bildkrock: hundbett och duckande är sällan orsak och verkan). I samma krönika kan man se formuleringen "inte ens arbetare", och det är en sak man måste veta om delar av den så kallade medievänstern (på något absurt sätt har DN kultur, ja till och med Schottenius, något slags image av att vara vänster) nämligen att mitt i det popkulturella klotterplanket och slentrianvänstertyckandet så existerar det ett stort folkförakt; "inte ens arbetare" är inte en baggis eller felformulering utan ett uttryck för en övertygelse om att arbetare är djur och kulturjournalister människor.
OK, vad är det då för klavertramp kulturministern har gjort enligt Wiman (som är övertygad om att hon är medveten om att det är ett klavertramp: "Om inte annat lär hon bli det")

Jo det skulle vara det här uttalandet i P1:s Kulturnytt:
Jag skulle gärna se att inte bara de som företräder kulturen utan även de som arbetar på redaktionerna skulle ha en mer inkluderande hållning”

Det kanske blir storm om det uttalandet, inte vet jag, men resonemanget i stort tycker jag inte verkar gå ut på att kultursidorna borde ägna sig mer åt flippfloppifiering, kommersiell kultur och livsstilsfeaturegrejer, kanske handlar det snarare om ett folkbildningsideal, eller om en reaktion mot formuleringar à la "ett unikt segermonument i kampen mot det svenska kulturhatet" (vilket DN hävdar att ett operabygge skulle vara).
Jag gillar inte lobbyjournalistik.
Några personer med mer eller mindre dåligt omdöme, usel smak och klent snille (klent snille blev snygg, sno inte den för i helvete) får för sig att de ska genomdriva något av sina infall: det handlar om njutningsfull maktutövning. Sången har ingenting med detta att göra.

Wiman flimrar bara förbi i Myggor och tigrar och jag tycker att det kan vara på sin plats att ge exempel på vad jag menar med försåtlig taskighet: det är ju delvis sånt som är svårbeskrivet då det har med tonfall, blickar, konstiga leenden att göra osv (avunden visar sig allra mest på så vis). Folk skriver sina memoarer, kanske à la Lars Gyllensten, inget fel i det (jag kommer kanske att göra det också, hyllmeter med dagböcker som jag har). Well, somliga drar det i memoarerna, andra berättar det direkt. Vad var det för försåtligheter - några stycken, t.ex den här: det var jag och ett författarpar, man och kvinna ett par år yngre än jag, och så Björn Wiman, som satt vid samma bord på en krog i Stockholm. Den kvinnliga författaren sa något uppskattande om mina artiklar i Aftonbladet, och att det var roligt med de här unga och nya skribenterna. Björn Wiman fräste: "Det kanske är dags för lite proportioner. Maja är varken ung eller ny".
Trettiofyra år, tror jag bestämt att jag var: det börjas tidigt, alltså åtminstone kvinnliga skribenter får pikar om hög ålder från ungefär 27, 28 års ålder. Får alla det - det vet jag förstås inte, men jag skulle knappast tro att det hör till undantagen.
Nå, Björn Wiman var ju Madeleine Grives påläggskalv från början, han avtackade henne genom att ge henne Expressens kulturpris häromåret, innan han blev kulturchef på DN. Om detta skrev han i blogginlägget Jaenssons frestelse.
Herr Q skrev här nyligen någonting om Jante. Ja, Jante har med saken att göra, och vad som även bör diskuteras är etiketterna vänster/höger.

41 kommentarer:

  1. Jag har svårt att se det folkföraktande i detta:

    "Att moderaterna plockade socialdemokraterna på det dyraste ordet, arbetare,'får man förstå, om inte vi har kunnat fylla det med innehåll'. Men 'många sossar är sura för det', säger hon.

    Och beträffande klassröstningen: 'Partisystemet är uppbyggt i en annan tid och i en annan logik. Man kan inte ta någon för given.' Inte ens arbetare."

    SvaraRadera
  2. IAMB: jag uppfattar inte Marika Lindgren Åsbrinks uttalande som folkförakt, även om det kan låta lite omvänt att det skulle vara ett partis uppgift att fylla ordet arbetare med innehåll... Inte heller det att partisystemet är uppbyggt i en annan tid. 'Inte ens arbetare' är f.ö inte Lindgren Åsbrinks ord. Att jag reagerar på den formuleringen (att märka ord och göra berg av ärtor? kanske, men jag tror inte det) beror på att jag sätter den i samband med en attityd, man kanske kan kalla den ambivalent, man kanske kan kalla den nedlåtande, bland kulturjournalister. Mitt resonemang behöver utvecklas. Jag ser gärna avvikande åsikter, funderingar och invändningar såklart.

    SvaraRadera
  3. Avvikande åsikter och invändningar, etc: bra, jag tycker att du ska skita i kulturpolitik. Gillar du inte dn så läs inte dn. Punkt. Koncentrera dig på sånt du gillar.

    SvaraRadera
  4. Zigge: OK, du har en poäng där.

    SvaraRadera
  5. Hur har det gått för Ranelid i Let´s dance?

    SvaraRadera
  6. Jag var medveten om att det inte var Lindgren Åsbrinks uttryck, utan Schottenius'. Men jag uppfattade det snarast som en (kanske onödig) förklaring till det hon just citerat (alltså: "...man kan inte ta någon för given.").

    SvaraRadera
  7. IAMB: nej det kan man förstås inte göra, som tur är.

    SvaraRadera
  8. Gick hyfsat för Ranelid idag.

    SvaraRadera
  9. Maja: och då menar du att det är förakt att ens antyda att någon skulle kunna tänka så, att man skulle kunna ta vissa för givna? Eller?

    SvaraRadera
  10. Det börjar kännas sent på kvällen för mig.

    Alltså: är det i så fall förakt för den som "tar för givet" eller för den som blir "tagen för given"...

    SvaraRadera
  11. Eller nja, han ligger näst sist, fast han dansade rätt ok.

    SvaraRadera
  12. Jag menar inte att driva med det hela - jag tycker det känns som något viktigt, och jag tror att du Maja har en ibland irriterande förmåga att sätta fokus på det riktigt subtila men dock existerande och så förstorar du det (nej det är nog inte alltid du förstorar men ibland uttrycker du dig drastiskt) och så tänker man "nä men vad fan.." men så kan man ändå inte släppa det för det är nåt som ligger där och gnager...

    SvaraRadera
  13. man kanske skulle kolla in Let's dance... men jag går nog och lägger mig nu. Gonatt!

    SvaraRadera
  14. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  15. IAMB: vad ska jag säga, jo - det kanske är subtilt, men om inte annat tycker jag att det är komiskt. "Man kan inte ens ta arbetare för givna". Visst, jag sätter det i samband med en massa annat, t.ex så kallad salongssocialism, och ankdammar, till exempel.
    Moi Marie: jamen det är väl huvudsaken, viktigare att kämpa väl än att segra, eller hur talesättet lyder.
    Clam: ja det är en oscariansk cigarrlåda, det har du rätt i. Kanske inte världens mest lockande byggnad. Men jag tycker inte den ska rivas, rätt mycket emot rivningar - första huset på Strandvägen, min lokalkännedom sviktar, vilket är det nu igen?
    Godnatt

    SvaraRadera
  16. Jag hoppas att det inte är mig du menar när du skrev Nurse Rached....? *darrar ängsligt*

    Clam:
    Adressen till den spettekaksliknande byggnaden är är Nybroplan.

    SvaraRadera
  17. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  18. Aha, Clam. Missuppfattade totalt. Vilket gigantiskt hus! Lite Karl Marx- Hof över det hela faktiskt. Ja, då har du något att bita i, jag får en vag känsla av att de som bor där helst vill fortsätta med det.

    SvaraRadera
  19. Ja den där. Men "de som bor där", är det hästar?

    SvaraRadera
  20. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  21. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  22. Ursäkta att jag biter mig fast, men det här med språk och det här med (eventuellt omedvetet) klassförakt är två saker som intresserar mig.

    Alltså, jag tycker att frasen "inte ens arbetare" när den förekommer i resonemang av typen "Socialdemokraterna har inte lyckats i sin strävan att få med sig medelklassen, och inte ens arbetare röstar längre till övervägande del på Arbetarepartiet Socialdemokraterna" (vet ej om detta stämmer rent faktiskt), alltså i det sammanhanget tycker jag att frasen känns ganska naturlig. Det är själva ordet "arbetare" som styr.

    Det är en annan sak att placera in frasen i en mening som denna: "Inte ens arbetare skulle vilja äta den mögliga soppan." Den meningen verkar ju å andra sidan rätt verklighetsfrämmande i dagens Sverige.

    SvaraRadera
  23. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  24. clam: finns det alltså ett stall bakom det stora huset, det jag trodde var Hovstallet? Fattar inte riktigt nu.
    IAMB: jo, jag jag förstår ju vad du menar: i krönikan resoneras kring en socialdemokratisk "adel", och ett parti som inte lyckats få med sig medelklassen och inte ens arbetare trots att det är ett arbetarparti. Du och clam har säkert rätt i att den är svag som exempel på klassförakt - språkvetenskapen talar om redundans d.v.s. överflödig info, och jag tycker att den meningen är överflödig på ett talande sätt. Men visst, visst, fortsätt med era hårklyverier bara *S*

    SvaraRadera
  25. Lustigt att du nämner Lars Gyllenstens memoarer

    "Lars Gyllensten påpekar i sitt förord att memoarer bör närmas med misstänksamhet. Minnet, som han liknar vid vykort ur det förflutna, är å ena sidan inte helt pålitligt utan korrumperat av tillrättalägganden, å andra sidan förefaller det förvånansvärt ofta stå självständigt och objektivt. Det kan vara bra att ha med i bagaget inför läsningen.

    En utgångspunkt är att på måfå ögna genom personregistret längst bak. Där radas intrigörerna upp på ett sätt som för tankarna till en deckare.

    För att ta ett exempel ur högen: "Delblanc, Sven; berömd författare, litteraturvetare, grym smutskastare."

    Det ger en föraning om vad som fick kvällspressen att ropa skandal långt innan boken släpptes, och det medför en lockelse att börja läsningen någonstans mitt i boken, strax innan Gyllensten väljs in i Akademien.

    Jag måste erkänna att jag förfor på detta sätt; bläddrade snabbt genom den första hälften av släktförhållanden och ungdomsminnen för att få ta del av Gyllenstens dagsedlar. Den som får mest på pälsen är Sture Allén (i personregistret betitlad "prestigelysten myglare"), Gyllenstens efterträdare på sekreterarposten och tillika hans störste antagonist.

    Inte bara "rushdieaffären" blir föremål för revision och vidräknelse, även spelet runt nobelprisfrågor, ekonomi och fastighetsaffärer nagelfars tämligen noggrant. För den intresserade är det här rolig läsning. Språket är naturligtvis fläckfritt, lätt och ledigt.

    Men när jag omsider återvänder och läser boken från sin början, möts jag av Gyllenstens hela släkt, uppradade och avbetade sida efter sida. Det känns litet som att läsa släktens "Vem är vem" och blir aldrig speciellt underhållande.

    Nej, åter till tiden efter 1966. Anekdoter och personteckningar serveras med kvickhet och bjuder många komiska poäng. Påhoppen är inga nidbilder direkt, men inger en känsla av revanschlystnad som i sin tur slår över till rent personhat, utgjutet över levande som döda. Och det är väl i och för sig okej, men vad som stör är avsaknaden på självreflektion. Vad tänkte karln, vad kände han?

    Fram träder bilden av en pedantisk arbetsnarkoman -fläckfri och konsekvent, men med fordranden intill det orimliga. Jag vet inte om den bilden är sann, för Gyllensten slingrar sig runt sin egen person som en orm som aldrig klämmer till.

    Kanske ett svar ges i det "Epitafium" som avrundar minneskavalkaden. I en monolog mellan sig själv och samvetet resonerar Gyllensten över hur han levt sitt liv och om det varit lyckligt:

    Jag har alltid varit opersonlig, utanför mig själv. Jag har aldrig varit på plats i mitt liv - ofta jagad av mål och strävanden, ivrig, förbittrad, ambitiös /. med ett stort avstånd mellan mina handlingar, kanske mina engagerade handlingar, och den jag är eller var bortom alla mina manifestationer.

    Det är tvivelsutan att det är den första
    av dessa personligheter som skickat de flesta vykorten i Lars Gyllenstens memoarer, "Minnen, bara minnen".

    Textutdrag (Visa/göm)
    Mamma hette Ingrid Charlotta Sofia Rangström som ogift, och kallades inom familjen för Ninni. Hon var född den 25 oktober 1894. Hon tog studentexamen i Wallinska skolan och utbildade sig sen till skolkökslärarinna. Ett tag arbetade hon på apotek och lärde sig trilla piller, blanda till mediciner efter recept, med mera. På den tidens apotek gjorde man mycket själv, det fanns inte som nu bara fabriksmediciner. Apotekaren och hans medarbetare skulle bestyra det mesta - och alltid vara tillreds. Hon berättade att sent en kväll, när hon var vakt på apoteket, kom det en gubbe och ringde på och sa: "Inte söve på abbetek, bare öpp, bare öpp!" Nåt annat ärende hade han inte.

    Anders Edwartz"

    SvaraRadera
  26. Vad Maja egentligen avser med detta inlägg är oklart. Wiman får medhåll: "Kulturministern slår rekord i populistisk dumhet"

    http://www.bt.se/ledare/stefan_eklund/stefan_eklund_chefredaktor/stefan-eklund-kulturministern-slar-rekord-i-populistisk-dumhet(2252506).gm

    SvaraRadera
  27. Anonym 11.12: jag har bara läst delar av Gyllenstens memoarer. Jag minns att jag ryggade tillbaks väldigt mot beskrivningen av hur Harry Martinssons självmord gick till - "det här vill jag inte veta". I stort tror jag att det stämmer det skribenten skriver, att där inte finns mycket självreflektion. Så raderna i inledningen, "memoarer bör närmas med misstänksamhet", kan kännas lite löst klistrade.
    Anonym 11.22: jag ska läsa Stefan Eklunds artikel.

    SvaraRadera
  28. Men det var fint skrivet om mamman, och den återgivna anekdoten var rolig.
    Och dialogen med samvetet på slutet var bra (en rätt annorlunda personlighet än mig tror jag)

    SvaraRadera
  29. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  30. "försåtlig taskighet", råkade jag nappa på.

    Det finns några sådana ögonblicksbilder från allsköns arbetsplatser, subtilt kroppsspråk och subtil ansiktsmimik som ändå släpper fram så mycken mening att mottagaren inte ska kunna undgå hatet, föraktet, överlägsenheten eller missaktningen som sändaren signalerar.

    Det finns chefer som i inför grupp utstrålar något som liknar genuin värme och entusiasm, men som sedan i mer enskilda konstellationer bara avsöndrar allt som man kan förakta hos en människa.

    Nu är jag inte författare, men vid tanken blir jag lite sugen på att anta en utmaning ur man i skrift skulle kunna beskriva mimikens försåtliga tyrrani.

    SvaraRadera
  31. Tristan: jo, och det är förstås svårt - repliker är då mer konkreta, sedan kan de förstås tolkas på olika sätt.
    Det här tror jag många kvinnor i kulturbranschen känner igen:
    "en... dam..." "en... annan... dam...."
    Dam kursiverat, och så ett underligt leende på det.
    Apropå hur kroppsspråk signalerar outtalade tankar:
    svårare är att fånga sitt eget minspel givetvis. Jag har några gånger lyckats hinna få upp en spegel för att se hur jag ser ut när jag är arg. Jag ser ut som en camorrista. Blicken. Det har varit så ända sedan jag varit mycket liten.

    SvaraRadera
  32. clam: jaså är det så det hänger ihop. Det kan vara dags för en utflykt dit, jag är inte säker på att jag sett hovstallet.
    Zigge: vad som kallas autofiction och vad inte är för mig oklart, men i viss utsträckning tror jag att det handlar om en generationsfråga. Man slipper nog bli kallad autofiction om man tillhör en äldre generation än min, och alldeles i synnerhet tror jag att avlidna författares verk inte kallas autofiction.

    SvaraRadera
  33. Till exempel Agnetha Horns Leverne.

    SvaraRadera
  34. Maja,

    hur kom du på tanken att försöka fånga dig själv i spegeln i en sådan situation?

    Kanske ska man vara glad över att man inte ser sitt eget mimspel i alla situationer? :-)

    Känner du förresten till någon författare som är synnerligen bra på att beskriva olika kroppsspråk, någon som gjort det till en specialitet?

    SvaraRadera
  35. ricordati se la vita t'è cara che il mio volto è carcere d'amore...
    Leonardo
    (a proposito di specchi)

    SvaraRadera
  36. Tristan: å, det var ren vetenskap.
    Anonym 22.17: Leonardo skrev väl även spegelvänt - om det nu inte är en myt.
    God natt
    (förresten: Gyllenstens memoarer har jag ju bara läst här och var i, så jag kan faktiskt varken instämma eller ej med recensenten. Jag utdelar såklart inte någon varning till den anonyme som klistrade in en hel artikel, det har väl hänt någon gång att jag sagt ifrån när någon klistrat in så gott som en hel doktorsavhandling i något ämne, som dessutom var off topic, att jag muttrat något, men det här var riktigt intressant tyckte jag).
    Godnatt

    SvaraRadera
  37. "Ministern angriper i själva verket existensberättigandet för den traditionella kulturjournalistiken". Expressens kulturchef.

    "Om inte annat lär hon bli det" visar sig korrekt. Stockholm får antagligen sitt operahus till slut. Varför Maja är emot det framgår inte med någon större tydlighet. DN-hat som gått överstyr?

    SvaraRadera
  38. Anonym: självklart. Själva poängen med kultur är att den inte ska anpassa sig efter politiska och/eller ekonomiska påtryckningar.
    Det är kanske främst kopplingen till sponsorer som gör ministerns uttalande dubiöst: för det första är kulturvärlden (med rätta) misstänksam eller avvaktande mot sponsring (vad har näringslivet att vinna på att sponsra kultur?) och för det andra är inte kultursidorna till för att vädja till sponsorer.
    Dessutom tror jag att flertalet kultursidor lever under något slags hot från tidningarnas ekonomiavdelningar, med mer eller mindre uttalade krav på säljbarhet.
    Så, visst. Jag ska utveckla resonemanget lite mer senare, tills vidare detta.

    SvaraRadera
  39. "Kulturbevakningen i medi­erna har suc­ces­sivt för­säm­rats under de senaste tio, tjugo åren."

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)