torsdag 17 mars 2011

Le Monde désinformatif

Jag skrev ett inlägg om Libyen som hann bli daterat medan jag skrev det. FN säger ja till flygförbudszon.
"De Gaulle och politiken, jag fattar ingenting" - jo jag tvekar inte att erkänna att det internationellt storpolitiska, när det är många som rycker i olika trådar, gör mig en aning vanmäktig. Vem ingriper mot vilka övergrepp och varför, vem stödjer vilka uppror och varför, och vad händer sedan.
Nu är det FN som ingriper. Inte Facebook. Det handlar alltså om ett rationellt, analytiskt beslut som grundar sig i principer som nationerna har enats om (några har lagt ner sina röster, t.ex Ryssland och Volvo-Kina).
Skulle man vara riktigt trött pessimistisk, så blir detta rebelliska i Libyen och utvecklingen därefter bara en variant av

- Camorrans nummer ett har blivit arresterad.
- Grattis till tvåan.

Här är iallafall inlägget jag skrev:

Gaddafi drar fördel av händelserna i Japan. Fokusförskjutning. Den politiska debatten skulle annars ha dröjt sig kvar längre vid upproret i Libyen, och även om man inte ska överskatta debatter kanske det hade varit den vind i seglen som krävdes för en förändring. Att veta att en våg av eufori och stöd sveper över världen kan kanske - vem vet - utgöra påtryckning på en diktator och hålla modet uppe på rebeller.
Det är möjligt att det jag skriver nu är ett utslag av alltför långt gången cyberromantik - som om det som avgjorde en revolts framgång eller misslyckande var hur många som twittrar om den. Det är antagligen lika vederhäftigt som att anta att det allt avgörande momentet är graden av halsstarrig narcissism och beredskap på gott våld mot illasinnade huliganer som ryms eller inte ryms inom en diktator. Alltså att det skulle hänga på personer och psykologi. Att det väsentliga för händelseutvecklingen vore personen Gaddafis överlägsna karisma och retoriska briljans, som gör skrattsuccé på YouTube, medan Mubarak inte har sagt något roligt på hela tiden. Den enda underhållande Mubarakgrejen kommer ju från Berlusconi (“jag trodde det var Mubaraks brorsdotter”).
Jag tycker att det är fruktansvärt sorgligt det som händer i Libyen. Det är inte avgjort ännu, men regeringsstyrkorna rycker fram medan lama diskussioner om flygförbud över Libyen inte leder någon vart.
Jag kan inte på rak arm säga att jag förordar ett militärt ingripande utifrån, såvitt jag förstår är det bara Frankrike och Storbritannien som talar om något sådant idag, och de som är allra mest emot lär vara Ryssland och Kina. Men nog kan man hålla med om detta: "Det som sker nu är förödande och ger en klar signal till odemokratiska regimer i regionen" (Aleander Atarodi, forskare vid FOI i Svenska Dagbladet).

Uppdatering: FN säger ja till flygförbudszon.

Beträffande Japan: jag tror att jag redan har skrivit här att jag aldrig har lyckats uppbåda något reellt motstånd mot kärnkraft. Det fäster liksom inte. Man går bara igång på det som engagerar en, och någon rädsla för kärnkraftsverken i Sverige har jag inte. Man läser på, tänker att man borde vara emot på allvar, men landar bara i en abstrakt ståndpunkt: jo, det bästa på lång sikt är väl om de satsar på nåt annat. Däremot - och jag är ledsen om det låter galghumoristiskt ty det är inte meningen - avråder jag å det bestämdaste från att bygga kärnkraftverk i jordbävningsdrabbade områden.

Rubriken till detta inlägg är egotrippad. Alla författare är egoister har Mario Puzo skrivit, det är en författare som jag har läst mer av på sistone och om ni inte visste det är det en riktigt skarp snubbe, han tänker politiskt och är finurlig på många sätt och vis. Nu använder jag hans ord om författares jagiskhet för att legitimera att jag fäster en sån vikt vid en rad i Le Monde att jag låter rubriken, trots att inlägget handlar om världshändelser, hänvisa till något som rör mig.
Vad står det då i Le Monde: "Vissa läsare ställde sig frågan om hon inte gick för långt när hon la vissa påhittade ord i verkliga personers mun", skriver Olivier Truc.
Det har jag aldrig gjort. Och jag undrar var han har fått det ifrån.
Han använder begreppet autofiction också, som jag totalt tillbakavisar. Om någon skriver självbiografiskt och sätter ut riktiga namn, så måste det handla om ett skrupulöst, inte skrupelfritt, försök till självrannsakande erinran. Det är därför jag inte gillar approximativa "gestaltningar", fiktion i egentlig bemärkelse, där man frångår sitt minne och börjar fabulera för att suggerera fram nåt som man upplever som lite sant. Man får inte hitta på replikväxlingar, händelser eller scener för suggestionens skull. Autofiction är en term som bör vara reserverad för dem som frångår minnet för övertalningens, den tekniska briljansens eller någon annan anlednings skull.
Det finns fler underligheter i artikeln än så, det är en duktig artikel med många komiska poänger (det är förknippat med överklass att kunna franska i Sverige, men beta er gärna igenom artikeln med ett lexikon och ett jakobinskt skratt).

Man kan förstås undra vilken typ av nervositet som föranledde skribenten att pådyvla mig fiktion. Nej, då föredrar jag galenförklaringarna.

31 kommentarer:

  1. Le Roi est mort, vive le Roi!
    Encore une fois, la jeune France... Mais, rira bien qui rira le dernier. :-)

    - Camorrans nummer ett har blivit arresterad.
    - Grattis till tvåan.

    Konungen är död, leve Konungen!

    *

    Vem ingriper mot vilka övergrepp och varför, vem stödjer vilka uppror och varför, och vad händer sedan, undrar Maja.

    Det är inga wikileaks-nyheter, det kan man läsa på wikipedia att det afghansk-sovjetiska kriget eller Afghanistankriget kallas det krig som började i Afghanistan 1978 när ett folkligt uppror inleddes mot den sovjetstödda regim som tagit makten. Kriget anses ha slutat 1992 när huvudstaden Kabul erövrades av gerillan men den mest intensiva fasen var 1979-89 när Sovjetunionen ockuperade landet. Dessutom utbröt snart ett nytt inbördeskrig mellan de falanger som besegrat Sovjetarmén och Kabul-regimen.
    Vidare kan man läsa på wikipedia att den USA-ledda invasionen av Afghanistan, officiellt Operation Enduring Freedom, inleddes den 7 oktober 2001, i kölvattnet efter 11 september-attackerna samma år. Det officiella målet med invasionen var att fånga Usama bin Ladin, utrota al-Qaida, och få bort talibanregimen.

    Mellan dessa två Afghanistankrig har det hänt en hel del i världen, bland mycket annat har Östeuropas kommunism tillintetgjorts och därmed Berlinmuren fallit.
    Tyskland har köpt fritt Östtyskland från gamla Sovjetunionen och därmed har Tyskland blivit ett enda land.
    Men för att Frankrike skulle godta Tysklands återförening tvingades Helmut Kohl att ge upp D-marken och införa euron som landets valuta. Därmed har Tyskland accepterat att den allt starkare tyska ekonomin skulle bli Europas ekonomiska ryggrad, på vilken många bördor lastas. Som bekant har det nya Tysklands ovilja att betala andras skulder tilltagit.

    Men kalla kriget, mina vänner, är det slut med kalla kriget?

    Enligt EkotFN:s säkerhetsråd har nu röstat för att införa en flygförbudszon över Libyen. Frankrike kommer ”självklart” att delta i militära operationer mot Libyen, säger den franska regeringstalesmannen Francois Baroin. De första attackerna är enligt Frankrike att vänta inom några timmar.”

    Tio länder röstade för resolutionen medan Ryssland, Kina, Tyskland, Brasilien och Indien lade ner sina röster.
    Tyskland förklarade att landet ser "avsevärda faror och risker" med en militär aktion mot Muammar Gaddafi. Utrikesminister Guido Westerwelle sade att tyska soldater inte kommer att delta i militära operationer i Libyen.

    Vad kommer att stå i tidningar om 10-20 år?
    Kommer namn som Khadaffi, bin Ladin finnas fortfarande kvar som största nyheter i massmedia?
    De flesta människor brukar säga att man lär sig av egna misstag…

    Fiktion, verklighet eller galenförklaring?

    SvaraRadera
  2. Valens:
    mycket intressant detta.
    Frankrike och Storbritannien är ju gamla kolonialherrar i Libyen. Ja, man får väl söka rötterna till inblandningen före andra världskriget.
    Vad kommer att stå i tidningar om 10 år - om papperstidnigen då existerar, knuff knuff - vem skriver historien då? Jag tror inte att planen på militär operation kommer att visa sig mycket mer lyckad än de båda invasionerna av Afghanistan, och att det är en massa dålig kolonialkarma som spökar nu. Men vem vet.

    SvaraRadera
  3. Frankrike och Storbritannien är ju gamla kolonialherrar i Libyen. Ja, man får väl söka rötterna till inblandningen före andra världskriget.

    Ehm, nothing to be proud for, just for the records, men före andra världskriget just i Libyen var "vi" herrarna... Giolitti, our liberal hero, was the conqueror. Ce n est pas un hasard s il y a autant de "via Libia" (ou Tripoli) dans ma ka:ra hemland

    SvaraRadera
  4. ... certains lecteurs se sont demandés si elle n'était pas allée trop loin en mettant certaines paroles inventées dans la bouche de personnes réelles ... et aussi en interprétant de façon complètement incorrecte beaucoup de situations! C'est ça, l'autofiction.

    SvaraRadera
  5. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  6. Zamenhof: Lo so... Vergognati! Frankrike och Storbritannien kom sent in i leken i Libyen, kommentaren blev stökig där.
    Anonym 02.20: ("et aussi en interprétant de façon complètement incorrecte beaucoup de situations! C'est ça, l'autofiction") "tolkade många situationer på ett fullständigt inkorrekt sätt": jag blir nyfiken på hur din inblick stockholms kultursfär ser ut, d.v.s hur du kan vara så säker på vilken den korrekta tolkningen av situationerna hade varit. Det finns de som menar sig känna igen allt. Som har hört samma repliker. Ibland vid andra tillfällen, eftersom mycket av det jag återger är sånt som skramlar runt om och om igen, det är ett tugg. Ibland faktiskt vid samma tillfällen. Andra upplever och tolkar situationer annorlunda, och det är ju inbegripet i skildringen - det är öppet för läsaren att ställa sig frågan hur en situation ska/kan tolkas. Om det så gäller en bebiströja på en säng eller ett uttalande om att kärlek är en bristvara. Det är jag som reagerar på dessa situationer, att det skulle vara det enda möjliga eller objektiva förhållningssättet till dem menar jag självklart inte, men däremot är det oerhört viktigt att begripa att det inte handlar om påhitt. Därför föredrar jag att bli kallad galen, än att bli kallad autofiktiv.

    clam: ja, det låter mycket maskinellt, jag tycker precis att det låter sådär.

    SvaraRadera
  7. Ibland förekommer begreppet när man vill antyda uppkomsten av en ny pr-kåt författartyp, som skickligt, snabbt och slimmat totar ihop något direkt för TV-sofforna.

    SvaraRadera
  8. "Det konstaterades att författarinnan led av en allvarlig psykisk störning och att förlaget inte borde ha givit ut hennes bok". Där har du en något mindre historierevisionistisk beskrivning av reaktionen. Så blanda inte ihop detta med de pliktskyldiga små pipen mot Noréns dagböcker, eller försöken att klistra den totalt missvisande etiketten autofiktion på alldeles fel bok.

    SvaraRadera
  9. Kort sagt: Don't fool yerself, Truc. Its goin right up yer poop chute.

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  11. L' auteur de l' article parle évidemment sans savoir de quoi il parle, par oui dire... Il suffit de voir qu'il pense encore que les nouveautés littéraires du moment s'appellent Ibsen pour la Norvège et HC Andersen pour vos cousins vikings avec le gros ventre et le R roulant.

    Il pense surement aussi que la Petite sirène est encore toute jeune et qu'elle se baigne dans le port de Kobenhavn entourée de touristes/voyeurs, alors qu'elle se trouve depuis belle lurette dans une maison de repos à Arhus, en compagnie de Il brutto anatroccolo (comment rendre en suédois la différence entre anatra e anatrOCCOLO? voilà un défi pour une traductrice)

    SvaraRadera
  12. HC Andersen, Ibsen, Strindberg och Kalavala. Jo. Bra att han placerar dem i rätt land, men...

    SvaraRadera
  13. sciovolo a poppa, vet inte. Tror inte att det finns. Vad säger du, Zamenhof.

    SvaraRadera
  14. "Den fula ankokkolan" ?

    ;)

    SvaraRadera
  15. Hm. Blev Norén inspirerad av Enquist att ge ut sina dagböcker? Hehe, min franska räcker nog inte till att finna fem fel men ett hittar jag.

    SvaraRadera
  16. Zamenhof: jag tänkte mest på det där "sciovolo a poppa". Om poop chute skulle kunna ha sitt ursprung i något sådant. Men det torde väl ej vara fallet.
    Marianne: ah. Jag trodde du var mer tyskexpert. Men det stämmer, Norén beskrivs som något av en epigon till Enquist. Så kan det gå när man ska leta trender... Rätt onödigt egentligen, självbiografiskt har det ju skrivits mycket mycket länge.

    SvaraRadera
  17. Enligt Il Mattino är Italien och Frankrike oense, och Italien tänker inte låta sina flyg gå till attack i Libyen.

    SvaraRadera
  18. "sciovolo a poppa"

    je pensais que tu voulais dire "scivolo a poppa" (le derrière du navire). Je ne sais pas, le bateau se dresse, a cause des ondes, et le pauvre marin égaré "scivola a poppa", son derrière au sol.

    Ca me semblait une métaphore un peu bizarre, jamais entendue, mais intéressante

    SvaraRadera
  19. zamenhof: ja nä poop har nog en annan etymologi men clams idé var cul.

    SvaraRadera
  20. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  21. hahaha ojojoj mouahaaa... ohoho...

    SvaraRadera
  22. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  23. Clam: du missförstår mig. Skrattet 20.12 var ingen avföring från utredningen.

    SvaraRadera
  24. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  25. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  26. clam: jo... "det saknas en ny generation författare i Sverige" säger oerhört mycket om det svenska litterära etablissemanget. Truc nämner manifestet i DN också, som i själva verket var en attack mot en rad nyare författare - och mot förnyelse.
    Perukstockar. Kerstin Lundberg, herregud.

    SvaraRadera
  27. Det råder fortfarande en kompakt litterär konservatism: med få undantag vill kritiker/jurynämnder ha något som känns igen.
    "Den stora berättelsen"... Det här tjatet pågick hela nittitalet, var lite tystare på 10-talet men kom tillbaks i och med manifestet i dn. Perukstockjante.
    Sen apropå Augustpriset kan man konstatera att det mest är samma författare som nomineras år efter år. Combüchen, världens tråkigaste dammråtta, har nominerats elva gånger tror jag.

    SvaraRadera
  28. 00-talet menade jag. 10-talet är väl av allt att döma nu.

    SvaraRadera
  29. Det är väl Kerstin M Lundberg han syftar på - och hon har väl gått i pension. "Det saknas en ny generation författare" (efter Torgny Lindgren, PO Enquist och Kerstin Ekman)... Jag tror inte att Kerstin M Lundberg begrep sig på åttitalisterna, som jag och rätt många i min generation tyckte var revolutionerande. Efter dem kan jag hålla med om att bilden är lite otydligare - framförallt har det handlat om frenetiska massmediala försök att spåra upp det nya och hårdlansera det, eller att efterlysa det gamla. Och nu pågår en nykonservativ våg.
    Ungefär, jag tror att jag ska skriva ett inlägg om detta.

    SvaraRadera
  30. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  31. Absolut. Jag kände mig orättvis mot Kerstin M Lundberg där ett tag. Överhuvudtaget är det ju en god idé att bara skriva/tala om saker man gillar.
    Hm.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)