torsdag 14 april 2011

Utanför räcket

Kalla Jonas Thente jävla pungråtta för att han använder uttrycket praktskandal lika ovederhäftigt som en del andra säger till exempel mirakel.
Ja precis, jag hade en post-it:lapp på kylskåpet i min lägenhet i de spanska kvarteren med den påminnelsen. Måste komma ihåg det!
Nej det hade jag inte, men tänk att det ska vara så svårt att förstå det extrema framsynta förhållningssättet i skitboken Myggor och tigrar. Och skitbok var stjärnan jag navigerade efter, eller man kan kalla det antiestetik, och det var det oerhört som allra viktigaste när det gällde formen, att den skulle vara enkel och sann, den skulle vara som okarvat trä; lite krumelurer och metaforer finns där, till och med ironi ibland på min ära, men nu handlade det inte om pompejanska excesser och inte om brättbrättebrättelser eller idealistisk poesi, utan om ett farligt innehåll som krävde genomskinligast möjliga form. Det hade kunnat sluta med att man hittade mig i en svart plastsäck, och jag fick använda det som kallas kvinnlig list och dessutom sång för att det inte skulle bli så. Däremot så överlämnar jag med skitvarm hand hela konceptet självbiografi, bekännelse, autofiktion och så vidare till andra författare: Myggor och tigrar är någonting annat. Och den kommer att förbli någonting annat.
Den hade arbetsnamnet "den".
och "Utanför räcket".

35 kommentarer:

  1. Så blir det nog. Strunta i litt.fester och autofiktion och kanonisering och positionering och ditt och datt. Skit i det.
    zigge

    SvaraRadera
  2. kontrollord "ofult".
    synonym till antiestetik .
    zigge

    SvaraRadera
  3. "Idealistisk poesi" är inte ett nålstick åt Tranströmer. Även om hans poesi är enormt idealistisk.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Jonas Thente skrev följande i sin dn-recension om Klas Östergrens roman "Gangsters" som gavs ut 2005 alltså två år före Myggor och tigrar.
    "Alla vet vad en skandal är. Ordlistan anger begreppets betydelse som: "ngt som väcker allmän förargelse el obehagligt uppseende; skamfläck o.d.". Vi associerar till affärer, härvor och kända personers offentliga berusning. Som med alla andra kraftfulla uttryck har skandalen slitits hårt av överexploatering.
    Det gäller även den mer estetiska användningen av begreppet. Enkelt sagt kan man förstå den estetiska skandalen som ett konstverks grova brott mot sina egna regler och bevekelsegrunder. Det räcker inte med en provocerad publik för att ett konstverk skall kunna berömma sig av att vara en skandal - även om många konstnärer och författare gärna vill tro det. Det krävs allt allvarligare kontraktsbrott mot regler och publik, eftersom ribban för vad som kan godtas och rentav förväntas successivt har höjts under flera hundra år. Klas Östergrens nya roman heter Gangsters och är en praktskandal"

    SvaraRadera
  6. Magnus J: det där kan kanske låta övertygande, om man
    1. är av åsikten att Gangsters verkligen är det allvarliga kontraktsbrott mot regler och publik som motiverar begreppet skandal
    2. menar att det är ett ideal att göra skandal, något eftersträvansvärt, och att det är tråkigt att det inte är möjligt att vara sant kontroversiell längre - det som återstår är alltså rent inomlitterära trick
    3. tror att ribban för det godtagbara idag är hög (borde det inte stå låg för att stämma med resonemanget?), d.v.s (antar jag att det betyder) att vår tid inte har några tabun och blinda fläckar värda att synliggöra - vilket då skulle betyda att samtiden är tolerant, upplyst, vidsynt och till och med blaserad.
    4. bortser helt ifrån att de verkliga skandalerna idag inte utgörs av kvällstidningars och veckotidningars skvallerjournalistik, utan så gott som alltid rör samhällets nerv, hjärta, värderingar, och gränsdragningar.
    5. är systemblind och ointresserad av feminism.

    Thentes resonemang är ett inomlitterärt kalenderbiteriresonemang. Jag är förstås inte alls överens med honom om att samtiden skulle vara upplyst, befriad från tabun eller tolerantare än artonhundratalets publik. Skenhelighet, sjuk kvinnosyn, förakt för svaghet, är i svang fortfarande.
    "som gavs ut 2005 alltså två år före Myggor och tigrar" precis, det var när jag bodde i Neapel, och det osynliga blev synligt.

    SvaraRadera
  7. Låt mig nämna en annan verklig skandal: Anna Odells.
    Det finns många skandaler att göra för den som vill det - verkliga skandaler menar jag. Inget eftersträvansvärt i sig. Varför skulle det vara så eftersträvansvärt att göra praktskandal?

    SvaraRadera
  8. Jag förstår inte vad du menar med antiestetik. Den är vacker. Viktig modig och magisk.

    SvaraRadera
  9. Jag fattar inte vad Thente menar där faktiskt... Jo han säger väl att ribban för vad som kan godtas har höjts. Att det är svårare att göra skandal? Eller? Krävs det inte nåt slags upprörd reaktion för att något ska kallas skandal? Har inte läst Gangsters i och för sig.
    zigge

    SvaraRadera
  10. Mariannesson: tack så mycket. Men det är antiestetik trots allt.
    zigge: det är nog mest en blek metafor. För övrigt tycker jag att Thente är roligare som bloggare än som kritiker.
    Det jag skrev i Neapel måste ju sättas i sitt sammanhang. Omgivningen, verkligheten, och uppgörelsen med brottslingsromantiken. För att nämna något.

    SvaraRadera
  11. Thente är mest kul som bloggare tycer jag med. Några kritikerlater har han: ska utropa romaner till världens första sista största, "det HÄR sätter allt tidigare skrivit ur spel", helt onödigt. Men det är rätt vanligt på kultursidor. kslenderbiteri, nån gång har han lustmördat en debutant... Men han är spirituell. Det är driv i boggen.
    zigge

    SvaraRadera
  12. zigge: Driv i boggen. Nytt modernt uttryck (låter lite skumt tycker jag) eller menar du bloggen?

    SvaraRadera
  13. Det är uppenbarligen en allvarlig försyndelse att vara en manlig författare eller kritiker enligt Maja Lundgren. Myggor och tigrar är skvaller. Sladder. Dessutom urgammalt sladder, vilket Sigrid Combüchen påpekade. Brist på gestaltning. Ett slappt språk. Till skillnad från Kristian Lundberg som övertygar med sin energiska, kraftfulla och levande skildring av ett stycke verklighet. Till skillnad även från den av Lundgren bespottade Karl Ove Knausgård, som har en helt annan eld i sin lysande självbiografi Min Kamp. Lars Norén har en enorm briljant produktion bakom sig och är en av våra största internationellt erkända författare. Till skillnad från Lundgrens drapa står och faller hans dagböcker inte med personangreppen. Självklart läses de med en annan uppmärksamhet. Men ve och fasa, de är män. Det borde de uppenbarligen skämmas för. Så det kallas "upprumpning" när kvinnliga kritiker ger dem det erkännande de förtjänar. "Pungråtta" när en manlig kritiker skriver något som råkar misshaga Lundgren. Lundgren utnyttjar feminismen för att lansera sig själv och sin bitterhet. Ältar ett trauma som utpressning. Som om det skulle ursäkta en uppenbart misslyckad roman som av Lundgren nu plötsligt kallas "antiestetik".
    Det finns många fantastiska starka kvinnliga författare och skribenter som även skriver på självbiografisk grund. Åsa
    Linderborg, Eva Moberg, Maria Zennström, för att bara nämna några. Beate Grimsrud som skriver svidande vackert och medryckande om sitt psykes skörhet. Den unga Martina Lowden, vars Allt i dagboksform ger prov på en lysande
    begåvning och är djärvt genialisk utan att ta till tarvligt skvaller. Men tydligen kräver Lundgren att alla rättar sig i hennes led. Allt ska kretsa kring henne. Uppmärksamheten som ägnades Myggor och tigrar står inte i paritet med bristen på kvalitet. Idag vågar nästan ingen säga det. Monika Fagerholm vågade. Det blev hon lynchad för här. Lundgren väljer att glömma de hajpande och grovt överskattande artiklar som också skrevs och nu kräver hon som en Salieri att man tycker synd om henne för att skickligare författare, manliga och kvinnliga, får erkännande. Det om
    något bevisar att det är Lundgren som står för Jantelagen.

    SvaraRadera
  14. pom pom pom pom...
    tiddeli nånting tiddelipej...

    SvaraRadera
  15. Här kommer veckans överraskning:
    jag håller inte med.

    SvaraRadera
  16. En detalj bara: Eva Moberg, jag antar att Anonym menar Åsa Moberg?
    Jag har inte läst boken. Personligen tycker jag att rubriken "Åsa Mobergs liv och lustar" i DN är... strukturell. De hade ju kunnat ha rubriken "Anders Paulruds liv och lustar". Till exempel. Jag hävdar att det görs en väldigt stor skillnad där, under all skenbar feminism och offentligt proklamerad hedonism ("nu är det dags för kvinnorna att ta för sig"), och att det strängt taget inte är så stor skillnad mot hur det var förr.
    Men det har jag ju redan sagt.

    SvaraRadera
  17. Maja Lundgren: Har du läst Anders Johansson essäsamling "Nonfiction"? Om bland annat autenticitetsanspråk hos författare som Ulf Lundell, Per Hagman, Martina Lowden och Maja Lundgren.

    SvaraRadera
  18. MagnusJ: Nej, men det ska jag göra. Men varför är titeln på engelska? Nonfiction?
    Anders Johansson var något besatt av Myggor och tigrar när den kom, det ska bli intressant att se vad han skriver.

    SvaraRadera
  19. Nonfiction? Antar att det bygger på några amerikanska teorier. De skulle ju kunna börja söka i förmoderniteten istället, och en idé kunde vara att fästa viss vikt vid vilken litteratur författarna själva åberopar sig på. Men det gör säkert Anders Johansson, det är ingen dumskalle. Festligt bara att ord som blir kött måste kallas nonfiction. Martina Lowden har jag inte läst mer än några fragment av men tyckte mig då se ett slags släktskap.

    SvaraRadera
  20. Nonfiction? Otroligt konstigt begrepp.
    Nå, av de författare Magnus J nämner är det väl egentligen bara jag och Ulf Lundell som inte betraktas som rumsrena och salongsfähiga, trots att det är många som strävar efter att inte bli betraktade som salongsfähiga (det är ett mode nu att säga att man inte trivs i kulturmediesfären, men skyll inte mig på det)

    SvaraRadera
  21. boggen = bloggen.
    Ber tusen gånger om ursäkt.
    Nonfiction - antar att det handlar om sånt som varken är journalistik eller fiktion. Boken låter intressant, oväntat att se Per Hagmans namn i sammanhanget.
    Zigge

    SvaraRadera
  22. Anders Johansson använder Gilles Deleuze som teoretiskt bollplank.
    Salongsfähiga eller ej; Anders Johansson är mer vävilligt inställd till Per Hagman & Martina Lowden än Maja Lundgren & Ulf Lundell.

    SvaraRadera
  23. apropå p.r Thente... den Store Kritikern totaldrogar sig med en monumental bautahajp av en ungdomsroman idag. Extas. Mästerverk. Genialitet.
    Det hade väl varit schysst om han nämnt John Ajvide L. På nåt sätt en föregångare. Skräckskildring i Folkhemsmiljö... Men allt måste vara först eller sist. Jag tror att hyllningar är mer illvilliga än sågningar. Det känns så.
    Nä fy fan. Litteraturkritiken är död. Vad återstår? skrän och poser.

    zigge

    SvaraRadera
  24. Lundell retade upp feministerna rejält och fick på skallen, men det var bara Maja som blev satt i spiketunna totalt. Nåra avvikande röster, i och för sig. Intressant det här - godkända rebeller är väl Bruno K Öijer och Sara Stridsberg.
    zigge

    SvaraRadera
  25. OBS inte satt i spiketunna av feminister.
    zigge

    SvaraRadera
  26. MagnusJ: Jag ska läsa. Det är klart att man vill veta vad som skrivs om den bok man menar var och är hjärtat på kroken. Anders Johansson skrev en essä någonstans, minns inte i vilken tidskrift, men där var han väldigt fixerad vid att jag hade skrattat någon gång i TV. Han hade transkriberat någonting jag hade sagt i TV, och kretsade på något sätt frustrerat kring det. Däremot skrev han ganska lite om själva boken, vill jag minnas.

    zigge: jaha, jaja, det låter som Guinness rekordbok.
    Jo, det är faktiskt möjligt att berömma nykomlingar och samtidigt sätta in dem i en tradition. Men det finns en debutantjakt inom kulturjournalistiken som faktiskt inte alltid är helt välvilligt menad. Fast jag har inte läst recensionen du talar om.
    John Ajvide Lindqvist: jag såg precis Låt den rätte komma in, som jag skam till sägandes inte har läst. Filmen var bitvis så läskig att jag måste springa ut i hallen. Jag gillade historien om den mobbade pojken och vampyrflickan, miljön och tidsstämningen.

    SvaraRadera
  27. Maja Lundgren: Jag har inte boken framför mig och det var ett tag sedan jag läste den, men jag tycker att jag känner igen det där som du skriver om ditt skratt i en intervju. Det kan nog vara den essän som (kanske något omarbetad) finns med i "Nonfiction".

    SvaraRadera
  28. Låt den rätte komma in var bitvis rejält otäck. Fast bra. Romanen är också bra.
    Hittar du släktskap med Lowden, men hon är väl helt opolitisk, jag hade spontant sagt att ni var motsatser faktiskt. Men hon är ung och lovande, ska inte kritisera henne (åldersrasism!). Hajpen kan man ifrågasätta, kritikerna var som skogstokiga.
    Du får inte skratta, fattar du väl. Aja baja.
    zigge

    SvaraRadera
  29. Det här är ett ganska utbrett fenomen: efter ett tag slutar det att handla om böckerna, man citerar inte längre ur dem utan ur någon baksidestext och anspelar kanske på någon inte helt lyckad intervju.
    Det var längesen jag läste essän, har för mig att den bortsett från lite sånt där var rätt intressant.

    SvaraRadera
  30. Jag tror det hade med Maja Lundgrens sanningsanspråk att göra. Anders Johansson hade invändningar mot sanningsanspråket, om jag minns rätt. Dan Josefssons artikel i DN fanns nog med i resonemanget också där också, tror jag.

    SvaraRadera
  31. Jaså den. Jag har väl någonstans redogjort för på vilka punkter jag menar att herr Josefsson ljuger. Josefsson skrev "inte ett ord är sant" om Myggor och tigrar i sin artikel (citerar ur minnet nu), det varken kan eller vill jag skriva om artikeln för visst finns det partier som är sanna. Annat är falskt - ren dikt är ett cafésamtal, där D.J skulle ha försökt övertala mig om att gå vidare med mitt liv, t.ex. Det är klart att minnena kan gå isär men där måste det handla om medveten fiktion från Josefssons sida. Det finns några till konstigheter i den stilen.
    Nå. Till saken: D.J är bara en halv sida i Myggor och tigrar tror jag, men kulturcamorran dyrkar män som överhuvudtaget någon gång varit i närheten av uppdrag granskningsjournalistik eller kvällstidningsjournalistik, och deras ord har skyhög objektiv trovärdighetsfaktor. Precis som gamla kulturchefer: det objektiva tigandet och hypnotiserande vädjandet med ormen khan-blicken har en enorm genomslagskraft i kulturvärlden.
    Jag ska skriva lite mer om detta senare, nu en lite försenad frukost.
    Jo, till saken alltså: armbågen i bröstet är sann. Det var inte jättehårt, han lät den helt enkelt sticka in i bröstet samtidigt som han hade ett ansiktsuttryck som för enkelhetens skull kan beskrivas som stöddigt. Det är inte något att göra löpsedlar av, men det är en av många typiska kultursaker.
    Frukost nu!

    SvaraRadera
  32. Men jo, de som är med i boken har ett jätteinflytande fortfarande.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)