måndag 15 augusti 2011

"Vem är jag?"

Den här boken av Ingrid Elam tycker jag ska bli spännande att läsa.
Que fais-je, une caniche? Det är sant att titeln (Jag, en fiktion) gjorde att jag fick spel här tidigare. Det var förr. Det var före Utöya.
Orsakerna till att begreppet fiktion fyller mig med vrede (presens fortfarande trots allt) är inte att jag har en naiv uppfattning om vad ett jag är. Eller att jag är ointresserad av reflektioner kring subjektivitet, kring minnets funktioner, förtätningar och förskjutningar, kring det faktum att saker och ting kan hamna i en annan dager i efterhand och att det är mycket svårt att rekonstruera både själsliga förlopp och yttre händelsekedjor. Orsak-verkan, vem tror sig sitta inne med annat än ett suddigt och så gott som oläsligt facit? Men jag tror att den som har följt bloggen ett tag vet att det för mig inte var tänkbart att gömma mig bakom begreppet fiktion när det gäller Myggor och tigrar, för att försöka lindra protesterna emot den: det är självupplevt, och hellre att man betraktar mig som galen, orättvis eller överkänslig än att man påstår att jag har hittat på.
En annan orsak till mina (enligt en del tröttsamma) invändningar mot det nymodiga uttrycket autofiktion är att det givetvis är långtifrån något nytt att skriva i jagform. Själv började jag för längesen

Jag, Maja Lundgren alltså, är nio år. Jag gråter inte ofta.

... och innan dess är det verkligen många som har skrivit jag. Kritiken mot egocentriciteten i självbiografier, memoarer och dagböcker är inte heller ny, bland annat skrev den nedan nämnde Hugo Ball så här 1915:

Människor som skriver ner sina upplevelser är långsinta, hämndgiriga människor med sårad fåfänga. De håller krampaktigt fast vid sina belägg och dokument, likt Shylock vid sitt skrin. De tror på en variant av yttersta domen. Då skall de framlägga sina anteckningsböcker. De kommer att belönas med en höjning av skaparens vänstra ögonbryn. Man måste akta sig för att förfalla till en sådan misantropi. Det senaste århundradets realism avslöjar en pedantisk tro på den straffande rättvisan. Vad skulle annars alla dagböcker, brevväxlingar och promemorior tjäna till?

(Hugo Ball både skrev dagbok och blev katolik, trots vad han skriver i de båda citat jag återgivit här: knasigt).
Litteratur ska inte främst hyllas eller sågas utan tolkas och sättas in i ett historiskt sammanhang, som helst inte är snävt begränsat till de senaste årtiondena. Därför ska det bli spännande att läsa Ingrid Elams essä.




Ja, jag sitter in min nya arbetslokal i något som kallas för Solidaritetshuset, i Sofiakvarteren i Stockholm. Tuggar nikotintuggummin som om det var Bugg.

8 kommentarer:

  1. jag tycker det här var bra skrivet av dej maja... (kom spontant att tänka på en bok jag såg titeln på i min tidiga ungdom - "Jag" stod det med stora bokstäver på framsidan av den boken - det var en inte helt okänd svensk konstnär som skrivit den boken (ska kolla upp via google/wikipedia vidare om detta...)

    SvaraRadera
  2. ps: har just i bonniers folklexikon av år 1952 fått upplysning om att carl larssons självbiografi "Jag" kom ut postumt år 1931...

    SvaraRadera
  3. Hoppsan
    http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/601887-neapels-sopor-ska-varma-svenska-hem

    SvaraRadera
  4. Marianne: Jo, visst finns det annat att jämföra med än t.ex dokusåpor. Jag har knappt sett på en enda sådan...

    SvaraRadera
  5. Mycket irriterande: jag sitter och hoppar för att kunna skriva nya inlägg, inte minst för att bloggen fått en tillströmning av nya läsare. Men blogspot knasar.
    Ja. Sannerligen säger jag eder.
    Blogspot knasar.

    SvaraRadera
  6. Tragisk historia på det hela taget.
    Undrar om inte just den här epokgörande, unika, ruppeguppiga men ändå oomkullrunkeliga bloggen har problem oftare än många andra.
    Jallafall: om Gud vill och Djävulen håller sig jävligt hårt i svansen så ska jag skriva ett inlägg med rubriken "Kuken ska vara din enda herre".
    Ett autentiskt uttalande. Det var en som blev arg för att jag trodde på Jesus. Heh.
    Och så ska jag tacka Linna Johansson, bland annat för en eminent artikel på Expressens ledarsida med rubriken Kiss kiss bang bang; otroligt intressant på många sätt.
    Jag ska kanske också kommentera Thentes krönika om den gamla vanliga sömniga svenska romanen, och ska försöka avhålla mig ifrån att endast anbefalla läsning av mina egna böcker, även om det i och för sig räcker - ja, och tidskriftskrönikor och slikt, det är egentligen det enda man behöver läsa. Så har det varit ända sedan 1993.
    Och framkasta idén att det är positivismens och socialrealismens starka ställning i Sverige som tillsammans med Jantelagen, konformismen, skrivarkurserna, obildningen och kommersialiseringen plus den inhemult långa tid det tar att få en bok i tryck (Gutenbergs bibel behövde ingen Svensk Bokhandelskatalog) som ligger bakom det där.
    När blogspot slutat knasa, med andra ord.

    SvaraRadera
  7. Och så kommer jag väl att förolämpa de sentimentala bland damerna igen, samtidigt som analytiska republikaner av bägge kön slår sig för pannan inför den besynnerliga riktningen på empatin:

    "Idag fick jag på TV veta, att Viktoria ska bli drottning, alltså den förstfödda. Det är ju bra, men jag tycker synd om henne, den lilla babyn".
     20/4 1978

    SvaraRadera
  8. lägg märke till den ålderdomliga kommateringen

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)