tisdag 6 september 2011

Banditfrälsning

När jag fick veta att Giuseppe Misso hade blivit frigiven ville jag fira med champagne. Besatthet, naivitet? Ni får själva döma. Själv har jag inte några svar.
Neapels rättsapparat är som den är. Den som blir "botgörare" kan få börja om på nytt, med ny identitet, såtillvida han bedöms som trovärdig och om de upplysningar han ger anses värdefulla för samhället. Den som inte blir botgörare kan däremot, på grund av undantagslagen 41 bis, sitta i fängelse under vidriga och inhumana omständigheter som fördömts av människorättsorganisationer.
Samtidigt är det ingen hemlighet att den legala ekonomin inte har några problem med att fortsätta göra affärer med maffian och camorran. Saviano har visat det mycket väl. Själv väntar jag fortfarande på att den sista Ikea-pusselbiten ska falla på plats. Det är inte heller någon hemlighet att även en bandit kan bli utsatt för justitiemord.
Misso var ett mysterium, kommer kanske att bli ännu mer ett mysterium nu när han antagligen får byta identitet och bosätta sig på okänd ort. I tidningarna står det nu att det egentligen var han som bestämde i Neapel trots att ingen sa det högt. Men för all del. Man ska inte alltid tro på det som står i tidningarna.
Jag har - tror jag - under några år haft indirekt kontakt med Misso. Hur tror jag det är bäst att hemlighålla.
Jag gillar tystnad. Något av ett öde för en författare.
De som jag kontaktade apropå denna gåta verkar för fred, demokrati och rättvisa, i alla fall enligt egen utsago och jag hoppas ju att det är så. Vi har korresponderat på ett ganska underligt sätt. Jag har berättat historien om Myggor och tigrar för dem, om skandalen när jag sa att svenska intellektuella är värre än camorran, om Neapel, om mitt engagemang i fallet Misso (det var väl i en intervju med Rachel Chukri i Sydsvenskan som jag gick ut med att jag ville befria Misso, vilket föranledde någon bloggare att kommentera ungefär: “galen eller ej, det är i alla fall uppenbart att hon har ett stort intellekt. Men man kan verkligen fråga sig varför hon engagerar sig så i en fängslad maffiaboss”. Det kan. Det bör man. Men det finns fångar och fångar: det egna systemets fångar, de mest omöjliga och paradoxala fallen, kan om inte annat ses som en utmaning). De här som jag haft kontakt med har svarat inlindat att de inte kan svara men att de uppskattar att få mail av mig (Misso hade för övrigt och har kanske fortfarande ingen rätt att kommunicera med omvärlden). De har i gengäld skickat över material som handlat om helt andra saker.
En av dem skickade mail lite intensivare, och särskilt när jag berättade t.ex om när jag såg tillslaget mot Missos bostad i Neapel 1998 kom det massor med utskick som handlade om helt andra saker.
En vacker dag hade Misso skrivit förord till en bok om en pojke som dog i ett gängbråk, boken heter "Fem centimeter död" (jag tänkte på mitt uttryck "fem centimeter från döden" i Pompeji). Han skrev att han blivit botgörare för att han ville sabotera sin myt, han ville inte längre vara en förebild för unga i Neapel. Och nu, hux flux, är han frigiven.
Då upptäckte jag att han finns på Facebook. Han har en bild av sig själv bakom galler. Några enstaka anteckningar i loggen. “Människan föds god. Det är samhället som gör henne ond”. Ett foto på marmorlejon. “Gott nytt år till alla“. “Ursäkta min långa frånvaro. En hälsning till alla sanna vänner”. Och ett foto på sig själv när han blev arresterad.
Så för några veckor sedan skickade jag ett meddelande. Jag skrev väldigt neutralt och informativt, duade givetvis och skrev att jag hade hittat hans roman av en slump i Neapel, att jag uppfattade den som bekännelse och samhällskritik, och att jag inte tyckte att han romantiserade eller idealiserade kriminalitet (det är en tung skildring, jag lutar fortfarande åt att han haft hjälp av författare, och kanske framförallt är den komplicerad och inte krasst skriven som för att direkt kunna bli Hollywoodfilm). Jag har inte fått svar av Misso själv utan från annat håll - tror jag.
Jo, jag inbillar mig ibland att jag haft en liten del i att Misso blev botgörare och att han inte längre sitter i fängelse under tortyrliknande omständigheter. Ibland föreställer jag mig att jag ska rädda hela Neapel. Jag ska till och med åstadkomma försoning mellan Misso och Giuliano, och det kommer att leda till något gott. Misso och Cutolo vet jag inte, det blir nog svårare.
Kapitalism och camorra - man räddar inte Neapel genom att blint snubbla in i lönsamma affärer, man måste förstå Neapel historiskt och inifrån.

Jag vet inte vad jag ska illustrera det här med riktigt. Men varför inte.

3 kommentarer:

  1. ser man på, en helt ny intervju med Giuliano. Även han är botgörare. Han säger att maffians och camorrans hederskodex är skit.

    http://simonedimeo.blogspot.com/2011/09/intervista-luigi-giuliano.html

    Han säger att han och Misso reciterade Shakespeare framför spegeln när de var unga, och att omvärlden uppmuntrade dem att bli skådisar istället för kriminella. Romantiserad efterkonstruktion? Var kommer ett par gatupojkar i kontakt med Shakespeare? Neapel är en teatralisk stad i och för sig, helt osannolikt är det kanske inte. Enligt Misso lekte de cowboys.
    Sant är att Luigi Giuliano givit ut en diktsamling, le cilieghe del dolore, smärtans körsbär. Nu ägnar han sig åt att komponera låtar. Han vill få ungdomar att satsa på konst istället för kriminalitet. Säger även att ungdomar från Sanità och Forcella bemöts med misstänksamhet, det är ett extremt utanförskap (det stämmer, det vet jag) som får en del att ta till vapen. Nu letar han efter någon som kan skriva den sanna historien om hans liv och den sanna historien om Neapel.
    Här är något som skiljer den napoletanska camorran från den sicilianska maffian och calabriens 'nrangheta: camorrister är mer offentliga, och rätt många har en fot i nöjesbranschen. Det är inte heller ovanligt med uttalanden av Missos och Giulianos typ: ett sätt att krångla sig ur sitt förflutna, bli förlåtna och få börja ett nytt liv, eller uppriktig ånger och vilja att medverka till en Exit för ungdomar? Svårt att säga.

    SvaraRadera
  2. För att Staten ska acceptera ett botgörarskap krävs inte bara att vittnesmålet bedöms som trovärdigt och av vikt för samhället, utan dessutom att camorristan överlämnar alla sina tillgångar till Staten, och inte håller något undangömt. Det är förstås alldeles utmärkt när det handlar om pengar, praktvillor och andra egendomar, men betydligt svårare då pengar investerats i lagliga verksamheter. Det finns exempel på att affärer, restauranger med mera går omkull eftersom de tagit lån av eller fått bidrag av camorran. Det kan vara klokt att se över den typen av konfiskationer, kanske vara försiktig med dem, eftersom det kan uppstå ett ännu större hat mot staten om folk ställs på gatan och förlorar jobb.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)