måndag 7 november 2011

Serenitet

Hittat 3 Borgesnoveller jag gillar. Vilka säger jag inte! Det har blivit alltmer väsentligt att vara hemlig. Bara det hemliga är tillräckligt sant när samtiden har blivit en mundiarréapokalyps. (Nej, inga fler ordlekar och inte en attack på Facebook nu igen. Jag försöker fixa inställningarna så att det inte ska komma så fruktansvärt mycket. Jag vill bara ha sakdiskussioner och inga bilder på folks barn hur rara de än är eller "tack för senast det var ett fantastiskt grillparty kan inte du och tutten komma över och kolla på vårt gamla tält vi behöver det inte hur gick det med hahahaha puss kram puss och titta vilken rolig och djupt originell med politiskt budskap och det här är en länk till en artikel som är en artikel och igår sa min genialiska femåriga dotter och då sa min bror hahahaha": nej inte ännu en parodi på Facebook: en onödig förolämpning mot dem som trivs där. Dessutom är det redan gjort).
Tillbaks till före parentesen. Det var bra att Thente påminde om Borges. Jag tycker fortfarande mitt inlägg om halvlästa noveller är intressant. Men nu förstår jag att Borges inte är för litterär, jag hajar grejen.
Jag vill i anslutning till detta påminna om hemsidan för mitt capolavoro, mitt verkliga stordåd (inget ont om mina andra böcker). På hemsidan för Myggor och tigrar har jag skrivit ett nytt inlägg som bland annat handlar om när jag försökte gå tillbaks till artikeln Papperslös i Gemeinschaftet för att besvara det men fann att det var avkapat (elektroniskt spratt, skribenten själv som gjort den drastiska kortningen för att han tyckte att det såg dramatiskt ut - som om han blivit skjuten mitt under skrivandet - eller en liten subtil hämnd från någon på DN - ingen aning); vidare handlar mitt nya inlägg om att diagnoser har kommit att ersätta etiketten kvinnolitteratur, en kategori ingen vill hamna i (de raderna föranleddes delvis av att Martina Lowden, kort efter sin sågning av Ann Heberlein, skrev en konstig artikel i DN där hon påstod att hon själv hade aspergers, vilket jag tror att jag vill tillåta mig att åtminstone en aning betvivla - ett visst mått av reasonable doubt kan sägas få understöd i en artikel i Svenska Dagbladet om samtidens diagnoshysteri, d.v.s epidemier av diagnoser: här).
Vidare handlar inlägget i fråga om mitt till större delen försvunna Neapelbibliotek.
Jag gillar egentligen inte när bloggar har sina kommentarfält stängda. Det innebär att jag på sikt hellre lägger ner bloggen, än kör med envägskommunikation. Att jag låter kommentarfältet vara stängt beror dels på att jag är rätt övertygad om att jag har/har haft en hacker. Det finns olika sorter, så mycket har jag begripit: en del har politiska motiv, inte sällan gör de bra saker för demokratins skull. Andra har ekonomiska motiv, de är helt enkelt ute efter att stjäla. Men den vanligaste hackern lär vara en voyeur som inte drivs av just något annat än nyfikenhet, och som får en kick av att tjuvkika. Vad är då kopplingen mellan ev. hacker och stängt kommentarfält - paranoia? Alltså inte som diagnos, utan i bemärkelsen en allmän känsla av misstro, självbevarelsedrift, behov av att värna den egna integriteten? Kanske.
Det är ingenting att oroa sig för. Men jag funderar över bloggens framtid, och jag måste bevara mitt allvar. Jag kan inte leka med ord om det innebär att skämta bort det jag allra djupast tror på.

Säg åt den där gule sfinxen att han skakar fram beskydd ur kavajärmen

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)