måndag 31 januari 2011

söndag 30 januari 2011

Undervattenssex i Brasilien

Det här med att länka, alltså.
En konst vars alla möjligheter bara har börjat utforskas. Man kan kalla det buslänkar, eller ett fånigt sätt att dra besökare till bloggen som ändå bara kommer att känna sig lurade och aldrig komma tillbaks igen.
Metoden måste utvecklas vidare, rättare sagt den är redan satt i system för fullt i bloggosfären men den borde också kunna användas surrealistiskt.
Det här är bara att betrakta som en försöksballong.

Beppe Misso skriver om undervattenssex i Brasilien. De bytte flickvänner också. Eller om det var jämställt, så att det var flickvännerna som bytte minst hälften av gångerna. Det var hursomhelst längesedan. Det är tänkbart att det är uppdiktat också.
Den här romanen är en påhittad historia. En galopp i det imaginära och det absurda.
Och för övrigt... vem skulle någonsin kunna tro att allt detta verkligen har hänt
, är nämligen Missos motto till romanen.
Jodå. Jojo.

Jag har varit förkyld som en klubbad säl, till mina katters fröjd och gamman (de gillar när jag snyter mig, vet inte varför) och roat mig med att titta på filmer som fått en överkorsad geting i Expressen, och med ett avsnitt i Family Guy då Peter blir besatt av Surfin' Bird som han plågar familjen med:



Nu är jag nästan kry, det blev ingen öroninflammation som det kändes som ett tag.
Apropå buslänkar, så tror jag att det går att göra en hel del på den fronten.

Det är inte systemet, det är fan jag -

och så har jag också tänkt att det skall förbli.

lördag 29 januari 2011

Teatertips

Ikväll ska jag se Ann Charlotte Lefflers Sanna kvinnor på TV, en föreställning från 1974 med Lena Granhagen som dottern.
Jag skulle ha gått på Stadsteatern och sett Sofi Oksanens Utrensning, men det tillåter inte min förkylning.
Jag har fått ett roligt vykort från Neapel, det är några som går i mina fotspår.
Infinitesimalkalkylen.
(En feberfantastisk avslutning på inlägget? Infinitesimalkalkylen är Oscar Riktelius räddning).

fredag 28 januari 2011

Kön, makt, medielogik

Mycket läsvärd krönika av Sam Sundberg i SvD med titeln "Näthatare och de som hatar nätet".
Jovisst, det finns anonyma som skriver saker de eventuellt inte skulle tillåta sig under eget namn. Även den här bloggen har haft besök av såna. Men det är ju ingenting mot tidningarnas blodhundar och sanktionerade krönikörer. Det är ett helt fenomenalt hyckleri som "gammalmedia" uppvisar i dessa diskussioner. Ta det alltid med en nypa salt om någon säger att hon eller han måste stänga sitt kommentarfält på grund av pöbeln. Marcus Birro avslöjade sig och det är inte konstigt att det väckte vrede.
"Kvinnornas jakt på Marklund. När medieamatörerna bildar en känslostyrd medborgardomstol" är rubriken till en artikel i Aftonbladet - artikeln ger intrycket av att vara nerstruken, och det är tänkbart att rubriksättningen inte fångar upp artikelskribentens intentioner - som är typisk för den massmediala dubbelmoralen och odemokratiska attityden.
Till syvende og sidst handlar det om pengar: den som är avlönad av en mediemogul är alltid rättskaffens, aldrig känslostyrd.
Fallet Marklund var också ett exempel på i mitt tycke felaktigt använd feminism: man bör nog tänka två gånger innan man hävdar att någon blir extra hårt kritiserad för att hon är kvinna. It ain't necessarily so.

onsdag 26 januari 2011

Mattes list




Men Xerxes rev då ner en hög med böcker istället, från bordet under tavlorna.

Det här är ett typiskt okynnesbloggeri. Ruggigt förkyld (jag vet inte om jag ska skylla på att katterna mattat ut mig eller på Friskis och Svettis, men matte är de facto utmattad), jag orkar inte skriva eller läsa något med substans, retar upp mig på diverse falskmyntare i "gammalmedia", tycker att det är hög tid att bränna upp feministiska monopolpengar för att hejda den rasande inflationen. Och det kommer jag att återkomma till, utan minsta tvivel, trots att Zigge givit mig rådet att skita i kulturjournalistiken.

tisdag 25 januari 2011

"Jag är hellre tom än full av lån"

Nina Björk recenserar en roman om Michel de Montaignes "adoptivdotter" Marie de Gournay.
Romanporträttet tycks vara något av en nidbild:
"Hennes hjältinnas begåvning står helt enkelt inte i paritet med hennes vilja. Hon är inte genial i sitt kall och tämligen jobbig som person", skriver Björk.
Bodil Malmsten har lackat ur rejält på Diskis roman. Malmsten har inget emot att man blandar historiska fakta med fantasier:
"Men nu handlar det inte om Thomas Bernhard, utan om en författare som fantiserar fritt, fabulerar, tillskriver föremål mänskliga känslor och annat som inte är vad jag vill ha när jag läser en bok.
Särskilt inte en bok om en kvinna som svimmar när hon första gången läser Montaigne.
Särskilt inte det
."
Bodil Malmsten svimmar väl när hon läser Thomas Bernhard, kan jag tänka.
Jag vet inte om Diskis roman är bra men en intressant aspekt är att hon verkar ha närmat sig en fransk femton/sextonhundratalsstil: en tid då romaner ogenerat kunde innehålla aforismer och andra allmängiltigheter, och då de gärna präntade analyser av karaktärerna rakt på näsan på läsaren. Alltså i det närmaste motsatsen till det filmiska idealet. Att tillskriva föremål mänskliga känslor är i och för sig inget jag förknippar med barocken specifikt.
När det gäller Marie de Gournay tycker jag att det kanske mest intressanta (jag skulle vilja ha det engelska uttrycket intriguing här) hon har skrivit är den rad jag haft som citat här i bloggen: "Jag är hellre tom än full av lån". Det finns en väldig laddning i det uttalandet, med tanke på att hon var självlärd och satte i sig en oerhörd mängd luntor på latin och i viss mån även grekiska, samt till stor del skrev i en stil som liknade Montaignes. Som jag fattat det (det kan vara fel, jag har sett en uppgift om det någonstans) var det hon som spårade upp alla citat Montaigne har i sina essäer, och försåg dessa med en notapparat.
Att avgöra om Marie de Gournays vilja överskred hennes förmåga menar jag är onödigt, jag gillar hennes storhetsvansinne - t.ex att ge ut en skrift med titeln "Marie de Gournays skugga" - och det där citatet om att hellre vara tom än full av lån är på något sätt i sammanhanget dödsföraktande.

måndag 24 januari 2011

En lyxig bildkavalkad

Kan inte låta bli att tipsa om det här.
Therese Bohman har en helt fantastisk blick för konst.
Apropå Carlo Crivelli, en veneziansk fjortonhundratalsmålare som den senaste målningen är utav, så har jag en bok med en Crivellibild av en Maria Magdalena som gör en underlig böj med ett finger - Crivellis sätt att måla fingrar är sånt man kan fascineras av, och flera av helgonen i boken har långa fingrar som de gör mystiska krumelurer med - antagligen är det en veneziansk kurtisan som fått stå modell för Maria Magdalena, jag ska se om jag kan hitta den på nätet någonstans. Hon har en sned och rätt skum blick, och på sin uppåtvända handflata bär hon något som skulle kunna tas för en ölsejdel, trots att det antagligen är något slags religiös urna.
Annars håller jag på med ett slags hedersuppdrag, jag ska inte orda så mycket om det än så länge men det är kul.
Och så förkyld, men det är något bättre nu.
Katterna sover som två pömsetussar, laddar för att go berzerk i natt och om jag inte gillade dem så mycket så skulle jag kalla dem kattjävlar. Men det gör jag icke.


Uppdatering: här är Maria Magdalenan jag menade.


söndag 23 januari 2011

Xerxes och tavelmysteriet 2

Han sätter igång på allvar vid tvåtiden på natten. En tid då det är onödigt ja till och med naturvidrigt att sova, och utomhuset fortfarande envisas med att vara för kallt för tassar och öron. Leksaksmössen och bollarna, visst, dom kan vara okej men är lite uttjatade vid det här laget. Xerxes vet att det finns riktiga och mer oförutsägbara leksaker utomhus, så de konstgjorda varianterna har ingen större lockelse längre. De rör sig ju bara om han själv puffar till dem, i den mån inte matte har vänligheten att slänga iväg någon tygrådis eller boll.
Tavlorna har inte förlorat ett uns av sin magnetism. Atossa är ointresserad av dem, utan det här är Xerxes grej. Han brukar börja med att sitta och stirra in i dem länge. Djupt. Det kan vara blänket i glaset, det kan kanske vara att han är intresserad av motivet. Sedan sträcker han fram tassen för att ta reda på vad som finns bakom. Ibland lyfter han lite på tavlan nertill, och släpper den sedan så att den smäller i väggen. Det är då matte kommer farande och bråkar, vilket också är ganska kul. De är fotona tog jag i och för sig på dagen, det blir lite dubbla budskap eftersom jag lät honom hållas medan jag plåtade.











fredag 21 januari 2011

"Om inte annat lär hon bli det...."

Kulturministern sätter klackarna i klaveret (i artikeln lyder metaforen istället "klackskorna i klaveret") är senaste notisen i DN kulturs kampanj för ett nytt operahus i Stockholm.
DN har helt enkelt bestämt att det ska bli ett nytt operahus oavsett vad både politiker och stockholmare tycker. De har satt press på kulturministern, ringt runt till lämpliga sponsorer, uttalat missnöje då någon inte gått på DN:s linje och utdelat en klapp på huvudet då någon givit intryck av att vara medgörlig. En intervju med kulturministern, där hon bland annat säger att det är mycket tveksamt om ett nytt operahus är högsta prioritet, förvandlas av DN till ett "Ja till nytt operahus" och "Stockholm ska få ett nytt operahus" (se Dagens Nyheter vilseleder i Axess).
Jag känner igen det här oerhört väl från Aftonbladet: väldigt konstigt är det, jag förstår inte riktigt var det kommer ifrån men det är kopplat till det här idealet:
....släpper inte taget förrän det blir alldeles uppenbart att den intervjuade duckar ; så skrev Nurse Rached nyligen beundrande om en journalist (bildkrock: hundbett och duckande är sällan orsak och verkan). I samma krönika kan man se formuleringen "inte ens arbetare", och det är en sak man måste veta om delar av den så kallade medievänstern (på något absurt sätt har DN kultur, ja till och med Schottenius, något slags image av att vara vänster) nämligen att mitt i det popkulturella klotterplanket och slentrianvänstertyckandet så existerar det ett stort folkförakt; "inte ens arbetare" är inte en baggis eller felformulering utan ett uttryck för en övertygelse om att arbetare är djur och kulturjournalister människor.
OK, vad är det då för klavertramp kulturministern har gjort enligt Wiman (som är övertygad om att hon är medveten om att det är ett klavertramp: "Om inte annat lär hon bli det")

Jo det skulle vara det här uttalandet i P1:s Kulturnytt:
Jag skulle gärna se att inte bara de som företräder kulturen utan även de som arbetar på redaktionerna skulle ha en mer inkluderande hållning”

Det kanske blir storm om det uttalandet, inte vet jag, men resonemanget i stort tycker jag inte verkar gå ut på att kultursidorna borde ägna sig mer åt flippfloppifiering, kommersiell kultur och livsstilsfeaturegrejer, kanske handlar det snarare om ett folkbildningsideal, eller om en reaktion mot formuleringar à la "ett unikt segermonument i kampen mot det svenska kulturhatet" (vilket DN hävdar att ett operabygge skulle vara).
Jag gillar inte lobbyjournalistik.
Några personer med mer eller mindre dåligt omdöme, usel smak och klent snille (klent snille blev snygg, sno inte den för i helvete) får för sig att de ska genomdriva något av sina infall: det handlar om njutningsfull maktutövning. Sången har ingenting med detta att göra.

Wiman flimrar bara förbi i Myggor och tigrar och jag tycker att det kan vara på sin plats att ge exempel på vad jag menar med försåtlig taskighet: det är ju delvis sånt som är svårbeskrivet då det har med tonfall, blickar, konstiga leenden att göra osv (avunden visar sig allra mest på så vis). Folk skriver sina memoarer, kanske à la Lars Gyllensten, inget fel i det (jag kommer kanske att göra det också, hyllmeter med dagböcker som jag har). Well, somliga drar det i memoarerna, andra berättar det direkt. Vad var det för försåtligheter - några stycken, t.ex den här: det var jag och ett författarpar, man och kvinna ett par år yngre än jag, och så Björn Wiman, som satt vid samma bord på en krog i Stockholm. Den kvinnliga författaren sa något uppskattande om mina artiklar i Aftonbladet, och att det var roligt med de här unga och nya skribenterna. Björn Wiman fräste: "Det kanske är dags för lite proportioner. Maja är varken ung eller ny".
Trettiofyra år, tror jag bestämt att jag var: det börjas tidigt, alltså åtminstone kvinnliga skribenter får pikar om hög ålder från ungefär 27, 28 års ålder. Får alla det - det vet jag förstås inte, men jag skulle knappast tro att det hör till undantagen.
Nå, Björn Wiman var ju Madeleine Grives påläggskalv från början, han avtackade henne genom att ge henne Expressens kulturpris häromåret, innan han blev kulturchef på DN. Om detta skrev han i blogginlägget Jaenssons frestelse.
Herr Q skrev här nyligen någonting om Jante. Ja, Jante har med saken att göra, och vad som även bör diskuteras är etiketterna vänster/höger.

onsdag 19 januari 2011

Dagens avhörning

"- Nu ska jag sova. Hejhej. Lycka till med mafioson nu".
En man runt 50 på T-banan avslutade ett mobilsamtal så.
Gissning: det var en metaforisk användning av mafioso.

tisdag 18 januari 2011

Makt, sång, monument

Dessa kusliga DN-politruker.

Ty i deras mun är intet visst
Deras innersta är fördärv
En öppen grav är deras strupe
Sin tunga göra de hal.
Psaltaren





Behöver operahuset renoveras, nåväl renovera det.

måndag 17 januari 2011

Kadaverbegrepp

Vad fan är autofiction.
Autofiction är ett kadaver.
Låt kadaverbegreppen begrava sina kadaverbegrepp: ge fan i att kalla Myggor och tigrar autofiction.

söndag 16 januari 2011

Takskottare










Jag tänkte skriva ett inlägg om hur svårt det är att vända på vilddjurs dygnsrytm - mina katter kräver fortfarande att bli utsläppta mitt i natten trots att de oftast tycker att det är för kallt, men ibland gör de en vända ut och i förrgår kom Xerxes inklättrande med en stor fågel, en björktrast tror jag det var, jag lyfte ut den i en handduk och den skuttade iväg. Skriv upp att Xerxes blev besviken men jag berömde honom mycket, och han gick med på att leka med en leksaksråtta istället. På morgonen fick jag dammsuga upp drivor av fjädrar i köket.
Den här bilden tycker jag blev intressant. Kampen mot istappar och snövallar på taken pågår febrilt dagtid.
Jag vet inte om det är ett brott mot PUL att publicera bilden, men jag tror inte det.

onsdag 12 januari 2011

En systematisk paradox

"Mer än någonting annat är Mäktig Tussilago en iscensättning av patriarkatets fall – och det i ett sammanhang där kvinnorna förkastar jämlikheten och hungrigt tar chansen att trycka ner."
Smålandsposten

När jag höll föredrag vid Örebros universitet frågade en i publiken varför jag inte hade satt ut de riktiga namnen den här gången. Det var apropå att jag hade nämnt i mitt föredrag att några fraser under den ödesdigra middagsbjudning då Oscar Riktelius klappar ihop är autentiska, till exempel Wirdhammars "barn är en emotionell investering i framtiden" (den ekonomiska metaforiken är viktig i Mäktig Tussilago: tillgång och efterfrågan, guldmyntfötter....)
Jag svarade att här hade det varit fel: middagsbjudningen är fiktiv och de spökiga gestalterna likaså. Att inflika ett och annat citat som illustrerar den mentalitet som går på högvarv hemma hos Oscar den kvällen var däremot lämpligt, tycker jag.

För att anknyta till Maria-Pia Boëthius artikel: ja, jag hoppas också på fler självbiografier av kvinnliga författare, och jag menar att de inte på något sätt ska låta sig skrämmas. Den paradox som rubriken syftar på - det gäller en tanke som bara är påbörjad och som jag inte riktigt kan få någon rätsida på. Om jag spekulerar så här: kvinnor som tillskansar sig en position inom de här maktstrukturerna (ett nött ord förvisso...) kan kanske sägas lägga sig till med hyperpatriarkala värderingar, omertà upphöjt till tio, och samtidigt som denna typ av kvinnliga makt ökar så krymper möjligheter för kvinnor att skriva självbiografier.
Det är något mycket underligt med detta. När man tänker på det lite noga, så blir det som om kvinnorna då totalt förlorar sin själ. De blir inte män, de blir apparater.

tisdag 11 januari 2011

"Det är inte systemet, det är fan du"


Dags att ta tillbaka berättelsen skriver Maria-Pia Boëthius i ETC, apropå flodvågen av manliga självbiografier. Det blixtsnabba återupprättandet av ett manligt ego som öser ur sig ömsom trivialiteter ömsom skarpa reflektioner och hyllas som banbrytare, även av stackars upprumpade kvinnliga kritiker, beledsagas förstås inte av en total frånvaro av kvinnlig självbiografi eller bekännelse. Att "ta tillbaks berättelsen" är därför ett tveksamt uttryck i en artikel som jag annars inte oväntat tycker är skarpsynt.

En modernist kan inte ta tillbaks en berättelse. Det är en självmotsägelse.

Stig Larsson kopplade Ove Knausgårds Min kamp till den traditionella berättelsens återkomst i ett program av Babel. En lätt ironisk markering ("jag var banbrytare, du är traditionell") som tycktes vara en mångtydig och flerpipig bössa - Larsson ville ha litteratur som skildrar något han själv inte känner igen eller har sett beskrivet, och Knausgård skriver om blöjbyten, vilket då (eftersom det rör sig om en manlig författare, min anmärkning) skulle kunna betraktas som ett erövrande av ny mark.
Men framförallt tror jag dödförklarandet av modernismen ("allt är liksom redan gjort" som DN:s Wiman stöddade sig i ett annat Babelprogram, nämligen ett om provokationen) är synonym med motreaktionen mot kvinnliga modernister. Reaktionen blir först ursinnig, därpå följer bagatellisering och ogiltigförklaring ("det där handlade inte om någonting viktigt", "det där var bara trams", "Strindbergsdebatterna däremot handlade om tunga frågor") och när stormen retuscherats bort följer "allt är liksom redan gjort" och "modernismen är död": alltihop ett vapenskrammel som föregår kröningen av den manliga banbrytaren.
Jag påmindes helt nyligen om den där hösten, då mängder av kulturfolk under lång tid kallade Myggor och tigrar tråkig, skvallrig, dokusåpa, strip-lit, och mig ömsom sociopat, sinnesrubbad, bara ute efter pengar, privat, motbjudande, illvillig, eller bräcklig. Och jag menar att strukturen idag är exakt densamma.
"Det är inte systemet, det är fan du" skrev en ung kvinnlig socialdemokrat, hon blev uppfiskad av Wiman ur bloggosfären från början och har även formulerat det slagkraftiga "kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp", hon har gjort en spikrak politisk och massmedial karriär och lobbar numera för Per Nuder på Aftonbladets ledarsida. "Det är inte systemet, det är fan du" - antagligen anspelade hon medvetet eller omedvetet på att camorran idag kallar sig själv "systemet", eftersom jag skriver om det i Myggor och tigrar. Åsa Linderborg koncentrerade sig på att underkänna Myggor och tigrar stilistiskt, medan Helle Klein fördömde den som "privata nojor", egoism och icke-feminism på Aftonbladets ledarsida. Maria Schottenius roll var ju också framträdande.
"Vad är det här jämfört med massvåldtäkterna i Kongo" och "Bitterfittan har fått ett ansikte" formulerades däremot av manliga kritiker, i synnerhet det första uttalandet fick mig att rasa ner i ett så kallat svart hål. Men det som chockerade mig mest, var trots allt de kvinnliga buktalardockorna.
Någon gång kunde det hända att jag fick för mig att det låg något i allt det där som de sa. Men varje gång jag öppnade boken, eller om någon av dem hade vänligheten att citera några rader ur den, så slogs jag av hur fel de hade. Jag såg då inte några sökta bilder eller imponerande fuskbyggen som rämnar när man funderar på vad som egentligen står där, inga brösttoner ur dandyharnesk, inte mer melodram än verkligheten har att erbjuda. Inga mekaniska näktergalar. Men det är inte den typ av bok som kan plockas upp av en framtida Ebba Witt-Brattström och kallas kvinnolitteratur. Därtill är den inte tillräckligt borgerlig, och den är inte underordnad.
Den kvinnliga bekännelsen är fortfarande minerad mark, kanske ännu mer idag än tidigare. Så säger sålunda en av de "kvinnor på krigsstigen" som tidningen VI intervjuade nyligen (kvinnorna "tar punggrepp på etablissemanget" och har av okänd anledning gått med på att presenteras som ett kollektiv av arga kvinnor som inte är några "blyga violer") att man måste undvika det självbiografiska eftersom det är alltför privat. Det är som ett eko av ett länge ljudande mantra: vara personlig inte privat, vara personlig inte privat...

I december 2007 hade Svenska Dagbladet en löpsedel som annonserade ut "vårens hetaste böcker". Tiden är nämligen inte helt och hållet kulturkonservativ: det förment subversiva och kontroversiella (så kallad "negativ uppbygglighet") är ett ideal, och Svenska Dagbladet ville vara tidigt ute: Norén var ett av namnen på löpsedeln, och jag begrep att det hade fattats ett redaktionellt beslut om ett ställningstagande, liksom senare DN kulturs redaktionsbeslut om att lansera Knausgård (Norén kunde DN inte sluta upp kring eftersom han träffande kallat Maria Schottenius unken och falsk).
Det är sant att när jag såg den löpsedeln önskade jag en Alquaidabomb i ett tidningshus. De kunde ha återupprättat kulturkonservatismen, goda värden, god ton, men nu var det det verkligt heta och subversiva som skulle hyllas. Kort därförinnan hade samma tidingsredaktion ringt runt till diverse förlag som mer eller mindre enstämmigt sagt att de aldrig skulle ha givit ut Myggor och tigrar. Jag befann mig då i Italien, det var strax efter DN:s uthängning, och en redaktör på Svenska Dagbladet som bokstavligen flåsade, det var ett rent fysiskt drev, ringde upp och sa att Svenska Dagbladets redaktion hade bestämt att jag iallafall borde ha rätt att ge en kommentar (DN hörde förstås aldrig av sig om replikrätt), och att de ville meddela att de förläggare de talat med hade sagt att de inte skulle ha givit ut Myggor och tigrar, en del menade att det var oansvarigt av Bonniers eftersom det nu hade blivit så synd om mig. "Synd om" uttryckte han med ett svårbeskrivligt tonfall, och så frågade han om jag ångrade mig. Han lät besviken och förvirrad men fortfarande svettig när han la på.
Och Guillou skrev sin artikel där han spekulerade om mitt förestående självmord, vilket inte var något enskilt hugskott från hans sida utan något många gick och väntade på.
"Vårens hetaste böcker" annonserades sedan ut av Svenska Dagbladet, man kunde inte vänta till efter året 2007 eftersom är 2007 var ett revir som måste försvaras. Raskt marscherad historieskrivning, en storm skulle retuscheras bort - och sedan dess har strukturen bara förtydligat sig.
Återupprättandet av den manliga bekännelselitteraturen skedde därefter mer eller mindre friktionsfritt - PO Enquist fick beröm för att han befann sig "långt från bekännelseträsket" och för att han "höll det privata stången" medan Norén förklarades ha skapat ett mästerverk just i och med det närgånget intima, det triviala och repetitiva; Knausgård förklarades ha nått "allas vår botten" och Johan Jönsson berömdes för självanalys och för att ha givit "vardagliga vedermödor fritt spelrum".
Men verklighetsfobi och sanningsskräck finns fortfarande kvar, som det visar sig här (i ett tidstypiskt citat av Per Svensson i Babel):
”...när författaren skriver in sig själv i romanen, och låtsas att det jag som förekommer i romanen också är det jag som går till Konsum.”
Knausgård går till Konsum är den provinsiella kulturvärldens sinnebild för nydanande litteratur. Vad är massvåldtäkterna i Kongo mot Knausgård går till Konsum...
Men uttalandet är också ett exempel på postpostmodernt ludd: mitt i alla dessa hyllningar av den enkla och kravlösa identifikationen kvarstår ett element av sanningsrädsla, och en motvilja mot verkligheten som sådan, hur harmlös den än är. Det är ett slags brasklapp: självbiografin är fortfarande tarvlig som en kvinna, man bör undvika det privata, så det manliga geniet måste äreräddas och lyftas upp till den rena fiktionens höjder. Han låtsas att han går till Konsum. Och det är stort. Han låtsas att han byter blöjor. Och det är epokgörande.
Oviljan att dra en gräns mellan fiktion och dokument finns kvar. Omdömet om Enquist att han höll det privata stången och befann sig långt från bekännelseträsket återspeglar det "rena idealet" som alltjämt är dominerande. Att det inte har uppstått några diskussioner om verklighetsuppfattning, sanningsbegrepp, verklighet och fiktion kring de manliga självbiografierna beror på att de inte sätter något av detta i gungning, en enkel identifikation bemöts med ett enkelt bejakande, men det beror också på att den sena postmodernismen i sig är en försvarsreaktion mot den okontrollerbara verkligheten, mot livet självt och mot döden. Litteraturen och kritiken består oerhört mycket av pappersexercis idag, och kritiken vill gärna tro att det inte existerar någonting annat än den trygga fiktionen.
Detta visade sig också i frånvaron av upprördhet över Savianos användande av en vandringsmyt om djupfrysta kineser. Inte bara frånvaro av skandal, knappt ens någon diskussion uppstod. En mindre sanningsrelativistisk och fiktionsdyrkande tid hade nog reagerat annorlunda, kanske rentav kallat Saviano för en bluff, men jag menar att det är avslöjande även på ett annat sätt: ingen av dem som hyllat Saviano bryr sig det minsta om de kinesiska arbetarna, om problemen i Neapel, eller om sanning. De vill ha rapphet och konstruktioner som inte håller för prövning. De vill ha underhållning. De vill ha verklighetsflykt. Vill publiken ha djupfrysta kineser, är det klart att publiken ska få djupfrysta kineser.
Göran Greider usurperade ordet mirakel för att beskriva Noréns dagböcker. Men det kommer inte att hålla att göra döda metaforer av slikt.
Jag ser att en del av dem som hyllar den ena eller den andra manliga bekännelsen har ena ögat i Myggor och tigrar, och jag ser att de stjäl.
Hur förhåller sig antiestetiken i min bok till detta - är det litteraturens säck och aska, är det andens uppförsbacke, är det medveten temposänkning för att provocera fram en ny virilitetsboom?
Det är inte fiktion.

söndag 9 januari 2011

Tufsan har varit på vift










... bara sen niosnåret i morse, men jag har varit väldigt orolig ändå. Jag är bortskämd med att de kommer så fort jag visslar - det brukar räcka med att jag lutar mig ut genom fönstret med en diskret busvissling, så dröjer det sällan mer än några minuter förrän de skuttar fram och huj uppför kattrappan. OK, sommartid kan det ta lite längre tid, men nu har det ju varit rejält kallt ett tag och de har mer eller mindre varit innekatter. Inga längre utflykter.
Men de senaste dagarna har det funnits indikationer på att Atossa löper. Hon är steriliserad men... ja, jag ska inte gå in på några detaljer, det är rätt onödigt faktiskt, men hon har åbäkat sig. Jag fick lite dåligt samvete för att jag tyckte att hon var jobbig, när jag gick runt och letade tänkte jag på det, att jag hade tyckt att Atossa var jobbig.
Näe!
Det var Xerxes som till slut gav sig iväg och letade reda på henne. För när jag gick och visslade klättrade förstås han nerför kattrappan och kom lufsande till matte, och rullade sig i snön och var jätteglad att matte ville leka utomhus, och jag sa att det var så roligt och duktigt och busigt men just nu så var det syrran jag letade efter. Till slut fattade Xerxes det, så medan jag tinade räkor i köket så gav han sig iväg på egen hand.
De kom in ungefär samtidigt genom fönstret och glädjescener utspelade sig i min lya. Räkorna var nästan färdigtinade och Atossa fick två fler än Xerxes, vilket kanske var lite orättvist.
Annars har det varit en lugn söndag: ett Friskispass och läsning, lite småstädning trots att det behövs storstädning, några funderingar, ett bra program om film på TV, osv.


- Inte ska du göra matte så där orolig.
- Nä bara lite ibland, hihi.




-

lördag 8 januari 2011

Nu är pocketen här!

Bloggen lyckas inte ladda ner pocketomslaget, så jag tog en bild själv istället.

Religion och pengar

Peter Kadhammars senaste krönika i Expressen lyfter fram ett missförhållande: att den nya moskén i Göteborg är finansierad av Saudiarabien. "Jämfört med Saudi är Iran styrt av utspejsade liberaler med en loj låt-gå-mentalitet", skriver Kadhammar, och vidare: "Saudiska staten har inte ställt några villkor för betalningen. Ändå känns den olustig. Om Francos fascistiska Spanien hade bekostat en katolsk kyrka i Sverige på 1970-talet hade det blivit debatt och massiva protester. Eller om Sydafrika finansierat en reformert kyrkobyggnad."
Visst är det djupt olustigt, och problemet anknyter också till den naiva fråga som då och då ställs: varför är vi i Afghanistan? Föreligger det några planer på att invadera och befria även Saudiarabien? Svaret förefaller vara ett pengaklirrande nej.
Korsfarare med ena foten på bryggan och den andra i båten...

fredag 7 januari 2011

torsdag 6 januari 2011

Lästips

Mattias Gardell bemöter en skev dansk artikel DN hade nyligen. Artikeln påminner mig om att jag vill läsa Gardells Islamofobi.

Uppdatering 9/1:
Jag gjorde en minst sagt slarvig läsning av Bredals artikel: den är stringent och komplicerad.

tisdag 4 januari 2011

OuLiPo für alle

Apropå det experimentella gaggböleriet i bloggen på sistone så ska jag berätta om metoden:
Ett visst kungligt jultal à la Gaggböle (det blev lite mastigt att läsa tror jag, men den som tar sig tid kan nog få sig ett gott skratt och lite tankar på vägen) kom till så att jag ersatte alla ord med deras definitioner i lexikon, samt att jag lät namn centrifugeras i en anagrammaskin , och sedan valde ut den nybildning som lät roligast och/eller mest träffande (Netto de Bar, Roboten Ale pop Anna, Oket Alicia Riv och Lad Neil Westing).
Det här är en klassisk OuLiPo-övning. 1995 bidrog jag till ett nummer av tidskriften Pequod om OuLiPo, jag tror inte att det går att köpa längre för det är slut men det finns på bibliotek för den som blir nyfiken.
Jag låter eleverna på Södertörn prova på några OuLiPo-övningar, och jag tipsar dem om några andra, men jag brukar alltid betona att de främst är att betrakta som skrivövningar. Jag tror att det är bra stilistisk gymnastik. Däremot, om man vill ge ut en text vars helhet är starkt påverkad av någon sådan metod, så bör man redovisa denna metod. Jag brukar också varna eleverna för att resultatet kan bli mekaniskt och livlöst, det kan helt enkelt bli oerhört imponerande, briljanta och originella formuleringar staplade på varandra men utan den ande, den nerv, den erfarenhet och den personliga begrundan som krävs för att litteratur ska ta liv.
Men som skrivövningar fungerar OuLiPO utmärkt, och roligt har man också.

lördag 1 januari 2011

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)