torsdag 31 mars 2011

En förväxlingstragedi

Som av en slump har copyriot ett inlägg om en kommande debattbok om scenkonsten.
Förväxla inte konsten med branschen.
Jag har förstås inte läst Rasmus Fleischers text i den ännu inte utgivna boken (hans blogg är alltid fasansfullt bra), men jag vet att litteraturen är ett fält där branschen, inklusive delar av kulturjournalistiken, ofta försöker styra konsten och tror att den därmed gör gott.
"...dagens politiska förväntningar att varje konstart ska kunna begrava alla intressemotsättningar för att tala med en enad röst": kanske är detta besläktat med den pågående kulturlobbyismen för "en gemensam berättelse", som jag har skrivit om; i alla händelser ska det bli mycket spännande att läsa Fleischers och övriga texter i boken om scenkonst.

- Varför finns det ingen nittitalsgeneration?
- Vad ska vi tycka om nittitalslitteraturen?
Det här var för längesedan men båda är exempel på "konferenser" som anordnades på nittiotalet för att försöka ringa in och sätta etikett på litteraturen: ungefär som om denna behövde en godkänt-stämpel av etablissemanget. En mycket underlig attityd. Jag tror inte att slikt hänt någonsin tidigare i världshistorien.
Jag kan inte låta bli att nämna - apropå bransch och konst - Svensk Bokhandels ledare hösten 2007: "Utgivningen av Myggor och tigrar skadar Albert Bonniers förlags anseende". Svensk Bokhandel är branschorganet, den går ut till alla redaktioner, kritiker, bibliotek med mera, och det var bara ett av flera exempel på officiella proklamationer från branschen och institutionerna själva (vilket inte är detsamma som enskilda skribenter). Jag nämner det inte för att beklaga mig utan för att påminna om att det var kultursfären som sådan som dundrade. Och det var antifeminism, men det var också för att jag hade kritiserat både businessen och kulturen i vidare bemärkelse på ett sätt (det finns aspekter av Myggor och tigrar som det inte är helt lätt att sätta ord på) som tog mycket, mycket djupt och frambesvärjde en muskelspänning som inte har upphört.

Från det ena till det andra. Det har kommit en hälsning från Lady Camorra, med lite hjälp från matte Katarina. Jo hon har det bra den stolta damen, har blivit söderböna, lär hitta på en del bus inomhus numera. Xerxes och Atossa är väldigt glada över att ha fått ärva hennes kattrappa.

onsdag 30 mars 2011

Gissa signaturmelodin!

Det är tvåårsjubileum för bloggen idag. Jag hade bloggat på Bokcirklar tidigare så helt nytt var det inte, men jag minns den lite hisnande känslan när jag öppnade eget...
Det kan väl firas med en musiktävling.
Vilken TV-serie är detta här signaturmelodin till?

Detta här och detta här, jo det får stå så.
Man behöver inte kunna noter för att gissa - tryck på pilen där det står play så spelas melodin upp.
Först rätta inkomna svar kan belönas med en Mäktig Tussilago i pocket!
Till exempel! Hihi!

tisdag 29 mars 2011

Men sörj ej blommor små...

Talet om "en gemensam berättelse" kom mig att tänka på min gamla skolbok från sjuttiotalet (ber om ursäkt för den undermåliga bilden):







... från den svunna epok som några satiriska OCH nostalgiska sjuttiotalister har kallat "DDR-Sverige".
Att leva tillsammans var läroboken i OÄ, Orienteringsämnen (Onödiga ämnen kallades de allmänt).
Det var ett annat land. Mer förljuget än idag?


måndag 28 mars 2011

Berättelsen och det onämnbara

Idag hörde jag det igen: "det saknas en berättelse". Eller för att citera mer ordagrant: "det talas ju så mycket om att det saknas en gemensam berättelse, och här har vi..."
Det var Ulrika Milles i Kulturnyheterna. Det handlade om en tidskrift som tolkades som ett symptom på bristen på en gemensam berättelse. Tidskriften hade ett personnamn (ungefär som Ekdal, eller Skavlan, eller Amelia - vad den hette minns jag inte nu). Milles kritik av tendensen i tidskriften verkade i och för sig inte helt uppåt väggarna. Jag kom att tänka på begreppet personlighetsmarknad.
Eftersom "berättelse" verkligen är det senaste modeordet, som överlappar flera fält - skrivarkursledarnas försök att odla fram gemensamhetsberättare; att man har börjat kalla socialdemokratin för en berättelse, varför inte ta saga på en gång; den underliga och surmulet blågula berättelsen om "smålandsfadern" Juholt i dn, som verkade handla mer om Bengt Ohlsson; jo, det finns även klara paralleller till manifestet som utlovade en återgång till den stora svenska berättartraditionen, det var t.ex inga utländska författare med i den kanon som presenterades (se för övrigt mitt inlägg längre ner). Berättelse berättelse berättelse...
"Gemensam berättelse" tycks vara ett samlingsnamn för:

Traditioner.
Någonting att tro på.
Gemensamma värderingar.
Sammanhållning.
Familj.
Nationell identitet.
Andra ideal än de materiella - och det ska vara ideal alla är ense om, det kan ju till exempel inte vara islam, eller kommunism.

En så efterlängtad konsensus och konformism kräver stor gemensam tystnad. De här människorna som vill odla fram en gemensam berättelse är nämligen alla övertygade om att vara vänster.
Jag tänkte på det när jag såg Rapport ikväll. Man hade knappt vågat ta i Libyenkriget med fingertopparna. Två företrädare för Nato uttalade sig.

Dagens citat

"I de putslustiga sociala medierna svallar indignationen med samma mäktiga pöbelvrål som alltid".
Bengt Ohlsson i DN, i en "berättelse om Sverige idag".
Det är inte alls ovanligt inom kulturvärlden att man likställer sociala medier, bloggar, facebook och annat otyg med pöbel. Bengt Ohlsson kommer med en roman om punkbandet Ramones i höst, risken finns att den är sömnig.

Apropå pöbelvrål vill jag uppmärksamma någonting som jag tycker är fel. Jag har inte skrivit nåt om Mangadomen eftersom jag inte haft något att tillföra, men det väcker min upprördhet att översättaren får sparken från Bonniers. Här kan man läsa om det. Det hoppas jag ger upphov till våldsamma vrål.

Apropå sympatibomber

OK, igår ställde jag frågan (i en diskussion med Han1): varifrån får de libyska rebellerna sina vapen?
Jag har inte sett att frågan har ställts i svenska medier men det hindrar ju inte att den är både intressant och relevant. Nio av tio svenskar vill att någon bombar Libyen, typ FN eller Nato (enligt siffror i Expressen), vilket innebär att nio av tio svenskar inklusive Gaggbölevänstern vet mer än jag om vilka rebellerna är och varför det är så bra att sympatibomba Libyen.
Idag klarnar bilden åtminstone lite:
"Både rebellerna och regeringssidan är beroende av kontanter för att finansiera sitt krig. Förmodligen är det därför som rebelledningen på söndagen berättade om sitt avtal med Quatars statliga oljebolag.
Ett avtal som innebär att export från de östliga oljefälten ska inledas "om mindre än en vecka" enligt rebelledaren Ali Tarhouni, ansvarig för ekonomi och olja. Quatar deltar som ett av få arabländer med stridsflyg i FN-alliansens militära insats"".
(TT-AFP-REUTERS i Svenska Dagbladet).
I samma artikel säger en militärstrategisk expert om Natos insats, att den kan tolkas på två sätt: att flyg sätts in för att skydda civila eller att den är ett understöd för rebellerna. Vilket givetvis är två fullständigt olika saker. Frågan om revolutionära fredsbomber som inte har med olja att göra kan av allt att döma bordläggas.
Rapporteringen om Bahrain och Syrien framstår för den som har gått den minsta lilla grundkurs i mediekritik som tydligt vinklad. Om Syrien står det exempelvis i dagens Svenska Dagbladet att "demonstrationerna har krävt dödsoffer". Det är alltså demonstrationerna som dödar obeväpnade demonstranter?
Återstår att fundera över varför nio av tio svenskar (om Expressens siffror stämmer) har så skjutglada fingrar.

söndag 27 mars 2011

Ord upphör! Det goda våldet...

polIdag är vi alla bombliberaler skrev PM Nilsson med nödtorftigt kamouflerad skadeglädje apropå vänsterns mer eller mindre enhälliga omsvängning nyligen:
"Rimligen bör den också leda till en annan syn på Nato och vikten av militär handlingsförmåga. Ytterst är det Nato som nu bidrar till att förverkliga Malms revolution och det är JAS-plan som i realiteten är Gustav Fridolins chans om han vill att Sverige "ska ta ansvar"", skrev PM Nilsson.
Proletärens ledare Vänsterns libyska härdsmälta kommenterar:
"Att Urban Ahlin (S) framträder som krigets främste tillskyndare förvånar väl ingen. Ahlin har en osviklig förmåga att placera sig till höger om Carl Bildt. Mer anmärkningsvärt är då att också Lars Ohly och Hans Linde (V) skyndar till krigets försvar, arm i arm med Ida Gabrielsson från Ung Vänster, liksom Göran Greider och Gustav Fridolin (MP), som åtminstone har rykte som vänster.
/.../ Rent bedrövligt blir det när en annars så rumpstyv vänsterdebattör som Andreas Malm dyker upp som oförställd krigsaktivist, understödd av det parti han numera tillhör (Socialistiska Partiet).
Enligt Malm liknar interventionen i Libyen ingen annan (svtdebatt.se 20/3). I Libyen agerar imperialismen inte för egna intressen, att påstå att detta krig handlar om olja och makt är att leva i det förgångna. Istället agerar USA, Frankrike och Storbritannien till förmån för folket, rentav till förmån för revolutionen.
"De som alldeles nyss höll tyrannerna om ryggen /.../ sänder sina trupper till revolutionens undsättning", skriver Malm.
Man tar sig för pannan. Skall man tro Malm har imperialismen plötsligt bytt skepnad, samma imperialism som för bara någon månad sedan erbjöd militärt stöd till Tunisiens störtade diktator Ben Ali (Frankrike) och som i denna stund applåderar blodigt våld mot folkliga demonstrationer i Bahrain, Jemen och Saudiarabien, har i Libyen förvandlats till revolutionärt bålverk"", skriver Proletären.
Gaggbölevänstern svarar.
Samtidigt, i detta politiskt svajiga Sverige, pågår en väldig personfixering kring Juholt. Jag har hört ryktas att han är emot ett svenskt medlemsskap i Nato. Det kommer att vara synnerligen svårt, kanske omöjligt, att erbjuda den demokratiska möjligheten att rösta emot ett medlemsskap i Nato. Det är en av de frågor som redan förefaller vara avgjorda, med folkets sömndruckna bifall. Det är den viktigaste frågan nu, och min röst är säkrad om de nya socialdemokraterna lämnar Persson/Sahlin-linjen bakom sig och istället lyssnar på Tage G Petersson.

torsdag 24 mars 2011

Dagens citat

"Det saknas en ny generation författare". Kerstin M Lundberg i Le Monde.
(Lundberg kan förstås vara felciterad men åsikten är så dominerande inom det litterära etablissemanget att uttalandet bör antas vara autentiskt).
Citatet fortsätter: "de unga intresserar sig mycket för formen och språket, kanske för att deckaren tar så mycket plats".
Den historieskrivning som presenteras i översiktsartikeln (som jag nämner i ett inlägg nedan) går till stor del ut på att det efter PO Enquist, Torgny Lindgren och Kerstin Ekman inte har dykt upp någon ny litterär generation. Det är oerhört mycket "here we go again" över resonemangen. De erinrar om de många debatter som rasade på nittiotalet (med ett sentida eko i ett manifest i dn till förmån återupprättandet av "den berättande romanen"; ett experimentattackerande inlägg som följdes av ett motmanifest som jag tyckte fäste för stor vikt vid att "ympa, låna och stjäla" för att vara riktigt självständigt, men det kan vi ta någon annan gång).
Nittitalsdebatterna var till stor del en motreaktion mot åttitalisterna, vars litteratur jag och rätt många i min generation uppfattade som revolutionerande. På ett icke-socialrealistiskt och jag skulle vilja säga osvenskt sätt monterade de ner det slags epik, världsbild och människoskildring där man kan känna sig hyfsat trygg. Det var nytt, oroväckande och det ansågs svårt. Det ansågs fragmentariskt, jaglöst, cyniskt.
Då etablerades samma polarisering mellan kulturkonservatism (efterlysningar efter ett traditionellt berättande) å ena sidan, och form-och innehållsförnyelse å den andra som råder än idag, fortfarande med en slagsida åt längtan efter igenkännligt berättande. För att begripa ett nostalgiskt uttalande som "det saknas en ny generation författare" efter Lindgren Ekman och Enquist så måste man alltså gå tillbaks ett och ett par decennier i tiden, till den litteratur som då var strömdelande.
Skräckeldebatten, Ann Jäderlund-debatten, Göran Greiders och Björn Gunnarssons krav på breda politiskt engagerade samhällsskildringar och kritik av vad de menade var navelskådande experiment, Ebba Witt Brattströms kritik av vad hon uppfattade som poetisk masochism: exemplen kan göras många på motreaktionen.
Nu tänker jag inte ägna mig åt namedropping - alltså nämna författare i de icke-befintliga generationerna från åttitalisterna och framåt; stora monumentala genombrott (jag syftar inte på mina egna böcker) har i själva verket varit ganska många. För många för att man skulle kunna tala om en generation?
Däremot menar jag att viljan att vrida tillbaks klockan, och efterlysningar efter traditionell epik, är mycket seglivade inom kultursfären (skulle jag gissa vad det är "dom" vill ha så är det mer Dickens än Dostojevskij, uppbygglig patriarkalitet för de nykonservative).
Jag kommer att återkomma till begreppet autofiktion och det ännu mer nedvärderande strip lit, och jag kommer också att skriva om hur föreställningar om den kvinnliga respektive manliga hjärnan påverkar tolkningar och bedömningar av estetik i böcker. Det är ett fascinerande ämne, alltid lika aktuellt.

söndag 20 mars 2011

Så varför inte Bahrain, FN...?

Några skissartade reflektioner om Libyenkriget (kanske mest för att alla verkar vara för, lite oväntat att det inte är mer diskussion):

I Libyen är rebellerna beväpnade. Svagt beväpnade och utsatta för massiv attack från regimen. Man kan betrakta stridigheterna där som ett inbördeskrig. I Bahrain lär situationen istället vara den att kungahuset, nu med stöd av trupper som tillkallats från Saudi Arabien, attackerar obeväpnade demonstranter. Militären har även stormat ett sjukhus, vilket framgår av den här artikeln (Nödrop från läkare i Bahrain).
Men FN går inte in i Bahrain med fredsbevarande styrkor utan låter Väst (med Frankrike, Storbritannien och USA i spetsen) gå till militärt angrepp mot regimen i Libyen. Verkligen främst för att skydda civilbefolkningen? Eller framförallt för att avsätta den gamla fienden Gaddafi? Hur ser oppositionen ut? Vilken regering kommer att insättas därefter, och vad är det som säger att den blir bättre än regimen i Saudi-Arabien?
Arabförbundet stödde införandet av en flygförbudszon över Libyen, däremot stödjer de inte en attack.
Jag antar att Kina och Ryssland, som nöjt sig med att lägga ner sina röster, inte har mycket att invända eftersom kriget kan komma att bli ytterligare en ekonomisk belastning för USA. Obama har som bekant också tvekat. Sarkozy sägs kunna få popularitetspoäng inrikes av kriget, men det gäller inte Obama. Det här är hans första "egna" krig, de andra har han fått ta över.
Kriget kan också öka risken för terrordåd i Europa och USA. Om Gaddafi idag har kontakter med terrororganisationer är det väl ingen som är helt på det klara med, men fundamentalister och extrema islamister som ogillar Västs inblandning i allmänhet eller goda kontakter med t.ex Saudi Arabien blir knappast lugnare av utvecklingen.
FN försvagas och tappar legitimitet på sikt om det framstår som godtyckligt när man ingriper och när inte.
Carl Bildt tycker att angreppet är alldeles utmärkt (att uttala ett tydligt stöd för de icke-beväpnade proteströrelserna i Egypten var inte på tal, krigföring mot Libyen stämmer bättre med utrikesministerns ideologi).
Detta inlägg är inte tänkt att vara ett vagt och allmänt "fighting for peace is like fucking for virginity": men oavsett om det blir en lika långdragen historia som kriget i Afghanistan, eller går lika raskt och geschwinnt som de optimistiska hoppas på, så kan det vara en idé att inte svepas med av naiv befrielseberusning, utan ställa sig frågan vilka uppror som FN går in och stödjer och vilka inte.

torsdag 17 mars 2011

Le Monde désinformatif

Jag skrev ett inlägg om Libyen som hann bli daterat medan jag skrev det. FN säger ja till flygförbudszon.
"De Gaulle och politiken, jag fattar ingenting" - jo jag tvekar inte att erkänna att det internationellt storpolitiska, när det är många som rycker i olika trådar, gör mig en aning vanmäktig. Vem ingriper mot vilka övergrepp och varför, vem stödjer vilka uppror och varför, och vad händer sedan.
Nu är det FN som ingriper. Inte Facebook. Det handlar alltså om ett rationellt, analytiskt beslut som grundar sig i principer som nationerna har enats om (några har lagt ner sina röster, t.ex Ryssland och Volvo-Kina).
Skulle man vara riktigt trött pessimistisk, så blir detta rebelliska i Libyen och utvecklingen därefter bara en variant av

- Camorrans nummer ett har blivit arresterad.
- Grattis till tvåan.

Här är iallafall inlägget jag skrev:

Gaddafi drar fördel av händelserna i Japan. Fokusförskjutning. Den politiska debatten skulle annars ha dröjt sig kvar längre vid upproret i Libyen, och även om man inte ska överskatta debatter kanske det hade varit den vind i seglen som krävdes för en förändring. Att veta att en våg av eufori och stöd sveper över världen kan kanske - vem vet - utgöra påtryckning på en diktator och hålla modet uppe på rebeller.
Det är möjligt att det jag skriver nu är ett utslag av alltför långt gången cyberromantik - som om det som avgjorde en revolts framgång eller misslyckande var hur många som twittrar om den. Det är antagligen lika vederhäftigt som att anta att det allt avgörande momentet är graden av halsstarrig narcissism och beredskap på gott våld mot illasinnade huliganer som ryms eller inte ryms inom en diktator. Alltså att det skulle hänga på personer och psykologi. Att det väsentliga för händelseutvecklingen vore personen Gaddafis överlägsna karisma och retoriska briljans, som gör skrattsuccé på YouTube, medan Mubarak inte har sagt något roligt på hela tiden. Den enda underhållande Mubarakgrejen kommer ju från Berlusconi (“jag trodde det var Mubaraks brorsdotter”).
Jag tycker att det är fruktansvärt sorgligt det som händer i Libyen. Det är inte avgjort ännu, men regeringsstyrkorna rycker fram medan lama diskussioner om flygförbud över Libyen inte leder någon vart.
Jag kan inte på rak arm säga att jag förordar ett militärt ingripande utifrån, såvitt jag förstår är det bara Frankrike och Storbritannien som talar om något sådant idag, och de som är allra mest emot lär vara Ryssland och Kina. Men nog kan man hålla med om detta: "Det som sker nu är förödande och ger en klar signal till odemokratiska regimer i regionen" (Aleander Atarodi, forskare vid FOI i Svenska Dagbladet).

Uppdatering: FN säger ja till flygförbudszon.

Beträffande Japan: jag tror att jag redan har skrivit här att jag aldrig har lyckats uppbåda något reellt motstånd mot kärnkraft. Det fäster liksom inte. Man går bara igång på det som engagerar en, och någon rädsla för kärnkraftsverken i Sverige har jag inte. Man läser på, tänker att man borde vara emot på allvar, men landar bara i en abstrakt ståndpunkt: jo, det bästa på lång sikt är väl om de satsar på nåt annat. Däremot - och jag är ledsen om det låter galghumoristiskt ty det är inte meningen - avråder jag å det bestämdaste från att bygga kärnkraftverk i jordbävningsdrabbade områden.

Rubriken till detta inlägg är egotrippad. Alla författare är egoister har Mario Puzo skrivit, det är en författare som jag har läst mer av på sistone och om ni inte visste det är det en riktigt skarp snubbe, han tänker politiskt och är finurlig på många sätt och vis. Nu använder jag hans ord om författares jagiskhet för att legitimera att jag fäster en sån vikt vid en rad i Le Monde att jag låter rubriken, trots att inlägget handlar om världshändelser, hänvisa till något som rör mig.
Vad står det då i Le Monde: "Vissa läsare ställde sig frågan om hon inte gick för långt när hon la vissa påhittade ord i verkliga personers mun", skriver Olivier Truc.
Det har jag aldrig gjort. Och jag undrar var han har fått det ifrån.
Han använder begreppet autofiction också, som jag totalt tillbakavisar. Om någon skriver självbiografiskt och sätter ut riktiga namn, så måste det handla om ett skrupulöst, inte skrupelfritt, försök till självrannsakande erinran. Det är därför jag inte gillar approximativa "gestaltningar", fiktion i egentlig bemärkelse, där man frångår sitt minne och börjar fabulera för att suggerera fram nåt som man upplever som lite sant. Man får inte hitta på replikväxlingar, händelser eller scener för suggestionens skull. Autofiction är en term som bör vara reserverad för dem som frångår minnet för övertalningens, den tekniska briljansens eller någon annan anlednings skull.
Det finns fler underligheter i artikeln än så, det är en duktig artikel med många komiska poänger (det är förknippat med överklass att kunna franska i Sverige, men beta er gärna igenom artikeln med ett lexikon och ett jakobinskt skratt).

Man kan förstås undra vilken typ av nervositet som föranledde skribenten att pådyvla mig fiktion. Nej, då föredrar jag galenförklaringarna.

fredag 11 mars 2011

Grattis Bang 20!

Jubileumsnummer!

Undertecknad har publicerat experimentella litterära texter i Bang, minipjäsen Misantropen och aporna 1997 t.ex. Den skrev jag speciellt för Bang, skickade till Radioteatern också men den passade inte där (det tyckte jag var konstigt egentligen).
Det nya numret av Bang verkar späckat och bra så det ska jag läsa.

Från det ena till det andra. Jag har inte koll på statistiken över naturkatastrofer. Men har det inte varit ovanligt många de senaste åren? Oroar mig lite för Vesuven också. Nästa utbrott väntas bli värre än det 79 e.Kr och vissa forskare tror att en tsunami kommer att hota Neapel. Att evakuera Neapeltrakten - man vågar knappt tänka på de svårigheter det kommer att innebära.
Det är snart dags för ett återbesök för mig. Jag har inte varit där sedan jag bodde där 2005.

onsdag 9 mars 2011

"Det du inte såg"

I lördags var jag inbjuden till en teaterföreställning; den började med en rundtur kring kvarteret Höken på Söder i Stockholm, då man uppmanades att lägga märke till "störningar" i kvarteret, och fortsatte sedan i Underjordiska teaterns lokaler med en rörlig - medrörlig kanske man kan säga - pjäs av Werner Schwab. Här en recension som ger en idé om vad det handlar om. Den sista föreställningen är 12 mars, inte mer än åtta personer åt gången släpps ner i underjorden så jag antar att det inte är någon idé att uppmana er att försöka lägga vantarna på biljetter. Mycket bra var det iallafall, och inspirerande.

söndag 6 mars 2011

Ett möte

Ska jag berätta detta? Eller ska det förbli i dagboken?
Det var ett starkt ögonblick. Jag hade varit och handlat i Liljeholmen och hade just kommit ut ur affären, då en äldre kvinna hejdade mig. Hon frågade om det inte var Maja Lundgren. Hon sa att hon inte ville störa, jag kanske hade bråttom. Det hade jag inte. Hon ville nu bara säga att hon älskade Myggor och tigrar. Hon köpte den och gav bort den till alla hon kände. Sedan presenterade hon sig som Olof Lagercrantz änka. Jo, hon sa sitt eget namn också - Martina.
Detta var väl för någon månad sedan och det tillhör egentligen sådant jag vill hålla hemligt - ropa ut det till hela världen men så tyst att det inte hamnar i den skräniga prestigeapparaten.
Så nu har jag berättat det på det tysta sättet.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)