lördag 28 maj 2011

Melancholia

Den som inte sett von Triers senaste men tänkt göra det bör kanske sluta läsa här.




Inte en recension. Några reflektioner bara.
Det psykologiska dramat och kammarspelet är löst kopplade till undergångsmystiken. Kirstin Dunsts synska stoicism är intressant. Ganska. Den hade nog kunnat kombineras med erotisk besatthet och dödskult. Men "Justines" dubbelnatur (lite lustigt att just den karaktären fått namnet Justine, det finns andra av Triers kvinnoporträtt som är mer genomförda utvecklingar av de Sades erotiska kvinnojesus, den så kallade Guldhjärta, här sitter det övertydliga namnet löst) är liksom osmält eller hur man ska uttrycka det. Jag har inget emot att gestalter beter sig gåtfullt, men det är såpass mycket i Justines infall och utfall (attacken på systern mot slutet, t.ex) som jag uppfattar som tillfälliga hugskott som inte är grundade i rollkaraktären. Visst, hon kan springa iväg och sätta sig och kissa på golfbanan. Det kom så plötsligt bara.
Som ofta i Triers filmer får vetenskapen stryka på foten medan övernaturlighet tar hem spelet. Vetenskapen representeras här av Claires dumdryge make, ett rätt kul porträtt, men jag "köper" inte heller hans sätt att schappa från katastrofen. Han ska föreställa en feg man, överdrivet självsäker, mästrande, en petit-maître som inte står ut med att ha gjort en felbedömning. Prestigeförlusten och oförmågan att skydda sin familj får honom att välja självmordet (på så vis är hans öde i hans egna händer, han är inte utlämnad åt kosmos). OK. Och ändå - nej... Det hade varit bättre om han hade fått sitta i ett hörn med sina stjärnkikare - säger jag, det är tyckande: "gestaltens psykologiska utveckling är inte trovärdig", så har jag sagt det. Det ärkepekoralistiska slutet tillhör samma kategori som "Justine gissar hur många ärtor* det är i flaskan": obemästrad kitch, varken riktig magi eller verfremdungseffekt. Latterligt, Trier. Latterligt.
Mitt betyg: fram till och med scenen med den vita limousinen som fastnat på stigen: en fyra. Så långt är det lovande. Ankomsten (systerns utskällning) för med sig frågetecken (varför skickade de inte sms eller ringde från limousinen? Vilket felfinneri... brudpar kanske inte har mobil med sig... men utskällningen de får är så överdimensionerad och påminner om skolbarns sketcher). Och därefter tycker jag att filmen är ofärdig. Den cyniska mammans roll i det hela har inte riktigt "satt sig".
En del vackra scener, förvisso. Järtecken och sådant (det skulle väl egentligen bli rätt kraftiga jordbävningar när en annan planet närmar sig, ska kolla upp det med en vän som är något av en expert på celest mekanik; det kan i och för sig falla under "poetisk frihet" om det inte är realistiskt skildrat). Men helheten får ändå något slags 3 minus.
Intet mere, intet mindre.
Så. Det var det hele. Det er det. Latterligt.
Enligt google translate heter "fan" fuck på danska och "för fan" heter damn.

Tillägg måndag 10.58:
* Det är inte ärtor i burken utan nåt slags stenar - jag är medveten om det, men sanningen är den att det är "whatever" i burken. Den här filmen blir ännu billigare när man tänker på den i efterhand.

tisdag 24 maj 2011

Gaggböledammsugare


Den här idén kanske man borde ta patent på. Fast det kan man ju ge sig fasen på att den redan finns. Det är en mångbeslangad dammsugare som man ställer mitt på golvet, sedan jobbar den själv. Lite som en bläckfisk eller spindel.
Den jobbar ljudlöst, och man kan låta den sköta städningen nattetid. Den stänger av sig själv när sensorerna gör bedömningen att dammet är slut. Det finns lampor på den, riktigt vad lampornas funktion är vet jag inte. Kanske att man inte ska snubbla över gaggböledammsugaren om man vaknar mitt i natten och glömmer att man ställt in den på nattstädning kvällen innan, och tänker gå på toa i mörkret. Då kan det vara bra med varningslampor. Gaggböledammsugare by night.


Själv skulle jag inte ha mycket användning för den: jag tycker inte att dammsugandet är något besvär alls, går på ett kick, utan det är sorterandet som gärna kunde få gå automatiskt. Allt det som kallas för att "ranger" på franska. Plocka, dona, få fason på pappershögarna, med mera.
Apropå patent. När jag var liten var jag en brådmoget verbal typ som inte ville "bliva stur". Vissa saker slutade man helt enkelt med vid kanske 10, 11 årsåldern och det var stor skolgårdssocial skam om man blev påkommen med att fortsätta med dem: till exempel med att göra pappersdockor. Men jag fortsatte med det ett tag, en fenomenal massa pappersdockor som hade namn och bakgrundshistorier. Nå, en lekkamrat drog ut fel skrivbordslåda någon gång och hittade de hemliga pappersdockorna. Följande dag i skolan - det var i femman vill jag minnas, och vi satt i skolbiblioteket en grupp flickor runt ett bord - så blev jag lite retad för det.
- Maja leker med pappersdockor!
Min lekkamrat förtäljde triumfatoriskt hur hon hade hittat pappersdockor som jag hade ritat själv. En annan flicka började skratta.
Men då räddades jag av min slughet och mitt ordförråd. Jag tittade med kallblodigt lugn på skratterskan.
- Ja. Jag hade tänkt ta patent på dem. Vet du vad patent är?
Det gjorde hon inte. Därefter kunde jag ge en kort, barsk och möjligen felaktig eller patafysisk definition av vad patent är.
Det är sånt man har bildning till.
På förekommen anledning: det är jag som bestämmer i den här bloggen. Inte Zigge.

torsdag 19 maj 2011

Alla måste titta

Jag tycker det blev kul och intressant om Freud i Babel. Det dök upp något slags efterhandsoro men när jag var där var jag lugn som en filbunke. De hade klippt bort "the psychopathology of... eh... eh...".

Lästips

Knappt 1 av 4 vill ha Sverige med i Nato, enligt Svd/Sifo .
"Svenska soldater eller piloter lyder idag under Nato-kommando i tre världsdelar: Europa, Afrika och Asien. Men i Sverige rasar stödet för att gå med i alliansen", skriver Mikael Holmström i Opinion och engagemang i otakt.
- Den uppenbara förklaringen är bristen på politiskt ledarskap i frågan. Sverige glider tekniskt och organisatoriskt allt närmare Nato. Vårt beroende av Nato ökar, men vi har inte någon seriös politisk diskussion vare sig om beroendet eller om ett medlemsskap, uttalar sig FP:s Allan Widman.
Ett land på drift, med kvicksand under fötterna, som har råkat glida iväg och bli beroende. Det vill säga, ett medlemsskap i Nato skulle ha blivit ofrånkomligt inte på grund av någon viljeakt eller medveten politik. "Politiskt ledarskap", som det framställs av Allan Widman, skulle alltså handla om att i efterhand få befolkningen att rätta sig i ett vingligt och från början ogenomtänkt led. Det låter svenskt, på samma sätt som då svenskt används som ett skällsord för luddig opportunism.
- Ett svenskt medlemskap förutsätter ett brett politiskt och brett folkligt stöd, och 23 procent för och 50 procent emot uppfattar jag inte som ett brett folkligt stöd. /.../ Det är ingen självklarhet, inget krav, men det kan vara ett naturligt steg på lång sikt, säger Cecilia Widegren (M).
Ett uttalande som öppnar upp en något större valfrihet. Skenbar?

Samtidigt har socialdemokraterna svängt i Libyenfrågan. Håkan Juholt har hållit en presskonferens där han talat om en förlängd insats med humanitära och militära medel.
Sverige kan förstås delta i militära operationer utomlands utan att gå med i Nato. Libyenfrågan är oerhört svår. Något som måste tydliggöras är vad som handlar om "beroende av Nato", något slags tjänst och förväntad gentjänst, och vad som handlar om att stödja Libyens folk.

* * *

Nu en video med Marianne Faithfull- ett associativt språng från föregående inlägg. Vad hade Freud sagt om det här - med tanke på att han inte var överbegeistrad över modernistisk konst, i synnerhet inte surrealismen, så kan man kanske anta att han tagit ett strängt och misslynt bloss på cigarren. Videon har tagit intryck av barocken, eller kanske sengotismen. Jag kommer iallafall att tänka på Hieronymus Bosch.

Tillägg 17.32:
En del av materialet i videon kommer ur en svensk-dansk stumfilm från 1922, Häxan.
Mille grazie för upplysningen Johnny.

måndag 16 maj 2011

Dagens citat

"Jaget är inte herre i sitt eget hus".
Sigmund Freud,
Jag ska vara med i nästa Babel, i en diskussion om Freud. Anledningen är att jag recenserat delar av hans samlade verk i Aftonbladet, och dess sista del kommer nu ut.
Det kan ha blivit besynnerligt. Gigantiskt ämne - Freuds roll för litteraturen - mycket kort tid och rätt hackig inspelning. Paul Auster var huvudnumret, han verkade snäll det lilla jag hann prata med honom. Men jag hade nog bort förbereda mig bättre. "The psychopathology of... eh..."
Hur det blev har jag ingen aning om. Det var lite absurt. Ni kan psykoanalysera det om ni vill.
Freud och psykoanalys är egentligen ganska kontroversiella fenomen. Rätt många känner motvilja emot dem. Det är som sig bör. Det kallas motstånd på psykoanalytiska. Någon som har anspråk på att beskriva psyket vetenskapligt, och då inte begränsar sig till det strikt medicinska, eller till medvetandet, utan bygger sin teori på just det som citatet säger: att det omedvetna styr, och dessutom väver in sina små funderingar i en stor kultur- och samhällskritik, och som grädde på moset är så motsägelsefull som Freud är, får finna sig i att väcka misstänksamhet.
Det är rätt få som har läst honom. Men att gå in på några av teorierna på allvar fanns det inte tid för i programmet, och ämnet var rätt mycket "Freud som författare". Som författare är Freud inte lättläst. Han är teoretiker, inte skönlitterär författare. Ofta mycket snårig. Ändå har det uppstått en fras som jag har hört många gånger, den går ungefär så här: "nja, Freud var ingen vetenskapsman eller filosof, men han var en bra författare".
Det förstår jag inte riktigt vad man menar med. Det är en estetisk infallsvinkel som skulle behöva benas ut. Betyder det suggestiv och vilseledande?
Jag har själv inte gått i psykoanalys. Någonstans har jag läst att de svåraste att psykoanalysera är författare och psykoanalytiker. Och Oscar Riktelius.


Skandalrulle på TV

Klockan 13.00 går Swing it, magistern! på TV. "Nu har man svårt att förstå att filmen ansågs som en fara för ungdomen", läser jag i programtablån.
Tja, kanske... men man bör nog minnas att swing bland annat är slang för knulla. Och att de amerikanska texterna i rätt hög grad handlar om knark, prostitution och gangstas.
Jag har haft den här låten förr. Jag tycker den är underbar så den får gå en gång till.
Alice Babs representerar här sexualiseringen av det offentliga rummet. Hennes rollkaraktär flirtar med alla männen, inte minst magistrarna.

lördag 14 maj 2011

tisdag 10 maj 2011

Feltänkt i Düsseldorf

Ank-Käthe kandiderade såklart till posten som programledare för schlagerfestivalen. Såsom varande Düsseldorfs klokaste telning trodde vår Käthe att hon var självklar för uppdraget. Men jobbet gick istället till något slags spektakelrövare vid namn Stefan Raub, vars enda merit (tycker Ank-Käthe) är att han själv deltagit i schlagerfestivalen med låten "Wadde hadde dudde da". Att Ank-Käthes egen låt "Bidde Tidde Didde Wohoho" då inte fick vara med är bara ytterligare en kraftig indikation på att det inte står rätt till i schlagerssammanhang.
Ank-Käthe är självklart på plats i Düsseldorf.


Så nu är det Upp till bevis för Tyskland.

måndag 9 maj 2011

Gaggböle news

Senaste Gaggbölesnackisen: Baptise-Jante Netto de Bar och Mimosa Slavhitler har ju uttryckt lite förfäran angående den bild av Gaggböle som sprids till omvärlden i stor skala via detektivförfattaren Stina Slogers alster. Stina Slogers internationella braksuccé
Personer av hankön som känner mycket stark eller djup motvilja mot personer av honkön har rätt mycket splatter och skräckel i sig (socialsekreterare som våldtäktsmän, flickor med avancerad tortyrutrustning osv). Internationella konferenser har anordnats där man diskuterar om det är underhållningsvåld eller inte, och "Varför kommer Stina Slogers från Gaggböle?"
Baptise-Jantes och Mimosas uttalande får stöd av Ank-Käthe. "Den är jättehemsk". Tigerbossen nöjer sig med att rycka på axlarna, medan Gaggbölevänstern protesterar mot att kungligheterna tar avstånd från Gaggböles "största och kanske enda trotskistiska exportprodukt".
Men Gaggbölingar i stort tolkar nog mest utspelet som en listig kupp från Mimosa och Baptise-Jante för att leda bort uppmärksamheten från

fredag 6 maj 2011

Hamlet i Neapel

Det sägs att soporna är tillbaks. Under ett par år påstås problemet ha varit åtgärdat (man ska inte alltid tro på det som står i tidningen)* men nu lär det vara lika illa som när jag bodde där, då avfallet ibland nådde nästan upp till tvätten. Och då kan man ju verkligen ställa sig frågan om någon är riktigt klok i huvudet som bor där frivilligt. Nu ska jag ganska snart åka tillbaks, tillsammans med en frilansskribent som envisats länge. Det ska jag inte snacka sönder i förväg.
Peruk? Jag tror faktiskt inte det behövs. Jag frågade min frisör om det finns tillfälliga hårfärgningar, hon avrådde. Håret är poröst så färgen skulle nog fastna. Men inte peruk ändå. Det kommer att gå hur bra som helst, om inte annat gör jag en dramatisk sorti och hon får ett historiskt reportage.
Det senaste var ett skämt som jag inte får tillåta mig: inte för att jag är rädd för döden, utan för att jag inte vill att valda delar av släktet provinsiella kulturtöntar ska ta slampan i örat igen för att hon är narcissist: inte för att jag bryr mig om det personligen, närå, utan för att det då blir en kedjeeffekt av ökad dubbelmoral, virilitetsboom, dåndimpen inför manliga självbiografier, osv osv.
Funderar på att lära mig twittra.
Jag fattar fortfarande inte varför Saviano börjar Gomorra med en vandringsmyt. Det är så mycket i Neapel som överskrider förnuftet att det är onödigt att överdriva. Det jag funderar lite på är detta: fiktion är mer hanterligt. Det går att låta som om man vet allt. Det gör ingen. Eller: fiktion kan vara mer hanterligt om man så vill.
Men strunt i det.

Lite Loretta Goggi. Ur showen "Hello Goggi" 1981. Maledetta primavera sjunger hon: förbannade vår. Det gör inget, våren är inte lättstött. Låten tillägnas arbetarklassen. Varför inte?
Det här är en galen blogg, galen galen som jag själv.

* OBS syftar på situationen i innerstan, inte avfallshanteringen generellt.

Test

Uppdaterad redigerare

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)