söndag 30 oktober 2011

Frågetecken

Den bildade borgerlighetens revansch?
Det tror jag inte. Och i så fall, mot vem?
Hämnden är en rätt som ska avnjutas kall, är ett välbekant maffiatalesätt. Den en gång kontroversielle Lars Gustafssons artikel i DN om Nobelpristagaren erinrade om den parollen, närmare bestämt den var helt och hållet skriven under denna flagg.
Ljummen hämnd. Kyla inte längre nödvändigt.
Det är inte studentvänstern man hämnas på, den är förträffligt institutionaliserad och ohotad. Ett eko av nattståndna konflikter, pensionärers ältande av gamla oförätter, status quo hålls upp mot senare generationer som pressas till falsk vördnad eller halvt inställsamma låtsasprotester.
Återstår det faktum att Nobelpristagarens poesi inte är bra. Om den har fått internationellt erkännande på grund av översättares förbättringar, vänskapskontakter eller projektioner - "svensk" kan ha en frälsande klang, en reminiscens av Sveriges demokratiska paradisstatus, okrigisk, neutral, medlande men aldrig offensiv, mild som en skjorta med bara luft i - kan jag förstås inte veta. Jag skulle gissa att det är just på det viset.
Om kineser menar att årets Nobelpristagare är i paritet med klassisk kinesisk poesi, så bör det snarare ha något att göra med deras demokratilängtan, deras strävan efter modernism som tröstar, en västerlänning att känna sympati med och fästa förhoppningar vid, än med kvaliteten i poesin som sådan. En längtan efter individualism, blid individualism som spelar piano med vänsterhanden, Schubert och Haydn och allt det andra åtråvärda som representerar frihet och icke-kollektivism. En vag personkult som ska ersätta den auktoritära.
Det inrikespolitiska, alltså hur årets Nobelpristagare lyckats samla en oproportionerlig skara uttolkare och dyrkare omkring sig, är lättare att genomskåda. Att han är överskattad har ingenting med metaforer eller inte metaforer att göra. Diskussionen om kvaliteten har kört in i en återvändsgränd: den om metaforens vara eller inte vara. Det är helt onödigt. Det räcker med att se vad som faktiskt står där. Eftervärlden kommer att hålla med mig om att det är rätt taskig poesi.
Är det tröst som står där? Glashus som inte går sönder av stenar, på grund av Haydn. Det är inte bra dikter, varken rytmiskt, bildligt eller innehållsmässigt. Vilken typ av febrig personkult krävs det inte för att gå på något sådant - en individdyrkan som kraschar totalt mot det ideal dikterna påstås förespråka, nämligen jaglöshet. Det är "Schubert" och "Haydn" som är nycklar till överskattningen av årets Nobelpristagare. Utrikes kan de vara signallampor som inger falska förhoppningar, inrikes handlar det om borgerlighetens skenbara lättnad, i takt med tiden.




(

måndag 24 oktober 2011

Absolut eller relativt

Jag läser i Jonas Thentes blogg: "Min bestämt kategoriska uppfattning just nu är att personer som inte uppskattar Borges inte heller uppskattar litteratur." Det råkar vara så att jag aldrig läst mer än en halv novell av Borges, och orsaken till att jag lagt ner varje gång - ja även nu då jag fattat samma beslut igen, ty man bör ha läst Borges, eller vi kan uttrycka det så här: en författare bör ha läst Borges - är att han är alldeles för litterär för min smak. Men vad är då detta "för litterär"? Vad betyder det? Och vad är min smak?
Det kan innebära att jag inte uppskattar litteratur. Att min dada/surrealistiska bakgrund gör mig allergisk mot litterär litteratur. Men antagandet håller inte riktigt för prövning. Jag gillar ju Montaigne, till exempel. Är inte det litterärt? Eller OuLiPistiska språklekar. Barock litteratur. Jan Potockis Manuskript upphittat i Saragossa. Mums.
Men Borges, platt fall. Jag läser Lotta Lotass förord till novellsamlingen Alefen, och det mesta av det hon skriver om tycker jag ju väldigt mycket om. Plötsliga insikter, revor i tillvaron, total ovisshet, det sublima, oändligheten. Men jag lyckas inte se det hos Borges. Jag uppfattar det som att Borges går på medarna, han åker inte skridskor. Det är inte riktigt på riktigt, eller hur man ska uttrycka det. Men jag måste baxa mig igenom en hel novell någon gång. Det är självklart att jag inte kan hävda att det ÄR som jag påstår, när jag nu slutar läsa efter runt tio sidor för att jag tycker att det inte lever - jag skulle givetvis inte kunna hävda det ens om jag lyckats baxa mig igenom Borges hela litterära produktion och kom ut på andra sidan med ett triumfatoriskt leende: vad var det jag sa, det underbara och sublima finns inte hos Borges!
Såtillvida det inte är nödvändigt med ett antingen eller här. Antingen finns det hinsides, det absoluta och det sublima, eller så gör de inte. Om de finns, så finns de utanför Borges litteratur. Då är det antingen så att Borges har fångat in en del av det i sina böcker, eller så är det så att han inte har det. Det är av vikt att vara noggrann här: man kan inte påstå att Borges allena har en dörr till det oerhörda och ofattbara, om man nu inte på något sätt hävdar att han är en ofrånkomlig profet som sitter inne med oumbärliga sanningar som ingen annan har nycklar till. Man kan hävda att han är en av dem som har det, och att jag råkar vara blind för just hans dörr. Alternativet är att det är jag som har rätt, medan många andra projicerar något på Borges som inte finns där. Eller möjligen att mina känselspröt, som hävdar "nej, det här är trompe l'oeil som ger sig ut för att vara något mer än trompe l'oeil trots att det inte är det" efter några sidor, och som jag i och för sig anar skulle fortsätta protestera på samma sätt även om jag tvingade mig att läsa vidare (det är för övrigt inte bra med pliktläsning), är drabbade av något slags besynnerlig Borgesallergi, som...
Nä, jag släpper det här temat nu. Det blir ju hårklyverier.
Dock, emellertid, ehuru, osv. osv: frågan om vad litterärt omdöme egentligen är, och vad litteratur egentligen gör, kräver mer kategoriskt tänkande än mindre. Anything goes är inte särskilt givande som attityd. Jag kan bli lika livad av att träffa personer som muttrar "den där Borges, han är ju outhärdligt litterär", som av att läsa levande försvarstal för densamme. Och det är ju ganska relativistiskt av mig. I bästa fall tolerant, i sämsta fall slött, fegt, alltför föga kompromisslöst. I grund och botten tror jag ju att det är något av de bägge lägren som har fel.
Det får räcka för idag. Jag bör tillägga att jag förhåller mig objektiv vid min undervisning. Det innebär att jag vill ge studenterna ingångar till flera olika litterära traditioner utan att ta ställning för någon av dem.

onsdag 19 oktober 2011

Mario och Nelly

Jag har skrivit förord till Gudfadern.
Vem annars.
Det finns betydligt fler intressanta saker att diskutera i Mario Puzos roman än vad Expressens skribent i all sin vällovliga indignation lyckas hitta. Tyvärr tycks han inte heller ha hittat fram till mitt förord. Fast vad gör det om hundra år. Den som har tillräckligt många fiender dör aldrig. Utöver mitt eminenta förord rekommenderar jag Chris Messengers The Godfather and American Culture - How the Corleones Became "Our Gang". Info om den här.
Den moraliska frågan - om man bör upphöja Gudfadernboken till en klassiker, och om detta i så fall förvärrar den i köttet boende, nedärvda synden, våldet som väcker upp livsandarna hos sömniga individer mellan vaggan och graven - är viktig, central, och det intressanta är att själva tvekan, det dåliga samvetet, smutsighetskänslan, finns invävda i Puzos roman. Det är en av de saker jag tar fasta på i förordet.
Nog om detta tills vidare. Om ni läser romanen kanske vi kan diskutera den här.
                                                                         *
Lycklig är den som rott en översättning i land och är nöjd med resultatet.
Det har varit underbart att jobba med Nelly Kaplans erotiska noveller, fräcka, roliga, med mängder av litterära anspelningar. Nu återstår bara det sista korrekturet. Sen är årets julbok på väg. Gissa om den här boken kan pigga upp. Lika bra present till faster Grynhilde som till farbror Bengt.
                                                               *
Jag förbereder mig för den mörka perioden genom att vräka i mig frukt och grönsaker och försöka vara utomhus minst en timma om dagen.

lördag 15 oktober 2011

Vilka kollektiva aggressioner...

Jag har inte velat säga något om skränfockarna som flaxat runt och förfasat sig över Ann Heberleins nya bok under lång tid nu, hala och enfaldiga kulturtyper som de här orden passar in bra på:

Ty i deras mun är intet visst
Deras innersta är fördärv
En öppen grav är deras strupe
Sin tunga göra de hal.

Kvinnorna och Crister Enander har varit värst. Jag har inte läst särskilt långt i Heberleins nya bok, men tillräckligt för att säga att debatten inte handlar om den, och att den besitter kvalitet.

söndag 9 oktober 2011

En kortrecension

Jo, jag tänkte i all hast tala om varför jag gillar Konsten, Fru Ramona.
Bland annat p.g.a kontrasterna: 
"En mera verklig verklighet" 
"konstens nästan marmorvita hand"

Är det (ny)platonism? 
Plakatpoesi är det i alla händelser inte. 
"ett ljus som lyser starkare än skräckens lågor": 
i grund och botten är det klassiskt romantisk (om man kan säga så, klassicism och romantik brukar annars säga vara två skilda ting!) poesi. Ironisk också, men inte bara.
Kompet är omisskännligt proggigt, melodin enkel och nästan folkviseaktig.

"meningslösa gåtor": jag tror inte att det är polemik, men jag kommer att tänka på Paul Éluards uppgörelse med sin surrealistiska bakgrund:

Allt är att säga allt, men jag saknar ord
Och jag saknar tid och jag saknar mod.
Jag drömmer och fördelar slumpvis mina bilder.
Jag har levat illa och illa lärt mig tala klart.

(ungefärlig översättning...)

Det enda proggiga i texten till Konsten, Fru Ramona jag lyckas finna är uttrycket "ett alternativ". Hehe..

fredag 7 oktober 2011

Bloggen är en del av verket!

I anledning av alla pockande uppmaningar att jag bör sluta blogga. Och i viss mån i anledning av studenters ängsliga omsorg ("är du inte rädd att bli bestulen?").

Bloggen är en del av mitt litterära verk. Och hör sen.

Författarförbundet anordnar nu kurser i sociala medier för sina medlemmar. I framtiden kommer det säkert att vara självklart att recensera bloggar, lika väl som man recenserar böcker, konserter, pjäser, konstutställningar och dataspel.
På samma sätt som nutidens excellenta bloggare länkar till artiklar i etablerade medier när de citerar ur dem och diskuterar innehållet (det finns ingen anledning att stjäla om det inte går att göra stålar eller ära av det), kan man förvänta sig att framtidens skribenter på etablerade forum (sådana med en ägare) tillåter sig att länka till och diskutera innehållet på nätet utan rädsla, högfärd, dansbaneeländepanik, perukstockens avund eller mindervärdeskomplex.
Då kommer det inte längre vara av vikt för kulturskribenter att ingå i ett "stall". Alla kotterier kommer att försvinna såsom en rööök.
En okänd skribent som har en dröm, en idé och ett språk kommer att diskuteras och kritiseras med samma respekt och intresse som en etablerad, såtillvida den okända har uthållighet och kan förnya sig och bidra med något eget.

Det finns en term för det jag ägnar mig åt här: nätromantik.
Pierre qui roule n'amasse pas mousse. Men ibland känns det som att rulla ner stenar i ravinen. Det ekar bra, men finns det?
finns det finns det finns det finns svarar ekot.
Jag vet att det står ett löjets skimmer kring nätromantiska manifest. De ger lätt ett lika ystert som pompöst intryck. Men detta metablogginlägg kan endast framstå som ett lokalpatriotiskt goddag yxskaft för den som aldrig ens ställt sig frågan, hör ni det? Aldrig ens ställt sig frågan.
Vilka typer. Dom vet väl inget om raviner.

För en tid sedan träffade jag av en slump en sådan här författare i internationella elefantklassen, som sa till mig att varje skrivet alster borde behandlas som ett dokument upphittat på gatan. Som om dess upphovsman eller kvinna var okänd, namnlös, kommen från en planet ingen någonsin minglat på. Ja eller han sa inte så, han sa helt enkelt som ett dokument upphittat på gatan. *
Även om det var enkelt så var det tillspetsat (för visst är det intressant att se hur en författare utvecklar en tematik genom tidens plågor). Tillspetsat men inte falskt.

Om jag är rädd att bli bestulen - studenter har frågat det förr apropå bloggandet - frågan är svår eftersom författare inspireras av och anspelar på varandra, det kallas intertextualitet... Frågan om stöld, lån eller påverkan är långtifrån enkel. "Man kan stjäla ur böcker också" påpekade en annan student.
Men ett vet jag: jag måste gå i skola nu. Måste lära mig mer om digital publicering och upphovsrätt. Och då, kanske, kommer jag att kunna fatta ett högtidligt beslut om denna bloggs vara eller inte vara.
Det här är en favorit i repris.



* Planetmingel är strängt taget en överflödig metafor.

måndag 3 oktober 2011

Uppdatering, eller nåt

Det är ok att kommentera även när det handlar om tunga saker.
Jag skojar bara... men den här bloggen har varit bortskämd med hundratals kommentarer tidigare, det var ett helt otroligt liv, så visst händer det att jag undrar: vad nu då? när det är tomt i kommentarfältet.
Men alla har väl dragit vidare och sitter i någon annan blogg och gaggar.
Jag vet att Neapel är svårt. Det händer att jag oroar mig lite för hur de miljoner som har läst Savianos bok egentligen har tillägnat sig den. Det var inte så kul när Bodil Malmsten hävdade att hon läste den som en deckare. Antingen var det uppriktigt, eller så var det mest något hon sa.
I sådana vevor blir jag sträng och allvarlig, och ibland blir jag elak också.

Hellre tystnad än att saker och ting snackas bort.

Inte skildra Neapel för världen, utan skildra världen genom Neapel. Det är där allt börjar.

"Man skapar inte slumpen, man upptäcker den och blir inspirerad av den".
Detta är ett citat av Igor Stravinskij som jag brukar dra för mina elever på Södertörn. Stravinskij skriver mycket om slumpen i Musikalisk poetik. Han går inte in konkret på hur slumpmässighet inträder under komponerandet. Kan det handla om att råka skriva fel not? Råka blanda ihop notbladen så att det blir omvänd ordning på takter och melodier? Nä... Det Stravinskij talar om måste väl snarare handla om en slump som kommer inifrån. Att intuitivt pröva sig fram, skissa fram musik, och sedan upptäcka att det där fungerar ju riktigt bra.
Det onämnbara och det outsägliga är två fenomen som författare gärna kretsar kring. Medan musiker - förlåt en billig vits - säger det i toner istället.
Nu måste jag lägga sista handen vid introduktionsföreläsningen.
Den här låten (med härliga trettitalsbilder till) skulle kunna tillägnas debutanter som kämpar med sin andra bok.

lördag 1 oktober 2011

Dagens citat

Jag vill inte skildra Neapel för världen. Jag vill snarare berätta om världen genom Neapel.

Roberto Saviano i Saviano, mål för maffian som gick på TV igår.

Savianos extrema uppoffringar går hand i hand med misstron han blir bemött med. Det är svårt att tänka sig det ena utan det andra.
Det är sant att han är beundrad. Men de mest representativa rösterna i programmet tror jag är de som uttrycker olika variationer på temat "jojo, om han verkligen var hotad av maffian som han påstår, då vore han död nu..." Saviano har också dragit på sig både förtäckt och öppen antisemitism. Som i en tråd på Flashback som jag inte tänker länka till, men som jag hoppas kommer att tas bort (jag ska försöka göra något åt den saken själv).
En detalj ur dokumentären: Saviano går in på de historier som hamnarbetarna berättade för honom om de döda kineserna i containrarna. Jag har diskuterat detta tidigare här. Det är tydligt i boken att Saviano återger vad en person säger. Det må vara en vandringsmyt (helt utrett blir det inte i programmet), men för mig är det fullständigt självklart att den detaljen inte kastar någon avgörande skugga vare sig över Savianos intentioner eller hans arbete i stort.

En avhoppad camorrista som gått över till showbiz istället (ja, det finns likheter mellan grändernas camorra och gladiatorerna) uttalar sig i programmet: mannen blir själv sedd som en svikare i kvarteret trots att han aldrig talat med polisen, och nu betraktar han i sin tur Saviano som en ännu större förrädare eftersom Saviano flytt och inte stannat kvar i den miserabla verklighet som bara pågår och pågår och går i cirklar och som inte förändrats ett dugg med Gomorra. Den bitterheten, tanken att Saviano skulle vara en lyxlirare som sålt ut sin hemstad, som om allt i själva verket var hans eget fel, är outhärdlig att lyssna på.

Men mitt under programmet började jag tjoa. Professor Barbagallo! Där är han ju! Jag sprang runt på universitetet och letade efter honom 1998 när jag gjorde research inför Pompeji. Jagandet efter den gäckande professor Barbagallo var en historia i sig. Jag gav upp, det gick bra ändå, men det var fantastiskt att han plötsligt dök upp i rutan.




Jag skulle ju ha åkt tillbaks till Neapel i somras - denna tunga, svåra, otäcka sommar - men det kunde jag inte förmå mig till. Matilda Gustavsson fick resa dit själv, och skriver idag om resan i
Sydsvenska Dagbladet.
Och det blev en bra artikel tycker jag med många iakttagelser från Neapel.
Men mitt skämt om peruken, ja herregud... och skämtet om en dramatisk sorti. Man försöker skoja ibland också. Men det går inte att skämta bort skräcken.
Ett litet faktafel missade jag när jag fick läsa igenom i förväg - jag skrev Myggor och tigrar 2005, inte 2006. Jag hade alltså inte läst Gomorra när jag bestämde mig för att skildra mina underliga erfarenheter av camorrans grepp om regionen och ställa detta mot kulturvärldens lojaliteter och oskrivna regler. Det blir inte Myggor och tigrar sämre av, eftersom undersökningen av det vardagliga och nästan osynliga i det fallet förutsätter att det är en främling som skildrar en svårbegriplig värld, och eftersom jag anar mig till saker som har blivit bekräftade.
Och om diverse mygg än idag envisas med att kalla den för en snaskig dokusåpa, så beror det väl på att även jag berättar om världen genom Neapel.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)