onsdag 30 november 2011

Nu tar fan bofinken!

Det är det här jag tycker verkar dubiöst med uppsättningen av scum. Vet inte ens om jag skrev det rakt ut eller inte. Jens Liljestrand skriver lite utförligare om något som mest antytts tidigare, att det ingår konkret hån och mobbing av den manliga delen av publiken. Hade jag en son i gymnasiet skulle jag hålla honom hemma. Skulle inte gärna att mina systersöner gick dit. Läsa scum är något annat.
Jag tror (utan att ha sett efter osv) att det handlar om den där typen av svulstig kvinnochauvinism som jag parodierar i Mäktig tussilago. Typ Nina Lekander. Om man gillar den sortsens buffelbrösttoner så har man inte en chans att begripa Myggor och tigrar (som jag ska upphöra med att slå på trumman för, det är pathétique och contreproductif stavas det nog inte - för övrigt är det inte Knausfarm jag är ute efter utan kanons sentinellor, det finns ju både outsägliga likheter och onämnbara skillnader mellan verken i fråga. Glöm inte räven bakom örat, som Leroy identifierade för länge sedan: jag har hittat Gadamers unkna kärna. No poodle here).
Ja det må jag säga, det var i all hast.

tisdag 29 november 2011

En annan röd matta

Man kan på skoj ägna sig åt att hitta likheter och skillnader mellan Benzino Napalonis och Silvio Berlusconis ankomster.

söndag 27 november 2011

Retrospektion

Nej, jag är inte intresserad av feminismen. På något vis hoppas jag att klara mig utan den.
20/8 1985

fredag 25 november 2011

Ett spöke i Europa

Jonas Thente skriver en konstig recension - ironisk? - av Min Kamp 6. 
Nazismen är fortfarande det enda alternativet till de materialistiska ideologierna. Kapitalismen, socialismen och liberalismen har med pengar och prylar att göra – nationalsocialismen spelar på radikalt andra strängar; vädjar till en helt annan sorts gemenskap, med sublima förtecken. 
Blev detta slutsatsen av Knausgårds studium av Hitlers Min Kamp? Och blev det slutsatsen av Utöya? Någon gång händer det att den bortträngda idealvärlden krockar med den verkliga världen. Som på Utøya i juli i år. Knausgård mest antyder att detta är något vi har att vänja oss vid, skriver Thente. 
Hur tolka detta. Står det inte att Breivik symboliserar den bortträngda idealvärlden? Den som nazismen påstås representera. Står det inte att hans handling och idéer, till skillnad från exempelvis socialism och liberalism, har sublima förtecken?
Vissa manliga recensenter (dock ej Nils Schwarz, som står på en gedignare humanistisk grund) brukar vilja trumma in att Knausgård är allmängiltig. "Hans kamp är vår", frustade (det må vara en kliché att kalla det för ett frustande, men just så uppfattar jag det) Svenska Dagbladets recensent. Men i detta vi ingår inte jag. Knausgårds kamp är rakt motsatt min. 
Karl Ove Knausgård följer också det kristna – eller för den delen demokratiska – budskapet långt över gränsen för det anständiga, till den punkt där Hitler är lika mycket värd som de judar som mördades under den nationalsocialistiska regimen, skriver Thente. Och menar att detta är "hänförande". 
Kan jag få höra några kristna och några demokrater protestera mot den slingriga, demagogiska förvrängningen av vad det innebär att vara kristen och demokrat. 




torsdag 24 november 2011



Den här mafioson kommer inte att släppa politiken.
41 bis. Konfiskation.
Problemet är att det finns en tendens att skratta åt Berlusconi, betrakta honom som en pajas. Men den här typen av arrogans, medveten förnedring av Merkel, betyder inte bara* föraktfull kvinnosyn och dåligt hyfs. Illa nog. Det är en generell maktdemonstration, ett storhetsvansinnigt finger åt alla överenskommelser, allt gemensamt. Dystopin nedan var ett worst case scenario, en mardröm. Jag hoppas ju att Berlusconi kommer att fällas för maffiakontakter. Då finns det nämligen en chans för Staten att konfiskera. Och det skulle om inte annat underlätta avbetalningen av statsskulden.

*Jag märker att jag - antagligen på grund av den minst smarta sortens kvinnliga list, nämligen den som går ut på att bagatellisera det universella kvinnoföraktet för att på sikt vinna något slags allmängiltighetssegrar, och vilka pyrrhussegrar det skulle bli!  - lyckats med att få skymfen mot Merkel för att hon är kvinna att framstå som mindre politiskt allvarlig, än att Berlusconi beter sig otillförlitligt på ett NATO-möte. Det menade jag förstås inte.
41 bis skulle hindra Berlusconi från att prata i mobil, oavsett om han ville snacka fotboll, ringa en älskarinna eller organisera ett populistiskt massparti. När Berlusconi försvinner in bland flaggorna anar jag oråd, som om en osynlig Berlusconi är farligare än en synlig.

Lästips

Sjón skriver om Scum manifest i DN kultur: här.
Så till dess att vi når fram till ”den magiska världen” som är slut- målet för ”Scum manifest” ska jag vinnlägga mig om att skratta i mörkret tillsammans med Valerie Solanas.
Varpå jag en vacker morgon kommer att vakna upp som en äventyrslysten flicka …

tigerbossen i sin prinsessklänning (att han ser arg ut beror på att han ville ha en rosa)

En dystopi

Berlusconi väntar tills Mario Monti blivit en riktigt hatad man. När fattigdomen brutit ut på allvar, när strejkerna upphört eftersom det inte längre finns något att strejka ifrån, när demonstrationerna permanent övergått till huliganism och plundringståg, och när småföretagarnas medborgargarden sätter skräck i befolkningen - då gör han sin återkomst, eller snarare presenterar en yngre förmåga som med B:s pengar och "vänner" i ryggen, fri passage till alla medier och skickligt uträknad populistisk retorik (Monti kommer att beskrivas som en diktator, en främling inte tilläckligt djupt rotad i den italienska jorden, en landsförrädare utsänd av EU) inte kan något annat än hämta hem segern i ett härjat land.
Sedan kommer kriget. 

Skärp dig, Gaggböle

Viktigaste världsnyheten idag enligt Svenska Dagbladet: "Två miljoner kan inte sortera farlig lampa".
(Miljön är populär för att den är jämförelsevis hanterlig. Man kan stå med amalgam i tänderna och sortera glödlampor och känna sig både duktig och trygg, samtidigt som Carl den skorrande smyger in Sverige i storkriget).

onsdag 23 november 2011

Förrförra inlägget i backspegeln

Alarmistiskt? Möjligen. Men det får stå så länge.
Ibland är det enda nyanserade att vara fullständigt onyanserad. Otvetydig.
Rättning i NATO-leden kan uttryckas gaggböleluddigt, vänsterborgerligt eller falskliberalt. Och rättningen kan ske utan att det knappt ens märks. Jo det skulle allt passa, det! Det är väl helt enkelt därför jag uttrycker min motsatta övertygelse, att denna rättning i leden helt enkelt icke får ske - rättare sagt Sverige är redan där men får inte under några som helst omständigheter rätta sig ännu mer i leden utan tvärtom - alltså, det är väl i kontrast till denna vaga, halvt outtalade, grumliga förmenta "ofrånkomlighet" (ungefär som EMU beskrevs som ofrånkomligt) som jag uttrycker motsatt övertygelse på ett nästan militäriskt sätt. Klart slut, inga diskussioner.
Eftersom min skepsis mot folkpartiet är stor, och eftersom socialdemokraterna - fortfarande snäppet mer kluvna i NATO-frågan än moderaterna, men hur länge till - har gjort en markant strömkantring i frågan om neutralitetspolitiken de senaste åren, de hade sin Bushtok Göran Persson och de har sin Urban Ahlin, de har sin Katrine Kielos som gillar starka män, och så splittrade som s är idag vet man inte vad de har för hållning i många frågor alls, just därför så har jag riktat mig lite till moderaterna här. Ja det har jag gjort. Framförallt moderatkvinnorna, tror jag. V är så små, och jag tycker att de dabbade sig - de borde ha varit emot ett svenskt deltagande i Libyenkriget. Jovisst ville man ha bort Gaddafi, det finns väl många skurkar i den här världen som man skulle kunna kriga emot, om det nu ska vara på det sättet. Vi kanske ska gå in i Italien också och jaga Berlusconi, eller varför inte invadera Kina.
Sist jag såg en opinionsundersökning var svenskarna med god marginal emot ett fullständigt inträde i NATO.
Vad man måste veta är att diskussionen om försvarspolitiken, till exempel att Sverige så gott som avskaffat sitt försvar om jag förstått det rätt, måste hållas åtskild från diskussionen om ett NATO-inträde. Det senare (jo jag vet att jag uppepar mig, det beror på att jag vet att jag har rätt, men inte är säker på att alla har fattat det än) skulle inte öka Sveriges säkerhet, och inte världens heller.
Sverige ska helt enkelt inte... ok. Det får räcka ett tag nu.
Hurpass pacifistisk är jag då: kan det vara så att jag menar att om ett land skulle invadera Sverige, så ska vi inte försvara oss och inte heller be om hjälp från andra länder? Nej, det menar jag inte. Men när vi åker utomlands i uniform, ska vi ska bara delta i fredsbevarande operationer under FN-flagg.




Årets julboksförfattare

Det är ju Nelly Kaplan med Sinnenas brunn. Raffinerade och humoristiska erotiska noveller. Här kan man beställa dem.
Nu lite hugsvalande musik. Det här är en av mina favoritlåtar av Stevie Wonder.

Raise your heart up!

Mer om läget i Europa: ett inlägg hos copyriot med en analys av Franco Berardi, som även han tror att Berlusconi kommer tillbaks:
Den globaliseringskritiska rörelsen var en etisk rörelse, den uppstod ur indignation över en ekonomisk ordning och ett socialt system som uppfattades som orättvist. Men det var en teoretisk indignation, som för de flesta deltagare knappast hade något att göra med den egna vardagens materialitet. Tio år senare är de konkreta följderna av denna orättvisa märkbar för fler. Till skillnad från då råder det idag en No Future-stämning. Följaktligen växer också ilskan och förtvivlan. Den stora faran, som jag ser saken, är att det uppstår en populistisk front. Om rörelsen
inte är i stånd att även integrera “huliganerna”, fruktar jag att vi om ett halvår har ett riktigt populistiskt massparti, som kommer att mobilisera de otillfredsställda och deras ressentiment.

Karin Olsson rapporterar från soppkökens Aten. Och Per Svensson skriver i Sydsvenska Dagbladet.
***
Jag träffade det rumänska Författarförbundets ordförande under min Mexikoresa. Det visade sig raskt att han var rasist. Inte smygrasist, utan verkligen rasist på det viset att det var en ism, en fullt medveten ideologi som han bekände sig till. "De vita kommer från stjärnorna, de svarta från aporna", sa han bland annat. Eftersom han var så öppen med sin ideologi, som han uppfattade som en vetenskaplig sanning, och verkade van vid att sprida den, skulle det kunna tyda på att den anses mer legitim i Rumänien än här, alltså att det inte uppfattas som ett problem att Författarförbundet och därmed de intellektuella företräds av en person som med hög röst sprider sådana åsikter.
Märk väl: skulle kunna tyda på. Man bör alltid vara restriktiv med att dra generella slutsatser (för säkerhets skull: jag vet att den av hans landsmän som skriver här ibland inte delar hans åsikter). Jag höll mig fullständigt lugn, talade om för den fruktansvärt arga mannen, som för övrigt oupphörligen klagade på hotellpersonalen, att jag inte delade hans åsikter. Men det var ett av de tillfällen då jag anat att "Europa" inte står på någon särskilt stabil grund, att - för att uttrycka det lite svepande - man ingenting lärt av historien. Ingenting.
Vad är det som håller på att hända i Europa?
Nu ska jag tala om en sak för er, och det är att jag har ett hyfsat gott förtroende för den sittande regeringen - i vissa bemärkelser. Jag tror på Reinfeldts antinationalism och förnuft, i den meningen att jag inte tror att han och hans regering kommer att leda in Sverige i storkrig med hjälp av expansiv patriotism, heroism och demagogi.
Däremot finns fortfarande risken att Sverige krasst och aningslöst, med en blandning av ogenomtänkt idealism (nu är det dags för Sverige att göra sitt! Eftergiftspolitiken var en skamfläck, nu måste vi uppoffra oss i kriget mot Iran!), business (sälja flygplan) och vänskapsband mellan bröder (hello, Carl!) snubblar in i storkriget.
Den blixtsnabba, naiva/krassa omröstningen om ett svenskt deltagande i Libyenkriget, utan att journalister knappt ställde några väsentliga frågor alls, en konsensus som beledsagades av typisk retorik à la "vi måste stå enade", trots att oenighet och krångliga frågor var viktigare än någonsin, bådade illa för framtiden.
Ett svenskt NATO-medlemsskap skulle drastiskt minska rikets säkerhet. NATO är nämligen inget försvarssamarbete. Det är en militärpakt som bedriver aktiv, offensiv krigföring i andra länder. Varje krig kräver soldaters liv. Varje krig kräver även civila dödsoffer. Och för varje krig som Sverige deltar i, ökar risken för civila dödsoffer även här.
Det kommer alltid att finnas någon som inte uppfattar det krig vi deltar i som ett rättfärdigt befrielsekrig, och som tycker att civila dödsoffer i ett land ska vägas upp med civila dödsoffer i ett annat. Lika för lika.
Sverige kan självklart ingå i försvarspakter: försök inte påstå att det inte skulle vara möjligt! "Om något land invaderar er, så hjälper vi er, och vice versa". Tanken med ett svenskt NATO-inträde är att Sverige ska hjälpa USA i det utdragna kriget mot elfte september 2001. Och i kriget för att säkra oljan.
Det skapar nya oroshärdar.
Hela världen står och guppar nu. Ingen har överblick.
Jag är beredd att ge mitt liv om det kan leda till att Sverige inte går med i NATO. Och jag är beredd att rösta på moderaterna, om de fattar ett förnuftigt beslut i denna för Sverige och världsfreden avgörande fråga.

* * *

"Vad gör de intellektuella? Varför är de så tysta?" En mycket vanlig fråga, som ofta leder till att folk drar kappan hårdare intill sig i snålblåsten, vägrar "rätta sig i ledet", hävdar rätten att vara veliga och ambivalenta. Så jag ställer den inte. Jag riktar mig inte till de intellektuella utan till envar. Envar. Så jag pucklar inte heller på Sverigedemokraterna. Jag säger bara att det är dags att de öppnar sina hjärtan.
För det är gudomligt.

måndag 21 november 2011

Nilsons Scum

"...med alla medel, jag understryker med alla medel" osv - Ulf Nilson krigshetsar i Expressen.
Tidigare var det på förslag att tidningarna ska ta ansvar för medarbetare som inte mår så bra. Expressen kanske bör ta sig en rejäl funderare om det inte är dags att ta ett litet snack med Nilson. Han ger ett hyperalkoholistiskt intryck.
På global nivå kan man konstatera att medierna gör sitt bästa för att trissa upp konflikten i Mellanöstern.

För övrigt verkar moderaterna vara kluvna i NATO-frågan. På den senaste partistämman avslogs förslaget om ansökan om fullständigt medlemsskap. Det var mycket klokt gjort, och kanske ett litet steg i rätt riktning. Det tycks finnas en tendens att manliga moderater är mer för ett fullständigt medlemsskap, kvinnliga mer emot. Det skulle vara en stor katastrof om Sverige gick med. Världen förändras, och om moderaterna börjar förespråka alliansfrihet kan jag för långsiktighetens skull nästintill överväga att rösta på dem.

söndag 20 november 2011

"En tossa"

Man ska inte uttala sig om pjäser man inte sett. Jag vill bara säga ett par saker apropå debatten om Turteaterns uppsättning av Solanas scum-manifest:
lite paradoxalt är det ändå när giftskåpslitteratur ingår i skolundervisningen. Men visst kan gymnasieelever läsa Scum-manifestet, på något vis markeras det säkert att det handlar om giftskåpslitteratur,
gymnasieelever kan också gå och titta på en uppsättning av Scum, om det är tydligt att det handlar just om en uppsättning av giftskåpslitteratur.
Man kan inte skilja mellan person och verk (Solanas sköt faktiskt, och för att begripa Solanas måste man sätta in texten och handlingen i deras sammanhang).
Jag lyssnade på en debatt mellan Johan Lundberg och Nina Lekander i radio, och slogs återigen av hur patriarkalt Lekander uttrycker sig. "Hon var en tossa". "Det är inget politiskt program". Då var det något större respekt i Lundbergs sätt att uttrycka sig - ungefär: det var ett tragiskt levnadsöde.
Det andra som slog mig var Lekanders förväxling av litterär kvalitet och moral. "Om man uttrycker det smart, och snyggt" är det ok att förespråka mord, om man inte uttrycker det smart och snyggt är det inte ok, hävdade Lekander. Om man lämnar den svåra frågan om bedömning av litterär kvalitet åt sidan ett tag, så kvarstår faktum att det moraliska eller amoraliska inte kan mätas med smarthets- eller snygghetskriterier.
Smart och snyggt är inte litterär kvalitet, det är mer något för reklambroschyrer, och moral/omoral är något som inte bedöms utefter förpackningen.
Det mest fascinerande var kanske när Lekander frågade Lundberg: "Tycker du att all konst ska uppmuntra till jämlikhet?"
Däremot är det klart att det inom underhållningskulturen finns massor av våldsförhärligande, både implicit och oförblommerat, som accepteras utan just någon diskussion alls. Och det får man väl anta att den här uppsättningen bland annat syftar till att fästa fokus på. Jag undrar också om några ungdomar som sett den uttalat sig.

lördag 19 november 2011

Fredlig täfvlan

Den här hade jag missat. En av många höjdpunkter är när supportrar på läktaren ropar "Som en gång varit äng!"



"En typisk darling som borde ha stannat på ritbordet" skriver Daniel Sjölin i Babels blogg - nej absolut inte. Urkul, ju.

Fasadputs




"Kapitalisterna kommer aldrig att kunna ta över kvarteren".



Hur stoppa fascismen? Jag tror att det är den som är i annalkande. Orostider, folk kurar ihop sig och tänker på de närmaste. Repressionen i Storbritannien ger intrycket att gå i V som i Vendettas fotspår, och i Italien hukar sig Berlusconi och laddar om tillsammans med La Destra.
(Tveksamt om de som kämpar för att ställa B inför rätta och har gjort så länge nu kommer att få den erforderliga uppbackningen från politiskt håll. Det finns inget verkligt intresse av det utan man ägnar sig åt fasadputs som svider i folket skinn och låtsas som om Berlusconi är borta - men i grund och botten är han lika välkommen i EU nu som han var för några år sedan, självklart hade det gått att "sätta press på" Berlusconi för länge sedan, om vilja hade funnits).
Många krafter (jag vet att "krafter" låter som något ur en rent metafysisk konspirationsteori, ungefär som "tidsfristen är snart slut" minner om domedag och yttersta tider) har nu ett intresse i att hitta syndabockar. Sådana söker man (enligt René Girard, och jag tror han har rätt, empirin tyder på det) antingen i samhällets topp, eller i dess botten. (Girard är reaktionär i flera avseenden, han anser t.ex att Marie Antoinette var en syndabock). Ett väldigt hat mot överheten existerar i Italien, och det på goda grunder - samtidigt finns där en beklämmande servilitet, titelsjuka, beundran för överhet, rikedom, makt och styrka (Italien är givetvis inte ensamt om detta, det är bara tydligare än på många andra håll, och en av flera förklaringar till varför Berlusconi länge var populär). Italien har också många tomma gester, man kan kalla dem döda metaforer - Mario Monti möttes med sådana applådåskor i parlamentet att ordföranden måste be folk lägga av och lyssna på vad Monti sa innan de applåderade.
Det är inte någon paradox att servilitet, tomma gester och hat mot överheten existerar samtidigt. Det förklaras med vakuum.
Vakuum.
Berlusconi beskriver som bekant sig själv som syndabock, ja faktiskt menar han att det är han som är Kristus med en lika blodig törnekrona som Mubarak. Jag tror inte att det kommer att gå att få Berlusconi dömd. Han äger så mycket och har så många "vänner". Utan att vilja bli för pessimistisk gissar jag att jagandet efter syndabockar kommer att rikta sig mot de invandrare som inte släpps in på arbetsmarknaden (på ett sätt kan jag tycka att förslaget att det ska bli lättare att ge folk sparken har sina poänger, eftersom det skulle kunna leda till lite mindre nepotism och större rörlighet - allt beroende på vem som sparkar vem och varför, förstås) och mot romerna.
Jag ska ha fel. Jag kommer att se till att jag har fel.
Ibland ser man påståendet att Italien inte har gjort upp med sin fascistiska nutidshistoria på samma sätt som Tyskland gjort upp med sin nazistiska - det ligger något i det, överhuvudtaget ligger våldet närmare ytan i Italien än i andra länder i Europa.
Men gradskillnader är inte väsensskillnader och vi kan faktiskt lika gärna ta ropen på en stark man - fruktansvärt typiskt Katrine Kielos - inom medierna här, i landet på granitberg utan jordbävningar, eller Margot Wallström som uttalar sig i Svenska Dagbladet och säger att Mario Monti inte alls är tråkig, de brukar skoja ibland.
Det är vakuum.
Och det här är ett utkast.

Föregående inlägg i backspegeln

"Hur får man myriaden (sic!) av små familjeföretag att betala in skatt och moms? Hur får man folk inom administration och byråkrati att börja lyda"... 
Jag låter plötsligt som en ledarskribent. 

torsdag 17 november 2011

41 bis för Berlusconi!

En sådan kampanj skulle jag vilja se i Italien.Det är en så bra idé att jag slänger iväg den ganska snabbt, ber sålunda om ursäkt för att det är slarvskrivet:
Artikel 41 bis är sträng isolering av vissa fångar som är eller anses vara särskilt samhällsfarliga (det kanske klingar bekant för den som läst t.ex Myggor och tigrar, eller T. Lappalainens böcker om maffian); den har kritiserats från många håll för att vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Men i fallet Berlusconi skulle 41 bis vara minst sagt befogat (hans maffiakontakter utreds ännu om jag inte missminnermig, om de går att bevisa och han inte lyckas köpa sig fri blir det möjligt att tillämpa 41 bis - . Det finns även en paragraf om "hot mot konstitutionen" eller något åt det hållet, som stämmer på fallet). Om det rådbråkade korrupta rättssystemet överhuvudtaget lyckas sätta Berlusconi i fängelse till slut, så hoppas jag att man därefter tillämpar artikel 41 bis. Inte som extra straffåtgärd, utan som ett sätt att skydda Italien från Berlusconis hämnd och sabotage.
Men det allra viktigaste är att konfiskera. Utan konfiskering av Berlusconis ägande kommer Italien aldrig att kunna ta sig vidare en tum.
Tidningsförsäljare citerad i The Telegraph:
“Politiker i det här landet är hajar – de äter allt.”
Vafanculo krispaketet är det enda en vettig människa kan säga idag.

(Ja problemen är äldre än Berlusconi, det är överhuvudtaget svårt att tänka sig reformer i Italien. Hur får man myriaden av små familjeföretag att betala in skatt och moms? Hur får man folk inom administration och byråkrati att börja lyda principer och lagar istället för att fixa privata gräddfiler till släkt och vänner, och bete sig arrogant och försumligt mot var och en som kommer och stör trots att det inte finns några personliga rekommendationer?).

tisdag 15 november 2011

Vafanculo krispaketet?

Den första viktiga prövningen blir att göra sig av med Berlusconi. (Han är inte borta så det är obegripligt med dessa gratulationer till Italien. Inte nog med att berlusconismen inte är borta, Berlusconi själv finns kvar och konspirerar med La Destra, högern). Att få Berlusconi dömd och i bästa fall konfiskera hans egendomar, i synnerhet befria massmedierna. Detta är den första viktiga prövningen. Den andra viktiga prövningen är att inte sälja ut offentliga företag till Berlusconi. Den tredje, ett veritabelt elddop, blir att inte sälja ut statsägda verksamheter till maffian. Den fjärde blir att försöka reparera rättssystemet, idag fullt av kryphål och specialdesignade krumelurlagar. Den femte prövningen blir att hindra överklassen från att skjuta sig ut ur Italien med k-pist för att slippa undan förmögenhetsskatten. Den sjätte blir att övertala Italiens yrkesarbetande kvinnor att det är deras sak att betala för Berlusconis excesser. Den sjunde viktiga prövningen blir att få folk att lita på att deras skattepengar inte hamnar i privata fickor, så att de inte kompenserar den höjda momsen med ökat skattefusk. Den åttonde att göra sig av med svågerpolitiken. Den nionde att göra något åt situationen i fängelserna, där det sitter fem personer i varje liten cell, självmordsstatistiken är hög och man kan bli dömd till tre års fängelse för en väskryckning. O.s.v. o.s.v. Här sjunger Franco Battiato sin gamla hit Un altra vita, Ett annat liv, live juli 2010

måndag 14 november 2011

Några frågetecken kring det italienska åtgärdspaketet

Den f.d. EU-kommissionären Mario Monti förväntas nu genomdriva besparingar och reformer för att tillfredställa den legion av nervösa och kortsiktiga miniberlusconisar som brukar kallas marknaden.
Monti väntas vända Italiens kris.
Pensionsåldern för kvinnor höjs från 60 till 65. Enkel orsak: för att skära ner pensionskostnaderna. Det lär inte avhjälpa ungdomsarbetslösheten. Dessutom dubbelarbetar kvinnor ännu mer i Italien än i Sverige, bland annat för att barnomsorgen är så dyr och illa utbyggd att det är mormor och farmor som brukar få stå för barnpassningen. Det verkar alltså vara en ren nödåtgärd.

En förmögenhetsskatt ska införas. Italien är ett land med bråddjupa klassklyftor, systematiskt skattefusk och en svinigt rik överklass. Berlusconi och hans familj lär ha en privat förmögenhet motsvarande 60 miljarder kronor. (Man kan för övrigt ställa sig frågan om Berlusconi fortfarande kommer att tillåtas äga större delen av medierna).
I Sverige brukar avskaffandet av förmögenhetsskatten motiveras med att den bara leder till pengaflykt. Om det stämmer borde Italien, där känslan för staten och det gemensamma är nästintill obefintlig, börja läcka som ett såll.
Offentliga företag ska säljas ut. Bemängt med särskilt stora risker i Italien. Vem säljer man till? Blir det inte Carema upphöjt till tio?
Mario Monti är säkert rätt man
i den meningen att han har mani pulite (rena händer, ingen maffiakontakt) och att han inte har lojalitetsband till något parti. Som EU-kommissionär har han säkert varit så lugn och omdömesgill som det påstås. Men frågan är knappast om Mario Monti är rätt person, utan om det är rätt krispaket.
Jo, man borde förstås presentera några alternativa förslag. Jag ska erkänna att det är svårt i brådrasket. I stället för höjd förmögenhetsskatt, konfiskation i stor skala? Är det brått så är det.
Bara för att det inte ska råda några fördomsfulla missförstånd: italienare är inte lata, inte arbetsovilliga, och lider ingen brist på uppfinningsrikedom. Det stora problemet är den svaga statsbildningen, bristen på känsla för det gemensamma. De som kan roffar åt sig, skattesmiter och vårdar sina kontakter. De som inte har den möjligheten hankar sig fram så gott det går. Och vreden sjuder.

(Det är för många blondiner i den här videon).

söndag 13 november 2011

Den galna kvinnans eviga återkomst

Heberlein har svängt från en sträng självtuktande Eberhardlinje till Anna Odellbejakelse - något förenklat men ungefär så tolkar jag det - men se då träder Lowden, efter sin sågning av Heberlein, ut som "aspergers".
Inte för att det är något fel med att ha asbergers, men nej, det tror jag inte. Jag tror att det är ett klart fall av överdiagnosticering och något Lowden borde sparka i häcken.
Mitt intryck - jag som bara blivit galenförklarad av kulturmygg då de befarar att jag har rätt - är som sagt att de frekvent duggande diagnoserna tillfälligt har kommit att ersätta etiketten "kvinnolitteratur", en kategori garanterat ingen vill hamna i. Att bli upphittad av en framtidens Ebba Witt Brattström vore som att bli utsatt för ett barmhärtighetsmord. Tiderna förändras, och det är för sent att dela in litteraturen i en manlig allmängiltig avdelning och en kvinnlig marginell.

Stark man och svag kvinna eller tvärtom:



Det tolkas på ett annat sätt - det skriver Heberlein också om i sin nya bok - om en kvinna blir förryckt (jag tillåter mig att använda förmoderna begrepp, för att hålla stånd mot positivismen) eller mjältsjuk (eftersom en kvinnas främsta plikt är att få andra att må bra, till exempel att vårda dystra män eller i bästa fall barn och gamlingar). Manliga rallarsvingar leder till en blek och pliktskyldig, snabbt avklingande upprördhet (det är status med skandal, status att vara kontroversiell, Norén sa sålunda i förväg att han ville att det skulle storma runt hans bok) medan kvinnlig aggressivitet* sprider skräck och avsky, eftersom det är kvinnorna som är kittet i samhället.
Artikeln Trotjänare gör uppror i diagnosfabriken inger mig hugskottet att diagnosraseriet på sina håll i kulturmedierna handlar om positivismens triumf över förryckta konstnärer. Finns det en diagnos så kan man andas ut. Samhällskritik och systemkritik kan då återigen bli en administrativ business. Det finns inget att upptäcka. Det man inte har facit på existerar inte.

Det händer rätt mycket underligheter blogwise: min andra hemsida hade plötsligt sin tidsinställning ändrad till Stilla Havstid. Bara för att nämna en besynnerlighet av många.
Det är svårt att blogga. Jag tror att jag knappt har börjat ana svårigheterna.


* Om den inte är designad som i Män som hatar kvinnor - ej läst boken, filmen är omöjlig att tolka som feminism, den är en pseudoradikal våldspornografisk mansfantasi.

lördag 12 november 2011

Lästips: Saviano skriver i Svenska Dagbladet

På kort tid förvandlade han politiken till en fotbollsarena där medborgarna är supportrar som håller på sitt lag hur det än beter sig, på sin höjd busvisslar de lite, men de vill aldrig se något annat än seger. Berlusconi införde ett nytt sätt att tala: ett beslut att ägna sig åt politik kallades "att gå ut på plan", "gå till angrepp". För övrigt upprepade han själv ofta att han gick in i politiken för att skydda sina egna intressen. /.../ Inga lagar har stiftats för Italien, bara för honom själv. /.../ Parlamentet har i åratal ägnat sig åt att diskutera, modifiera och rösta fram lagar som varit skräddarsydda för särskilda personer och företag.
Den nya värld som Berlusconi hade lovat har blivit en gammal värld, äldre än den föregående. Och det finns en risk att den politik som väntar oss blir en fortsättning på Il Cavalieres oavbrutna maktspel. Det blir den gamla kostymen igen.

Roberto Saviano i Berlusconismen är ännu inte död.

fredag 11 november 2011

Dagens citat

Berlusconis avgång löser egentligen ingenting. Vi står kvar med vårt skuldberg, enorma ungdomsarbetslöshet och folk som inte betalar skatt. Det kommer att ta lång tid innan vi får fart på ekonomin och ordning på landet.
Pia Saraceno, Tankesmedjan Ref, i Svenska Dagbladet.
"Om man drar ur bottenproppen Berlusconi uppstår det en virvel, alla blir begeistrade och applåderar, och i tomheten som uppstår kommer något värre" skrev jag för ungefär ett år sedan, men nu är det i sanningens namn snarast så att italienare är oroade och inte begeistrade. Ovissheten kan jämföras med när ett kvarters familj tappar sin makt och detta bereder väg för andra familjer, man vet bara ännu inte vilka, eller om det kommer att föregås av krig.
Upplysningens idéer slog aldrig igenom i Italien.
(Det blev inget tillfälle till något Antonio Cardillo och Umberto Melotti in memoriam, mördade på en gata uppkallad efter en av de jakobiner som slets i stycken när folket i Neapel vände sig mot upplysningens män och kvinnor (Emmanuele de Deo, Eleonoroa Fonseca Pimentel och de andra) - en händelse som anses vara en vändpunkt, avgörande för den historiska utvecklingen. Men även om banditismens ställning just av den anledningen är stark och på sina håll djupt folkligt förankrad - ibland gör den också anspråk på att vara social banditism - slår fördrivandet av upplysningen ständigt tillbaks mot folket, däri inbegripet banditerna på gatunivå. Därför har det ett tungt symbolvärde att det var just Via Emmanuele de Deo. Det blev inget tillfälle att skriva ett in memoriam eftersom andra otäcka händelser inträffade på närmare håll, besläktade - ja, besläktade).
Italien sitter fast i det antika patron-klientsystemet med tjänster och gentjänster, lojaliteter och nepotism, med en trög och ofta korrupt byråkrati och offentlig förvaltning. Att ha en släkting som jobbar på banken är en självklar fördel. Att inte ha det en stor nackdel. En absolut majoritet vill ha en förändring. Men vad ska de rösta på?
Den mycket spridda övertygelsen att politiker bara är ute efter att berika sig själva har förstås ökat i och med Berlusconi. Vad som skulle kunna hända nu är att nyfascismen rycker fram, vid varje kaos ropas ofta på en stark man och hårdare tag. I värsta fall blir det så. I bästa fall påbörjas ett långsamt och senkommet övergivande av det anakronistiska patron-klientsystemet.

måndag 7 november 2011

Serenitet

Hittat 3 Borgesnoveller jag gillar. Vilka säger jag inte! Det har blivit alltmer väsentligt att vara hemlig. Bara det hemliga är tillräckligt sant när samtiden har blivit en mundiarréapokalyps. (Nej, inga fler ordlekar och inte en attack på Facebook nu igen. Jag försöker fixa inställningarna så att det inte ska komma så fruktansvärt mycket. Jag vill bara ha sakdiskussioner och inga bilder på folks barn hur rara de än är eller "tack för senast det var ett fantastiskt grillparty kan inte du och tutten komma över och kolla på vårt gamla tält vi behöver det inte hur gick det med hahahaha puss kram puss och titta vilken rolig och djupt originell med politiskt budskap och det här är en länk till en artikel som är en artikel och igår sa min genialiska femåriga dotter och då sa min bror hahahaha": nej inte ännu en parodi på Facebook: en onödig förolämpning mot dem som trivs där. Dessutom är det redan gjort).
Tillbaks till före parentesen. Det var bra att Thente påminde om Borges. Jag tycker fortfarande mitt inlägg om halvlästa noveller är intressant. Men nu förstår jag att Borges inte är för litterär, jag hajar grejen.
Jag vill i anslutning till detta påminna om hemsidan för mitt capolavoro, mitt verkliga stordåd (inget ont om mina andra böcker). På hemsidan för Myggor och tigrar har jag skrivit ett nytt inlägg som bland annat handlar om när jag försökte gå tillbaks till artikeln Papperslös i Gemeinschaftet för att besvara det men fann att det var avkapat (elektroniskt spratt, skribenten själv som gjort den drastiska kortningen för att han tyckte att det såg dramatiskt ut - som om han blivit skjuten mitt under skrivandet - eller en liten subtil hämnd från någon på DN - ingen aning); vidare handlar mitt nya inlägg om att diagnoser har kommit att ersätta etiketten kvinnolitteratur, en kategori ingen vill hamna i (de raderna föranleddes delvis av att Martina Lowden, kort efter sin sågning av Ann Heberlein, skrev en konstig artikel i DN där hon påstod att hon själv hade aspergers, vilket jag tror att jag vill tillåta mig att åtminstone en aning betvivla - ett visst mått av reasonable doubt kan sägas få understöd i en artikel i Svenska Dagbladet om samtidens diagnoshysteri, d.v.s epidemier av diagnoser: här).
Vidare handlar inlägget i fråga om mitt till större delen försvunna Neapelbibliotek.
Jag gillar egentligen inte när bloggar har sina kommentarfält stängda. Det innebär att jag på sikt hellre lägger ner bloggen, än kör med envägskommunikation. Att jag låter kommentarfältet vara stängt beror dels på att jag är rätt övertygad om att jag har/har haft en hacker. Det finns olika sorter, så mycket har jag begripit: en del har politiska motiv, inte sällan gör de bra saker för demokratins skull. Andra har ekonomiska motiv, de är helt enkelt ute efter att stjäla. Men den vanligaste hackern lär vara en voyeur som inte drivs av just något annat än nyfikenhet, och som får en kick av att tjuvkika. Vad är då kopplingen mellan ev. hacker och stängt kommentarfält - paranoia? Alltså inte som diagnos, utan i bemärkelsen en allmän känsla av misstro, självbevarelsedrift, behov av att värna den egna integriteten? Kanske.
Det är ingenting att oroa sig för. Men jag funderar över bloggens framtid, och jag måste bevara mitt allvar. Jag kan inte leka med ord om det innebär att skämta bort det jag allra djupast tror på.

Säg åt den där gule sfinxen att han skakar fram beskydd ur kavajärmen

tisdag 1 november 2011

Lugn och ro

Kommentarsfältet tillfälligt stängt, det beror enkom på att jag behöver skriva rakt ut och okommenterat. Elektroniken har samtidigt spelat bloggen ett spratt (man ska inte ta till förklaringen hacker o.dyl i första hand) så min lista med länkar till andra bloggar var plötsligt puts väck (det måste vara bloggerstrul, ingen hacker kan ha nåt intresse i det).
En bedårande blygrå november har infunnit sig. Jag tror inte att det är någon särskilt god idé att skruva tillbaks klockan egentligen. Inte när man tänker på det lite. Men det är milt, det är bra.
O sole mio som karaoke... Lite såsig version, men varför inte.

Dagens citat

"Höns Kören:

Vi deklamerar att Vi har ett flertal känsligt
objektiva känslor inför döden. Vi tycker
att den grymhetstörstande förbirusande
Existensen föranråder Oss och missfördömer
Oss. Vi tycker att det måste finnas mat i vårat
tråg när frosten fryser.
En liten kyckling är just därför död nu. Den
var så sjuk och liten och hade ätit Apälsin.
Den hade ont och hade svårt att fylla
andedräkten. Vi måste sitta på våra pinnar
av säkerhetsskäl. Den pep nerifrån golvet i
sågspånet. Dens smärtas bulkande magpåse
skrek av ont. Den var så lämnad ensam och hade Ingen."

Ur Liknöjd fauna, Aase Berg

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)