lördag 31 december 2011

11 blir 12

Det här ska föreställa fyrverkerier i Gaggböle.






Med eller utan nyårslöften: Gott Nytt År!

torsdag 29 december 2011

onsdag 28 december 2011

Ny intervju med Misso

En stort upplagd intervju med Giuseppe Misso i Communicare il sociale.

- I fängelset har jag läst många böcker, bland annat Kafkas Processen, Resan till nattens ände av Celine, och Bröderna Karamazov av Dostojevskij. Texter av fria författare som skulle kunna vara utgångspunkt för diskussion, för kulturen är ett sätt att återfinna sin verkliga dimension som människa och medborgare. Tyvärr läser inte den genomsnittlige fången i Italien böcker. Lidandet inom vårt fängelsesystem tar sig många uttryck. Från de hårresande många självmorden på grund av bristande tillgång till samtal med psykolog; till att endast ett fåtal interner sätts i arbete; till frånvaro av en undervisning som skulle kunna utgöra en “språngbräda till kulturen”.

Giuseppe Misso, 64 år, varav 34 bakom galler i olika anstalter i Italien, före detta camorraboss och numera botgörare, tecknar en allt annat än positiv bild av fångvårdssystemet i Italien.
Ni har tillbringat mer än 30 år i fängelse på flera olika anstalter i Italien. Vilka rättigheter menar ni att fängelset borde garantera internerna?


- Ett tidsbestämt straff är en bra sak, men ännu bättre vore rätten till arbete. Under inspärrningen borde internen få gå en yrkesutbildning som skulle möjliggöra en återanpassning till samhället.

Vill ni utveckla det?

Ingen föds till brottsling. Bristen på arbete och kultur leder oundvikligen en individ till att begå brott. Jag tänker på arkitekturen i Le Vele i Scampia. Inför den typen av byggnader kan ett barn inte bli annat än kriminell.

Vad är ett fängelse och vad borde det vara?

Det borde vara ett centrum för återhämtning och rehabilitering. Istället är det en plats för tortyr och lidande.

Men bossarna blir bättre behandlade i fängelset, på så vis att de för det mesta kan fortsätta att utöva sin makt även inifrån murarna, eller har jag fel?

Ja, de så kallade bossarna får en bättre behandling än de så att säga normala internerna, bortsett från dem som är underställda 41 bis.

Den senare är en mycket hård restriktiv åtgärd. Hur ser ni på den?

Det är en omänsklig åtgärd, men det som orsakade den var också omänskligt, som de massakrer då många oskyldiga människor förlorade livet, bland dem domare och företrädare för ordningsmakten som bara hade gjort sin plikt.

Från början av 2011 fram till idag har 154 personer dött i italienska fängelser, varav 53 genom självmord. Varför berövar sig så många livet, tror ni?

På grund av bristen på hjälp från psykolog. Det gäller särskilt narkomanerna, som jag jämför med skeppsbrutna som driver vind för våg mot intet, de överges åt sitt öde. För det mesta finns det bara en psykolog för sexhundra eller sjuhundra interner.

Jag minns sektionen Agrippa i Pianosa, som upprättades under Dalla Chiesa och var avsedd för terrorister. I början av åttiotalet låstes mafiosi in där, men efter en överenskommelse mellan Cosa Nostra och Staten släpptes mafiosi ut, och istället låste man in företrädare för “Nuova Camorra Organizzata” och “Nuova Famiglia”. Den sektionen stängdes 86. Då var maffian staten, inte anti-staten.

Vad betyder arbete och skola för en persons rehabilitering?

Bara ett fåtal får tillgång till arbetsträning. Fängelserna borde vara stora verkstäder där företagen skulle kunna rekrytera personal. Därutöver borde man uppmuntra till bildning genom att anordna seminarier, läsecirklar och presentation av böcker. En stor del av fångarna tillbringar sin tid med att titta på reality-tv och underhållning snarare än att läsa klassiker som Kafka, Nietzsche och Dostojevskij”.

* * *

Det senare gäller tyvärr en förkrossande majoritet av fria människor också.
I samma nummer är ett reportage och intervju med Paul Auster, när han besöker fängelset i Secondigliano och talar med fångarna om sin roman Sunset Park.

"Blotta misstanken" 2

Blotta misstanken att de svenska journalisterna i Etiopien lierat sig med terrorister är djupt generande för Sverige som nation.

Så hade det kunnat stå. "Blotta misstanken" och "generande för vår nation" hör till samma retoriska sfär.

torsdag 22 december 2011

Bloggen attackerad igen

Den här gången har någon tagit gamla kommentarer (åtminstone en känner jag igen som min egen), och länkat dem bland annat till reklam för viagra. Det måste ha tagit tid. Jag antar att det bästa i sådana här lägen är att ignorera, men jag vill nämna det ändå eftersom det inte är första gången bloggen blivit angripen med viss systematik. Jag låter därför kommentarerna vara kvar ett tag - scrolla ner en bit i bloggen så ser ni en lista över senaste kommentarer (klicka dock inte på länkarna). Jag kommer inte att lägga ner bloggen för det här, dessutom har jag importerat den till flera ställen.
- Det måste vara alhoholens fel, säger Ank-Käthe. - Jag vill ha en ank-käth om införande av motbok igen. Varför avskaffades den? Eller, funderar Ank-Käthe, så är det julens fel. Det är inte alla som har ett Düsseldorf att flyga till. Och så blir de arga och bittra och dricker för mycket gaggböleglögg.
Tigerbossen låter hälsa att sånt där ska man inte bry sig om; det är ju bara trams och inget att oroa sig för.


Uppdatering: jag har rensat bort spammet.

"Blotta misstanken"

Två dagens citat, för att fira vintersolståndet (en primitiv en rit för att den historiska utvecklingen ska mojas ihop med ljusets återvändande - besvärjelsen har sina brister som upplysnings- och framstegsprojekt eftersom det alltid blir mörkare igen när det blivit ljusare, vår kosmiska närmiljö går i cirklar, än så länge i alla fall).

Oavsett hur man värderar det moraliskt problematiska med att Sveriges utrikesminister heter Carl Bildt, borde blotta misstanken om att han har ett personligt ansvar för det som nu hänt vara en skamligt stor belastning för Fredrik Reinfeldt. Om inte Bildt avgår självmant, måste han avsättas.
Sverige är den enda demokratin i världen som har en utrikesminister som blivit miljonär på brott mot de mänskliga rättigheterna. Det finns statsråd som tvingats bort för betydligt mindre förseelser än så
.
Åsa Linderborg i Aftonbladet.
Jag tvivlar inte på att Bildt blivit miljonär på brott mot de mänskliga rättigheterna, inte heller på att han klarar sig undan på grund av överklassarrogans (en annan orsak tror jag är svårigheter med fjärrempati: brott mot mänskliga rättigheter i ett land i Afrika väcker sällan upprörda känslor i den breda opinionen, där "dom där är ändå inte mogna för demokrati" är en spridd åsikt).
Men det krävs en formell invändning mot uttrycket "blotta misstanken". Bildts affärer och uttalanden är tydliga nog: han har inte haft intresse i att journalister rotar i oljebolags göranden och låtanden.

Det andra citatet för att jubelfesta i anledning av att vår planets axellutning befinner sig som längst bort från den där solen, medan sfärernas harmoni klirrar frostigt kommer här:

Kungens moraliska kapital är idag förbrukat och det falska grundackord som varje år överröstar nobelprisutdelningens högtidlighet skorrade högre än vanligt skriver Ann Charlott Altstadt. Jag vill tillägga att grundackordet skorrade falskare än vanligt även för att Sverige gav sig självt nobelpriset vid en illa vald historisk tidpunkt.

Gangstrars fotomontage (tigerbossen tycker det var klantigt) och Stig-Britt på Flashback lyser visserligen upp i Gaggbölemörkret, men det handlar ju av allt att döma bara om ett fantasifullt men förvirrande inslag av fiktion i en true story som själv är barock nog. Den om Solkungen av guds nåde.

Ann Charlott Altstadts artikel har ett inslag av insuff.diagnos som inte jag gillar, det viktiga är ju att den rättsliga immuniteten måste avskaffas (som någon påpekar i kommentarfältet, inte ens om kungen begick mord skulle han kunna ställas inför rätta).


Kungen har alltså umgåtts med ”kaffeflickor” och kanske till och med dealat med kriminella – vi vet ännu inte om kungen talar sanning, men bara misstanken att antingen han eller hans kompis Lettström ljuger, är besvärande nog.

Nu är det två gånger som blotta misstanken varit besvärande nog och en skamlig belastning. Men då är det ju lätt att hävda att om blotta misstanken räcker, så handlar allt om insinuationer. Och det gör det ju inte.

onsdag 21 december 2011

Apocolocyntosis

Förrförra videon är en förgurkning av den förgudade Havel.
Pappkartongen är Europa, i kartongen ligger Havels kadaver. Fåglarna som pickar runtikring är nordeuropéiska festtalare. Alltifrån "liberaler" till "liberaler".
Stor spännvidd mellan "liberaler" och "liberaler" runt Havels kadaver.

tisdag 20 december 2011

Dagens citat

Jag är inte förvånad över att Tjeckien idag mer börjar bli känt som centrum för billigt amfetamin och som storproducent av pornografi, istället för som ett intellektuellt kulturcentrum. /.../Jag har en rad frågor som jag vet att jag aldrig kommer att få svar på: Varför bjöd inte Havel in till en sanningskommission i ett land i desperat behov av det; ett land där det idag är för sent att få några svar och den gamla eliten på något märkligt vis, och med Havels goda minne, blev den nya eliten? Varför tog Havel, den store människorättskämpen, inte tag i rasismen och diskrimineringen av romerna?
skriver Hynek Pallas i Svenska Dagbladet.

söndag 18 december 2011

Till Vaclav Havel

Rätt lustig video jag hittade med Frank Zappalåt.

En tidsödla

Ja jag gillade också Vaclav Havel.
Jag minns en understreckare han skrev för ungefär ett kvartssekel sedan - närmare bestämt är det två saker jag kommer ihåg. En liknelse: blommor växer inte snabbare för att man sliter i dem. Och så minns jag sakledet, vad blommetaforen skulle åskådliggöra: reformer kräver tid, man måste ha tålamod.
Artikeln gjorde mig upprymd. Jag skulle gärna se den publicerad igen och läsa om den. Jag minns att min mamma sa något jag tyckte var förbryllande, ungefär "det är synd att det aldrig är den sortens människor som bestämmer".
Carl Bildt uttalar sig om Havels bortgång.
"Han var en av vår tids allra största européer".
Det är väntad retorik. Men "vår tid" är idag en annan, "Europa" ett annat, och "vi" ett tvivelaktigt och rämnande pronomen.
För att uttrycka det riktigt rikteliuskt: Carl Bildt är fortfarande en tidsödla.

fredag 16 december 2011

Vad göra?

Så hur gör man då. För att stoppa den här motorvägen.
Det luriga med bilderna är, som jag skrev nedan, att det inte framgår att det är en motorväg det handlar om. Överhuvudtaget har det varit rätt svårt att göra sig en uppfattning om hur det skulle bli rent konkret. Och det gäller ju även Kulturslussens förslag: på deras hemsida så är alla bilderna väldigt vita och sterila, jag tror att det är ett misstag (det ser inte speciellt lockande eller trevligt ut).
Jo, jag tillhör de bakåtsträvare som vill ha mindre bilism i Stockholm, inte mer. Jag såg en kommentar på Facebook, någon föreslog att det bara skulle tillåtas kollektivtrafik vid Slussen. Det tycker jag är en bra idé, och lite ambulanser och sånt. På något sätt måste det här stoppas. Så vad göra?

Spegelbudget

Håkan Juholts fantasieggande uttalande om att han aldrig kommer att återge sina samtal med statsministern kan ha hamnat i ännu mer konstig dager.
Enligt Expressen (som återger en artikel i Dagens Industri) var Juholt emot de förbättringar i a-kassan som föreslogs i socialdemokraternas skuggbudget, och krävde att medarbetarna skrev om budgetmotionen.
"Enligt Di Weekend är han rädd för att statsminister Fredrik Reinfeldt ska kritisera S för att vara ett bidragsparti", skriver Expressen.
Jag vet ju inte om det här stämmer. Det kanske är en konspiration mellan högersossar och borgerliga kapitalistpressen att det läckt ut. Dessutom har jag inga genomtänkta åsikter om a-kassan, kanske av den närsynta anledningen att jag aldrig varit med i den.
Men en skuggbudget ska väl inte sträva efter att bli en spegelbudget av den sittande regeringens, och Juholts image som mittensosse kanske bör revideras.

onsdag 14 december 2011

- Det behövs en ny Äppelkriget!
- Va?
- Det behövs en ny Äppelkriget!
- Vasa?
?

tisdag 13 december 2011

Klubb

Upphittat på facebook: De 53 sämsta familjejulsfotona. Mycket vrickade (man får hoppas att människorna på fotona inte har nåt emot att hamnat på listan).

* * *
Dagens mest mystiska uttalande: "De samtal jag har med statsministern kommer jag aldrig att återge". Juholt i TV 4-nyheterna (apropå att Juholt och Reinfeldt är överens om att avvakta med att säga ja till det nya Europapaketet).
Jaså, vad pratar de om egentligen? Vad är det som inte är avsett för väljarnas öron? Det är inget demokratiskt uttalande, utan en lojalitetsförklaring till statsministern. Hemliga klubben. Frimurarorden.
Apropå lojalitetsförklaringar: Dagens Nyheter (som har en fäbless för att publicera mailväxlingar) publicerade igår världens konstigaste mailväxling mellan Jerker Virdborg och Håkan Juholt.
Virdborg skriver att han varit på Bokmässan många gånger och "noga lärt mig det litterära systemets alla koder och outtalade spelregler" (noga lärt sig anpassa sig till dem och begagna sig av dem, borde det nog stå).
Sedan ställer han sig frågan varför han inte mötte några andra skönlitterära författare när han besökte Almedalsveckan (tja, jag var där och några till vet jag om, till exempel en av författarna till den inte helt okända och garanterat inte opolitiska boken Den motvillige monarken - men det är förstås inte skönlitteratur).
Slutsatsen Virdborg drar av att han bara mött sig själv under Almedalsveckan, tycks vara att författare är ointresserade av politik.

Jag har länge funderat över de anslående avstånd som har uppstått mellan olika grupper i den svenska offentligheten. Under besvärande många år har det öppna samtalet mellan till exempel konstnärer och politiker varit i princip obefintligt. En sådan liksom dånande tystnad är inte bara omodern, utan också generande för Sverige som nation.

Det ska vara ett avstånd mellan politiker och intellektuella. Jag är ingen politikerföraktare, jag tycker inte heller att det är fel om författare talar om vad de röstar på eller är partipolitiskt engagerade. Men det innebär inte att författare ska sätta sig i politikers knä. Virdborg frågar om Juholt har något tips om födelsedagspresent till dottern och pratar lite rönnbär och lite Elvis. Det är inte politik, det är hångel. Det Virdborg förespråkar är korrupt kuttrasju, motsatsen till samhällskritik och politiskt engagemang.
Det kommer mig att tänka på en sak jag tyckte var förbryllande för några år sedan: Tidskriften 00-tal hade fest i det Sagerska palatset. Mer om det en annan gång.
Nej, jag tycker inte att statens pengar är förgiftade (som en kommentator skrev här för en tid sedan, apropå att h*n menade att kultur inte ska finansieras av Staten). Däremot föredrar jag partipolitiskt oberoende skribenter och tidskrifter.

måndag 12 december 2011

Eller tvärtom?

Det är tänkbart att jag tycker som Bengt Ohlsson och majoriteten av Stockholmarna - jag vet faktiskt inte (det är orsaken till att jag inte skrivit något om'et heller). Spontant - när jag ser ritningarna tänker jag: "läckert! det här blir ju riktigt bra" (Slussen idag är ju en dyster och otymplig monstruositet byggd för bilar, det skulle vara ruskigt deppigt om den förblev som den är på grund av något slags betonghäcknostalgi). Å andra sidan - om jag fick bestämma skulle all biltrafik utom yrkesbilism bort från Stockholm, gräv ner biljävlarna eller skicka ut dem i en omloppsbana med stor diameter runt staden. Det urgamla bilhatet grundar sig måhända i åksjuka. Jag har inte riktigt fått konsekvenserna för Gamla Stan klara för mig. Slussen kan knappast bli en värre katastrof än den redan är, det nya ser helt ok till och med riktigt fint och lockande ut på ritningarna - om bilvägen byts ut mot en esplanad för fotgängare och på sin höjd cyklister. Jag tänker inte slösa med svart magi på detta fall, det står viktigare avrättningar på programmet och jag kan inte uppbåda den erforderliga, djupt kända upprörhet som krävs (det finns mycket tvehågsenhet här också, å ena sidan är restaurang Gondolen fin, å den andra är Katarinahissen extremful och kunde rivas). Svårt. Skriet i en hast. För övrigt funderar jag på att kanske läsa Grand final i skojarbranschen. Jag gillade Knivkastarens kvinna, vet inte varför jag associerade till den: en mer rå och mullrande Ekman. Får se, man ska bara läsa sådant som inte lika gärna hade kunnat vara oskrivet.

Det ena leder till det andra

Det är motorvägen genom Gamla Stan som är det största problemet. Det andra lyckas jag inte bli erforderligt arg på. Slussen är ful som den är, visst man kan tycka att det redan finns för många gallerior i Stockholm, men det är motorvägen över till Gamla Stan som måste stoppas. Så dags nu?

söndag 11 december 2011

i-länders omättliga behov av tröst

Besynnerlig artikel av Johan Svedjedal om årets Nobelpris.
Budet om årets Nobelpris i litteratur möttes av protester från somliga håll. ”Vem är det?” ”Varför en svensk?” Sådant är förutsägbart och tillhör gestiken kring prisbesluten. Det finns alltid fler författare som är värda att få priset än som kan tilldelas det, alltid språkområden och litteraturer som kan känna sig förfördelade.
Arrogansen i detta resonemang - att avfärda kritiken som "förutsägbar" och påstå att den tillhör "gestiken" - är storvulen provinsialism. Europa rämnar och världen står på sina håll i brand. I det ögonblicket ger ett av världens rikaste länder sig självt Nobelpriset.
Hovsamheten i alla invändningar från svenskt håll beror på att nationalpoeten har afasi, och att all kritik av den anledningen uppfattas som lumpna personangrepp. Men det är precis tvärtom: priset hade varit otänkbart utan personkulten, och denna grundar sig i utomlitterära faktorer och har gjort så redan från första början.
Peter Englund har i sin blogg mest rapporterat om positiva reaktioner från Tyskland och några från USA, som för att betona att vad som skrivs i andra länder inte har någon relevans. Av protesterna Svedjedal nämner har man knappt kunnat se skymten i svenska medier.

onsdag 7 december 2011

Recensioner av Sinnenas brunn

Det har börjat dyka upp recensioner av Nelly Kaplans Sinnenas brunn.

Novellerna rymmer en kavalkad av erotiska absurditeter och intertexter; med referenser till allt från Bibeln till Rödluvan omkullkastar Kaplan snillrikt och stringent alla former av ordning, skriver  Göteborgs Fria

Det är en utmärkt utgåva, alltifrån Lundgrens lyckade översättning, Sara Johanssons horrorsköna omslagsfoto, André Massons surrealistiska teckningar, samt Kristoffer Nohedens formgivning och efterord, där han betonar Kaplans relationer med Picasso och Breton, hur viktig revolten var för henne. Jag läser Sinnenas brunn som en mycket politisk bok, som avser att förändra världen, eller åtminstone hur vi uppfattar den. Det är en bok att skratta med, men den väcker också värdefulla tankar. En rättvis värld skulle genast förflytta dess status från skymundan till en centralt framskjuten position inom europeisk 1900-talsmodernism, skriver Bernur

I Maja Lundgren har hon fått en översättare med hög språklig växel som virtuost greppar över både studentikosa och sibyllinska tonfall. Plötsligt finns inget skratt utan bara svindel, och man förstår varför Kaplans bok förts vidare från decennium till decennium i nya utgåvor, som ytterligare en av den franskspråkiga fantastikens hemligheter, skriver Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet.

Nu har jag läst, bitvis blivit en aning exalterad, några gånger skrattat högt och fått skruvarna omvridna några varv i hjärnan. Det handlar alltså om Nelly Kaplans erotisk-surrealistiska novellsamling ”Sinnenas brunn”, skriver Melankolikbarn

Med död, sexualitet, vampyrer och häxor spinner Nelly Kaplan varje enskild kortberättelse med den finaste och vassaste tråd, samtidigt som samlingen i sin helhet är en monumental påminnelse om litteraturens eggande, utmanande och vidöppnande kraft, skriver Benshi

Vågbrytningarna, omvandlingarna och dess kalejdoskopeffekt, från en text till en annan är ofta mer fängslande än texterna i sig men det finns ögonstenar där drömmarna möter skräcken, gotikens och science fiction berättelsens världar. Jag dras framförallt till det okroppsliga, som i stunden undflyr sig alla begränsningar, skriver Boktradition

Aftonbladets recension har inte hunnit ut på nätet ännu. Större delen ägnas åt att dödförklara surrealismen - varför det?

Uppdatering: här är Aftonbladets recension (jag förstår inte riktigt vad den vill ha sagt, men instämmer förstås med att översättningen är systerlig och kongenial).

Uppdatering:

Sinziana Ravini skriver i gp (ej på nätet ännu tror jag): En kärlek bortom såväl könen, döden och galaxerna, med upproret som moralisk princip.

söndag 4 december 2011

Lästips

Mer Cervenka i Svenska Dagbladets Näringsliv. En relevant fråga som ställs här och var på nätet, är varför denna massiva kapitalismkritik i borgerliga Svenska Dagbladet kommer först nu.
En annan fråga som dryftas i bloggen copyriot är om inte låneboom och finanskris snarare är att betrakta som symptom än som grundproblem.

lördag 3 december 2011

Hört i veckan

En man till en annan:
- Det är oerhört märkligt att italienarna, under denna ökande fattigdom, inte säger ifrån mot fotbollsspelarnas skyhöga löner. Fotbollen har en hypnotisk verkan, som...
(Jfr Savianos ord längre ner i bloggen om hur Berlusconi förvandlat politiken till fotboll).

Fotboll som används politiskt är farligt, eftersom det spelar på och manipulerar med den fysiska auktoritetstron.
Jag har aldrig haft något emot fotboll som sådan, tvärtom kul att titta på.
Men i min utopi så hejar människorna på det lag som spelar roligast fotboll utan fula knep, istället för att i förväg bestämma sig för ett lag som man sluter till sitt hjärta med band av stål oavsett hur det beter sig (ännu värre - sitt eget lands lag under VM).
Jo det har hänt att man tittat lite snett på mig när jag berättat att det var självklart för mig att heja på japanskorna mot svenskorna. Det var inte ett provokativt beslut för att trotsa nationalismen, inte heller en sympatiröst p.g.a jordbävningen, utan det föll sig naturligt att heja på dem.

* * *
Om det så krävs genmanipulation, så måste mänskligheten bort från lojalitet, auktoritetstro och tunnelseende.

* * *
Rykten på Internet gör gällande att Borg beslutat att Sverige ska ge stödlån till Italien.
Någon som vet om det stämmer?

fredag 2 december 2011

En hurril

"Solanas hävdar /.../ att mannen är en ofullständig, emotionellt handikappad kvinna och att han vet om det. Därför ägnar han hela sitt liv åt att försöka bli en riktig kvinna genom att stjäla kvinnliga egenskaper som emotionell styrka, oberoende, beslutsamhet, mod, integritet med mera och projicerar alla sina dåliga egenskaper på kvinnor. Kvinnor lider inte av penisavund, slår SCUM-manifestet fast. Män lider av fittavund. Det är väl en alldeles utmärkt utgångspunkt för en diskussion om könsroller bland landets gymnasieelever". Anna Laestadius Larsson

Ju mer man läser om uppsättningen, desto mer framstår den som indoktrineringsteater, hjärntvätt och programdikt. Använder man scum mot pojkar på så vis är det ungefär likvärdigt med att få trumhinnan trakasserad under några år av en dominant, intrigerande och taskig morsa, med den skillnaden att den offentliga sanktionen ger det godkäntstämpel ("det är inte bara min mamma som säger att jag inte är något värd, hela samhället gör det").
Det är tyvärr rätt gott om läskiga sadistkärringar i mediebranschen. Perversa, obildade, gapiga, hönsaktiga. Och av någon anledning passar de väldigt bra ihop med uppblåsta manliga egon. Det är inte det minsta hotfullt mot "patriarkatet" att förespråka mobbing och pennalism. "Det är smällar man får ta", de starkaste överlever för fan!

Nä, allt jag läst om denna uppsättning motiverar kraftiga demonstrationer emot den. När det gäller mordhotet - handlar det bara om ett mordhot i ett kommentarfält, så ska polisen knappast slösa resurser på det.

Jag vill egentligen inte skriva mer om den här skiten, särskilt inte utan att ha sett uppsättningen. Det är fortfarande konstigt att inga elever har uttalat sig.

torsdag 1 december 2011

Milkshakens tid

Detta är milkshakens tid. Amerika är inte längre bannlyst, en oroväckande feber har brutit ut, många får den.
12/11 1978

Milkshakens tid... Jag fick frågan av tidningen Vi om jag skrev dagbok. Jo. Med patos sedan mycket unga år.
Men varje gång (jag berättar detta trots att det får mig att framstå som löjlig) ja varje gång jag dristar mig till att lägga ut någonting ur den, så fylls jag av skamkänslor. Det känns helt enkelt förmätet. För att den har ett lite pompöst tonfall ibland? Det är inte några skandalösa dagböcker. Men är det inte kutym att man väntar till efter döden med att ge ut sina dagböcker?
Jag är en ohyggligt långsam människa. Och uppenbarligen en långsam människa som oroar sig för att bli begabbad.

Ett högtidligt kungörande: litteraturen är ingen Guinness rekordbok. Man ska aldrig låta sig spelas ut mot andra författare eller spela ut sig själv emot dem. Det är endast fånigt.
Så var det med det.

Sprickor i Europa

Euron står inför sitt sammanbrott och Tyskland kan bli först att lämna eurozonen, skriver Patricia Hedelius i Svenska Dagbladets Näringsliv. Blir Tyskland även först att lämna Nato?
Apropå min kraxande dystopi här nedan - ett högerpopulistiskt parti som skickligt spelar på hatet mot det rika nordeuropa och på misstron mot EU, vilket så småningom skulle utmynna i krig på kontinenten igen - och apropå parhästen teknokrati och populism, så kunde man nyligen läsa en rafflande artikel, "De farliga frälsarna", i SvD Näringsliv 27/11. Intressant dels av en så banal orsak att alla dessa abstrakta krafter, ekonomiska naturlagar och oöverskådliga processer trots allt består av människor (vilket även videon med Berlusconi och Merkel på Nato-mötet åskådliggör: mindre saker än så har tolkats som krigsförklaringar i historien, när en nation skymfar en annan är känslor inblandade, osv.).

Man ska säkert passa sig för att sluka följande spekulation med hull och hår, det kan nästan låta som om allt rörde sig om en enda tjänsteman på ECB som hämnades på Berlusconi:

"När Silvio Berlusconi förpassades till historien var det obligationsmarknaden som höll i kniven. Eller kanske snarare de som styrt denna marknad det senaste halvåret: tjänstemännen på Europeiska centralbanken, ECB.
Genom att under den mest kritiska veckan halvera sina stödköp av italienska statspapper och låta räntan skena kan ECB-chefen Mario Draghi mycket väl ha bidragit till sin landsmans sorti. Som en maktekonomisk motsvarighet till CIA:s lönnmord. Något som förstås aldrig kommer att bekräftas" skrev Andreas Cercenka i SvD Näringsliv den 27/11.

Det är nog som sagt för tidigt att säga att Berlusconi förpassats till historien. Dessutom låter detta på sätt och vis som en foliehatt skräddarsydd för Berlusconi: blev han helt enkelt lönnmördad av en fiende? En privat vendetta?
Berlusconi hade skämt ut Italien under lång tid och det är kanske inte otänkbart att syftet att få bort Berlusconi kan ha spelat en roll för ECB. Men kan det ha varit den tyngst vägande faktorn?
Det skribenten diskuterar är vad han menar är ECB:s farliga politiska oberoende. Enskilda länder har ingen rätt att lägga sig i besluten eller försöka påverka dem.
Men har den förhatliga nationalismen avskaffats därmed? Knappast. Ren teknokrati utan minsta demokratiska inslag kan närsomhelst slå över i grov nationalism.

Jag läser alltoftare Svenska Dagbladets Näringsliv - antagligen första gången i livet som jag läser den innan jag läser övriga tidningen.

Däremot måste jag säga att den stora uppslutningen kring Jürgen Habermas bland kulturella gentlemen mest verkar vara en svanesång i elfenbenstornet. Ser jag namnet Habermas en gång till den närmaste tiden så ligger Valerie Solanas snart i lä. Men jag funderade ett tag på att tvinga läsarkurseleverna att läsa Habermas Fördrag om upprättandet av en konstitution för Europa, rättare sagt jag funderar fortfarande på det. En del saker måste övervägas noga.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)