onsdag 1 februari 2012

Tondövt

"Jaget hos Lundgren uppvisar alla tecken på narcissism av det slag som den nya mediala tekniken får att frodas."
Några anteckningar om Ingrid Elams beskrivning av Myggor och tigrar i Jag, en fiktion.
Myggor och tigrar har placerats i två kapitel. Ett med rubriken Det kränkta jaget  (det kalejdoskopiska jaget, det grandiosa jaget, jaget som medvetande m.fl rubriker hade stämt bättre även med hur Elam själv beskriver boken, trots att hon är mycket negativ till den). Där presenteras den som något av en fotnot till Carina Rydbergs Den högsta kasten - en roman jag är övertygad om att den är utmärkt, eftersom kritiker vars omdöme jag brukar lita på har skrivit positivt om den, men som trots allt är en roman jag aldrig har läst. Ett efterföljande är inte alltid en följd av ett föregående. Med det vill jag inte säga att det skulle vara helt irrelevant att jämföra böckerna, men det blir lättare att tolka dem om man vet att den ena inte är en följd av den andra. Elam skriver att skillnaderna mellan böckerna är intressantare än likheterna, men undersöker aldrig olikheterna på allvar (litterärt, politiskt) utan nöjer sig (efter ett halvhjärtat avståndstagande från galenförklaringarna) med något slags diffusa privatpsykologiska utredningar, vilka utmynnar i slutsatsen att jag är narcissist och Rydberg inte. Den diagnostiska jämförelsen (man kan inte kalla den en konstnärlig, därtill är den för grund) mellan Den högsta kasten och Myggor och tigrar utfaller alltså till den förra bokens fördel - Rydberg har distans till sig själv, rannsakar sig själv, vet att en författare alltid ljuger, och hon går i dialog med läsaren, menar Elam. Jag däremot talar till läsaren istället för med läsaren, rannsakar aldrig mig själv, har hybris, och inbillar mig att jag har en uppgift. "Maja Lundgrens jagberättare tvivlar inte på vem hon är*, hon är en författare med ett uppdrag" - underförstått är detta alltså något förkastligt. Sedan tillägger Elam något som är så dumt att jag helst inte vill citera det: "... och dessutom övertygad om att alla män dras till henne, vart hon än vänder sig möter hon blickar fulla av begär". Slyna! Jaget hos Lundgren (denna groteska och byråkratiska formulering) uppvisar inte den erforderliga ödmjukheten. För övrigt är det inte de författare jag åberopar, citerar och diskuterar som är mina främsta inspirationskällor - nej, dem förbigår Elam med tystnad. Den viktigaste inspirationen kommer i själva verket från de sociala medierna (Facebook och liknande). Det vet Elam med säkerhet. Men detta spår - Myggor och tigrar som Facebookroman - leder lika vilse som det gjorde från början. Kritikern projicerar sina föreställningar om ytlighet och blixtsnabb, tanklös bekräftelsejakt på en bok som inte har med det att göra, vilket borde vara tydligt för var och en som ens öppnat den. än mer för dem som läst ut den. Det är en krampaktig, nästan besatt feltolkning som upprepar sig, hur mycket malarna än bränner sina vingar på lågan.
Varför leder det vilse? Jag är positiv till den nya mediala tekniken. Visst kan direktanteckningarna om iakttagelserna i Neapel påminna om bloggande. Det omedelbara. Ett farligt work in progress. Men man kan även blogga om Augustinus, som jag även gör om man nu ska jämföra Myggor och tigrar med bloggande. Lydia Cacho och Roberto Saviano har talat om vikten av medborgarjournalistik. Aktivism. De om några borde veta.

Myggor och tigrar presenteras också som något av en fotnot till Lars Noréns dagböcker, i ett kapitel med titeln Dagboksjaget. Noréns bok beskrivs som mer estetiskt godtagbar eftersom han håller sig till dagboksformen rakt igenom. Elam gör också ett lättvindigt moraltest som även det utfaller till Noréns fördel, även om det är ganska tydligt att hon inte är helt förtjust i hans dagböcker heller (jag har bara läst här och där, de orättvisa geniförklaringarna gjorde att jag la dem ifrån mig ganska snabbt).

Elam vill framförallt ha Myggor och tigrar till fiktion. "Romanen konstruerar ett författarjag" blir det pedantiska avfärdandet av, och besvärjelsen emot, det hon inte förmår ta in. Hade Elam inte tillgripit detta med fiktion och konstruktion, hade hon blivit tvungen att galenförklara mig. Men hon har lärt sig innantilläxan att man ska skilja författaren från verket även när författaren själv säger att man inte ska göra det. Därför hävdar hon att jaget hos Lundgren är en konstruktion och en hora. Att mina andra böcker är helt annorlunda än Myggor och tigrar gör henne på något vis lättad, och leder henne till den grumliga slutsatsen att eftersom de andra böckerna är fiktion måste även denna vara det. (Att hon ger författarskapet i stort godkänt är förbryllande, eftersom hon givit både Pompeji och Mäktig Tussilago tondöva recensioner - hon begrep dem helt enkelt inte).

Jag vill se Pasolini som Lucia. Antingen förstår man den appellen, eller så gör man det inte.

* Det här är också märkligt. Det finns mängder med tvivel i Myggor och tigrar, även ifrågasättanden av skrivandet och projektet som sådana. Moraliska dubier och hemsökelser.

20 kommentarer:

  1. Dåliga recensioner = recensenten begrep helt enkelt inte.
    Tja.
    Eller:
    Dåliga recensioner = dålig bok.
    Kan det vara så enkelt?

    SvaraRadera
  2. Det var fel av Bonniers att ge ut en bok med skvaller och lögner av en psykiskt sjuk person. Ingrid Elam vill i all vänlighet behandla Myggor och tigrar som fiktion och kommer fram till att berättarjaget inbillar sig blickar av begär vart hon vänder sig. Det är lika patetiskt och pompöst av en medelålders kvinna som att jämföra sig med Dante på första sidan. Att ljuga om gamla ex som haft det goda omdömet att avvisa ett psykfall, och sedan ha mage att jämföra snaskig turism med Saviano. Det är sjukt.

    SvaraRadera
  3. Dags att införa moderering...?
    Zigge

    SvaraRadera
  4. PS: Äras den som äras bör: har bara hunnit läsa här och där i Jag, en fiktion, men utöver att Elam är nedlåtande mot både dig och Carina Rydberg så verkar hon sno en del av dina tankegångar och applicera dem på döda kvinnliga författare.
    Zigge

    SvaraRadera
  5. Kommentaren 09:22 är fin förresten.
    Zigge: jo du har nog rätt. Är det där jag?

    SvaraRadera
  6. Antiestetik!
    På återhörande.

    SvaraRadera
  7. Klart att det är du. Vem annars? Jag tycker inte alls att du är iskall eller von oben. Jag, en fiktion har jag inte läst men minns att Elam sa "den säger mig inget" eller något liknande, om Mäktig Tussilago i kulturnyheterna i TV. Det uppfattade jag som ganska trögt.
    Kommentar 05.31 tycker jag avslöjar sig själv.
    Mariannesson

    SvaraRadera
  8. Den högsta kasten är en mycket fin bok, och jag förstår inte alls varför Elam spelar ut den mot din, om hon nu gör det. Härska genom att söndra? Visst finns det likheter, och det handlar om ert mod. "Det kränkta jaget" tycker jag är en helt fel rubrik även för Carina Rydberg.
    Mariannesson

    SvaraRadera
  9. Jag, en fiktion? Fula härskartekniker och falska dikotomier. Men har du läst Kristoffer Leandoer om samma bok i SvD? Där gavs du någon form av upprättelse, tyckte jag mig ändå se?

    SvaraRadera
  10. Ola K: ja, jag ska länka till den - och till Camilla Hammarströms i Aftonbladet, och några till. Jag ville berätta om min egen reaktion först. Jag håller helt med om uttrycket fula härskartekniker och falska dikotomier i Jag, en fiktion; och som Kristoffer Leandoer skriver så använder Elam uttryck som "avund förklädd till uppvaktning" i ett kapitel om Victoria Benedictsson. Hur hon kan tvärsäkert hävda att jag inte har upplevt samma sak, eller: att jag inte har rätt att tolka mina upplevelser, är skamligt och falskt. En falsk drakdödare, som i sagan!
    Mariannesson: jag är inte ett dugg ute efter att ta avstånd från Carina Rydberg, och är övertygad om att det finns likheter mellan böckerna. Men det är ett faktum att jag inte läst Den högsta kasten. En bildningslucka, kan man gott säga. Jag reagerade på beskrivningen av Rydbergs bok också, det är som om Elam håller den i en pincett på armslängds avstånd.
    Zigge: Ja, den är oformlig och monstruös, och det är så den ska vara.

    SvaraRadera
  11. Den högsta kasten och Myggor och tigrar är två mycket olika böcker. Du har dina rötter i surrealismen och antiestetiken, Carina Rydberg hos Hemingway. En litteraturkritikers uppgift är att sätta in böcker i deras sammanhang, tolka dem utifrån deras egna utgångspunkter - inte att diagnosticera eller moralisera.
    Algot

    SvaraRadera
  12. Det här är ju löjligt. DN och Dan Josefsson avslöjade Lundgren som en patologisk lögnare, alternativt psykokärring. Rydberg framstår som ett lindrigt fall i jämförelse. Varför Ingrid Elam sänker sig så lågt att hon tar med det illaluktande deliriet i sin samling kan man undra. Köpt av Bonniers?

    SvaraRadera
  13. Zigge. Har du en länk till intervjun med Elam? Jag hittar den inte, bara artiklar om hennes bok och hennes styrelseuppdrag.

    Maja. Jag har läst Rydbergs bok och jag tycker inte att era böcker är så lika. Visst lite likheter finns det ju, men så kan man ju säga om många böcker. Alla böcker skrivna i tredje person har ju också likheter i så fall, om man ska dra det till sin spets.
    För min del tyckte jag bättre om Rydbergs Osaliga andar än Den högsta kasten. Osaliga andar var jag väldigt förtjust i minns jag.

    SvaraRadera
  14. Algot: Man kan ta med moraliska överväganden äen i en recension. Jag uppskattade t.ex Svenskans stränga, eftersom Malmberg tog boken på allvar, utgick att det fanns något slags självbiografisk bakgrund och försökte inte få allt att framstå som fiktion, och blev oroad av dess våldsamhet. Dessutom tyckte han att Neapeldelen var fantastisk. Men moraldiskussioner måste vara principiella, det bör inte som fortfarande idag råda dubbelmoral (en regel för kvinnor, en annan för män). Sånt där sitter djupt, mycket djupt.
    Anonym: vi får enas om att inte vara ense.
    Aud: jag har inte läst Osaliga andar heller... Däremot Djävulsformeln, den om dykning. Den gillade jag skarpt.

    SvaraRadera
  15. Grattis till att du plockas fram med stort foto bredvid Strindbers porträtt som illustration till SvDs prasselutgåvas recension av boken! Och till Leandorers giftiga avslutning om Elams sätt att behandla dig!

    SvaraRadera
  16. Tusen tack Henrik. Nu var Strindberg så att säga något mer produktiv än jag, och samtidigt som jag förstås blev glad så väcker alla såna upphöjelser en hel del ilska och ont blod, jag kanske inte borde skriva detta men så är det ju. Alltså apropå porträttgalleriet. Sen vet jag inte om det verkligen finns någon koppling mellan DN:s ställningstagande och Elams tolkning. Så just det skulle jag kanske säga var onödigt.

    Det anses för övrigt opassande att författare kritiserar kritiker. Men där är jag ju lite lik Strindberg faktiskt.

    SvaraRadera
  17. Jag raderade en kommentar av Zigge med länk, kändes inte riktigt bra (OT, eller nåt).

    SvaraRadera
  18. http://larsgustafssonblog.blogspot.com/2012/02/ingrid-elam-om-jaget-i-litteraturen.html

    SvaraRadera
  19. Ja, intressant text. Elam gillar inte Strindberg, det är rätt tydligt. Det är inte ovanligt bland författare och kritiker; årets jubilar är inte alls självklar inom kulturvärlden idag. Många uppfattar honom rätt och slätt som "jobbig", "för yvig", eller som kvinnohatare punkt, end of discussion.
    Gustafsson nämner Ensam, som jag sätter högre än den mer spektakulära Inferno.
    Sen skulle jag vilja säga att om Myggor och Tigrar bara hade bestått av det Svarta Fanor-inspirerade Stockholmsavsnittet, så hade den inte varit speciellt bra. Utan det är självanalysen och tvivlet (som Elam inte upptäcker) och underminerandet av mig själv som gör det.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)