måndag 30 juli 2012

Ett litet skenbart traditionellt experiment

Att skriva att jag är i Paris för att skriva känns alltför snacksaligt.
Det finns för min del mycket vidskepelse kring författeriet. Det här jag håller på med nu - är det inte för preciöst? Vart bär det hän?
Vi får se. Jag experimenterar med det traditionella, men traditionen är ovanlig.

Ulrika Knutson skriver om Myggor och tigrar i backspegeln.
 (En randanmärkning: fotot av mig är för snyggt, retuscherat?)
Den galna kvinnan på vinden heter artikeln, alldeles utmärkt rubrik.
UK är sympatiskt inställd men skriver inte om hela boken, även hon värjer sig och det är ingenting jag moraliserar över. Den är fortfarande ett unidentified literary object som inte går att ringa in, det onämnbara är själva navet och det metafysiska är per definition omöjligt att sätta ord på. Arbetsnamnet var länge "den".
"Det som förenade var dock en beröringsskräck, även i hyllningarna. Myggor och tigrar väckte verkligen obehag" skriver UK.
Ja, feber, vrede och annat slags ordlöshet. Could't agree more.
Jag ska invända mot två saker i UK:s artikel. Den ena är den moraliska snarare än litterära protesten mot att jag "kokar upp andras skvaller". Det är inte fel att UK skriver att hon inte gillar det, utan tvärtom rätt. Jag gillar inte heller när man kokar upp andras skvaller. Egentligen gillar jag inte skvaller överhuvudtaget, trots att det påstås vara ett av de kitt som håller samman mänskligheten. Men det fåtal gånger jag återger andras skvaller så är det noga avvägt, en del av miljöbeskrivningen och dessutom - eftersom jag är fullt medveten stilist även när jag dyker - skrivet med skvallrets tonfall. Det här har jag hört. Så här talas det.

Min andra invändning gäller detta:
"Och bilden av camorran i Neapel är oanvändbar till allt annat än författarens psykologiska projektioner."
Här tror jag att UK begår ett ganska stort misstag. Det är inte projektioner. Det är nog först när man förstår det, som man har en chans att ta till sig verkets hela kuslighet. Jag är inte så angelägen om att svenska kritiker ska säga att jag är en föregångare till Saviano, för mig räcker det gott med att napoletanska läsare säger att jag borde ha vänt bort blicken.
Det är rätt lustigt, trots allt. Mina iakttagelser från en mordplats. Säger ingenting om camorran? Säger ingenting om mänskligheten?
Mina iakttagelser i en spellokal. Säger ingenting om det traditionella sättet att skrämma bort kvinnor? Aldrig sett Bläckfisken? Eller uppfattas scenen i spellokalen som fiktion?

* * *

Paris. Jag har fått önskemål om en Myggor och tigrar del två. "Vad hände sen?" Mer sanning, säger de som blev besvikna på att Mäktig Tussilago var satir, too much on top of the situation.

Mer sanning - men den är ju redan etablerad. Det är Kärleken, den kan vara homosexuell eller heterosexuell, familjebaserad eller queer: det är den fina sexualiteten som håller ihop vårt samhälle.

Jag vilar i trygg förvissning om att de stadiga paren är minst lika lyckliga som kalsongspejaren och hans ursinniga fru.


Jag har ganska nyligen upptäckt Wagner.

31 kommentarer:

  1. Vad vet Ulrika Knutson om camorran? Jag vet ju inte. Men jag tror att dina iakttagelser som iofs inte är skjutjärnsjournalistik, utspelar sig i camorraland. Poängen med myggor och tigrar är ju att man inte riktigt kan veta. Var det de lokala gangstrarna som bestämt átt du hängt för mycket på balkongen eller var det en raggare som dök upp av en slump? Som du beskriver det tror jag inte det var slump men för din skull önskar ju jag att det var det.
    Lisa

    SvaraRadera
  2. "Och bilden av camorran i Neapel är oanvändbar till allt annat än författarens psykologiska projektioner". Det här är ju trams, till skillnad från Ulrika Knutson har du ju bott i ett camorrakvarter. Jag tror du har mer kunskap än henne.
    Zigge

    SvaraRadera
  3. Jo, och själv undrar jag undrar vad en "psykologisk projektion" egentligen är. Är det inte tårta på tårta, att säga både psykologisk och projektion?

    SvaraRadera
  4. Lisa: hon har kanske läst en del, men det är ändå rätt häpnadsväckande att hon skriver på det viset.

    SvaraRadera
  5. och - innan jag drar ut i denna underbara stad - nej, det var knappast en slump. Men det är bra att man svävar i ovisshet, eftersom det är en del av både verket och verkligheten. Däremot är det inte så kul att stå och skrika och ingen öppnar fönsterluckorna - men det är cckså en del av verkligheten.
    A toute à l'heure

    SvaraRadera
  6. Bra artikel, bortsett från det du nämner då. Grattis.
    Spännande med ett litet skenbart traditionellt experiment!

    SvaraRadera
  7. Ulrika Knutson skriver: "Maja Lundgrens bittra mejl hade verkshöjd. Troligen hade hon kunnat stämma Dagens Nyheter för atttidningen aningslöst publicerathennes mejl i Josefssons text, och för att Josefsson friktionsfritt fick förklara henne `galen`."
    Blev du avrådd att stämma Dagens Nyheter?

    SvaraRadera
  8. Det är ju otroligt otäckt, så hon kanske skriver så för att skydda dig.
    Calamity Jane (=Lisa)
    Ville skriva kommentaren där uppe men det funkar inte.

    SvaraRadera
  9. MJ:
    Jag avrådde mig själv. Det hade varit fel att dra in juridiken i det här. Det är en kontroversiell bok. Jag hade sett ut som en stingslig idiot om jag försökt stämma dn. Och tänk om jag förlorat? Pinsamt.
    En del tyckte att jag borde det. Om inte för min egen skull så för principens skull, så att DN inte skulle publicera en massa andra mail. Jag hajar till lite inför "aningslöst", DN visste väl vad de gjorde, läser väl artiklar före publikation? Men nej. Det var lite anmärkningsvärt att de inte hörde av sig med replikrätt, men det resonerades om mig som om jag var död i den där vevan. Däremot tycker jag inte de där mailen bevisar något. Jag nämner dem i boken, hade inte kvar dem själv, min mail gick sönder någon gång. Verkshöjd? Pja. De kommer inte upp i Myggor och tigrars nivå.
    Calamity Jane-Lisa: jo, så kan det mycket väl vara. Och det är ju på sätt och vis bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aningslöst är verkligen inte rätt ord i det här sammanhanget. Jag tänker på rabaldret kring Ulf Lundells privata mail som först publicerades i Dagens Nyheter och därefter i Fittstims antologin som gavs ut på ett bonnier förlag.

      Radera
  10. MJ: nej, aningslöst är fel ord. Utöver att det kom fram en hel del om latent kvinnosyn i debâclet om min bok, så finns det en annan aspekt av det här, och det är ett slags konstnärshat. Jag tror Stig Larsson hade rätt i det, uttalade sig om det i Babel någon gång.
    Jag tycker ju inte Lundells mail bevisar att han har en taskigare kvinnosyn än Schottenius, dessutom var Karolina R:s artikel i sig under bältet.
    Nej, inte publicerar man andras mail, det tycker jag inte. Man kan skriva om sina minnen och upplevelser, men att försöka bevisa sin objektiva sanning genom att lägga ut mail, det är patetiskt. Men det hade ändå varit fel av mig att försöka stämma DN. Man får ägna sig åt lite vodou istället så att blaskan går omkull.

    SvaraRadera
  11. Har boken blivit översatt till italienska? Med tanke på vad du skriver om neapolitanska läsare.
    Greven

    SvaraRadera
  12. Greven: nej, det har varit svensknapoletanare som känt igen sig i miljöbeskrivningen från "kvarteren".
    Men det är bra att det här inte fått så mycket uppmärksamhet. Det kusliga ska vara inneslutet mellan två pärmar. Men man missar en hel del om signaler och varningar tolkas som inbillning från min sida. Det var likadant med Nils Schwarz, han skrev också rakt av att jag inbillar mig. Det kan hända att det krävs att man vet hur sådana här kvarter fungerar, för att man ska tro på mig när jag skriver om vakthållning o.dyl. En del av verkets storhet, när jag nu är i skryt-tagen, är ovissheten om orsakskedjan, men blinkande billjus, hotfullt stirrande och andra signaler är verkliga.
    Men nog om det nu. Silenzio, please. Någon skrev en väldigt bra artikel i Arbetarbladet, minns inte skribentens namn nu, men han häpnade över tystnaden kring just detta. Du kan skrika hur mycket du vill, ingen öppnar fönsterluckorna! Men som Calamity-Jane-Lisa skrev, det kan också handla om en skyddsmekanism.
    Och jag mår bra idag. Det är bearbetat och samtidigt föremål för dissociation, tror jag det heter: jag tror att det är därför det kapitlet liknar fiktion. Jag skrev ner det så minutiöst som möjligt trots kraftiga bortträngningsmekanismer. Men nu bör det vara tyst om det. Om inte för min skull, så för mina anhörigas. Det är ingenting för tv-soffor och ingenting för debattartiklar.

    SvaraRadera
  13. Det genanta med det mesta av debatten var ju blindheten för det större dramat. Nyhetsprioriteringen blev övertydlig minst sagt.
    Hoppas att du har det riktigt fint i Paris.

    SvaraRadera
  14. Det har jag! :)

    Det var på det hela taget en bra artikel, det kanske låter otacksamt med mina invändningar - men det är en missuppfattning om man avfärdar mina iakttagelser som projektioner.

    SvaraRadera
  15. Nej, projektioner uppfattade jag det inte heller som. Oerhört kuslig miljö du beskriver.
    Kanske Ulrika Knutson menar att bilden inte är användbar i journalistisk mening.

    SvaraRadera
  16. ... och apropå projektioner, eller klaustrofobiska miljöer, eller krig och galenskaper... Jag vet inte om jag bör nämna det här men det är fruktansvärt vad nätkriget fortsätter. Fortfarande. Det är ju flera år nu. Jag ska inte störa din parisvistelse med det men det verkar lika olösligt som ett camorrakrig. Hämnd och vedergällning och elände.
    Ursäkta att jag tar upp det. Man bara önskar att det kunde ta stopp någon gång.

    SvaraRadera
  17. Himskt. Jo, jag har kastat ett getöga på det. Och det verkar just fruktansvärt olösligt.
    Jag kanske plockar bort din kommentar, pallar inte riktigt med tanken på en diskussion om det här.

    SvaraRadera
  18. Vad menar fröken Lundgren med sitt lömska bref. Är förskotteringen från Bonnierska förlagen så illa tilltagen att hon söka plats å Pridefestiviteterna. Här vill jag varna fröken Lundgren från att falla i armarna på Sophie Adlersparre och hennes gelikar. Ingen förstår bättre än undertecknad behovet af god kost och logi när ett större verk åstundar. Nog har väl fröken Lundgren vänner till hjälp när växlar skall lösas in.

    SvaraRadera
  19. Det här förstår inte jag riktigt, men tack ändå.

    SvaraRadera
  20. Mitt i ett trevligt parti bordtennis med Friedrich N nås jag av nyheten att fröken L har anlänt till Paris. Att Ni liksom jag begagna Er av den nya vetenskapen psykologien kan jag fördraga. Men Paris, där vill jag draga gränsen.

    Pommes d`terre på er Madmoiselle
    August

    SvaraRadera
  21. Din avund är min styrka, August.

    SvaraRadera
  22. Om jag får lov att vara besserwisser i min egen blogg:
    "att hon söka" - "att ni liksom jag begagna er" - ska man skriva pastisch är det bra att få verbformerna rätt. De ålderdomliga pluralböjningarna har en tendens att sprida sig även till singular när hugade pastischörer tar i så de spricker. Men det hette "att ni begagnar" (när ni användes som tilltal till en person) och "att hon söker".

    Ainsi c'ainsi!
    (så det så)

    Vichyssoise på er, August

    SvaraRadera
  23. Nu blev jag plötsligt osäker - och till skillnad från er gratisläsare och fripassagerare googlar jag aldrig hystériquement innan jag skriver en kommentar, för att ge sken av att själv ha dragit mig till minnes något som alldeles nyss upphittats på wikipedia - jag ser ju när ni gör så, det är för att ni vill glänsa och överträffa, eftersom ni vet att kvinnorna är hänsynslösa då de förvaltar det så kallade naturliga urvalet.
    Det är rörande snarare än imponerande när ni försöker bluffa er till beundran på det viset. "Som alla vet", "det här måste givetvis alla känna till..."

    Nu ska vi döda "August" lite mer, you can kill them at least five times:
    "Att hon söka" är ju så galet att det verkar osäkert om "August" läst några äldre böcker i icke-moderniserad språkdräkt alls.
    Men ska det verkligen ara singularböjning av verbet då ni riktar sig till en person - på den punkten är jag inte lika säker.

    "Att ni liksom jag begagna er" låter dock fullständigt fel.
    Men I begagnen eder är väl ändå för arkaiskt.

    SvaraRadera
  24. Nu äro Mademoiselle gemen. Men jag tror Mademoiselle hava rätt beträffande grammatiken.
    Algot

    SvaraRadera
  25. Jag tror att August är Charlie Siringo. Vilda Västern i grammatiken.

    SvaraRadera
  26. Jag trodde väl aldrig jag skulle komma till Siringos försvar… Men i jämförelse med August, som inte bara fått de gamla verbformerna om bakfoten utan dessutom använder sig av ord han inte förstår ("när ett större verk åstundar”), är Charlie snudd på ett under av språkkänsla. Vilket inte hindrar att jag skulle skjuta honom på fläcken om han dök upp på någon av poesiaftnarna här hos Fannie Porter - men det är ju en annan sak.

    Kid Curry

    SvaraRadera
  27. http://www.youtube.com/watch?v=CylR5EDr9Uo

    SvaraRadera
  28. http://www.youtube.com/watch?v=HJXfIoDrAZ0&feature=related

    SvaraRadera
  29. http://www.youtube.com/watch?v=gbzc77Tz6PA

    SvaraRadera
  30. Det här är intressant. Den välkammade medelmåttan Jens Liljestrand, som sällan försummar att lägga in en liten gliring mellan raderna mot mig samtidigt som han stjäl, intervjuar Karolina Ramqvist (som för övrigt "ser fram emot att bli betraktad som mäktig").

    "Din förra roman, ”Flickvännen”, handlar ju om en kvinna som lever tillsammans med en gangster. Jag gillade den väldigt mycket, dels just för att den inte är någon autofiktion utan tvärtom utforskar en miljö som är främmande för dig, dels för att den gestaltar kvinnan som inte bara lever utanför samhällsmoralen, utan också utanför den feministiska normen".

    http://www.fokus.se/2012/06/jag-ser-fram-emot-att-bli-betraktad-som-maktig/

    Jahapp...

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)