Nu ska jag berätta vad jag tycker om 2012.
Om 2012 tycker jag inte.
Inte bara jag. Alla jag känner och många jag inte känner tycker att 2012 var dåligt. Hjärtlöst, ont och dystert, kallt och zombiaktigt (zombie kan vara någonting ganska fint också, men inte 2012 års zombie för den har nästan bara varit dum hela tiden).
Jag är lite vidskeplig och vågar inte skriva att jag hoppas att Mayaindianerna hade rätt på så vis att en ny tidsålder börjar nu. (De hade fel på en del andra sätt, bl.a är inte människooffer en bra idé, men de målade tjusiga kalendrar).
Den här videon tillägnas 2012. Alla hatar 2012 men det är inte synd om 2012.
Gott nytt.
måndag 31 december 2012
torsdag 20 december 2012
Movere
Jag tänker nog försöka fortsätta skriva i tidningen och ändå vara klanlös och planlös. Och icke ingå i något stall eller påverkas av några lojaliteter. Men jag måste säga att jag tycker att det är ett utslag av en auktoritär vänstertradition (med betoningen på auktoritär) när man som Åsa Linderborg hävdar att Karin Olsson på Expressen "placerar sig bland järnrör och nynazister" i den här artikeln. Det är ju en väldigt föga nazistisk artikel.
Inte heller särskilt övertygad om att Aftonbladets nu kavlar vi upp skjortärmarna och granskar skiten och röker ut dom jävlarna är en fungerande attityd. Jag tog avstånd från nazistuthängningen en gång i tiden. Har inte intrycket att den typen av metoder, som i viss mån härmar högerextremisternas egna tongångar och svartlistningar, är en framkomlig väg. Kan meddela att många inom vänstern var emot uthängningarna (men vad hade vänstern för det? Inte mycket).
* * *
Jag har svårt för linderborgsk retorik. Det brukar vara nåt som goofar, en känslosam ton som skorrar, en gnisslande agenda och inkonsekvens eller tvärsäkerhet vars eko studsar mot väggarna. Det skrivna kan ge ett för flyhänt och skickligt intryck: det kan verka vara ett knäck helt enkelt, ett jobb. Ibland handlar det om att väsentlig info utelämnas eller stuvas undan. Ibland rör det sig om en tradition som vi kan kalla antiliberal, den som slår näven i bordet och säger håll käft, punkt så här är det.
Ju mer hennes artiklar präglas av movere , det retoriska modus som syftar till att röra sina läsare, få dem att känna och handla därefter, desto mindre övertygad blir jag. När hon är mer saklig kan artiklarna vara helt ok.
Men det är väl ändå hårresande kyligt att skriva detta nu, när inte bara hon utan även hennes barn har blivit hotade. Hade jag varit polis, eller säkerhetsexpert på Aftonbladet, hade jag avrått henne från att skriva om sitt barn alls i det här sammanhanget.
Det är lika synd om Åsa Linderborg som om alla andra som blir utsatta för hotelser och det är självklart att ingen borde behöva ha det så här: Förföljd av hatet.
Men hur oempatiskt det än kan låta att påpeka det just nu: megafonjournalistik är inte bra.
Apropå movere: musiken ädla känslor föder, är det sagt. Jag kan inte komma på någon bra låt som passar till det här inlägget, förslag mottages tacksamt (det kan vara musik off topic också).
* * *
Tack tomtemor.
Inte heller särskilt övertygad om att Aftonbladets nu kavlar vi upp skjortärmarna och granskar skiten och röker ut dom jävlarna är en fungerande attityd. Jag tog avstånd från nazistuthängningen en gång i tiden. Har inte intrycket att den typen av metoder, som i viss mån härmar högerextremisternas egna tongångar och svartlistningar, är en framkomlig väg. Kan meddela att många inom vänstern var emot uthängningarna (men vad hade vänstern för det? Inte mycket).
* * *
Jag har svårt för linderborgsk retorik. Det brukar vara nåt som goofar, en känslosam ton som skorrar, en gnisslande agenda och inkonsekvens eller tvärsäkerhet vars eko studsar mot väggarna. Det skrivna kan ge ett för flyhänt och skickligt intryck: det kan verka vara ett knäck helt enkelt, ett jobb. Ibland handlar det om att väsentlig info utelämnas eller stuvas undan. Ibland rör det sig om en tradition som vi kan kalla antiliberal, den som slår näven i bordet och säger håll käft, punkt så här är det.
Ju mer hennes artiklar präglas av movere , det retoriska modus som syftar till att röra sina läsare, få dem att känna och handla därefter, desto mindre övertygad blir jag. När hon är mer saklig kan artiklarna vara helt ok.
Men det är väl ändå hårresande kyligt att skriva detta nu, när inte bara hon utan även hennes barn har blivit hotade. Hade jag varit polis, eller säkerhetsexpert på Aftonbladet, hade jag avrått henne från att skriva om sitt barn alls i det här sammanhanget.
Det är lika synd om Åsa Linderborg som om alla andra som blir utsatta för hotelser och det är självklart att ingen borde behöva ha det så här: Förföljd av hatet.
Men hur oempatiskt det än kan låta att påpeka det just nu: megafonjournalistik är inte bra.
Apropå movere: musiken ädla känslor föder, är det sagt. Jag kan inte komma på någon bra låt som passar till det här inlägget, förslag mottages tacksamt (det kan vara musik off topic också).
* * *
Tack tomtemor.
onsdag 5 december 2012
Dagens Ström
Bättre en lus i kålen än inget fett alls.
Ur Fredrik Ströms Svenska Ordspråk.
En variation på temat inget ont som inte har något gott med sig, kan man kanske säga.
Den här är också bra: Ibland kan en liten kvinna ha tio stora mäns vett. Ovanlig som ordspråk eftersom den har något gott att säga om kvinnan. Men visst finns det misofila talesätt - eller vänta, filogyna borde det heta. "Även om de icke i antal gå upp mot de tadlande, så äro de till innehållet träffsäkra och äga god form", skriver Fredrik Ström. Just det, träffsäkra och i god form! En del är neutrala, helt enkelt konstaterande. Det regnar i skötet på en lycklig brud. Ingen lördag utan sol, ingen kvinna utan kärlek.
Vi ha ett litet lejon vi med, sa bonden om katten.
En del ordspråk är tidsbundna, allmängiltigheten har flagnat av. Falla kunna tronerna, men kvar stå i smedjan vallonerna. Tålamodet är en skinkmärr.
Att de står sig ändå beror väl inte på innehåll utan på rytm, klang och bild.
Här är förresten en som jag har hittat på.
Det kallar jag tur, sa käringen, torka sig med tidtabellen.
* * *
Den vilda västernsocialistsympatisören Charlie Siringo har önskat Sixteen Tons.
Ur Fredrik Ströms Svenska Ordspråk.
En variation på temat inget ont som inte har något gott med sig, kan man kanske säga.
Den här är också bra: Ibland kan en liten kvinna ha tio stora mäns vett. Ovanlig som ordspråk eftersom den har något gott att säga om kvinnan. Men visst finns det misofila talesätt - eller vänta, filogyna borde det heta. "Även om de icke i antal gå upp mot de tadlande, så äro de till innehållet träffsäkra och äga god form", skriver Fredrik Ström. Just det, träffsäkra och i god form! En del är neutrala, helt enkelt konstaterande. Det regnar i skötet på en lycklig brud. Ingen lördag utan sol, ingen kvinna utan kärlek.
Vi ha ett litet lejon vi med, sa bonden om katten.
En del ordspråk är tidsbundna, allmängiltigheten har flagnat av. Falla kunna tronerna, men kvar stå i smedjan vallonerna. Tålamodet är en skinkmärr.
Att de står sig ändå beror väl inte på innehåll utan på rytm, klang och bild.
Här är förresten en som jag har hittat på.
Det kallar jag tur, sa käringen, torka sig med tidtabellen.
* * *
Den vilda västernsocialistsympatisören Charlie Siringo har önskat Sixteen Tons.
måndag 3 december 2012
En pigg och en pömsig
Den här bilden visar jag som bevis på att mina katter inte drar sig för att vara ute i snön. Högst en halvtimme, men ändå.
Atossa ville inte vara med på bild eftersom hon tyckte hon hade en dålig pälsdag.
Här är hon ändå - pömsig.
Atossa ville inte vara med på bild eftersom hon tyckte hon hade en dålig pälsdag.
Här är hon ändå - pömsig.
