måndag 27 februari 2012

"Timeline" - samma datum för länge sedan

Klockan 2 (ca) i natt vaknade jag av ett par fruktansvärda oljud. Jag var sömnig, och inbillade mig en massa, att det var en atombomb som Sovjet släppt ner över Peking. Ja, jag trodde faktiskt att det hade nåt med kriget mellan Kina och Vietnam att göra, sömnig och dum som jag var. Det var ju också ett fruktansvärt dån, hela huset skakade. I morse gick jag det första jag gjorde (nästan) ut och hämtade tidningen, men där stod inget om någon atombomb. Jag förstod att det hade varit snöras...
Jag kommer ihåg det här, men i mitt minne var det under kriget mellan Iran och Irak som jag väcktes av ett takras (ni som någon gång bott i hus vet hur det kan låta) och trodde att den slutgiltiga katastrofen hade inträffat.
Jag funderar lite på uttrycket "ett par fruktansvärda oljud": skulle tro att den tunga snön brakade ner från taket i två omgångar.
Ja, våren är på väg. Snöras och bara trottoarer. Vi fick tillbaka engelskaproven, jag hade alla rätt. På fysiken såg vi en film om snusning. På franskan undervisade en fransyska. Det var rätt komiskt på frukostrasten, för nn frågade mig vem Frank Sinatra var, jag talade om det för henne. Sedan sa hon: "Är det en flicka eller en pojke?" Jag försökte låta bli att skratta men några killar i närheten vrålskrattade. Stackars nn. Men nu vet hon i alla fall att Frank Sinatra är en pojke. 
27/2 1979

söndag 26 februari 2012

Husgudsstöldhärvan är löst

Det var Rakel.
1 Mos 31:34-35
"Men Rakel hade lagt husgudarna i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet men fann ingenting. Rakel sade till sin far: ”Ta inte illa upp, herre, men jag kan inte resa mig för dig, jag har mina dagar just nu.” Och hur han än letade hittade han inte husgudarna." (Bibeln 2000)

"Fast hon satt i sitt tält, inte på sin kamel" påpekar John Bunyan Esq.




I köksfönstret

 
- Vad är det där?
- Det är en foffe ser du väl.
-Ja... Ser jag väl... Den har en jöd gjej junt magen. Löjligt!
- Ja, jättelöjligt!
- Det är en pudelfoffe.
- Heter det inte foffepudel?
- Nej det heter inte så. För det heter pudelfoffe.
-Oj oj oj! Vad är det där, då!
- En snögubbe!



Bilderna togs för en tid sedan, nu är det nästan barmark. Atossa fångade två möss igår som hon kom in med i tur och ordning. Jag slängde ut först den ena med skyffeln. Då sprang hon nerför kattrappan och jagade rätt på den, och satt sedan på fönsterblecket igen med den blodiga musen i käften och förstod inte alls varför matte inte släppte in henne. Sen försvann hon iväg med den i alla fall. Men någon timma senare tog hon sig in på något sätt som jag inte riktigt begriper - och nu med en ny skogsmus. Hur jag vet att det inte var samma skogsmus - den andra var hel. Om man säger så. Den hade kvar sin päls. Den första hade huvud men knappt någon mage, den andra var ganska nyfångad och Atossa hade precis bara börjat leka med den. Skillnaden mellan riktigt rolig mat och tråkig är att man leker med den förra innan man äter upp den. Lite som människor med köttfondue, eller kräftor kanske. Burkmat käkar man i sig så fort som möjligt. Jag tog skyffeln och slängde det nya bytet i sopen. Samtidigt som jag berömde Atossa för att hon är en så duktig jägare.

lördag 25 februari 2012

Hon har fått Östergötland

Sverige är en maskstungen prinsesstårta.
Inälvsmaskar åmar sig genom grädden.
Den röda marsipanarosen är högersossarnas sista svulst.

Av en tillfällighet: det blir mer och mer tydligt vilken politik som inte under några som helst omständigheter kommer att godkännas av medieetablissemanget. Med andra ord, vad det var som orsakade klappjakten på Juholt.
Jag tror att det var i TV4:s nyheter (de kvinnliga ankarna har tonat ner sin kurtisanlikhet, den som utlöste oscar riktelius paradoxala rosemarykennedyhallucination - sängkammarblicken, läppglanset, i kombination med "krig, svält" gjorde honom stressad och han skämdes över att kanske vara taliban då han upplevde det som att de flirtade genom rutan - därför mindes han ett offer för västerländskt hedersvåld) - ett idag lite mindre demimondeaktigt nyhetsankare sa: "kompetensflykten under Juholt", och det såg ut som om hon riktigt kände sedelbunten stickas ner i BH:n på henne. Ett etablerat faktum: "kompetensflykten under Juholt". Hon njöt, det var en hålldam - journalister är ofta politikens hålldamer.
Kom ihåg att Aftonbladet, högersosseborgen, är les fascistes modernes.

fredag 24 februari 2012

En okynnesuppdatering

Vem i Bibeln var det som gömde en husgud under kamelsadeln? Och när någon (hennes far?) bad henne kliva ner från kamelen, eftersom all packning skulle genomsökas på jakt efter husguden, så sa hon att hon hade "såsom kvinnor pläga hava" eller något åt det hållet. Hon hade stulit en kanaaneisk husgud och skyllde på mens för att slippa kliva ner från kamelen.
Och sedan finns det de som påstår att det inte finns humor i Bibeln.
Bibeln är ofta burlesk och nästan alltid bortom gott och ont. Till och med sandskriverierna.
 "Laban". Det är det första namn som dyker upp när jag trevar i minnet. Laban var pappan till kvinnan som stal husguden - tror jag. Men jag vet inte om det hela handlade om att Laban ville fördriva polyteismen, att alla husgudarna skulle brännas. Eller om dottern stulit husguden av någon annan anledning. De exakta omständigheterna har jag glömt! (Och min Bibel är i min arbetslokal).
Jag säger inte att "kvinnor vill ha många gudar", på grund av att kvinnor är blommigare och plottrigare, mer närsynt vardagliga - en gudinna för sömnad, en gud för matlagning, en mot spöken och en för trevnad - och att monoteismen skulle vara en preussisk steloperering som den helige ande inte kan göra något åt, när man tänker lite på det. Som en variant av "Rosa, den farliga färgen" (där får man ju faktiskt säga att Ranelid är väldigt rosa, han är antagligen missförstådd i all sin utsträckning, det där med atombomben står ju i kontrast till gammaldags lutande skrivstil).
Jag vill ha namn! Utan namn blir det ingen ordning och reda.
Rebecka? Rakel?
Mitt minne säger mig att svärsonen (Isak?) hade slavat för Laban, stulit av Laban, lurat Laban, slitit dräng för Laban. Att det var något jobbigt med Laban. Men jag kommer inte ihåg om Laban var monoteist. Jag minns inte heller vad svärsonen hette. Eller om det var Baal som dottern stal. HERREGUD! WOW WOW WOW! Det står mycket om säd i Bibeln. Joseph Heller har skämtat om det i Gud vet. En av de roligaste Bibelparodier jag känner till. Sprida sin säd... tävla i barnafödande... lägga sin hand under någons lår....
Nej, det enda jag minns är att någon stal en husgud, gömde den under kamelsadeln och skyllde på "laga förfall" för att slippa hoppa ner.
* * *
Från det ena till det andra (och då menar jag verkligen från det ena till det andra, det finns ingen koppling för det här är ett osammanhängande slöinlägg, som började med att jag letade efter namn på en biblisk listig kvinna och sedan bara rullade på).
"Hon är väldigt söt och betedde sig precis som man ska göra och allt vad det innebär" - uttalande från en morfar. Men vad innebär det att bete sig som man ska göra med allt vad det innebär - utöver det spädbarn alltid gör?
Jag har inte slutat hoppas på republik.
Leroy påpekade att det var längesedan det var disco i bloggen. Och föreslog Who started it, med
Laleh. Den tar vi.

Tillägg 25/2: det var Rakel! John Bunyan Esq 12 points. Se kommentarfältet.



torsdag 23 februari 2012

Kannibaler runt vaggan

De som gråter och fäster förhoppningar till den nya tronarvingen, vältrar över sin förryckta sentimentalitet på spädbarnsaxlarna, är samma personer som både kommer att ha synpunkter på vart och ett av hennes steg - och förfasa sig över mediernas bevakning.
Hennes val av käresta kommer att godkännas eller fördömas av skvallerkärringar i lunchrum runtom i landet. Hennes betyg, uppförande och eventuella försök till skolkande, klädval, uttalanden, kamrater, sminkning, kommer att dissekeras av ett skådelystet folk.
Att avskaffa monarkin är att befria prinsessor. Handlar det alltså bara om att skattebetalarna inte får äga några individers gener? Är det inte en märklig kritik mot den royalistiska yran, att åberopa empati med den nyfödda?
 Låt oss säga att den nya sessan sköter sig till belåtenhet, alltid ler, är artig och representativ och står till  nationens förfogande som varumärke, tycker det är kul att klippa av band och är tacksam över privilegiet att födas in i guldburen. Eller att hon, som sin mor, efter en tids sorg och våndor i strålkastarljuset lär sig hantera situationen, göra det bästa av den och kanske till och med trivas med den. Eller som morfar, tröstar sig med en playboytillvaro. Låt oss anta att den nya sessan kommer med den "återupprättelse för monarkin" som nationen har beställt och svingar ett mäktigt svärd mot republikanerna.
Då återstår det nog inget annat än att emigrera, för dem som uppfattar monarkin som pervers och makaber.
Märk väl: det handlar inte om personerna. Det handlar om det dåliga inflytande monarkins anakronistiska personkult, odemokratiska dokusåpa och medföddism utövar på ett ofritt folk.

Strimpan

Slåss med troll, befria prinsessor, döda varulvar, det är att leva!

(Ur Till Damaskus)

En anteckning

"Idag fick jag på TV veta, att Viktoria ska bli drottning, alltså den förstfödda. Det är ju bra, men jag tycker synd om henne, den lilla babyn".
20/4 1978
Jag hoppas att den nya lilla kommer att kunna leva ett någorlunda normalt liv.
(Viktoria är felstavat, låter stå som det skrevs).

onsdag 22 februari 2012

söndag 19 februari 2012

lördag 18 februari 2012

Det är Montaignes fel!

Variationer på temat "om du känner sådär Sveland, så är det vänsterns fel" har dykt upp.
Det är inte twitterkorta inlägg om man säger så.
Man får känslan av depphöger som vet att den har vinden i ryggen men drar kappan hårt omkring sig eftersom vinden är så kall. Och den anklagar vänstern för multikulturalism och kulturrelativism. Och säger att mördaren på B (som inte får nämnas längre utom av högern) var förvirrad och att det är mångkulturalismens fel att han var förvirrad.
I Gaggböle har den intellektella högern kommit ännu längre i sin analys. Den är asbildad och vet att det är Montaigne som bär skulden för högerextremismen eftersom han uppfann kulturrelativismen i essän Om kannibaler. Där skriver han att den nyupptäckta indianen, ett fynd som kom att berika populärkulturen såväl som exotismen och primitivismen, kan vara nog så grym men det kan europén med. Han introducerade därmed den dåliga vanan att upptäcka totempålen i det egna ögat. Och det gjorde han redan på femtonhundratalet. (Och fick vissa om än begränsade problem med Inkvisitionen - den använde kristen tortyr, han var emot osv).
Påbudet att kritisera den egna kulturen sitter djupt i de flesta intellektuella. Eller så sitter det på ytan, som en innantilläxa. Västerlandet bär på en skuld sedan kolonialismen och kulturimperialismen med deras kombination av plundring och tvångskristnande. Och därför bör vi idag snarare vårda andra kulturer än den européiska. Att det finns en paradox här är givet. Många människor som flyr hit gör det just för att de är förföljda av den sortens hårda religiösa och enögda politiska regimer som Montaigne fick linda in sitt budskap för att undkomma. Och därför (jag berättar precis allt om hur det är nu, så passa på och lyssna) kan till exempel Dilsa Demirbag-Sten skriva på ett sätt som gör den inhemska vänsterkulturella medelklassen nervös: hon proklamerar den västerländska, moderna kulturens överlägsenhet och kräver mer missionerande och statlig kontroll över invandrade grupper än mindre.
Michel de M hade pekat på mördaren som bara högern får nämna som ett bevis på att Montaignes egen kulturrelativistiska, vingliga och essäistiska sanning är just sann, medan den onämnbares perversa tunnelseende är falskt.
Lemmy, som klär ut sig till indian (han bor inte i Gaggböle utan i Mäktig Tussilago, men strunt i det) hade inte hållt med Montaigne utan sagt att hyllningarna till mångkulturen är orättvisa och obalanserade eftersom de svenska förmoderna traditionerna samtidigt betraktas som skumma och nationalistiska.
Lemmy hade sagt ungefär att det är framstegsprojektets fel: modernisering, urbanisering, rotlöshet, avkapande av kontakten med äldre inhemska traditioner, med både kungar tomtar och troll... Och så invandring på det då... Oscar hade då motvilligt kommit ihåg att historia betraktades som ett onödigt ämne när han gick i plugget, att det nästan var kontroversiellt och lite skamligt, det skulle vara tabula rasa.

Gaggbölehögern gillar egentligen inte Gaggböles folkliga traditioner mer än allt annat mameluckstjafs. Den är inte nationalromantisk eller folkloristisk. Jo lite, den har blivit så rationell och analytisk att det slagit över i sin motsats så att den inte behöver vara verbal längre utan kan säga det i toner istället. Men inte låter det som en folkvisa.
Det är Montaignes fel!


Här nedan ser vi Gaggböles multikultiförening. Klart tigerbossen har en klo med i det också.


"Vad hände med framstegstanken som kunde förena de utsatta i kravet på arbete, anständigt boende, god utbildning och rätten att själv definiera sina identiteter? Vänstern har gått från det möjliga till det givna, från att se på framtiden med hopp till ett knäfall för tradition och identitet." Dilsa Demirbag-Sten.

Kneel before postmodernismens Zod! Å andra sidan kan man se det som att de gemensamma principer Dilsa efterlyser just är desamma som vänstern håller fast vid. Det finns lagar i ett land som måste följas. Gemensamma för alla. Det vänstern ryggar för generellt är väl tanken att Staten ska ingripa mer i människors liv. Till exempel särbehandla muslimska flickor och utgå ifrån att de borde befrias från sina pappor och bröder. Det är rätt många ungdomar som far illa i Sverige på olika sätt. När ska samhället ingripa? Vad skolan kan göra är att vara tydlig med vilka rättigheter barn och ungdomar har. Tala om att det råder totalförbud mot aga, erbjuda samtal med kurator om någon har problem, osv. Jag säger inte att det är lätt. Men obligatoriska gynundersökningar, som var på förslag en gång i tiden? Var går gränsen mellan integritetskränkning och överdriven samhällelig kontroll å ena sidan, välvilja å den andra?
Jag tillhör dem som uppfattar talet om hederskulturer till skillnad från den svenska som obehagligt och segregerande i sig.
Det är ett av mina arv från Montaigne. Det betyder inte att jag inte tycker att man ska ingripa och säga ifrån när barn och ungdomar far illa.
Kraven på arbete, anständigt boende, god utbildning och rätten att själv definiera sina identiteter tror jag inte någon inom vänstern är emot. Däremot avvisar de flesta idén om att kulturer i sig skulle vara inkompatibla. De använder en klassanalys, istället för att beskriva invandringen eller specifika kulturer som ett problem i sig. De säger ja till integration men är tveksamma till långtgående krav på assimilering.

Jag tycker bäst om konkretion, så jag ska vara konkret på en punkt där jag tycker att samhället backar på ett felaktigt sätt som inte är ett arv från vare sig Marx eller Montaigne, utan snarare från... socialdarwinismen? Exemplet är väldigt åskådligt.
Det gäller en förort till Malmö som ska ha utvecklats till något som påminner om vissa egenmäktiga, grymma och pittoreska kvarter i Neapel. Brevbärare vågar sig inte in där längre. En lösning som har föreslagits är att ungdomar från det området själva ska ta över postutbärningen. Att man ens kan komma på tanken tyder ju på en reträtt från känslan för det allmänna, det gemensamma. Postutbärningen ska alltså bli en intern angelägenhet, kanske rentav tas över av någon klan? "Staten sviker oss, är inte närvarande här längre" brukar medborgare i motsvarande kvarter i Neapel säga. Men dessa medborgare förknippas ändå alltid med de kvarter de kommer ifrån, där alla antas vara skurkar. Och det är här den onda spiralen börjar snurra.
Är det verkligen Karl Marx som bär skulden till detta? Det kan man svara ett rungande nej på. Kulturrelativismen? Postmodernismen? Tja. Lite grann kanske. Det är fullt tänkbart att det daltas för mycket med gängen. Den traditionella flumvänstern skulle ha väldigt svårt att förespråka fler poliser på gatorna.
Men det tror jag behövs. Lämna inte gängen i fred helt enkelt. Räcker det? Nej, sen krävs det en storsatsning på de utsatta områdena, mycket stålar och engangemang. En angelägenhet för hela Sverige.
Nu har ni nåt att klura på.

söndag 12 februari 2012

Debatten dignar

Oj då. Lena Andersson.
"De oavvisliga värdena väcker vrede just genom att vara ofrånkomliga."
"Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt." "Makten över samvetena är dock ingen liten sak."
Det är nog inte så överraskande om (rättare sagt att) folk börjar ropa DDR. Det är den icke-frihetliga vänsterns tonfall, med sitt rigida, rörelsehämmade tänkande: de blir arga för att vi har rätt och därför måste vi vara försiktiga när vi förmanar dem, är ju vad Lena Andersson säger.
"Problemformuleringsprivilegiet" var på sin tid ett kritiskt uttryck för att beskriva den dogmatiska vänstern. Det var både nyss och för mycket länge sedan. Lena Andersson skapar varianten "indignationsprivilegiet", och hävdar att det är både sant och rätt att vänstern fortfarande har "makten över samvetena". Alla samveten, även de som till synes är av annan åsikt, skenbart bekänner sig till en annan tro eller på ytan tolkar samtidens konflikter på ett helt annat sätt - samtliga är i själva verket vänster som inte har kommit till insikt.
Men det är ju liksom.... eeeeh....
Det är totalitärt.
Lena Andersson har en liten bannbullemulla inom sig som jag tycker att hon ska vidareutveckla, inte tu tal om den saken, och även om denna debatt (Ohlsson, Sveland, Andersson, Nätet m.fl) kan leda tankarna till talesättet "som man ropar får man svar", eller "ropa för att överrösta ekot", så menar jag att den är att bejaka och erkänna som viktig.
Men ingen har makten över en annans samvete, och det är heller inget att eftersträva.

torsdag 9 februari 2012

Ur Gaggbölelagen

Varder lekare klämd på rompa av lekare, det skall alltid ogillt vara.

Medborgare!

Medborgare! Ska man ge igen med Solanas egna mynt och göra en spegelvänd satir, ska man inte sätta ut någon adress. Medborgare! Då blir det ett konkret riktat hot. Medborgare! Man kan inte dela Breiviks åsikter utan att samtidigt dela ansvaret för hans handlingar. Feministiska medborgare! Handskas varsamt med Scum manifesto och glöm inte att den är giftskåpslitteratur och aldrig kan inlemmas i en feministisk kanon eller bli obligatorisk läsning eller framhållas som något alla borde tycka om. Feministiska medborgare! Den bör förbli i giftskåpet även av den anledningen att den inte bara var satir - Solanas skjöt och tog bara delvis avstånd ifrån sin handling. Feministiska medborgare! Utvidga er analytiska förmåga tills ni begriper det paradoxala i att både ta Solanas på allvar och kalla henne en tossa, både hävda att hennes text går att acceptera som sanktionerad mainstream feministisk ideologi och att den bara är en skönandes febriga lustifikationer i elfenbenstornet. Anti-feministiska medborgare! Minns Solanas bakgrund och vad hon hade varit utsatt för som barn. Det är en svår synd att inte sätta sig in i detta.
Borgare! Låt inte Sverige snubbla in i det tredje världskriget. Med! Nej, utanför!
Ett lästips - artikel av Maria Sveland. Jag tolkar tecknen på samma sätt som hon. Hon har dessutom rätt i sak, högerextremismen är på frammarsch igen och extrema högeridéer normaliseras. Jag ska kommentera artikeln senare, jag har några invändninga också - till exempel att det inte är det regelrätta hatet som är det allra kusligaste som jag ser det, utan aningslösheten, halheten, den slippriga skämtsamheten, de djupt vänsterhatande, misogyna och främlingsfientliga humhumgubbarna som aldrig skulle uttrycka sig hatiskt. Är man van vid att tycka illa om vänstern, media, islam, feminism och "politisk korrekthet" blir det viktigt att hävda att det inte finns någon koppling mellan Breiviks åsikter (som man själv delar) och hans handlingar. Jag återkommer till detta.

onsdag 8 februari 2012

Dagens citat

Det finnes österländska själar med sorgsna ögon
brokiga själar av främmande snitt.

Men andra äro västerländska själar med kalla ögon
handlande själar som leva i fulhet.

Sagosjälar med ögon som tiga;
vita själar gå ut på gatan där alla andra själar äro svarta.

De ömmaste själarna gå med nedslagna ögon,
de måste rodna över alla andra.

Men andra själar öppna aldrig sina ögon:
de tro att de se allt.

Det finnes ljudlösa själar med förgråtna ögon
de gå ut i skymningen som läderlappar.

Bullersamma själar söka upp den starkaste solen,
de äro icke rädda för sin egen röst.

Svaga själar, som hålla sig om hjärtat,
döden följer dem på avstånd.

Jungfrusjälar med klara ögon,
de kunna gå överallt.

Sminkade själar med hycklande ögon:
man bör låta dem falla som stinkande trasor.

Starka själar som tåla alla drycker:
de sova lugnt och hava aldrig dåligt samvete.

Små själar med gaddar som stinga
väcka smärtsam förvåning.

Men alla själar hava en stor tomhet,
en djup brunn av olycka borde fyllas med kärlek.

Alla ädla själar bliva bedragna,
men de bedraga icke sig själva.

Edith Södergran

fredag 3 februari 2012

Dorothea Tanning 25/8 1910 - 31/1 2012

Lästips

Skorrar på riktigt gör det bara när Elam jämför Lars Norén och Maja Lundgren, och påstår att det varken var skillnad i kön eller maktposition som kom medierna att behandla dem olika, utan litterära kvaliteteter (negativa bestämningar som ”impressioner” och ”narcissism” smygs in om Lundgren) och gradskillnader i hänsynslöshet: ”Det var dessa avslöjanden om andras sexualitet, snarare än författarens kön, som avgjorde vem av de två som skulle sjukförklaras.”
 Avvikelsen från den för övrigt konsekventa solidariteten med kvinnliga författarskap är så flagrant att man misstänker att ytterligare ett Elamskt jag kommit till tals, nämligen den före detta kulturchefen på den tidning som engagerade sig hårdast mot ”Myggor och tigrar”,
skriver Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet.

"När Carina Rydbergs roman Den högsta kasten kom ut 1997 lanserades den som en autentisk skildring av författaren, men här valde åtminstone kritikerna att läsa boken som en skönlitterär fiktion. Debatten om hämnd och kränkning kom att föras vid sidan av det litterära samtalet. Att Rydbergs sjukförklarades av vissa debattörer gjorde bara hennes bok ännu mer populär och omtalad.Även Maja Lundgren sjukförklarades efter utgivningen av Myggor och tigrar (2007). Elam menar att romanen bör ses som ren fiktion i stället för som självbiografi, på samma sätt som Lars Noréns En dramatikers dagbok (2008). Den oformlighet som präglar bägge verken är ett uttryck för en medveten estetik som ställer frågan om vad ett jag är i vår tid. Det är en rimlig läsning om man med den förstår att fiktion kan förmedla sanning. Jag håller dock inte med om den lägre värderingen av Lundgren. Myggor och tigrar introducerar ett nytt kvinnligt subjekt, ett självmedvetet jag som trycker på patriarkatets ömmaste punkter", skriver Camilla Hammarström i Aftonbladet.



onsdag 1 februari 2012

I skitstormens öga

... eller Bengan och kardinalodygden. Odygdige Ohlsson svarar i DN idag och visst fan kan man fortfarande hålla med om det där i någon mån, även om vindarna vänder.
("Det kanske inte är så dumt det där Dennispaketet" råkade undertecknad säga en gång - och "det kanske inte stämmer att USA har tagit fram aids som biologiskt vapen". Och det togs ju inte så väl emot, trots att det bara var en liten undran. Att rösta för EU när alla i bekantskapskretsen röstade emot och sedan vid valvakan, när resultatet stod klart, få samtligas anklagande blickar på sig - osv).
Den kraftiga reaktionen handlar antagligen om att vänster för en del är en tro. En religiös tillhörighet. Religiositeten blandas stundom upp med postmodernism à la "om en person är rädd för kärnkraft så väger det lika tungt som när en expert uttalar sig, eftersom det inte finns någon objektiv verklighet eller sanning". Om man då kontrar: "så om någon tycker att onani leder till blindhet, är det lika sant  som motsatsen?" så blir man betraktad som något slags sofist.
Men vänster kan ibland också vara något annat än en tro, nämligen opportunism. Sättet att hela tiden ge kängor åt Axess handlar som jag ser det inte om övertygelse, utan om vetskapen att det ger poäng.
Personligen tycker jag att det var synd att Slussenfrågan försvann när den blev en bisak. Men att höja taket är jag med på, på det hela taget.

Tondövt

"Jaget hos Lundgren uppvisar alla tecken på narcissism av det slag som den nya mediala tekniken får att frodas."
Några anteckningar om Ingrid Elams beskrivning av Myggor och tigrar i Jag, en fiktion.
Myggor och tigrar har placerats i två kapitel. Ett med rubriken Det kränkta jaget  (det kalejdoskopiska jaget, det grandiosa jaget, jaget som medvetande m.fl rubriker hade stämt bättre även med hur Elam själv beskriver boken, trots att hon är mycket negativ till den). Där presenteras den som något av en fotnot till Carina Rydbergs Den högsta kasten - en roman jag är övertygad om att den är utmärkt, eftersom kritiker vars omdöme jag brukar lita på har skrivit positivt om den, men som trots allt är en roman jag aldrig har läst. Ett efterföljande är inte alltid en följd av ett föregående. Med det vill jag inte säga att det skulle vara helt irrelevant att jämföra böckerna, men det blir lättare att tolka dem om man vet att den ena inte är en följd av den andra. Elam skriver att skillnaderna mellan böckerna är intressantare än likheterna, men undersöker aldrig olikheterna på allvar (litterärt, politiskt) utan nöjer sig (efter ett halvhjärtat avståndstagande från galenförklaringarna) med något slags diffusa privatpsykologiska utredningar, vilka utmynnar i slutsatsen att jag är narcissist och Rydberg inte. Den diagnostiska jämförelsen (man kan inte kalla den en konstnärlig, därtill är den för grund) mellan Den högsta kasten och Myggor och tigrar utfaller alltså till den förra bokens fördel - Rydberg har distans till sig själv, rannsakar sig själv, vet att en författare alltid ljuger, och hon går i dialog med läsaren, menar Elam. Jag däremot talar till läsaren istället för med läsaren, rannsakar aldrig mig själv, har hybris, och inbillar mig att jag har en uppgift. "Maja Lundgrens jagberättare tvivlar inte på vem hon är*, hon är en författare med ett uppdrag" - underförstått är detta alltså något förkastligt. Sedan tillägger Elam något som är så dumt att jag helst inte vill citera det: "... och dessutom övertygad om att alla män dras till henne, vart hon än vänder sig möter hon blickar fulla av begär". Slyna! Jaget hos Lundgren (denna groteska och byråkratiska formulering) uppvisar inte den erforderliga ödmjukheten. För övrigt är det inte de författare jag åberopar, citerar och diskuterar som är mina främsta inspirationskällor - nej, dem förbigår Elam med tystnad. Den viktigaste inspirationen kommer i själva verket från de sociala medierna (Facebook och liknande). Det vet Elam med säkerhet. Men detta spår - Myggor och tigrar som Facebookroman - leder lika vilse som det gjorde från början. Kritikern projicerar sina föreställningar om ytlighet och blixtsnabb, tanklös bekräftelsejakt på en bok som inte har med det att göra, vilket borde vara tydligt för var och en som ens öppnat den. än mer för dem som läst ut den. Det är en krampaktig, nästan besatt feltolkning som upprepar sig, hur mycket malarna än bränner sina vingar på lågan.
Varför leder det vilse? Jag är positiv till den nya mediala tekniken. Visst kan direktanteckningarna om iakttagelserna i Neapel påminna om bloggande. Det omedelbara. Ett farligt work in progress. Men man kan även blogga om Augustinus, som jag även gör om man nu ska jämföra Myggor och tigrar med bloggande. Lydia Cacho och Roberto Saviano har talat om vikten av medborgarjournalistik. Aktivism. De om några borde veta.

Myggor och tigrar presenteras också som något av en fotnot till Lars Noréns dagböcker, i ett kapitel med titeln Dagboksjaget. Noréns bok beskrivs som mer estetiskt godtagbar eftersom han håller sig till dagboksformen rakt igenom. Elam gör också ett lättvindigt moraltest som även det utfaller till Noréns fördel, även om det är ganska tydligt att hon inte är helt förtjust i hans dagböcker heller (jag har bara läst här och där, de orättvisa geniförklaringarna gjorde att jag la dem ifrån mig ganska snabbt).

Elam vill framförallt ha Myggor och tigrar till fiktion. "Romanen konstruerar ett författarjag" blir det pedantiska avfärdandet av, och besvärjelsen emot, det hon inte förmår ta in. Hade Elam inte tillgripit detta med fiktion och konstruktion, hade hon blivit tvungen att galenförklara mig. Men hon har lärt sig innantilläxan att man ska skilja författaren från verket även när författaren själv säger att man inte ska göra det. Därför hävdar hon att jaget hos Lundgren är en konstruktion och en hora. Att mina andra böcker är helt annorlunda än Myggor och tigrar gör henne på något vis lättad, och leder henne till den grumliga slutsatsen att eftersom de andra böckerna är fiktion måste även denna vara det. (Att hon ger författarskapet i stort godkänt är förbryllande, eftersom hon givit både Pompeji och Mäktig Tussilago tondöva recensioner - hon begrep dem helt enkelt inte).

Jag vill se Pasolini som Lucia. Antingen förstår man den appellen, eller så gör man det inte.

* Det här är också märkligt. Det finns mängder med tvivel i Myggor och tigrar, även ifrågasättanden av skrivandet och projektet som sådana. Moraliska dubier och hemsökelser.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)