torsdag 29 november 2012

Två oväntade saker

Först något på en gång svårbegripligt och övertydligt.
Myggor och tigrar får ju en del gliringar i spalterna ibland, för det mesta extremt kort formulerade, och det är nästan alltid kvinnor som står för dem. Det hela brukar få mig att tänka på Susanna Romàns ord om patriarkatets putsarfiskar.

Merete Mazzarella skriver nu i Sydsvenska Dagbladet att kungen borde få en egen dag, som lämpligen skulle döpas till bladvändardagen. Idén uppstod då hon firade Gustav II Adolf i goda vänners lag (men vad är det här, varför firar hon Gustav II Adolf undrar jag då) och sällskapet bekymrade sig över att vår nuvarande kung kanske inte kommer att få någon alldeles egen dag. Det ville de råda bot på, och började genast fundera på tårtor och visor som skulle passa. De fastnade för Owe Thörnqvists Titta titta, på grund av raden "Då vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där?" Visan passade särskilt bra menade damerna (ja, tyvärr, det var damer och inte herrar) då den "inte bara är lagom glättig utan också relevant då den handlar om att tysta ner högljudda röster".

Därefter skriver Mazzarella att hon har återvänt till Eyvind Johnson för att läsa vad han hade att säga om självbiografiskt skrivande. Den som skriver självbiografiskt måste vara på sin vakt mot "tycka-synd-om-sig-själv-känslor eller kors-vad-jag-är-bra"-känslor.
Absolut, sådana resonemang finns för övrigt fortlöpande i Myggor och tigrar. Det har Mazzarella inte upptäckt, för hon fortsätter:
"Men det var länge sen man resonerade så. En Carina Rydberg, en Maja Lundgren, en Felicia Feldt skulle inte förstå honom: för dem (och många andra) kan det aldrig bli för mycket tycka-synd-om-sig-själv."

Jag förstår visst Eyvind Johnson.

Det tycks inte ha slagit Mazzarella att det är tre kvinnliga författare som får representera vad hon kallar "den förfärliga kränkthetskulturen". Vilka de där många andra inom parentes är får man gissa sig till.

Jag har knappt läst Merete Mazzarella, brukar börja på artiklar ibland men lägger ner - varför tänker jag inte skriva för då verkar det nog bara som om jag ger igen. Men "lagom glättig" ger en vink om vad det handlar om.
Jag är republikan, vilket om inte annat bloggens läsare märkt, och att "avleda uppmärksamheten från nynazisterna", som Mazzarella skriver, genom att ersätta Karl XII-dagen med en bladvändardag tycker jag låter som att skyla över storvulen nationalism med hyckleri.


Den andra överraskningen är rolig. Jag har fått ett stipendium av Stiftelsen Fredrik Ströms minne. Jag är hedrad och ska börja läsa Fredrik Ström.


onsdag 28 november 2012

Bloggböle

... är nog ett annat namn för Gaggböle.
Kanske ett skällsord.
Alla har inte lämnat in sin tigerteckning än.
Skärpning. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Komsi komsi. Ingen pardon.
Ny deadline är satt till årsskiftet 2012/2013 klockan 00.00. Den enda regeln är att tigern ska vara politiskt obunden.
Den får gärna ha en almanacka, men ingen agenda. Annars får den vara snacksalig eller tiga.
Den här har med intill förvissning gränsande sannolikhet slukat en antilop.













Från det ena till det andra. Idag ska enligt uppgift Misso in i fängelse igen. Han ber om att få en egen cell.

torsdag 22 november 2012

Folklore och politik

I det förra inlägget ville jag bara hävda att elektricitet ska vara elektricitet. Man bör ha några fördelar av teknikens utveckling. Lågenergilamporna med deras otillräckliga sken slungar oss tillbaks till rena fornnordiska naturalismen. Det passar bra om man sätter upp en vikingapjäs, där kan det få vara dunkelt på scen, men inte idag.
Jag är medveten om att det är ett i-landsproblem. Det är nästan bara i i-länder som det är så här mörkt halva delen av året, nämligen.
Det kanske ligger något slags gudomlig rättvisa i att överflödet badar i mörker.

Innan jag fick tipset om att gå upp till 75 watt, så tänkte jag att det daltas för mycket med miljön. Naturen bryr sig inte om oss. Så varför skulle vi bry oss om naturen.
Fåniga tankar.

Sedan uppstod en lekfull diskussion där Spöket Spiket mötte Felixgubben. Den blev raskt politiserad, i onödan egentligen, för det är en lång och dyster väg mellan Folkminnen och järnrör.

Men den var intressant, och det här - som inte är en blogg och inte något debattforum utan något annat, oklart vad - ville inte sätta käppar i hjulen utan låta associationerna löpa.
Plötsligt luftar någon misstankar om att en oskyldig diskussion om gamla traditioner handlar om politik. Och en Anonym dimper ner som talar om "inkompatibla kulturer" (ett begrepp som inte har uppfunnits i den så kallade pissrännan, alltså nätets värld, utan som kommer från annat håll).
Hur gick det till? Vet ej.
Jag blir fortfarande matt bara jag tänker på det.

Den här är nog inte så politiskt korrekt. Den handlar ju om en tjej som får fördelar genom att visa benen.

torsdag 15 november 2012

75 watt

Lågenergilampor är inte gjorda för de här breddgraderna, åtminstone inte mellan november och mars - trodde jag. Men när lampan i köket gick sönder (för tidigt, det är en sån period då glödlampor går sönder) så fick jag ett tips om att lågenergilampor ligger ungefär tio watt under de vanliga. D.v.s vill man ha ljus motsvarande 60 watt, så ska man köpa 70 Watt. Eller 75. Och det funkade. Det är bra.

måndag 12 november 2012

Hederskultur

Gangsterromantik, kontrakt med Satan för att kunna skapa, och kvinnoförakt. Allt detta visste jag redan.
“När det känns att det håller på att ta slut” är som en bekräftande fotnot till Myggor och tigrar. Den sitter i dess marginal och nickar och säger: ja just det, precis så är det.
Med den skillnaden att Larsson även säger: men det är gott att det är så, det är Gud som bestämt det, eftersom kvinnan är smuts.

Det bär emot att erkänna att man blivit chockerad och bedrövad av en bok. Märk väl: inte av en intervju (intervjuer ska man sällan ta på allvar), utan av en bok. Det står lätt ett löjets skimmer över den som känner sig kränkt. Larsson är också en så given syndabock - ett enfant terribile, ungefär så långt ifrån oskyldig man kan bli, men ändock någon som lätt får bära många genomförträffliga människors brister. Nästan lite som när misogyni beskrivs som något som häckar i anonyma kommentarfält, men inte mitt i kulturen. Själv har jag aldrig fått några anonyma sexistiska hatmail av läsare, däremot stött på mycket manschauvinism och machoattityder i kulturvärlden.

Värderingarna i Stig Larssons självbiografi skiljer sig inte markant från kulturens och samhällets gängse moraluppfattningar.

“Stig Larsson tycks i grund och botten främst drivas av en mycket djup och faktiskt mycket kristen sannings- och bekännelseiver, liksom i Augustinus efterföljd“, skriver Kristianstadsbladets recensent (en av dem som kontrasterar Larssons självbiografi (god) mot Myggor och tigrar (ond); den förra beskrivs alltså som djupt kristen och sanningsenlig, den senare som hämndlysten. I en annan recension beskrivs Larsson till skillnad från mig som tillförlitlig - kan det ha att göra med att Larsson skildrar vad som förefaller vara en våldtäkt i egenskap av förövare, medan jag skildrar en våldtäkt från helt annat håll?

Man ska aldrig förväxla recensioner med böcker. Men hämnd mot kvinnor - fysiskt och psykiskt våld mot kvinnor - är genomgående i “När det känns…” Är syftet verkligen att avskräcka från amfetaminbruk, så finns det fler omhuldade humhumherrar i kulturen som bör hängas ut. Men är syftet att förleda till amfetaminbruk?
Kan man säkert veta att syftet med boken inte är att provocera fram muskelspänning bland helyllemänniskor? Och i så fall: skulle jag plötsligt gå med på att delta i en lynchmobb?

Hederskultur:

En flicka (som Larsson inte känner) visar en tatuering på magen för en bartender. Larsson går fram till bartendern och ger honom en reprimand. Sedan slår han sig ner vid flickans kille, presenterar sig som berömd regissör och författare, och snackar heder och fotboll med killen. En kort tid senare tar flickan livet av sig. Larssons kommentar är att det nog var bäst som skedde, eftersom killen fick en bättre tjej sedan.

Ingrid Elam ler köttigt, för åh, det är en Dostojevskijfigur! Nej, icke.
Märk väl: scenen med flickan, bartendern och stenkastaren gestaltar även hur den rumsrena kulturen fungerar. Det här tror ni kanske inte. Ni håller kanske inte med mig på den punkten. Ni kanske betraktar mig som otillförlitlig när jag säger det.
Hederskulturen är lag, den uttrycker sig oftast smygigare, och bara vid enstaka tillfällen, när saker och ting verkligen ställs på sin spets, visar sig en fornkristen eller fornnordisk knytnäve mot kvinnan.
Det moderna i Larssons brutalt patriarkala skildring står amfetaminet och brottslingsromantiken för. Dyrkan av överträdelsen. Ondskan som högsta ideal inom konsten (så kallad negativ uppbygglighet) har länge varit mode (det tål att påpekas att den är förbehållen män), och det som inte är tillräckligt mordiskt, inte tillräckligt mycket kaustiksoda, ger ett mesigt intryck.
Bör man då ge sig ut för att ha kontakt med Gud när man står i djävulens tjänst? Eller offrar sig Larsson, har han bestämt sig för att dra på sig kollektivt hat, för att en sann feminism (istället för verkningslös salongsfeminism) ska kunna göra sitt inträde?
Knappast, väl? Jag brukar ha svårare för Larssons epigoner - smilfinken Daniel Sjölin, vars förtäckta förakt för kvinnor genomsyrar hela Babel, och ett flertal andra flodhästar och smygsadister i kulturvärlden. I halvdunklet mumlar mången förment hedersknyffel att det är rätta takter, jag tycker som du Stickan men ligger lågt med det.
Stig Larsson har varit i risigt skick, hans provokationer har kunnat uppfattas som “han hycklar i alla fall inte”, en del angrepp (som Åsa Beckmans) har inte givit intryck av att vara särskilt djupt kända utan snarare opportunistiska, kanske beställningsjobb från Schottenius för att skyla över kampanjen mot mig (som för övrigt var oerhört mycket mer utdragen och hätsk än vad som riktats mot Larsson).
Sympati med syndabocken. Efter läsningen av När det känns… är det överseendet förbi. Jag menar nu inte att han borde ha skyddats från att ge ut den här boken, eftersom den kastar en skugga över hela hans produktion. Jag menar inte heller att den skuggan endast faller över honom och inte över den djupt sjuka svenska kulturella samtiden, med dess brist på moralisk kompass, dess verkningslösa salongsfeminism och diffusa sanningsbegrepp. Det jag menar är: bevaren eder för falska profeter - inklusive dammråttornas våldsamt perversa hjärta.
Nej, inga hötjugor, må de i så fall riktas mot det unkna etablissemanget, det ständiga misogyna bakgrundsbruset.




Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)