måndag 31 december 2012

Tomtebloss för tigerhjärtan

Nu ska jag berätta vad jag tycker om 2012.
Om 2012 tycker jag inte.
Inte bara jag. Alla jag känner och många jag inte känner tycker att 2012 var dåligt. Hjärtlöst, ont och dystert, kallt och zombiaktigt (zombie kan vara någonting ganska fint också, men inte 2012 års zombie för den har nästan bara varit dum hela tiden).
Jag är lite vidskeplig och vågar inte skriva att jag hoppas att Mayaindianerna hade rätt på så vis att en ny tidsålder börjar nu. (De hade fel på en del andra sätt, bl.a är inte människooffer en bra idé, men de målade tjusiga kalendrar).

Den här videon tillägnas 2012. Alla hatar 2012 men det är inte synd om 2012.






Gott nytt.

torsdag 20 december 2012

Movere

Jag tänker nog försöka fortsätta skriva i tidningen och ändå vara klanlös och planlös. Och icke ingå i något stall eller påverkas av några lojaliteter. Men jag måste säga att jag tycker att det är ett utslag av en auktoritär vänstertradition (med betoningen på auktoritär) när man som Åsa Linderborg hävdar att Karin Olsson på Expressen "placerar sig bland järnrör och nynazister" i den här artikeln. Det är ju en väldigt föga nazistisk artikel.
Inte heller särskilt övertygad om att Aftonbladets nu kavlar vi upp skjortärmarna och granskar skiten och röker ut dom jävlarna är en fungerande attityd. Jag tog avstånd från nazistuthängningen en gång i tiden. Har inte intrycket att den typen av metoder, som i viss mån härmar högerextremisternas egna tongångar och svartlistningar, är en framkomlig väg. Kan meddela att många inom vänstern var emot uthängningarna (men vad hade vänstern för det? Inte mycket).

* * *

Jag har svårt för linderborgsk retorik. Det brukar vara nåt som goofar, en känslosam ton som skorrar, en gnisslande agenda och inkonsekvens eller tvärsäkerhet vars eko studsar mot väggarna. Det skrivna kan ge ett för flyhänt och skickligt intryck: det kan verka vara ett knäck helt enkelt, ett jobb. Ibland handlar det om att väsentlig info utelämnas eller stuvas undan. Ibland rör det sig om en tradition som vi kan kalla antiliberal, den som slår näven i bordet och säger håll käft, punkt så här är det.
Ju mer hennes artiklar präglas av movere , det retoriska modus som syftar till att röra sina läsare, få dem att känna och handla därefter, desto mindre övertygad blir jag. När hon är mer saklig kan artiklarna vara helt ok.
Men det är väl ändå hårresande kyligt att skriva detta nu, när inte bara hon utan även hennes barn har blivit hotade. Hade jag varit polis, eller säkerhetsexpert på Aftonbladet, hade jag avrått henne från att skriva om sitt barn alls i det här sammanhanget.
Det är lika synd om Åsa Linderborg som om alla andra som blir utsatta för hotelser och det är självklart att ingen borde behöva ha det så här: Förföljd av hatet.
Men hur oempatiskt det än kan låta att påpeka det just nu: megafonjournalistik är inte bra.
Apropå movere: musiken ädla känslor föder, är det sagt. Jag kan inte komma på någon bra låt som passar till det här inlägget, förslag mottages tacksamt (det kan vara musik off topic också).

* * *
Tack tomtemor.




tisdag 18 december 2012

Sittknölar, med mera


Min prinsessa Misso sköter sig ganska bra, tycker jag. Nu har han åkt in igen, men inte för nya brott utan för gamla. "Associazione camorristica". Rättsprocesserna i Neapel är inte helt lättbegripliga, frigivningar och interneringar kan ge ett godtyckligt intryck. Misso har bett om isolering, dels på grund av risken för angrepp (förra gången han satt inne blev han attackerad av Raffaele Giuliano, vilket jag rapporterat om tidigare) och dels för att han inte vill ha kontakt med andra botgörare. Trovärdigheten hos dem som lämnar vittnesmål minskar då de har en chans att snacka ihop sig i fängelset, och det har riktats kritik mot att "pentiti" på fängelset i Rebibbia kan knyta kontakt och synkronisera sina utsagor. Därför har Misso bett om isolering.

* * *

När två datorer kraschar i rask följd (en liten bärbar och en större stationär) tar man det nästan personligt. Man skulle kunna bli paranoid. När jag märkte att det var något allvarligt knas med den större datorn (den lilla var det tjabonk - flimmer - bortom räddning med direkt) satte jag igång och rädda en massa bilder som jag borde ha sparat på annat håll för länge sen. Till exempel den här, en favorit i repris (har haft den på bloggen förut. Xerxes på väg upp för katt-trappan med snö i skägget). En del andra, framförallt videor från Mexico, har gått förlorade.













Men jag har också anledning att vara glad. PEN-klubben har givit mig ett stipendium. Prins Wilhelms.

Att inte prisa den förtjänta förhindrar avund, skriver i och för sig den stränge ödmjukhetsförespråkaren Lao-Tse. Säck och aska. Tagelskjorta. Man bör aldrig lämna sin hemby, resor är av ondo. Folket ska hållas mätt och okunnigt. Fulla bukar, tomma huvuden. Och alla priser och utmärkelser är fel. Så skriver Lao-Tse.
(Lao-Tsu eller Laozi är modärnare stavningar som påstås ligga närmare det kinesiska uttalet, och förr eller senare ska väl jag börja stava så också, men "Lao-Tse" har liksom satt sig).
Med andra ord, jag borde kanske skämmas. Men det känns inte så.

Jag håller annars på och läser Fredrik Ströms med fleras antimilitaristiska och socialistiska handbok Det befästa fattighuset från 1913. Den är bra, de börjar sin historiska exposé med den kolonialistiska guldruschen under renässansen och fortsätter med att nita den borgerliga individualismen och samvetslösheten, som Fredrik Ström m.fl menar att socialdemokratin har avslöjat - men socialdemokratin låg i sin vagga då manifestet skrevs, och var ännu inte solkad av diverse vapenaffärer. (Alla skadeglatt cyniska eller däst likgiltiga kommentarer avböjes å det bestämdaste - Jas-affären i Sydafrika må bemötas med en axelryckning av flertalet, men sanningen är den att andra tider är på väg).
Jag har inte kommit så långt i Det befästa fattighuset, snubblade till lite över en antisemitisk blaffa. "Bakom den granna patriotiska masken lyser fram det grinande ansiktet av en ful och illaluktande schackerjude - symbolen för den modärna patriotismen sett på nära håll". En välvillig tolkning är att det är en metafor.
Det här är inte avsett att vara som att "spotta i tallriken", som man säger i Neapel när någon är otacksam. Men Fredrik Ström kommer ju inte att bli någon husgud bortom kritik. Ingen är bortom kritik. Självklart inte jag heller. När jag fick Prins Wilhelm-stipendiet, beskedet kom på Luciadagen, det kan ha varit en slump men eftersom det kom den dagen kändes det som att ha blivit hörd, så gick jag stolt men okunnig (emedan jag aldrig hade hört talas om Prins Wilhelm) till ett antikvariat och köpte Höstdagar därhemma, Västerhavets män, Lappmarken - Tre filmessayer av PRINS WILHELM. Han ser ut som en benig bernadotte med pipan i mungipan. Mager som Gustav V, blickar allvarligt snett uppåt himlen sittande på en stenhäll, kanske skaver sittknölarna illa mot berget och då blir Lao-Tse-Tsu nöjd, för man ska minnas att naturen alltid tar hem spelet och att människan är en tillfällig gäst, för att inte säga en inkräktare. Prins Wilhelm är väldigt begeistrad i film. Han tar det nya mediet i försvar mot dem som från början var emot. "De snarkloka skakade betänksamt sina huvuden åt denna egendomliga nymodighet och ansågo den närmast vara ett experiment utan större betydelse".
Påminner lite om motståndet mot bloggar, förväxlingen av - och förvirringen kring - form och innehåll, rädslan för det okontrollerbara. Men kanske handlade det också om en insikt: att masspåverkan aldrig är oskyldig, att ordet är långsamt men bilden snabb, att ordet kräver eftertanke och egen fantasi medan filmen väller in över betraktaren och påverkar på ett sätt som kan vara passiviserande.
Nej, filmens motståndare var nog inte rädda för passivisering, kanske var det rörelsen de fruktade.
Prins Wilhelm och Fredrik Ström - på nåt sätt kan de få vara penater, tänkbart att båda i grund och botten skulle ha varit ganska rädda för mig, men att ingen skulle ha haft något emot att uppmuntra mitt fortsatta skrivande.


onsdag 5 december 2012

Dagens Ström

Bättre en lus i kålen än inget fett alls.

Ur Fredrik Ströms Svenska Ordspråk.
En variation på temat inget ont som inte har något gott med sig, kan man kanske säga.
Den här är också bra: Ibland kan en liten kvinna ha tio stora mäns vett. Ovanlig som ordspråk eftersom den har något gott att säga om kvinnan. Men visst finns det misofila talesätt - eller vänta, filogyna borde det heta. "Även om de icke i antal gå upp mot de tadlande, så äro de till innehållet träffsäkra och äga god form", skriver Fredrik Ström. Just det, träffsäkra och i god form! En del är neutrala, helt enkelt konstaterande. Det regnar i skötet på en lycklig brud. Ingen lördag utan sol, ingen kvinna utan kärlek.

Vi ha ett litet lejon vi med, sa bonden om katten.
En del ordspråk är tidsbundna, allmängiltigheten har flagnat av. Falla kunna tronerna, men kvar stå i smedjan vallonerna. Tålamodet är en skinkmärr.
Att de står sig ändå beror väl inte på innehåll utan på rytm, klang och bild.

Här är förresten en som jag har hittat på.

Det kallar jag tur, sa käringen, torka sig med tidtabellen.


* * *

Den vilda västernsocialistsympatisören Charlie Siringo har önskat Sixteen Tons.

måndag 3 december 2012

En pigg och en pömsig

Den här bilden visar jag som bevis på att mina katter inte drar sig för att vara ute i snön. Högst en halvtimme, men ändå.
Atossa ville inte vara med på bild eftersom hon tyckte hon hade en dålig pälsdag.










Här är hon ändå - pömsig.


Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)