fredag 30 augusti 2013

Till exempel

Det ringde en journalist från DN kultur för ett par veckor sedan. Han ville att jag skulle göra ett uttalande om "figuren" Norén. Det finns ju Norénjul till exempel! Det hördes att han log när han pratade. Jag kommer faktiskt inte ihåg allt, men så småningom sa han: "du är ju pionjär". Han var välvillig, men jag avböjde att uttala mig - jag gillar inte den sortens kulturjournalistik.
Jag höll då på att läsa En dramatikers dagbok 20052012. Expressen kultur hade givit mig i uppdrag att recensera den. Den första delen hade jag varit alltför arg för att läsa särskilt långt i - inte för att jag var förbannad på Norén, utan för att det var en sådan skillnad i mottagandet av hans bok och min. Det stormade kring utgivningen av En dramatikers dagbok också, men de som var ute efter mig var övertygade om att de skulle kunna knäcka mig, både de som agerade utåt och de som skickade fram andra. Det var övertydligt att kön och position var det avgörande för skillnaden mellan bedömningarna och det gjorde att jag inte hade så stor lust att läsa den.
Jag tvekade alltså att ta mig an uppföljaren. När jag började läsa tyckte jag att det var väldigt bra, intressanta tankegångar, han är också mestadels träffsäker i sina angrepp.
1291 sidor, om min egna sidnumrering stämmer (klokt att sidorna inte är numrerade men det försvårar för en kritiker som vill göra anteckningar och kolla upp citat i efterhand). Jag hade lite mer än en vecka på mig, hoppade inte över några sidor men var tvungen att låta blicken rinna över ganska många. Jag bestämde mig för att reflektera över några saker som jag tyckte var centrala, och låta recensionen vara impressionistisk. OK - när jag skickade iväg artikeln var jag ganska nöjd, med tanke på tidspressen: jag hade inte svikit något väsentligt, inte gjort några fåniga yviga gester, bara skrivit några enkla synpunkter. Jag fick ett mail av Jens Liljestrand där han menade att texten måste förbättras. Den borde antingen bli mer som en recension eller mer fragmentarisk. Nu var den ofullgången och ärligt talat som en studentuppsats.
Det går inte att bearbeta utifrån den typen av kritik. Jag blev lite chockad - kanske framförallt av "studentuppsats" - och började själv tycka att texten var platt och intetsägande. Jag svarade att det var bäst om de la ut boken på någon annan. Liljestrand tackade för uppriktigheten och sa att de skulle ordna det på annat sätt.

Sedan var jag matt. Jag bad en vän med gott omdöme titta på texten och han sa att det var en väldigt bra lösning att skriva om en ogreppbar text lite här och var, komma med relevanta sidokommentarer. Jag hade kunnat börja direkt med "För att gå rakt på sak", det hade tagit udden av det mesta och sett snyggt ut i spalt, och så sa han att det inte var jag som hade dåligt omdöme.
Jag läste om texten och tyckte den var ok igen, och förstod samtidigt att jag inte kommer att kunna samarbeta mer med Expressen kultur.
Det kom egentligen inte som en överraskning. De signaler som kommit därifrån är att de vill ha mer tyckande och featureaktiga grejer. De vill ha mekaniska näktergalar. Jag gillar essäkultur, inte kåsörkultur. Skulle jag fortsätta skriva där, skulle mitt språk vara i fara.

Jag lägger ut texten här, det är bara några strödda tankar, framstressade, men varför inte när jag nu ändå skrivit det.




Lars Norén
En dramatikers dagbok 2005 - 2012
Albert Bonniers förlag

Den här recensionen blir ganska impressionistisk. Jag har varit tvungen att skumma igenom rätt många sidor, eftersom boken var lång och tiden knapp. Jag har valt att göra nerslag i några tankegångar.

"Nu sitter jag här i min gamla Nessosmantel". En Nessosmantel är en fördärvbringande gåva. Han skriver bra och är mycket bildad.

För att gå rakt på det som brukar bli mest omdiskuterat: när det gäller personangreppen håller jag ganska ofta med. Man kan även kalla dem angrepp på attityder - kåsörkultur, nepotism, ohederliga argument, billig dogmatism. Falskt djupsinne. "Jag fruktar människor som saknar osäkerhet".

Kritiken av Anna Lindh är inget personangrepp utan ett ifrågasättande av helgonförklaringen och av hennes politik. Kritiken av Aftonbladets antisemitism uppfattar jag som befogad, samtidigt som han kan framstå som lite väl snäll mot sitt eget förlag.

Till de allra intressantaste resonemangen i boken hör de om Israel och Palestina. På många sätt förtvivlade, och (som man brukar säga) bortom förenklingar. Överhuvudtaget är det politiska i boken ambivalent och icke tillrättalagt. "Det händer ofta att jag får försvara invandringen mot invandrare". Jag tycker att det är ett tänkande som befinner sig långt ifrån de plattityder och polariseringar som har en tendens att dominera på kultursidorna. "Varje folkgrupp under antiken hade sin egen Gud, och det är precis som det är nu".

Norén ställer en intressant fråga.
"Vad är skillnaden mellan att lägga band på sig och att förställa sig". Frågan ingår i en självuppgörelse, en omruskning av Nessosmanteln. "Jag vill bli upplyst i mitt åldrande, lugn och upplyst". Att gå till attack mot andlighetskrämare, fariséer, falskspelare och ordförfuskare kan betraktas som en kristen tradition. Till exempel buddhismen och taoismen avråder från sådant. Och filosofen Gadamer antyder att det är obildat. Nej, att lägga band på sig är inte nödvändigtvis att vara falsk. Men eftersom tiden är som den är behövs det vrede.

Norén beskriver sig inte som någon Kristusfigur, tvärtom uttrycker han en djup motvilja mot nutidens gottköpsbanala kristendom och en uppriktig (tror jag) vämjelse över en viss typ av manlig självömkan, som ibland kombineras med "falska arbetarklasspretentioner" och ibland med narcissistisk religiositet.
"Manligt geni och unken kristen frälsarmystik hör oupplösligt samman. Man är sin egen korsfästelse".
Kanske skulle man kunna se detta som koketteri, den som sa't han va't. Det känns inte så, jag tycker inte att Norén är echaufferad på det sättet. Men andra kan säkert uppfatta det så.

Kvalitet, moral och sanning är tre skilda saker. Lika svåra att mäta. Om kritikerkåren någon gång lyckas smälta det faktum att det nu (som även tidigare) existerar både fiktivt och självbiografiskt skrivande, att det inte går att hävda att det ena som sådant skulle vara konstnärligt överlägset det andra, och inte minst slutar förfasa sig när en del skriver självbiografiskt men däremot inte när andra gör det, så kanske det blir lättare för kritikerna att på allvar reagera på det som faktiskt står i böckerna.
När det gäller moralen i En dramatikers dagbok skulle man kunna diskutera Noréns ibland hårda omdömen om skådespelare, med tanke på hans position som stor, världsberömd dramatiker. Det här är också den punkt där han ångrar sig rätt ofta, mildrar eller nyanserar sina tidigare utsagor och skriver - eller planerar att skriva - brev där han ber om förlåtelse.
Mest utsatt är ändå "A", Noréns fru - egentligen inte så mycket på grund av vad han skriver om henne, för jag tycker inte att det är något negativt eller obehagligt avslöjande porträtt, utan på grund av själva situationen, att vara "buggad" som hon uttrycker det, och att veta att allt som sker i deras äktenskap kan hamna inför öppen ridå. Alltså lovar han att inte skriva om henne, men bryter löftet.

Vad beträffar sanningen, så antyds det att det eventuellt kommer mer i en volym som i så fall ska utges postumt.

När det gäller kvaliteten är det bara några avsnitt som jag inte tycker håller måttet. De kallas "Osynlig dagbok". Det handlar om odaterade stycken, mer litterärt konstlade än resten, där Norén vill bearbeta särskilt tunga minnen, bland annat moderns död.
Så här kan det stå i Osynlig dagbok: "Det är ett sår. Jag stoppar min hand i ett sår. Jag vet inte hur djupt det är. Hur öppet". Det påminner om en del andra fluffiga och salvelsefulla poeter som inte har krossat bokstävlarna tillräckligt. Jag vet inte om det kan handla om något slags scenskräck, ungefär som när en skådespelare kort före premiären glömmer vad det var som var bestämt, och börjar åbäka sig självmedvetet. Osynlig dagbok innehåller också många självkritiska formuleringar, där Norén uppmanar sig själv att lägga av med luftpastejerna. "Var konkret och enkel". För det mesta är han det.
Maja Lundgren



Favorit i repris.





Allt man skriver behöver inte vara spektakulärt bra, men mekaniska näktergalar - och människor som saknar osäkerhet - är värre.






lördag 17 augusti 2013

Det blev fel med tuban

Här är Drottning Kill. Det är väl den första dikt jag gjorde, jag var fyra år och sjöng den ibland. Jag tror att melodin gick så här - det är i alla fall så jag minns den.* Jag har lagt till lite tuba och orgel, det blev fel med tuban på slutet men jag ska försöka rätta till det sedan.
Jag har lärt mig hur man lägger in texten under noterna nu.


Drottning Kill by majalu


Jag vet inte om det handlade om något slags "radikal negativ kvinnlighet", som man brukar tala om ibland.

Drottning Kill
Drottning Kill
Ingenting att vara.

Drottning Kill
Drottning Kill
Kan man inte vara.

*
Vilken melodi jag sjöng den på minns jag inte riktigt, förmodligen var det lite olika, improviserat. Den här melodin är väldigt lik "Spanien är ett land där man dansar tango", påpekade IAMB. Det kanske inte var till exakt de tonerna men något åt det hållet som jag sjöng Drottning Kill-dikten.

fredag 16 augusti 2013

Nim leka Nim ha banan banan banan

Dokumentären Projekt Nim , om att lära en schimpans teckenspråk - oj vad fascinerande, och vad mycket 70-tal över filmen. Nim slets ur sin gallskrikande moders armar för att placeras i en familj där han skulle bli behandlad som vilket barn som helst. Senare tyckte forskaren som höll i projektet (en kylig typ men antagligen inte alltigenom omänsklig) att det inte funkade (fostermamman var en hippiemamma och Nim fick göra som han ville, bland annat röka marijuana) och då slets Nim ur hennes armar och fick bo på en herrgård där han blev kungligt behandlad och hela tiden var omgiven av lärare. Han lärde sig mängder av tecken och ett hittade han på själv: en gest med betydelsen "leka". (Säg mig vilka ord du hittar på själv, och jag ska säga dig vem du är). Men när han började växa till sig och blev farlig och bitsk flyttades han vidare till ett ställe där han bland annat fick elstötar och så småningom hamnade han på ett medicinskt labb som försöksapa. Jag tänker inte avslöja hur det slutade - jo, ganska lyckligt faktiskt, mest tack vare Bob. Vilket öde. Spännande, gripande, osv.

torsdag 15 augusti 2013

Drottning Kill

Frågan är om jag ska lägga ut Drottning Kill också. Det är en annan melodi.


Medan jag funderar - det är ju Marie Himmelfärdsdag idag, så det får bli en favorit i repris.

söndag 11 augusti 2013

Brummelibrum

Apropå ingenting, tror jag, så lägger jag ut min gamla förvrängning av Mors lilla Olle igen. Den har ett förfärligt sorgligt slut. Jag fick inte plats med hela på samma ställe utan den är uppdelad i två:
Mors lilla Olle-förvrängning by majalu


och avslutningen - som är refräng eller omkväde - kommer här:

Hör du, jag tror att du tycker om Olle by majalu


Jag strävade alltså efter att få den att låta som en riktigt kuslig och tragisk medeltida ballad. Så jag behöll den glada sorglösa ursprungsmelodin men la till några melodislingor som jag tycker låter medeltida. Jag valde kyrkorgel och harpa till ackompanjemanget, inget av dem är väl medeltida instrument* men de är ganska ovanliga och på något vis "andliga", spökiga eller änglalika, men till melodin valde jag horn.

Nalle han bet uti Olles ben
Aj aj ont har mors lilla...
Blodet det flöt över stock och sten
Hör du jag tror att du tycker om Olle.

Nalle han bet uti Olles kind
Aj aj ont har mors lilla...
Blodet det flöt under grönan lind
Hör du jag tror att du tycker om Olle.

Det är många fler versar men det får räcka med dem just nu. Jag kom väl att tänka på den apropå att debatten kan vara rå och blodig ibland.


Uppdatering 12/8: först nu upptäcker jag att det går att bädda in noterna.


* Jo det är de visst (19/8)

lördag 10 augusti 2013

"Färglindhet = rasism är det nya svarta"

"Färgblindhet = rasism är det nya svarta kan man säga" sa Onkel Tom.
Därefter fick han pisk av T.S Älgot.
Se diskussion under förrförra inlägget för detaljer.





Sedan råkade Anonym illa ut för att hen önskat en "ostig" låt som inte föll Umberto Ramatozzi på läppen.
Vad ska kidsen tro om vuxna människor håller på så här.


torsdag 8 augusti 2013

Knäppgökeri är inte motsatsen till allvar

Jaja. I förra inlägget så tog jag mitt ansvar som medborgare.
Vad är det med mänskligheten och vad gör föräldrarna. Är de värre än kidsen eller vad ska man tro. Finns det något hopp och går det framåt eller bakåt eller går det käpprätt åt helvete. Säg ni som vet jag vet inte.
Ja man kan dividera och resonera om vad som var bättre förr och vad som var sämre. Men det var vanligare med dygdig förnöjsamhet förr i världen. Folk var inte lika hagalna det märktes redan på låten The best things in life are free. Sen kanske inte alla som stod i kö vid soppköken under depressionen skulle ha nickat och sett lyriska ut men lite grann stampade de nog takten med foten ändå. Ett snett flin kunde de nog pressa fram.

Här kommer en till på liknande tema.



I need not search for precious gold;
Of wealth, I have my share.
For with my eyes, I scan the skies
And find my fortune there.
A host of priceless dreams unfold
In songs that bluebirds sing.
The earth, the sea belong to me
Im richer than a king.


Wikipedia upplyser om att den här låten användes vid det enda tillfälle då katoliker och protestanter på Nordirland protesterat tillsammans (vet inte om det stämmer att det är det enda tillfället genom historien) i Belfast 1932. Inte alls förvånande, tror den här typen av humor är icke-sekteristisk.
Obetalbar dykning från högstämdhet till totalt knäppgökeri. Även om de finstämda inledningsraderna faktiskt håller som sådana, jag tycker inte att de är för sentimentala.

* * *

OK nu är det många som kritiserar Lidija Praizovic och jag vill komma med ett toppenråd: hon ska släppa det där med att "vita" ska hålla käft. Det blir hur snurrigt som helst när hon påstår att "vita" inte har rätt att vara antirasister. Det är kanske inte så många gånger man kan säga ett tveklöst: "Tänk om!" men i det här fallet kan man det.

* * *

Ajajaj, när jag läser om gamla trådar ibland - vad Systerdyster är saknad. Fräck, fyndig, vansinnigt rolig. Tror hon hade gillat Yes! We have no bananas.

onsdag 7 augusti 2013

Misshandel efter smädelse på nätat

En trettonåring kallade en sextonåring "glasögonorm" på ett chattforum. Sextonåringen tog då med sig en jämnårig kamrat till trettonåringen skola och klådde upp honom. Detta läser jag om i Svenska Dagbladet. Pojkarna har nu dömts till 30 timmars samhällstjänst.
Ja jösses det var ju lättkränkt. Glasögonorm, tja.
Såna här patruller, större barn ger sig på mindre, är förstås inget som uppstod i och med nätet. När vuxna gör så är det gangsters, när barn gör så är det ganska vanlig skolgårdjustice. Vem minns inte hur grym tillvaron kunde vara i plugget. Jag har en tand med tappad flisa efter ett knytnävsslag jag fick av en pojke som ville åt mitt hopprep. Och för övrigt råkade jag dänga till en annan pojke i huvudet med skolväskan en gång, han hade visserligen varit ganska jobbig och trängt in mig i ett hörn men skolväskan träffade hårdare än jag avsett, det var en metallgrej på den. Då slog han till mig så att jag trillade ner i en rabatt. Sen kom fröken och drog honom i örat. Jag kände att det var lite orättvist, men angav inte mig själv.
Hur som haver, hur kom jag in på det här?
Jo, misshandel efter skymf. I det här fallet nätskymf. Nu får man hoppas att pojkarna får hjälp att känna ånger - d.v.s att vuxna pratar med dem tills de känner skam, så att de kan be trettonåringen om förlåtelse. Däremot skulle det inte vara så bra om de hängdes ut på nätet så att vuxna och barn huller om buller kan förfasa sig och kalla dem det ena med det andra. Men man får hoppas att det är en självklarhet att det inte skulle vara en god idé.

måndag 5 augusti 2013

övervakningssamhälle

I det område där du bor, är de här låtarna populära.
Det är ett meddelande jag får ibland på Spotify.
Rymden blir kladdig. Det känns kväljande, kvalmigt. Jag ska avregistrera mig från Spotify. Jag har dessutom upptäckt att det syns på Facebook vad man lyssnar på.

* * *

Lite bloggocentrism: i anslutning till knaset (undrar fortfarande vad företagen Barrett Woodward i Georgia och Continuum Data Centers i Illinois pysslade med härförleden) så kollade jag upp vilka bilder som laddats ner från bloggen. Den här toppade listan med sjutton nerladdningar.









Tillsammans med en bild på Atossa som också laddats ner 17 ggr. Kattbilder och Gaggbölebilder kommer högt upp på listan men sammanräknat är det de här bilderna som laddats ner mest, med 28 nerladdningar:















Absolut all right (så länge man inte gör kommersiellt bruk av bilderna såklart eller använder dem i något politiskt eller annat konstigt syfte).

söndag 4 augusti 2013

bögersvämning

"blir man sådär narcissistisk och sentimental av att vara bög så är jag mycket hellre hetero" säger tigerbossen (apropå vad då säger jag när jag sitter vid dator)


Tillägg 8/8. För att undgå anklagelser om homofobi så bidrar han med en anspelning på "It's raining men".

torsdag 1 augusti 2013

Varifrån kommer uttrycket "tuppen jag"?

Jag har googlat lite utan att hitta några teorier om ursprunget. Det är ett kul uttryck, och ganska ovanligt som konstruktion. Någon som vet eller har några gissningar om varifrån det kommer?

Undrar sa flundran om gäddan är en fisk är ett annat roligt idiomatiskt uttryck (man säger det ironiskt tror jag, när någon ställer en fråga om något självklart).

* * *

Idag fick jag två gratis Snickers. Jag gick förbi en godisautomat på T-Centralen, och så hörde jag hur det dunsade till - stack in handen i luckan och se där. Antagligen hade någon stoppat in pengar i automaten tidigare, men ingen i närheten gjorde anspråk på godiset så jag stoppade det på mig.



Konstpaus igen




Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)