onsdag 25 september 2013

Klemperer, m.m

Det finns en bok som jag vill rekommendera en gång till: Victor Klemperers Lingua Tertii Imperii: LTI. Victor Klemperer utförde i största hemlighet en undersökning av nazismens språkbruk på 30- och 40-talen. Han hade varit professor i romanska språk vid universitetet i Dresden men blev avskedad 1935 och kommenderad till fabriksarbete, eftersom han var jude. Han undgick deportation till koncentrationsläger eftersom han var gift med en "arisk" kvinna, hade konverterat till protestantismen och fått tapperhetsmedalj under det första världskriget. I LTI beskriver Klemperer systematiskt hur nazisterna förgiftade själva språket, och hur alla blev smittade av det: det genomsyrade allt.
Klemperer skriver bland annat om ett av nazismens favoritprefix: -ent. Det motsvaras på svenska av bort, av, undan. Entjuden, entrümpeln, entbittern, entdunkeln. Efter krigets slut bildades en analog ordform: entnazifierung, avnazifiering. "Jag hoppas inte och tror heller inte att detta avskyvärda ord kommer att leva vidare; så fort det har fyllt sitt syfte i vår tid kommer det att sjunka undan och endast föra en tillvaro i historien", skriver Klemperer.
Bekämpandet av nazismen lånade alltså nazismens eget sätt att uttrycka sig.
Jag kom att tänka på Klemperer när jag läste ett inlägg i Per Wirtens blogg: Ett Stephen Lawrence-ögonblick.
Det finns mycket att invända mot det inlägget, bland annat att Per Wirtén på ett lättvindigt sätt identifierar en tydlig bov: den skånska polisen, med betoning på skånska. Han föregriper alltså utredningar och kommissioner och bestämmer att det här är en skånsk historia. "Den skånska polisen är ett uppenbart samhällsproblem". Det kan han i nuläget inte slå fast, men av någon anledning finner han det angeläget att göra det ändå.
En minst lika viktig invändning är att hela inlägget använder sig av fascismens språkbruk. "Det får vara slut med daltandet", nu gäller det att "blåsa rent", "stampa ut", "jaga ut", "röka ut" (röka ut sägs två gånger), "huvuden måste rulla", "utrota" nämns i ett citat, och den skånska polisen måste genomgå en "hårdutbildning i demokrati och mänskliga rättigheter". Hårdutbildning i mänskliga rättigheter tycker jag låter som en motsägelse. Jag associerar till röda khmerernas omskolningsläger och liknande. Precis som Klemperer antyder: det går inte att ta över ett språkbruk och en attityd utan att själv bli lik det man bekämpar. Men det verkar som om Wirtén tror sig ha hittat ett bra retoriskt grepp: genom att säga att den skånska polisen "måste integreras", vänder han ett visst slags myndighetsspråk mot polisen. Samtidigt som man kan säga att han etnifierar problemet. Det går inte att säga "strukturell" och "skånsk" i samma andetag. Wirtén väljer att säga skånsk. Kanske för att det är lättare att byta ut romsk mot skånsk, och här handlar det ju om att göra enklast tänkbara spegelvändning, och kanske för att han vill ha en mycket tydligt avgränsad fiende som man kan kavla upp skjortärmarna och ta itu med. Och fienden har inget med Stockholm att göra.
Wirtén avslutar med lite massmediechauvinism. I fallet Stephen Lawrence tog en tidning lagen i egna händer då polisen inte gjorde tillräckliga ansträngningar att lösa mordet, och hängde ut de misstänkta mördarna. Detta bör man försöka ha fler än en åsikt om. På ungefär samma sätt som man måste ha fler än en åsikt om mediernas nazistuthängning 1999. Daily Mails uthängning har också diskuterats (det har ifrågasatts om det verkligen var antirasism som ledde fram till den, man har också talat om negativa bieffekter på allmänheten - lynchstämningar, m.m). Tidningen lär ha haft tillräckligt på fötterna och rättsskipningen hade misslyckats, det verkar de flesta vara överens om. Men om nu massmedier ska skipa rättvisa, så bör det nog inte ske med den här inställningen. Wirtèn skriver:
Till sist publicerade den normalt polisvänliga Daily Mail bilder och namn på de misstänkta med rubriken Mördare!: "Om vi har fel, låt dom stämma oss".

Ja det var ju tufft, men "om vi har fel" (om man nu ska ta den meningen på allvar) - alltså om några oskyldiga hängts ut, så går det ju inte bara att lättvindigt säga: låt dom stämma oss.


Jag vill avsluta med några rader ur Wolf Biermanns Uppmuntran, helt i Klemperers anda:

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.





pausmuzic

Förutsägbar och har säkert spelats många gånger på radio och TV i dagarna, men den är bra.

måndag 23 september 2013

Det heter inte trollpacka, Björn Skifs!

Man pallrar sig ut. Med mössa och halsduk. På Aftonbladets löpsedel sitter Björn Skifs och säger: min mormor var en trollpacka.
Ja det finns annat att uppröras över idag. Kartläggning av tvååringar i ett konstigt specialregister torde vara det mest iögonenfallande.
Jag ber om ursäkt för att jag fokuserar på det här i stället.
Man kan säga häxa. Det menade i alla fall ett medium på en paranormal sajt för några år sedan när jag tyckte att det hände alldeles för mycket konstiga saker. Hon sa: du är en häxa, och det ligger inget nedvärderande i det.
Hur som helst: Björn Skifs pratar tydligen om sin mormor på TV idag. Hon kunde bota vårtor, och tala om var borttappade saker befann sig (det kan inte jag). Det kanske är bäst att titta på programmet för att se efter om Aftonbladet citerar Skifs rätt.
Näe, jag har inte mer att säga idag. Så kan det gå. Kort inlägg.

fredag 20 september 2013

Medan hostan skräller

Jag är förkyld och det är stökigt hemma så jag önskar att jag hade en gaggböledammsugare. Den är tystgående och kan jobba medan man sover. Lamporna är till för att man inte ska snubbla på den om man går i sömnen.
Vad är det för logik? Vem går i sömnen med öppna ögon? Går man upp nattetid i vaket tillstånd, så tänder man väl en lampa?
Ja, det är tänkbart att lamporna är överflödiga, men nu är det så här den ser ut. Jag har patent på den. Tycker att den har "uppfinningshöjd" och är "industriellt tillämpbar" och det räcker för att man ska ha patent på något, enligt Wikipedia.



Och så har jag lyssnat lite på älgläten. Jag hade ingen aning om hur älgar lät. Jag vill hitta på en melodi till älgen i havsbandet som dyker upp här ibland. Det blir nog bäst med något slags horn, eller ett stråkinstrument. Av lätena som är utlagda på älgenshus tycker jag "klagande älg" passar bäst på den här. Brunstig älg låter kul också men så roligt ska vi inte ha det.



* * *
Den nya påven sköter sig bra.


* * *

Jag läser om Platons Faidros. Den kan jag gilla, rekommendera, dela och retweeta. I Faidros slår Platon bland annat ett slag för galenskapen. Jag vet att det är många som tycker illa om Platon, antingen de har läst honom eller inte, men det gör inte jag. Jag har ett drag av ordfanatiker, retorikfiende, som en ordens Savonarola ungefär. Det är nog därför jag gillar Faidros (och Gorgias). Men istället för att gnälla för att det finns för mycket åsikter, som jag gjorde häromdagen, så är det väl bättre att bejaka det. Gå in för det. Gå runt ett ämne och titta på det från olika håll. Däremot tycker jag fortfarande att debatter går lite för fort.






Nu blir det grönt te. 


tisdag 17 september 2013

Drömt med öppna ögon

Ja jag hörde Ofelia sjunga Drottning Kill...
Tre blodhundar stod still
Ögona stora som tefat
Nosarna sträckta mot skyn
Som om de vädrade sfärisk musik






Calamity vill ha mindre klag. All right.
Jag kan inte öppna en stockholmsk kultursida utan att... utan att upptäcka en paria in spe, en lånt fjäder, en blablabla.
Jag spår i trycksvärta.

Det är andlig tortyr att läsa alla dessa klanglösa och papegojiga beskäftiga och tvärsäkra tyckare - och sedan, en svans som klagar på att tyckarna är för tvärsäkra, för positionerade, lika klanglöst och papegojigt - och sedan, en svans på Facebook som gillar/ogillar svansen som klagat på att tyckarna är för positionerade - och sedan -

Människan behöver ett nytt språk.

måndag 16 september 2013

När sak och person är samma sak

Svenska Dagbladets redaktion gör en markering mot Lars Norén genom att bjuda in Maria Schottenius som gästrecensent. En sjukligt usel skribent i en unken maktmänniskas skepnad.
Vad har egentligen Schottenius för hållhake på branschfolket?
Jag har i alla fall sagt upp min prenumeration på SvD, och nu håller jag tummarna för nerläggningen.
Det är ofta en dygd att skilja mellan sak och person, men inte alltid. Jag föredrog galenförklaringarna framför den litterära sanningsrelativismen - "det finns ingen sanning" som en del sluga glappkäftar hävdade - och menar att man inte ska frångå sina minnen och börja dikta när man skriver självbiografiskt. Man får inte hitta på händelser och repliker, minnesarbetet ska vara självrannsakande och möjligheten till flera tolkningar av skeendena bör hållas öppen.
Om det fortfarande inte finns "facit" på om jag är galen eller spelar galen som någon har antytt, så beror det på att det är strukturen som är galen. I mitt fall är sak och person samma sak.
Kritisera strukturen utan att gå till personangrepp - ett sansat samtal vuxna människor emellan, varför inte på en kulturfest, lite mellan skål och vägg sådär, ja det kanske är något att eftersträva för dem som gärna förkroppsligar strukturen. Jo, Schottenius är ovanligt mycket angripen av konstnärer - hon har blivit kallad orm, unken och falsk, o.s.v. Någon tipsade mig om att hon en gång i tiden skrev något som jag har för mig hade titeln Dokumentet, där hon beskrev sexism i en kulturell redaktionsmiljö, jag läste det och tänkte: vad i hela fridens dar har hänt sedan dess?
Nå, skilja mellan sak och person måste man göra, det kan finnas en privatschottenius som är en helt annan än den offentliga. Men redaktionerna må hålla varandra om ryggen: när strukturen äter sig in i en människa återstår bara lånta fjädrar och hötjugor.

Ty i deras mun är intet visst
Deras innersta är fördärv
En öppen grav är deras strupe
Sin tunga göra de hal.



lördag 14 september 2013

Fröken ensam hemma åker gungstol

Eftersom jag är förkyld tänker jag ägna mig åt regression ikväll och titta på Gunnel Lindes Fröken ensam hemma åker gungstol, närmare bestämt avsnitt 4: Resan till kusligheterna i Skrivbordsgrottan.
Vid sidan av Beppes Godnattstund och Tårtan var nog det här mitt favoritbarnprogram.

torsdag 12 september 2013

Falska drakdödare

Hissmusiken på Expressens kultursida fortsätter. Kåsörkultur av den klibbigare sorten - plus stoltserande med pseudofeminism. Under parollen
Könskodade minnen
(underlig rubrik i sammanhanget) slår man på trumman för att två manliga skribenter har skrivit om Anna Lindh.
Det är duktigt att verkligen ta ett krafttag mot den klaustrofobiska strukturen, eller vad den nu kallas:
"Expressens kultursidor försöker bryta mönstret och gör tvärtom.
På kultursidorna upprätthålls fortfarande könskoden. Män skriver om män. Kvinnor om kvinnor.
Under september försöker Expressen Kultur bryta mönstret genom att göra tvärtom. Läs Sven Olov Karlsson och Per Wirtén om Anna Lindh."

Dammiga artiklar. Per Wirtén, en sängvätare som kompenserar bristen på kvalitet med en ofantlig kvantitet, passar på att ge en gliring till Juholts "allmänna svindel" - vad nu? ett misstag som begåtts även av en moderat blir plötsligt till "allmän svindel"? - och rävaktig skadeglädje i utspädd version - hade kunnat vara skriven av en kvinna också, någon liten blek ledarskribent på Expressen som tycker att Sverige borde ha deltagit i Irakkriget.
Jag tycker att Åsa Linderborg skrev intressantare om Anna Lindh-priset, och jag tror inte på könskodning. Det finns väsentligare skillnader som det gemytliga skvalet inte kan överrösta.


Idag efterlyser Jens Liljestrand en stulen cykel. Jag tänker inte länka. Det obehagliga med den habila artikeln är att han exploaterar döden.



lördag 7 september 2013

Dagens citat

"I kulturlivets makthierakier har en enskild skribent ingenting att sätta emot mot en stor tidning. Men väl städslad, har han sin tidning i ryggen och kan utöva makt mot alla andra skribenter. Ett svensk debattör kan byta åsikt varje halvår men medger aldrig ett misstag. Ja, han får inte ens göra det, ty tidningens ära tillåter det icke, om nu hans egen skulle göra det. Vår käre medarbetare hålls alltid om ryggen och har givetvis rätt att få det största utrymmet och det sista ordet. Opponenter avfärdas regelmässigt som kverulanter och rättshaverister."
Lars Westerberg: Maktbalans viktig för det fria ordet


"HÄR KOMMER NÅGRA osköna ord; men jag använder dem för att de tillhör tidsandan. En dagdröm av idag är att uppnå ”fuck off – I am rich”-stadiet, att ha tillräckligt mycket pengar för att våga be alla dra åt helvete. Lars Norén har fuck-off-begåvning, fuck-off-framgång, fuck-off-världsberömmelse och tillräckligt med pengar. En så berömd konstnär kan antingen samspela med medierna för att ytterligare öka på sin berömmelse och tjäna mer eller välja att vara en Garbo och hålla sig undan all medieberöring.
Norén använder istället sin makt till att ge sig på medierna, vilket få vågar, eftersom medierna brukar hämnas. Men Norén är ”för stor” för att utsättas för mediestraff och vendetta, även om några försöker. En recensent kallar hans mediekritik för ”töntiga vendettor”, en annan kallar Norén ”Herrens profet, med rätt att döma”. Det vimlar av sårade egon, men ingen enda tar på allvar upp hans verkligt drabbande mediekritik."
Maria-Pia Boëthius: Skarp mediekritik i Lars Noréns dagbok




onsdag 4 september 2013

Padam pampidam kloff kloff tjoff

Ett slöinlägg.

Hörde en fånig anglicism när jag tittade på SVT:s Obama-sändning. Uppbeefa.
Det var Britt-Marie Mattsson, hon använde det två gånger. Uttalat upp-bifa, alltså.

"to beef something up" betyder "to add strength or substance to something". Det handlade om att säkerhetsåtgärderna kring Obama hade förstärkts.
Biffa till säkerhetsåtgärderna låter inte bra det heller - men bättre än upp-bifa.
Gud förbjude att det slår igenom, måtte det aldrig, aldrig bli så!

* * *

Trött på två uttryck om inte annat för att de används så ofta: "den manliga genikulten" och "sätta Sverige på världskartan".

tisdag 3 september 2013

Mindfulness för tigrar


Tigerbossen rekommenderar zenbuddhism, taoism och selektiv tidningsläsning. Han läser bara med sitt norra öga - d.v.s han sätter sig med nosen åt öster och blundar med sitt högra öga.

måndag 2 september 2013

Den fanatiskt falska Maria Schottenius

Här finns det en könsskillnad mellan manliga och kvinnliga författare. Kvinnliga kommer inte lika lätt undan med sina hat- och hämndböcker. De blir sällan enbart konstnärligt bedömda.

skriver Nurse Rached i en krönika idag.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)