fredag 28 november 2014

Wanliga Dårhus-Narrar pläga träta, slåss och Rifwas om förnämsta Hedersstället och winsten


Nej men nu blev det en så där lång bloggpaus i alla fall… Ämnena står på kö och kräver att bli kommenterade.
Det kan hända att det här inlägget blir lite hullerombulleraktigt.

Man bör inte klaga och knorra hela tiden, så jag vill nämna Lena Sundströms fina artikel (som från början var ett tal).

* * *

Jag har blivit sosse.


* * *

I det här sorgliga parlamentariska läget beter sig Alliansen oförsvarligt. 


Ämnena kommer för mig hopetals, och jag har också funderat över bloggens framtid.

Jag vill bygga upp Gaggböle, jag vill att alla ska känna sig välkomna här. Gaggböle ska på sätt och vis vara en utopi. Jo det är stora ord, för stora… Men jag har ett tankekrux, samma som jag i princip alltid har haft: jag vill så gärna nå ut till många, utan att göra avkall på integriteten.
Det var det tankekruxet som ledde fram till Pompeji, som förlaget trodde bara skulle nå ut till "en liten elit", men som gillades av människor som annars sade sig aldrig läsa några böcker. Myggor och tigrar är på sätt och vis svårare, men Neapelskildringen har nått ut och fascinerat dem som inte lät sig avskräckas av debatten (bråket handlade bara om skildringen av den trånga och falska kulturvärlden, allt annat blev förtiget). Mäktig Tussilago borde ha nått ut till många fler än de några tusen som hittade fram till den, men jag tror att den läsareufori jag nästan väntade mig kommer så småningom (titeln är lite underlig och boken börjar med en dikt, den kräver en aktiv läsare men det är inte smal litteratur). Sprickan i ögat ska komma som e-bok.

Det jag håller på med nu måste förbli superhemligt. Jo det händer att jag avundas de produktiva författarna som släpper en bok vartannat eller vart tredje år. När det gäller förlagen, så är det en ganska konstig situation - det kan hända att det beror på att det kommer ut så många böcker nu, och att förläggarna måste välja ut vilka hästar de ska satsa på: hur som helst så kan en förläggare som inte hört av sig på ett par år ringa och meddela att han går i pension och att en författare sålunda står utan redaktör.

Men bokbranschen rullar på, så låt den rulla.

Bloggen är fortfarande stadd i utveckling, tills vidare kan jag säga att bland det allra bästa jag vet, är när Anonyma tänker högt. Ja, jag vill inte dissa er som inte är anonyma, men det är på sätt och vis lite extra roligt att diskutera med folk jag inte har en aning om vilka de är.
Ni tycker kanske att jag är en dårfink nu, men saken är den att den totala anonymiteten gör det möjligt att säga sin innersta mening utan att det kommer mer surt efter än att jag svarar.
Frukta inte! Bara säg!

Däremot har jag nog bestämt mig för att streta emot snabbheten.
En präriebrand på Twitter och ett megabråk på Facebook, alltså allting går ju något så inhemult snabbt nu. Det är nästan så att seghet, tröghet, sturighet, blir något eftersträvansvärt för att motverka alla de här glättiga eller aggressiva ytorna.
Skulle man använda sig av tidens eget kulinariska språkbruk, använde man sig av metaforen al dente: 
denna blogg ska vara al dente.

Nätromantiken har nog fått sig sina törnar: det händer en del trist och dystert på nätet.
Tja, nätet är väl på gott och ont, liksom. 

Det jag har svårast för på Facebook är kotterierna.
Höger- och vänsterkotterierna.

En tongivande skribent kan skriva på ett ungefär så här: kan alla kommunister som gillar radikalfeminism och queer skriva upp sig här. Sossar är inte välkomna!
Hundratals gillar, skriver upp sig, kommenterar…

En annan tongivande skribent omger sig med soldater, alltså bokstavligen soldater,  och när h*n kritiserar en annan skribent (utan flock) är det sålunda hundratals soldater som gillar. En armé.

Jo jag låter kanske dumdryg nu, men jag kan inte låta bli att ta upp det här. Det skulle vara mycket bättre om fler startade bloggar i stället, med öppna kommentarfält. Ja det tycker jag, och de står jag för.

De rent litterära kotterierna är helt bekymmerslösa; författare och kritiker gillar varandra utan en tanke på att det i viss mån skulle kunna vara fel. Man håller sig väl med dem det anses vara bra att hålla sig väl med.

Jag tar några triviala exempel, för syns skull kallar jag dem hypotetiska.

En tongivande litteraturkritiker på en stor tidning kan sålunda skriva ett inlägg om att h*n har fått ett hatmejl från en misslyckad författare. Uppslutningen blir enorm. Hundratals stödjande kommentarer, i stil med "jag ska slå henne på käften!"
När någon kommenterar att det här är faktiskt mobbing, skriver litteraturkritikern ett nytt inlägg. "Usch vilken jobbig dag, jag har blivit anklagad för mobbing". Hundratals stödjande kommentarer, stackars dig som blivit anklagad för mobbing.

En annan kritiker kan skriva att "det här är nog den töntigaste romantitel jag sett", hundratals gillar och skriver att ja den där författaren var usel på Babel, det var det tråkigaste Babel jag sett.

Men är det inte så att samma personer lika gärna skulle kunna skriva storstilade artiklar om humanitet, värme, tolerans, öppenhet, och få beröm för sina ställningstaganden mot mobbing och hierarkier?

I Facebookkotterierna ser man som bekant en polarisering som tycks ha dataspelen som modell (jag gillar Plants versus Zombies, världens roligaste dataspel, men det är inte riktigt lika kul när folk bildar läger och kastar blomkål på varandra och uppenbarligen trivs med det, under parollen att ju viktigare en fråga är, desto mer nödvändigt är det att skippa nyanser, dialektik och kommunikation).

Polarisering alltså, men ibland en plötslig krasch när det gäller höger och vänster: en nyliberal skribent kan mycket väl gilla ett inlägg som manar till väpnad revolution, en nymoralist kan ge sitt bifall åt flirt med barnporr, så länge det handlar om skribenter som anses vara rumsrena eller i ropet: jag undrar ibland om det handlar om opportunism, eller om att orden inte tas på allvar, eller om det är jag som är galen. Alltför många på Facebook använder sig av flocken, som om de inte skulle klara sig en sekund utan den.

Jag tror på den ensamma människan. Det är sant att det kan vara bra att vara många, och demokratin vilar ju på att de som är flest också får mest att säga till om. Men jag tror på den enskilda människan.

Vad är titeln för en besynnerlig gök?
"Wanliga Dårhus-Narrar pläga träta, slåss och Rifwas om förnämsta Hedersstället och winsten".
Så skriver Olof Dahlin i Then Swänska Argus. Och det som var sant på sjuttonhundratalet, är kanske inte helt osant idag heller.
En rolig sak med sjuttonhundratalssvenskan var att stavningen kunde variera, och att man hade rätt att sätta stor bokstav efter eget tycke och smak (på både substantiv och verb, och det gjorde inget om det var inkonsekvent).

I ett kommande inlägg ska jag nog göra en kärleksförklaring till den nuvarande regeringen. Den första på mycket länge, som jag har kunnat känna sympati för.
Om Dårhus-Narrarna tvingar fram ett nyval, vet jag var jag lägger min röst.

Trevlig helg, till exempel.









58 kommentarer:

  1. Ja, länge leve den enskilda människan! Att ”Gemeinschaft macht gemein” visste man långt innan Fejan fanns.

    Pompe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo. Det är klart att gemenskap kan vara nånting bra också, hehe - det är inte nödvändigt att bli total misantrop. Men när det gäller är det trots allt den enskilda människans samvete, som spelar roll.
      Apropå det där med användningen av "vi"-formen inom opinionsjournalistiken, t.ex… Vilka vi?
      Det finns en överdriven tendens idag att betrakta ensamhet som narcissism. Den som står ensam är individualist och därmed egoist. Men grupper kan vara narcissistiska.

      Radera
    2. Lägg märke till att det är ganska roligt att skriva: "Trevlig helg, till exempel".

      Godnatt.

      Radera
    3. "Jeder gemeinschaft macht gemein" - det är ju gamla Nietzsche.
      Är du en sosse-Nietzsche menar du?
      Zigge

      Radera
    4. Vem då, Pompe?
      Nu håller jag iofs inte med om det där riktigt, gillar att läsa Nietzsche (även om det var ett tag sen). Tycker dock om själva uttrycket sosse-Nietzche :-)

      Radera
    5. Kasta blomkål är skitkul :-)
      Men har du gått och blivit sosse. Jag är chockad. Varför har du ej - under hela ditt hittillsvarande liv - varit det? - det som du - tydligen nu - av någon anledning - har "blivit"?
      Hej förresten Marianne ;-)

      Blir alltid lite blöt i ögonen när jag hör Joe Strummer.
      Zigge

      Radera
    6. Marianne uttrycker sig alltid vackert. Natural born poet. Jo jag kan väl ta mig rätten att smickra en återkommande kommentator.

      Jag har inte gått med i partiet, det kommer jag inte att göra. Men för tillfället uppfattar jag det som att S har tagit sig igenom, eller håller på att ta sig igenom, många års sorger och vedermödor (två mord, inre stridigheter varav flera för öppen ridå, konflikt mellan stad och land, mellan gräsrötter och "höjdare", osäkerhet om vilken typ av politik som bör bedrivas - samma som Alliansen fast lite mildare eller en helt annan? Är en helt annan politik ens möjlig och i så fall, hur lång tid kräver omställningen?).
      En orsak till att jag gillar nuvarande S, och regeringen, är faktiskt själva lågmäldheten: det är pragmatism, men jag känner på mig att det samtidigt pågår ett sökande efter de egna rötterna. Det kommer att ta tid, men jag hoppas att en ny socialdemokrati får chansen att utveckla sig. Jag vet att till och med en del hängivna Alliansenfans sörjde en del över socialdemokratins kollaps och förnedring, och Göran Persson har rentav sagt att S blivit för likt Alliansen.
      En vacker dag kanske jag kan förklara mig bättre, för tillfället får det räcka så här


      Radera
    7. Jag såg också det Nivea-Göran Persson sa och det jag tänkte då, var "ska du säga!"

      Radera
  2. vad säger inte dessa ord "har blivit"? (varför har du ej - under hela ditt hittillsvarande liv - varit det? - det som du - tydligen nu - av någon anledning - har 'blivit'?)

    SvaraRadera
  3. först nu har jag läst lena sundströms ord! - OTROOLIGT STARKA ORD!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är det verkligen. Ord värda att begrunda och minnas.

      Jo, "har blivit": jag tyckte inte om högersosseriet, om jag får uttrycka det så. Jag tror att jag har skrivit om det i bloggen också. Jag var faktiskt mer rädd för högersossarna än för Alliansen. Mona Sahlin, Göran Persson… Det må vara hänt att de var motvilliga nyliberaler medan Alliansen är helhjärtade, men för mig handlade det också om en attityd - jag uppfattade dem som maktfullkomliga, stöddiga…
      Jag ska svara längre sedan, men jag vill lnämna några orsaker till att jag inte var sosse tidigare: flirten med USA, Natovänligheten, Göran Perssons patronfasoner, Thomas Bodström,
      att halva gånget gick över till kapitalet, att det varit för täta kontakter mellan en del opinionsbildare och S.

      Nu har väl S förändrats en del tror jag - liksom det parlamentariska läget har förändrats.

      Varför jag ej under hela mitt hittillsvarande liv varit sosse - det är ju också så att jag inte är född sosse så att säga, :-) Det finns en enorm lojalitet med partiet bland dem som hela tiden har trott på S vad de ån gjort, höll jag på att säga. Det har jag kunnat tycka liknar blind tro.
      Som du vet brukar jag köra igenom några valkompasser före varje val - brukar hamna på V. Men nu är läget ganska speciellt och det skulle kunna bli ännu dystrare. Jag tror inte att alla som röstar på sd är fascister, men sd är ett nyfascistiskt parti, och läget är j-ligt kusligt.

      Radera
    2. Om jag då ska vara omöjlig, så vill jag lyfta fram ett stycke ur Lena Sundströms text som är lite för värderelativistiskt - jag kan inte påstå att det är fel, än så länge, även om jag ska försöka bevisa det hehe, men konsekvensen blir nog ändå att påståendet inkluderar fascister:

      "För historien lär oss att det inte finns något som är rätt eller fel. Att rätt kan vara rätt i en tid och fel i en annan. Att det snarare handlar om att var och en måste fråga sig själv. Och komma fram till att detta är något som jag kan stå för, både i med- och i motgång."

      Återkommer! Det gäller att vara utomhus hela dagen idag eftersom det hittills bara varit 3 soltimmar hela november.

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Jaså, är det lite extra roligt att diskutera med folk du inte har en aning om vilka de är! Vilken tur då att jag inte outat mig!
    :-)

    Lena Sundströms tal (artikel) har jag klippt ur och sparat.
    Det är så sant att det är de små sakerna, de som kanske knappt ens märks utåt, som är svårast.
    Att det blir tyst i kafferummet, eller kanske bara lite lite tystare. En förstulen blick kan nog kännas lika illa som att bli spottad efter på gatan. Kanske värre eftersom det är mer diffust och skulle kunna handla om inbillning…

    SvaraRadera
  6. Intressant inlägg. Några tankar. Om vi för resonemangets skull antar att nationalsocialismen var själva symbolen för ondska, så är det min absoluta övertygelse att många av dagens antirasister glatt hade stått och heilat i 30-talets Tyskland. På motsvarande sätt så kan man anta att en inte obetydlig andel av dagens rasister befunnit sig i opposition till Hitler. Jag har alltid skrattat åt människor som gillar nåt på Facebook i syfte att tillhöra flocken som anser sig moraliskt överlägsna avvikarna. Avgrundsytligt så det förslår!

    Ord som humanism, tolerans, värme och öppenhet saknar betydelse för mig eftersom människorna bakom formuleringskonsten sällan eller aldrig menar väl. Språket menar dock alltid väl...tror jag.

    Är det förresten en lockande tanke att köpslå med sitt författardjup i syfte att nå ut till fler? Moraliskt överlägsna människor förefaller gärna läsa om människor som medverkar i alla dessa hjärndöda dokusåpor. Häromdagen såg jag nån artikel med en inoljad poster boy som ångrade sexet i TV. Sannolikt många klick på den. Apropå att nå ut alltså.

    Ha en fortsatt trevlig helg, till exempel ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kom att tänka på Jan Troells film om Torgny Segerstedt, det var ju inte precis något hjälteporträtt, det var inte direkt så att han framstod som en moraliskt överlägsen personlighet. Bra film.
      Det är ju svårt att veta vem som reagerar hur under sådana omständigheter. Lena Sundströms tal (artikel) påminner ju om det.

      Radera
    2. Fast det är ändå rätt svårt att tänka sig att ideologiska rasister, med rötter i nynazism och nyfascism, skulle ha protesterat mot Hitler.

      Radera
    3. Jag syftar framför allt på dissidenter som fått ofördelaktiga etiketter (rasist) i present av mer "moraliskt högtstående" människor. Avvikare har inte rätten att definiera sig själva. Så har det väl alltid varit.

      Radera
    4. Såhär tycker jag: delar av antirasismen är extremt exkluderande, auktoritär, och för snar att skrika "rasism!" Jepp. Diskussionen om teaterföreställningen Marken brinner illustrerar det här ganska väl. Jag tror också att sd:s framgångar till rätt stor del beror på protester mot den politiska korrektheten. Det är inte en sådär alldeles konstig reaktion, när den militanta antirasismen går ut med parollen att vita ska hålla snattran.
      Sen förekommer det en del effektsökeri på olika håll: det främsta adelsmärket är ett mordhot, om det så gäller Marcus Birro eller den omdiskuterade SCUM-föreställningen (som jag försökte titta på på TV, den var ju gräslig).
      Nu är det inte så att jag till varje pris vill förespråka något slags medelväg eller samförstånd till varje pris, men den anti-vita dogmatismen är en återvändsgränd.

      Radera
    5. En sak som jag inte fattar, som du eller någon annan gärna får förklara för mig.
      Jag har fått för mig att förgrundspersonerna inom antirasismen ofta är tjejer som lever ett "västerländskt liv", dels att de är ihop med andra tjejer, festar, alltså de är frigjorda. Men i deras hemländer hade de aldrig kunnat leva så. Ändå gör dem inget annat än att klaga på Sverige. Jag tycker illa om det, men jag försöker samtidigt förstå hur de tänker, allvarligt. Det är samma sak med kommunismen: fattar dem inte att folk reagerar när "våldsvänstern" stöder vandalisering av förorten som bara går ut över förortsbor? Varför skulle folk vilja släppa in fler invandrare om det handlar om folk som inte alls är demokrater? Nu tänker jag inte på muslimerna egentligen, utan på kommunisterna. Det är ju nästan inga "infödingar" som är extremvänster.

      Radera
    6. Jag vill ställa en rak fråga till Maja Lundgren.
      Är det rasism att vilja begränsa invandringen?
      Ja eller nej.

      Radera
    7. Anonym 17.48: Nej, det behöver inte nödvändigtvis handla om rasism. Det kan till exempel ha ekonomiska motiv, eller handla om rädsla för ökade sociala spänningar.
      Calamity: jag vet inte, och drar mig för att spekulera också.

      Radera
    8. Hugsvala 14.35: nej det är inte lockande att köpslå med någonting alls för att nå ut till fler.
      Apropå dokusåpor, så var det en återkommande anklagelse mot Myggor och tigrar, väldigt orättvist. Men det var innan Knausgård fick MVG för Min Kamp, det blev svårare att rikta just den typen av kritik mot just kvinnliga självbiografiska texter, det blev lite för uppenbart. Och apropå att ångra sig, så ångrar jag inte någonting.

      Radera
  7. Alliansen hade givetvis velat vinna valet. När de nu inte gjorde det, så vill de helt enkelt bedriva hårdför opposition. Alltså tackade c och fp nej till Löfvéns invit att bilda regering. Och nu samarbetar man inte om pensionerna så länge mp är med. Är det oförsvarligt? Kanske. Frågan är om mp:s tillväxtkritik verkligen är tillräckligt avgörande för att nobba varje eventuellt samarbete, även om frågor som inte nödvändigtvis måste påverka de respektive partiernas ideologiska linjer. Alliansen anser det uppenbarligen.
    T.S Älgot

    SvaraRadera
    Svar
    1. hehe klart de är sura för att de inte vann valet… Men FP och C hade inte kunnat tacka ja till Löfven. MP talar om vikten av blocköverskridande politik, de har en väljarbas som kan gå med på kompromisser, så länge miljöfrågorna inte glöms bort. Ekonomiskt sett, så är MP ganska vaga. Jag har ingenting emot MP, en del av deras förslag är kanske väl vildsinta (t.ex presstöd till bloggar ;-) men det var rätt att de tackade ja till samarbete med S, som jag ser det.
      Men FP och C, små partier som riskerar att försvinna helt, kunde inte kosta på sig ett samarbete med S. Väljarna skulle känna sig svikna.
      S är pragmatiska, det är tänkbart att du har rätt i att det är det enda möjliga i nuläget.

      Radera
  8. Ledsen över att behöva nollställa glädjetaxametern för dig och alla som läser Lena Sundströms artikel, men artikeln är verkligen bara yta och utan substans. Artikeln vill förmedla en ton av eftertanke, och djup begrundan av livets svåra frågor. Vi ska som publik fångas av hennes långsamna tempo, uppleva oss som kulturella och upplysta, luta oss tillbaka i våra hamiltonfåtöljer och säga "ja, så är det' i andakt för hennes DJUPA INSIKT. Men för att klara att förmedla verkligt djup insikt måste man vara beläst, intelligent och bearbetat underlaget. Det finns några få som klarar detta galant, men hon är inte en dem, utan man ser skarvarna, flosklerna, dumheterna, sakfelen. Då hon har anlagt formatet av tänkvärt stycke så är lätt att låta sig luras av själva förpackningen, men det egentliga resultatet är platt och fyllt med klichéer. Hennes arbete beskrivs bättre av satiren "Deep Thoughts" by Jack Handy, än något jag tidigare sett.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj då. Det var värst. Vi kan börja med sakfelen, vilka har du hittat?

      Radera
  9. maja! - kan jag bli annat än full i skratt - och glad - åt dessa dina ord! (klockan 21:32) - ända sen jag för några år sen upptäckte din blogg maja - och vågade mej på att kommentera - så har jag faktiskt känt mej respekterad som männischa av dej... ('jag är ej författare - jag är ej kulturskribent... - vad är jag då? - ee männscha bara... - as simple as that? - YES!')

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är alltid poetisk och egensinnig, så keep cookin'. Det är inte alltid nödvändigt att vara överens, tvärtom höll jag på att säga. Jag tyckte om att du ställde frågan varför jag nu plötsligt har blivit sosse, och varför jag inte varit det tidigare. Gemenskap kan vara många saker, den bästa reser inga murar.

      Radera
  10. - Människan lyder inte under någon hjordinstinkt. Den typen av felaktiga biologiska analogier/resonemang övergavs för 100 år sedan.
    - Innebörden av tyska dödsläger i massorganiserad form mejslades ut under andra världskriget, men fanns redan under första världskriget (i afrika). Den brittiska innebörden av koncentrationsläger var nog inte bara den gällande beskrivningen i Tyskland till en början, utan också i Sverige. Än i dag förväxlas dödsläger med koncentrationsläger.
    - Segerstedt hade både uppbackning och tillträde till ett nätverk av prominenta personer (kända författare backade tex upp honom, wallenberg var en vän, kungen försökte tala honom till rätta). Han hade också social ställning med fru, älskarinnor,kollegor och gud vet vad.
    - Hon reproducerar också myten om den ensamme hjälten fast hon kallar det nu den avvikande och massan.
    - Att någon spottade efter Segerstedt betyder inte att han var allmänt bespottad.
    - Eftermälet som bråkstake utesluter inte eftermälet som en hjälte. Exempelvis: Garibaldi var en bråkstake och hjälte.
    En studentdemonstration gjorde inte Sverige till ett pronazistiskt land, lika lite som demonstration på sergels torg gör Sverige prokurdiskt. Tyskvänligt och nazistiskt är inte samma sak.
    Jag tror att jag kan komma på mer...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det här ska jag ta mig en funderare på - du har helt rätt i att det funnits dödsläger före och efter nazisternas, jag har bara lite svårt att se att Sundströms tal/artikel bagatelliserar dem.

      Detta med en eventuellt nedärvd hjordinstinkt tror jag inte är övergiven, generellt sett - men visst är det spekulationer. Biologer brukar uttrycka sig försiktigare, för trots genetikens utveckling tror jag att få vill uttala sig med bestämdhet om nedärvda beteenden. På senare tid har den relativt snälla bonoboapan lanserats som vår "egentliga" släkting, till skillnad från chimpansen chimpans, som ägnar sig åt både ditt och datt, varav en hel del kan påminna om människans tristare tendenser.
      Men vem vi än är släkt med - den fredliga och polyamorösa bonoboapan, eller den hierarkiska schimpansen schimpans - kan man ändå inte på något sätt anta att härmandet ligger i mänsklighetens natur, d.v.s att människor identifierar sig med de allra närmaste, och bildar grupperingar utifrån den identifikationen?

      OK nu är det väl så att Sundströms tal påverkades av att hon just fått Segerstedts frihetspenna, artigheten krävde att hon inte var alltför jobbig, men jag tycker inte att hon heroiserar honom, snarare tvärtom.

      Men jag ska läsa om och begrunda dina invändningar, Anonym.

      Radera
    2. Jag gillade Lena Sundströms artikel, rättare sagt tal, problemet är mer att det slukas upp av åsiktsindustrin. Det är så jävla lätt att dela och gilla en sån grej. Lysande! Briljant! Så sant! Så fint att jag gråter!
      Men kollar man på artikeln så innehåller den en reservation mot just hyllningen. Det är lite som att hon säger: ok nu har jag fått den här utmärkelsen, men jag är inte bekväm med den. Sen detaljerna, om det är sakfel eller inte, har jag ingen koll på faktiskt. Men jag gillar att hon ifrågasätter upphöjelsen, för det är så jag läser det.
      Och så skriver hon om KLEMPERER!
      Första gången jag hörde talas om KLEMPERER var i en recension som Maja skrev i Aftonbladet för sju miljarder år sen.

      Zigge

      Radera
    3. Hörrödu, var det inte åtta miljarder år sen.
      :-)

      Radera
  11. Förresten, nu går jag verkligen utanför ämnet, kanske pga påverkan av öl med Gustafskorv som tilltugg, men jag tilltalas av din beslöjade misantropi. Cioran hade en idé som jag finner trösterik. Självmordet som själva andemeningen med att fortsätta helvetesvandringen, dvs livet. En symbol för frihet - och trots:

    https://www.youtube.com/watch?v=zmvRMVMrzA4

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja den var fin :-)
      Men det finns ett spralligt alternativ till självmord: att låtsas att man redan är död.
      Det låter kanske dystert, men det är raka motsatsen.

      Radera
  12. Till Marianne J. Det är väl aldrig fel att förundras över vad du tycker är bra skriven text, och om det gav dig en bra upplevelse och fick dig att kommentera så har den fyllt sitt syfte för dig. Min målsättning är dock en annan. . .

    SvaraRadera
  13. Jag vill kasta blomkål!

    SvaraRadera
  14. min reaktion på 'Anonym klockan 00:34': var - är - etwa 'målsättningen' att försöka förmå mej att förstå att jag böra vara obefintlig? - det är min tolkning. - som jag har - tror jag - mer än en gång - på egen blogg - uttryckt det: 'det finns lika många tolkningsmöjligheter som det finns männischor'... ( 'en mänsklig rättighet - detta att tolka... - ja - so könnte man es - vielleicht - ausdrücken...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar också vad den där "målsättningen" kan vara för något. "Bra upplevelse" är ju rätt nedlåtande uttryckt.

      Radera
  15. Ojsan, här sticker tolkningar iväg hej vilt. Bra upplevelse som i att uppleva något trevligt och positivt. Detta till skillnad från min målsättning som var att granska artikeln (som egentligen är en mera krass upplevelse). Inga konstigheter eller annat.

    Sedan är ingen person obefintlig i min värld.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man tolkar saker olika, helt enkelt.

      Apropå hjordinstinkter, snälla bonoboapor och elaka schimpanser: Malte Persson har givit ut en barnbok, Bobo i apskolan, som lär handla om bonobon. Jag har inte läst den men är nyfiken på vad den kan handla om.

      AT.S Älgot

      Radera
    2. Javisst, jag tycker inte riktigt att Anonyms kritik lyckas nollställa något - jag uppfattar det som mer en allmän avsky, mot Lena Sundström och kanske mot Segerstedt - "kungen försökte tala honom tillrätta" kan rentav låta som om Anonym tycker att Segerstedt inte borde ha skrivit sina artiklar?

      Nå, jag ska läsa igen vid tillfälle, men nidbilden av artikeln (typ "hon skriver så här för att vi ska känna oss fina men hon har inget att komma med, det är bara förpackning") - gör mig ganska förvånad.

      För övrigt, idéer om eventuellt nedärvda hjordinstinkter avskaffades inte för 100 år sedan. Oavsett om man själv tror om det finns något sådant, alltså, så är det ett faktum att sådana teorier är högsta mode idag, men de senaste åren har böcker som Gryning över Kalahari t.ex velat lyfta fram att människan är altruistisk och en flockvarelse i god bemärkelse.
      Just det Malte Perssons bok om en bonoboapa ska jag titta på, gissar att han är satirisk?

      Radera
    3. Hjälte eller ej, det är i alla fall schvung i texterna och humor hade han.
      Här ett citat som jag lite slött plockat ur Wikipedia:

      "Handelstidningen dementerar härmed på det bestämdaste ryktet att herr Göring skulle vara anställd i dess tjänst som något slags reklamchef. De tjänster han i den vägen gjort tidningen, uppskatta vi till fullo. Det finns icke en vrå av världen dit icke historien om hans ryktbara telegram burit vårt namn. Det nit med vilket han fortsätter sitt arbete, är också allt erkännande värt. Det är desto anmärkningsvärdare som han arbetar fullständigt gratis und unentgeltlich."

      Radera
    4. Segerstedt var ju liberal, han var mkt kritisk till kommunismen och skrev vasst om Lenin vid dennes frånfälle. Jag tror det även är i det skenet man bör se hans ord om massan och individen; det var massrörelsernas tid och han var inte heller socialdemokrat, utan liberal. Och ingen underdog socialt sett heller, även om han blev både hotad, censurerad och tagen i örat.
      I vilken utsträckning Sverige var pronazistiskt i egentlig bemärkelse, och i vilken mån det handlade om eftergivenhet, kan diskuteras och det gör det också. I kungahuset fanns det en del nazism, Sverige krävde ett J i passet, med mera: man ska nog inte överdriva nazismens spridning i Sverige, men inte heller underdriva den.
      Norge uppskattar förstås att Segerstedt protesterade mot transiteringstrafiken. Det gör jag med. Och Karl Gerhards Den ökända hästen i Troja: det där tycker jag är värt beundran.
      I alla fall: det är lite ovanligt i Sverige just idag att betona individen - kollektivet är åtminstone inom vänstern ett slags självklar utgångspunkt (men också inom högerextremismen, som i stället för klass betonar ras, nation, m.m). Men när det kommer till kritan, handlar det om att var och en måste göra sitt eget val, fråga sitt eget samvete, osv. Men jag tror inte att dagens rasister hade bekämpat Hitler (i synnerhet inte nynazisterna), eller att antirasisterna hade heilat: det går inte att vända på det rakt av på det sättet.
      Oj vad långt det här blev då. :-)

      Radera
    5. Jag såg Jan Troells film och störde mig på de styltiga dialogerna… Det gjorde även denna recensent:
      http://www.svd.se/kultur/film/portratt-av-en-superhjalte_7732932.svd
      Men annars var filmen intressant, tyckte jag.
      Och långt i från något hjälteporträtt.
      "Jag önskar att du var lite mer som du skriver" får Segerstedts fru säga i en central scen…

      Radera
    6. Motvallsare. Följare. Självgisslare. Bekvämlighetsflanör. Ideologi eller karaktärsdrag?

      Radera
    7. Hittade den här:
      http://www.svd.se/kultur/understrecket/en-cyniker-med-foredomligt-moraliskt-mod_7732526.svd

      Kan inte så värst mycket om Segerstedt, stämmer det att han var fiende till välfärdsstaten och minskade klassklyftor, tex? Men samtidigt vän med Per-Albin?
      Lite seg artikel men jag har blivit aningen nyfiken på den här Segerstedt.
      Zigge

      Radera
    8. Mariannesson: jag tyckte också att filmen var intressant, det var ett tag sen jag såg den. Ett komplicerat privatliv, det var väl där fokus låg som jag minns det, men det betonades också att Segerstedt i allra högsta grad var borgerlig. Det är tänkbart att hans individualism tagit intryck av kristendomen, i det avseendet att "hjorden" beskrivs ganska negativt där…
      Associerar även till den nutida filosofen René Girard, som också är väldigt, och då menar jag verkligen väldigt, kritisk till flockbeteenden.
      Hugsvala: jag vet inte riktigt vad du menar, men kanske ställer du frågan om personligheten i förhållande till ideologin: eller om det viktigaste är att tänka rätt eller tänka fritt? Att tänka själv, det är nog en bra utgångspunkt.
      Zigge: borgerlig liberal, fiende till välfärdsstaten tror jag inte att han var direkt, men kritisk till socialdemokratin. Wallenberg och Per Albin försökte få honom att dämpa kritiken mot nazismen.

      Radera
    9. Jag vet faktiskt inte heller så mycket om Segerstedt, har inte läst någon av böckerna om honom. "Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad" - i sitt sammanhang handlade det om att politikerna, men även t.ex Wallenberg, ville stoppa hans skriverier. Rent konkret skulle man kunna säga att han kritiserade den svenska kollektiviteten, som ägde rum på bekostnad av enskildas yttrandefrihet (Karl Gerhard!), men i förlängningen kan man kanske också se det som att den svenska kollektiviteten var beredd att sätta sig över norska individer, eller judiska individer… Transiteringstrafiken är inget Sverige kan vara stolt över.

      Radera
    10. Kan man möjligen säga att Segerstedt är en föregångare till Snowden? Eller skulle T.S ha buat åt Snowden?

      Radera
    11. Å det där var en riktigt utmanande fråga, alltså inte provocerande utan en riktigt svår nöt.
      För att… alltså, om vi utgår ifrån att en motsvarighet till TS idag bör vara borgerlig liberal (det skulle vara fel att försöka placera in honom i någon av de ideologier, höger och vänster, som underordnar individen kollektivet - marxismen eller nationalismen). Då…världen har förändrats markant: skulle en nutida TS vara proamerikan, i likhet med de så kallade bombliberalerna, eller skulle han vara något slags piratpartist?
      återk

      Radera
  16. Oj, vad märkligt det blev med mellanrum å grejer. Varför blir det så? Nåväl...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mellanrum å grejer blir det. :-)

      Radera
  17. http://www.svt.se/kultur/norges-stora-skam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag såg det! Det har varit ganska okänt tror jag.
      Sådana studier brukar kunna ge upphov till en patriotisk motreaktion, som på något sätt indirekt bevisar det de förnekar: vi? nej aldrig! Aldrig att vi gjorde något sådant!
      I Sverige finns motsvarande, nej aldrig att det fanns nazism eller antisemitism i Sverige!

      Radera
  18. Jag skulle så gärna höra vad IAMB har att säga om Torgny Segerstedt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Komsi komsi… Nähä…

      Hugsvala igen: jo jag tror alltså inte att man kan vända på steken och säga att antirasister hade heilat och rasister bekämpat Hitler.

      Men jag tycker inte att det är ok med den nya våldsvänstern, som faktiskt förespråkar våld. Ibland barn till revolutionärer som suttit i fängelse i sina hemländer, eftersom de varit i opposition till en eller annan fascistisk/islamistisk diktatur: kommunistbarn som talar om blod och strid, och som inte är demokrater. Utan tvärtom föraktar både demokratin och den svenska socialliberala modellen, och som strävar efter att vinna genom strid. Det blir mer och mer obehagligt, jag måste skriva ett kritiskt inlägg om det, och kan göra det eftersom jag vet att det handlar om hela grupperingar, med kopplingar till institutioner och prisnämnder (jag behöver alltså inte alls befara att jag "sparkar nedåt" eller något åt det hållet).

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)