fredag 30 maj 2014

Det blev sossarna


Jag körde igenom några valbarometrar inför EU-valet och det blev inte v den här gången utan s. Jag tänkte förstås igenom saken också, man ska inte enbart förlita sig på valbarometrar (men om det resultat man får i ett sådant quiz skiljer sig alltför mycket från var man tror sig stå, kan det eventuellt vara ett tecken på att man lever i en ideologisk dimma, vänsterdimma, högerdimma eller något annat). 
När jag begrundat saken ett tag framstod S som det bästa valet. Med den situation vi har i Europa krävs det stabilitet, jag tror inte att S kommer att dras med i högervinden, de har ett nätverk och en politisk tradition som skulle kunna utgöra en reell motvikt mot fascismen, till skillnad från v är de inte emot EU och de är mer pragmatiska, vilket jag tror är en bra egenskap i nuläget.
Att jag ändå tvekade beror på att S fortfarande är alltför Nato-vänligt. Min uppfattning är att Krimkrisen beror på Natos manövrer, och att ett svenskt eller för den delen finskt medlemskap skulle vara en katastrof, det skulle uppfattas som en provokation och medföra instabilitet i regionen. Nato är inte EU, och jag hyser fortfarande vissa förhoppningar om att S kommer att ta sitt förnuft till fånga när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. 
Miljöpartiet förstår jag faktiskt inte riktigt vad de står för, mer än att de daltar med spenaten utan att för den sakens skull uttala sig med någon kraft om GMO. Jag hade nog hellre röstat på Djurens parti. 
FI var uteslutet. Det beror på flera saker. För det första något som skulle kunna kallas mediedramaturgi, och som illustreras av FI:s egna slagrop - "Ut med fascisterna! In med feministerna!" (om jag inte gillade barn så mycket skulle jag kalla det infantilt) och sedan med än större övertydlighet av Expressens löp: "FI! FAN!" Så ska alltså bilden cementeras av framåtryckande kvinnor som hånglar och kvoteras in i börsstyrelser, och losermän som röstar på sd? Hade det där löpet för avsikt att öka sd:s siffror till 20 procent? Mediedramaturgin avspeglar det klichétänkande som även syns i näthatsdebatten och som vill hoppa över besvärliga analyser till förmån för demonisering och enklast tänkbara polariseringar. FI kom också ganska långt ner i mina valbarometrar, jag vet inte riktigt vilka frågor som var utslagsgivande, ska titta närmare på det, men det skulle liksom inte falla mig in att rösta på ett parti bara för att jag tycker att Gudrun Schyman är cool eller för att jag är feminist. Om jag nu verkligen är det - jag har nästan börjat tvivla på det. 
Allianspartierna kom långt ner, och som jag ser det har de inte mycket att komma med för att motverka fascismen idag. Moderaternas nyliberalism funkar inte, och jag skulle rentav vilja hävda att det inte endast handlar om den ekonomiska politiken utan dessutom om en retorisk fråga. Var och en är sin egen lyckas smed, satsa på dig själv så får du mer i plånboken - det duger inte som verbalt kitt i samhället. Nu tror jag visserligen att det block som bäst lyckas med att hålla Sverige utanför den ekonomiska krisen, vilken är mildare här än på andra håll, och samtidigt har förmågan att minska arbetslösheten, är den största garanten för att högerextremismen och det schizoparanoida tänkandet inte börjar galoppera för fullt även här. Och jag är inte mycket för fluffiga ord om gemenskap. Ändå anar jag att Alliansens ord om utanförskapet inte räcker till för att stoppa ekorrhjulet av harmsna tankar bland dem som är, eller känner sig, utanför. 
Jag tror att det finns enskilda eldsjälar bland socialliberalerna, men i stort har fp gjort en märklig gir de senaste åren som diskvalificerat dem i mina ögon. Främst handlar det för min del om deras Natovänlighet. Hur som helst fanns de knappt i mina valbarometrar. 

Sd? 
Jag är tredje generationens bildade medelklass. Det väger tungt. Dessutom är jag något av en exotiker. Att flytta utomlands har alltid varit ett alternativ när Sverige känts för instängt. Min bästa vän i Israel är anti-sionist. Tufft läge för en judinna. Men jag tror att mänsklighetens eventuella framtid beror mer på palestiniervänliga judinnor, än på palestinier som slåss för sig själva, i egen sak. 
Sd är ett konstigt parti. Jag gillar det som är konstigt, men sd:s sätt att inte hänga ihop gör mig beklämd. Det är ett modernt parti, på så vis att det har en blandning av till exempel smålänningar, skåningar och judar som är missnöjda av olika skäl. Modernt för att det är ett mischmasch på jakt efter fasta identiteter, med olika grad av fokus på blod eller kultur. Det judiska inslaget är pikant, samtidigt absurt på ett nästan skräckinjagande sätt eftersom det krockar med kurbitsdrömmen. En del som röstar på sd tror jag egentligen mest av allt tycker illa om media, om de självrättfärdiga som talar om vad man måste tycka. Att invandring väcker oro är inte konstigt och har inte mycket med ekonomi att göra. Jag kom på mig själv, när jag var uppe i ett landskap, norröver, med att tänka att jag skulle vilja att det förblev som det var, med rättså blonda blåögda och knotiga personer med något slags direktkontakt med förmodern svensk folklore, den som passar så bra med det bleka landskapet. När jag fick syn på en så kallat rasifierad person tänkte jag att det störde. Jag har också kommit på mig själv med att tänka att jag hoppas att islänningar förblir i rakt nedstigande led från Njal, rent genetiskt, coolt att veta att de fortsätter avla fram sig själva, och att de bevarar sin speciella berättartradition och till och med sin ljushet. Det skulle vara synd om det blev upplöst, uppblandat. Jag är alltså inte alls främmande för den typen av tänkande, trots att hela min längtan nästan alltid har varit utåt, till fjärran land. 
Och trots att tankegången äcklar mig så fort jag verkligen tittar på den. 

Etnisk separatism, eller genetisk: tiden borde sedan länge vara ute för den. Men jag är exotiker, jag tycker om det som är synnerligen annorlunda  (Aftonbladet har tyvärr kallat det "Vi gillar olika!").

En stolt iranier säger att han vill kunna prata farsi på bussen utan att folk tittar snett på honom - jaha, men varför inte prata svenska? Är inte svenskar ett orasistiskt folk i jämförelse med många andra, och har vi inte varit jävligt generösa med vår invandringspolitik, trots att vi inte ens varit just någon kolonialmakt? Ta vilken kultursida som helst, och man bankar in att svenskhet inte finns. Om och om igen. Nej nej svenskhet finns inte. Samtidigt avkrävs respekt för all annan etnisk hybris och särart. Den enda som är identitetslös, är svensken.

Lemmy och Oscar kan finna varandra på omvägar, såsom de gör i Mäktig Tussilago. 
Men vad den bildade medelklassen inte bör göra, när sd får de kalla kårarna att nästintill leda till galenskap, är att säga Fi! Fan! 

För att göra en lång historia kort: det blev sossarna. Eller Foffarna, varför inte kalla dem så. 



Och vad kunde illustrera sossarna bättre, än det här.




Jag tar min gamla teckning av Juholt också.





onsdag 28 maj 2014

Elevator Music - David O' Brien

Osäker på om jag redan har haft den här, i serien hissmusik. Jag känner inte igen grafiken, men musiken låter vagt bekant på något sätt. Tävlingen i plågsammaste hissmusiken är förstås redan över, eller en tävling var det väl inte - en omröstning. Så. Omröstning. Vilken musik man på kortast tid skulle bli galen av. Men den här är ganska diskret, jag tror att man skulle kunna lyckas glömma bort den, ignorera den, inte lägga märke till den, bli döv för den, inte ta notis om den, om man satt fast med den, inte kunde undkomma den, i en hiss ett dygn eller två. Kort sagt: det finns värre.






xerxes och atossa 014




Jag har just fattat att man kan ljudsätta videor på YouTube, den här slingan hette "Cool Cat" och passar rätt bra till kissarnas mystiska uppsyn.

söndag 18 maj 2014

Bro bro breja - Sex Pistols eller Clash?

Jag gick förbi den här igår:

 
Allt har sin tid. Bryta ned har sin tid, bygga upp har sin tid. 

Jag kom att tänka på Predikaren och på Sex Pistols (destrooooooy).
Jag fastnade aldrig riktigt för Sex Pistols. Clash är musikaliskt intressantare, tycker jag. 
"Ja Clash är ju lite snällare" sa en bekant insinuant - eller om det var medlidande - en gång, under en av alla dessa "Beatles eller Rolling Stones, Tommy Steele eller Elvis"-diskussioner. 
Här skulle man kunna hamna i en oöverskådlig diskussion om hur man egentligen mäter graden av snällhet/samhällstillvändhet/ grymhet/råhet när det gäller musik. 
Att Tommy Steele var snällare än Elvis har jag inga problem med att fatta - jag är ett Elvisfan, inget emot Tommy Steele personligen, men något mer slätstruken är han, lite mer pastöriserad. Men kan man säga att Beatles var snällare än Rolling Stones, som jag stundom har hört sägas, och vad beror det i så fall på?
Clash kanske är snällare för att de gick över till postpunk sedan, medan Sex Pistols aldrig hann, eller ville, lämna destroooooooooy-stadiet. Inte vet jag, jag bara slöbloggar lite en söndag eftermiddag.
Här kan finnas en rent musikalisk koppling till "den negativa uppbyggligheten" (trogna bloggläsare kanske stönar "å neeej, inte den negativa uppbyggligheten nu igen", ungefär som det är tänkbart att man reagerar på detta med skriverierna om NATO, "Å neeej, inte anti-NATO nu igen, och särskilt inte nu när Putins stöveltramp gör sig märkbart österut" - men vem är jag som sitter och gissar på era reaktioner?), alltså: den negativa uppbyggligheten, det begrepp som några danskar lanserade för några år sedan, och som hemsöker bloggen sedan dess. Provokation för provokationens egen skull, det subversiva som pose. Radical chic även kallat.
Det där lite nedlåtande välvilliga, med huvet på sned "ja, Clash är ju lite snällare", som tog mig hårt, vilken skymf, skulle kunna ha med det att göra. För hur farlig är jag egentligen på en skala, och hur farliga är ni?












fredag 16 maj 2014

Ett försenat femårsjubileum

I mars fyllde bloggen fem år, det är inte så mycket att orda om egentligen. Det finns en väldigt gullig video på YouTube, den har setts av fyra miljoner redan eller något åt det hållet så ni kanske också redan har sett den: jag vill inte lägga in den i bloggen, jag tycker inte att det är fel att den har lagts ut på YouTube men det skulle kännas tokigt att bädda in den här.
Det är Ella Mae som sjunger Elvis: här. Om man någon gång känner sig misantropisk, eller tycker att universum är för stort och obegripligt (expanderar gör det ju också, tills allt löses upp i intet) så tycker jag att den här videon har en förunderlig förmåga att sprida ljus och glädje och hopp omkring sig (jaja, förlåt förlåt, det blev stora ord och här kommer ännu större: människan är en gåta, musiken är en gåta, till och med BILISMEN är något av en gåta).
Må den här bloggens botten också vara botten i er.
(Jag syftar på inlägget allra längst ner i bloggen).


torsdag 15 maj 2014

cheek to cheek

Ett tag tänkte jag så här: det kan ju faktiskt hända att kissarna blir mer reserverade mot varandra när de blir större, så att de inte kommer att vilja vara så mycket cheek to cheek längre. Jag har hört att det kan vara så, efter kattunge-stadiet. Men näe. Det kanske inte är varje dag de gosar ihop sig så här, men ganska ofta är det.
Men tråkigt nog har de fått kattsnuva - tror jag, jag ska gå till veterinären med dem. Det är ett virus som gör att de alltid är lite förkylda, nyser och Atossas ögon rinner också. Om någon känner till någon huskur, tipsa!



Och här är en bild på bara Atossa.

onsdag 7 maj 2014

Även ett vidrigt musikaliskt årtionde

Kul att ha hittat tillbaks till Adam and the Ants, jag har inte hört dem sedan dess. Jag brukar annars klaga på att åttitalet var ett värdelöst musikaliskt decennium att vara ung på. Även bra artister släppte trista låtar. David Bowies Let's dance, China girl och Putting out fire - roll over Bowie! allt det där är talgoxe. Dyster, stelbent. Alltså: jag brukar hävda att 80-talet var ett dött musikaliskt årtionde. Och sedan dess har det inte hänt något på musikfronten som har kunnat väcka mitt intresse på allvar. Gnällig monoton rap (jag reagerar borgerligt och hurtigtyranniskt på rap, skärp er för fan, gnäll inte, ta och kamma er, hitta på något piggare).
Men Kings of the Wild Frontier kom faktiskt 1980, samma år som Sandinista för övrigt (som har Magnificent Seven).

Trevlig fortsättning på vad det nu är.




Jag tar The Magnificent Seven också. Här ska slösas.

tisdag 6 maj 2014

St. James Infirmary

Vårens första loppbett, porrnoveller i spamkorgen och nästan klar med översättningen. Måste firas med en favoritlåt.
Den ojämförlige Cab Calloway, broder till Blanche, sjunger medan Betty Boop spelar rollen som flickvännen som återfinns på hospitalet. Det finns flera varianter av texten och om det kan verka underligt att han sjunger att flickvännen aldrig kommer att hitta en bättre man än han (varför sjunger han så, hon är ju död), så kan det bero på att det är två olika texter som blandats ihop.

Let her go, let her go, God bless her
Wherever she may be
She may search this whole wide world over
But never find another sweeter man aslikeme





söndag 4 maj 2014

"Pungmes skapar konflikt"

Det här är vad jag kallar en rubrik: Pungmes skapar konflikt i Sigtuna.
Jag tänker inte skämta om pungmes, det är en fågel och inget annat och bör väl så förbli.
Xerxes och Atossa skulle nog kunna tänka sig att lösa konflikten på sitt eget lilla vis. Eller deras. Svårt det där med sitt och deras.



lördag 3 maj 2014

i' sto cca'

Det finns två fallgropar (läste jag någonstans minns inte var, en bra artikel var det) som en översättare av surrealistisk text riskerar att falla i. Den ena är att släta ut, försöka förklara och lägga tillrätta en gåtfull bild, så att den förlorar sin originalitet. Den andra är ungefär motsatsen: att tänka "äsch det är ju ändå surrealism, det gör inget om det är lite konstigt", och alltså ge upp försöken att uttömma en bild på alla dess tolkningsmöjligheter och i stället omedelbart dra till med en direkt översättning, ord för ord. Under det otroligt roliga jobbet med Bretons Galen kärlek tror jag att jag för det mesta har lyckas undvika båda, men det kvarstår några ställen där jag helt enkelt inte förstår vad karl menar. Den engelska översättningen som jag tittar i parallellt har en liten tendens att förenkla. Engelskan har också betydligt fler franska (och latinska) lånord än svenskan, så ganska ofta flyttas samma ord helt enkelt över från franska till engelska. Det kan handla om ett såpass enkelt ord som interchangeable, av allt att döma identiskt på engelska och franska, men inte helt och hållet identiskt med utbytbar.
Well. Jag är inte färdig än, håller på med första genomgången, och än så länge har jag översatt de där ställena där jag inte snappar vad Breton menar med något poetiskt som känns rätt. I värsta fall handlar det om en variant av fallgrop nummer två, i bästa fall så är det en helt ok svensk motsvarighet. Lova att köpa Galen kärlek när den kommer, sätt igång och spara redan nu! Mycket fint för pengarna!

Pino Daniele 1980.

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)