fredag 28 november 2014

Wanliga Dårhus-Narrar pläga träta, slåss och Rifwas om förnämsta Hedersstället och winsten


Nej men nu blev det en så där lång bloggpaus i alla fall… Ämnena står på kö och kräver att bli kommenterade.
Det kan hända att det här inlägget blir lite hullerombulleraktigt.

Man bör inte klaga och knorra hela tiden, så jag vill nämna Lena Sundströms fina artikel (som från början var ett tal).

* * *

Jag har blivit sosse.


* * *

I det här sorgliga parlamentariska läget beter sig Alliansen oförsvarligt. 


Ämnena kommer för mig hopetals, och jag har också funderat över bloggens framtid.

Jag vill bygga upp Gaggböle, jag vill att alla ska känna sig välkomna här. Gaggböle ska på sätt och vis vara en utopi. Jo det är stora ord, för stora… Men jag har ett tankekrux, samma som jag i princip alltid har haft: jag vill så gärna nå ut till många, utan att göra avkall på integriteten.
Det var det tankekruxet som ledde fram till Pompeji, som förlaget trodde bara skulle nå ut till "en liten elit", men som gillades av människor som annars sade sig aldrig läsa några böcker. Myggor och tigrar är på sätt och vis svårare, men Neapelskildringen har nått ut och fascinerat dem som inte lät sig avskräckas av debatten (bråket handlade bara om skildringen av den trånga och falska kulturvärlden, allt annat blev förtiget). Mäktig Tussilago borde ha nått ut till många fler än de några tusen som hittade fram till den, men jag tror att den läsareufori jag nästan väntade mig kommer så småningom (titeln är lite underlig och boken börjar med en dikt, den kräver en aktiv läsare men det är inte smal litteratur). Sprickan i ögat ska komma som e-bok.

Det jag håller på med nu måste förbli superhemligt. Jo det händer att jag avundas de produktiva författarna som släpper en bok vartannat eller vart tredje år. När det gäller förlagen, så är det en ganska konstig situation - det kan hända att det beror på att det kommer ut så många böcker nu, och att förläggarna måste välja ut vilka hästar de ska satsa på: hur som helst så kan en förläggare som inte hört av sig på ett par år ringa och meddela att han går i pension och att en författare sålunda står utan redaktör.

Men bokbranschen rullar på, så låt den rulla.

Bloggen är fortfarande stadd i utveckling, tills vidare kan jag säga att bland det allra bästa jag vet, är när Anonyma tänker högt. Ja, jag vill inte dissa er som inte är anonyma, men det är på sätt och vis lite extra roligt att diskutera med folk jag inte har en aning om vilka de är.
Ni tycker kanske att jag är en dårfink nu, men saken är den att den totala anonymiteten gör det möjligt att säga sin innersta mening utan att det kommer mer surt efter än att jag svarar.
Frukta inte! Bara säg!

Däremot har jag nog bestämt mig för att streta emot snabbheten.
En präriebrand på Twitter och ett megabråk på Facebook, alltså allting går ju något så inhemult snabbt nu. Det är nästan så att seghet, tröghet, sturighet, blir något eftersträvansvärt för att motverka alla de här glättiga eller aggressiva ytorna.
Skulle man använda sig av tidens eget kulinariska språkbruk, använde man sig av metaforen al dente: 
denna blogg ska vara al dente.

Nätromantiken har nog fått sig sina törnar: det händer en del trist och dystert på nätet.
Tja, nätet är väl på gott och ont, liksom. 

Det jag har svårast för på Facebook är kotterierna.
Höger- och vänsterkotterierna.

En tongivande skribent kan skriva på ett ungefär så här: kan alla kommunister som gillar radikalfeminism och queer skriva upp sig här. Sossar är inte välkomna!
Hundratals gillar, skriver upp sig, kommenterar…

En annan tongivande skribent omger sig med soldater, alltså bokstavligen soldater,  och när h*n kritiserar en annan skribent (utan flock) är det sålunda hundratals soldater som gillar. En armé.

Jo jag låter kanske dumdryg nu, men jag kan inte låta bli att ta upp det här. Det skulle vara mycket bättre om fler startade bloggar i stället, med öppna kommentarfält. Ja det tycker jag, och de står jag för.

De rent litterära kotterierna är helt bekymmerslösa; författare och kritiker gillar varandra utan en tanke på att det i viss mån skulle kunna vara fel. Man håller sig väl med dem det anses vara bra att hålla sig väl med.

Jag tar några triviala exempel, för syns skull kallar jag dem hypotetiska.

En tongivande litteraturkritiker på en stor tidning kan sålunda skriva ett inlägg om att h*n har fått ett hatmejl från en misslyckad författare. Uppslutningen blir enorm. Hundratals stödjande kommentarer, i stil med "jag ska slå henne på käften!"
När någon kommenterar att det här är faktiskt mobbing, skriver litteraturkritikern ett nytt inlägg. "Usch vilken jobbig dag, jag har blivit anklagad för mobbing". Hundratals stödjande kommentarer, stackars dig som blivit anklagad för mobbing.

En annan kritiker kan skriva att "det här är nog den töntigaste romantitel jag sett", hundratals gillar och skriver att ja den där författaren var usel på Babel, det var det tråkigaste Babel jag sett.

Men är det inte så att samma personer lika gärna skulle kunna skriva storstilade artiklar om humanitet, värme, tolerans, öppenhet, och få beröm för sina ställningstaganden mot mobbing och hierarkier?

I Facebookkotterierna ser man som bekant en polarisering som tycks ha dataspelen som modell (jag gillar Plants versus Zombies, världens roligaste dataspel, men det är inte riktigt lika kul när folk bildar läger och kastar blomkål på varandra och uppenbarligen trivs med det, under parollen att ju viktigare en fråga är, desto mer nödvändigt är det att skippa nyanser, dialektik och kommunikation).

Polarisering alltså, men ibland en plötslig krasch när det gäller höger och vänster: en nyliberal skribent kan mycket väl gilla ett inlägg som manar till väpnad revolution, en nymoralist kan ge sitt bifall åt flirt med barnporr, så länge det handlar om skribenter som anses vara rumsrena eller i ropet: jag undrar ibland om det handlar om opportunism, eller om att orden inte tas på allvar, eller om det är jag som är galen. Alltför många på Facebook använder sig av flocken, som om de inte skulle klara sig en sekund utan den.

Jag tror på den ensamma människan. Det är sant att det kan vara bra att vara många, och demokratin vilar ju på att de som är flest också får mest att säga till om. Men jag tror på den enskilda människan.

Vad är titeln för en besynnerlig gök?
"Wanliga Dårhus-Narrar pläga träta, slåss och Rifwas om förnämsta Hedersstället och winsten".
Så skriver Olof Dahlin i Then Swänska Argus. Och det som var sant på sjuttonhundratalet, är kanske inte helt osant idag heller.
En rolig sak med sjuttonhundratalssvenskan var att stavningen kunde variera, och att man hade rätt att sätta stor bokstav efter eget tycke och smak (på både substantiv och verb, och det gjorde inget om det var inkonsekvent).

I ett kommande inlägg ska jag nog göra en kärleksförklaring till den nuvarande regeringen. Den första på mycket länge, som jag har kunnat känna sympati för.
Om Dårhus-Narrarna tvingar fram ett nyval, vet jag var jag lägger min röst.

Trevlig helg, till exempel.









lördag 22 november 2014

Swingpaus

Gaggböle swinghörna proudly presents the International Sweethearts of Rythm. Fyra fenomenala låtar.
(Någonstans framåt mitten av videon står det "The End", men det är inte med sanningen överensstämmande för det fortsätter med How 'Bout That Jive? och sedan blir det om möjligt bara bättre och bättre).



torsdag 20 november 2014

Camorrametoder

Tack för visat tålamod med den lilla bloggpausen, och för det benägna biståndet med länkar till intressanta artiklar.
Bloggen har fått nya läsare så jag funderar på något slags "introduktion till Gaggböle", som kanske kunde underlätta navigeringen; det är t.ex både tillåtet och välkommet att kommentera gamla inlägg, eftersom tiden är rund och diskussioner sällan eller aldrig kan bli riktigt "färdiga".
Kommentarfälten är lika viktiga som inläggen, och det går bra att "slänga in ett lingonben", som det kallas i bloggen när man är OT.

Här tänker jag försöka samla ihop lite trådar från de senaste diskussionerna.

Vad är skillnaden mellan ett mediedrev och en kritikstorm?
Att många är kritiska räcker inte för att det ska kallas drev. Det bör finnas en redaktionell förankring, chefer ska vara inblandade, det ska gå att ana sig till att det förekommit överläggningar och beslut på att ge sig på en person i samlad tropp. Uppslutningen bör vara bred. Det uttalade eller underförstådda syftet ska vara att avsätta den det berör. Finns det en sakfråga i botten så ska den framställas som synnerligen samhällsviktig, men till skillnad från kritikstormen går drevet till personangrepp, och inte sällan är sakfrågan antingen uppförstorad eller förvrängd.

OK, jag tror inte att det är synd om den nya kulturministern, och det har funnits värre och längre drev i världshistorien, men det intressanta i det här sammanhanget är att medierna har gått ihop i ett slags utpressningsaktion. De har pucklat på henne för att få mer pengar till sig själva. 
En kulturminister har många uppgifter. För en grönröd regering borde det viktigaste vara att bredda kulturen, satsa på folkbildning, verka för att kultur och bildning når ut. Men sådant har låg prioritet för journalisterna, som oroar sig för sig själva.
Drevpudelns kärna var presstödet (och kanske en sänkning av reklammomsen på nätet: att "få ordning på skattesatserna" som en en skribent i tidningen Journalisten skrev).

Mönstret är tydligt, jag drar det i repris:

Från Maria Schottenius ord, strax efter regeringsbildningen: "Om den omvittnat riviga Alice Bah Kuhnke kan få regeringen att prioritera kulturområdet är det utmärkt. Men om hon i mediekrisens tid kan få journalistiken, en garant för demokratin, att överleva, då kommer hon att gå till historien". 

Redan här är det iögonenfallande att kulturen beskrivs som en bisak, och att det är pengar till de existerande mediehusen som efterfrågas. 
Hos andra debattörer har man sett en rädsla att mp:s lätt anarkistiska förslag om stöd till oberoende nättidningar och bloggar ska slå igenom (skräcken för konkurrens från "pissrännan" är stor inom traditionella medier). 
Dittills hade den nya kulturministern blivit förlöjligad och ifrågasatt, bland annat p.g.a Disneyklubben, men i TV-debatter och annorstädes samsades debattörerna om att hon åtminstone skulle få en chans - hon var ett oskrivet blad. Schottenius öppnade till och med för att hon skulle få äran att kanoniseras som medieräddare. 
Vändpunkten kom i och med interpellationsdebatten i Riksdagen den 21 oktober. Alice Bah Kuhnke lovade nämligen inte höjt presstöd, vilket var vad journalisterna ville höra.

Ett par dagar senare startade drevet, och jag antar att det på något vis var samordnat. En intervju i P1, då jag tyckte att Alice Bah Kuhnke gjorde bra ifrån sig, döptes till "mardrömsintervjun" av tidningen Resumé. Därefter kom kraven på avgång. Marken gungade under kulturministerns fötter, sades det. 

Kraven på avgång hade olika motiveringar: att kulturministern inte är tillräckligt medietränad, att hon "saknar kulturell kärna", att hennes musiksmak är för ålderdomlig, att hennes religiositet är moraliskt dubiös, att hon ingenting kan, att hon borde ha bejublat SVT:s strykning i Pippi Långstrump, att hon inte har svar på "det som bygger en nation" - men inget av allt detta var drevpudelns kärna, utan det var kravet på pengar. 

"Minut för minut skalas löken. Vi hör att det är tomt där inne och vi gråter", skrev en sunkig skribent i Expressen. 


Uppslutningen gick från höger till vänster. DN:s übermediokre kulturchef Björn Wiman hånade en artikel han just publicerat, Åsa Linderborg insinuerade att "vi" (media) minsann vet saker om den nya ministern som vi (hittills?) avstått från att publicera. 
Här börjar det lukta kulturcamorra. 

Är det här bara lite ankdammstjafs, eller är det ett demokratiproblem? 

De hierarkiska och kollegiala mediehusen har agerat i egen sak, det är välbärgade personer som har missbrukat sin makt, och de stora orden om demokratiska värden har varit tomma. 


* * *

Jag har sysslat med lite andra saker, till exempel har jag recenserat ett lexikon över oöversättliga begrepp: Untranslatables: a Philosophical Lexicon, i tidskriften med andra ord. Detta kommer jag säkert att återkomma till. 










måndag 17 november 2014

Tänk högt!

Journalisterna lider av ett slags horror vacui i mediekrisens tid. Allt utrymme måste fyllas. Det får inte finnas tankepauser eller andningspauser. Tystnad väcker panikångest.
Ståhejet kring den nya kulturministern vittnar om en mycket stor nervositet. I grunden och botten har det handlat om presstödet: drevet drog igång kort efter den första interpellationsdebatten, då Alice Bah Kunhke inte lovade mer pengar till medierna (se gärna kommentarfälten, jag kommer kanske att göra en sammanställning av iakttagelser sen). Men andra tendenser har också varit tydliga: saker som är mysko och oklara, t.ex gudstro, gammal musik, glädje, godhet m.m, har väckt aggressioner.

* * *

Skrivet i all hafs.
Nu blir det minst två dagars bloggpaus. Prata med varandra så länge. Eller håll monologer, föreslå tidningsartiklar. Föreslå en pauslåt. Tänk högt.
Tjakloff, som sagt var.

lördag 15 november 2014

Kommun-Nicke

Gaggböle har också haft sina drev. Ank-Käthes make Kommun-Nicke fick en stor del av sitt parti och både Gaggbölekuriren och Gaggböles Folkblad emot sig under den korta tid då han var borgmästare.
Gaggbölepressens ledarsidor siktade in sig på hans töntiga musiksmak och bonniga kläder, medan reportrarna grävde fram tre tillfällen då han uttalat sig otydligt eller inte alls.
- Politik är inget dansband, skrev Gaggbölekurirens chefredaktör.
Ank-Käthe försökte motverka det hela med hjälp av vinklade flygblad. Det funkade ej.
Bild på Nicke kort efter krisen.




                          

Kommun-Nickes parti heter Moderatkommunickerna, tror jag. Vi får se.

fredag 14 november 2014

Carl Bildt, den motvillige fredsmäklaren


Jag tittade nyss på presskonferensen med ÖB, statsministern och utrikesministern - och jo, det ser faktiskt ut som att de har bevis på ubåtsintrång. 
Slikt måste de säga ifrån emot. Tveklöst. Så får det inte gå till. Det är oförskämt och dessutom kan en miniubåt faktiskt vara kärnvapenbestyckad. Sådant hände under det kalla krigets dagar, och idag befinner vi oss i en härva av handelsavtal och terrorbalans som kanske är ännu mer riskabel. Enligt den utredning som vad heter hon moderaten, minnet det minnet - Karin Enström hänvisade till, så uppfattar Ryssland oss redan idag som en del av Nato. (Inkräktarens i oktober nationalitet har inte kunnat fastställas, men det är nog inte helt långsökt att anta att det var Ryssland).

Men...

ÖB och ministrarna gjorde vad de skulle, tror jag. Men: analysen och slutsatserna tycker ju jag då - surprise surprise - bör kompletteras med det här synsättet:
Bevara alliansfriheten - nej till Nato-medlemskap!

Så heter en bok som kom ut igår. Jag har inte sett den med egna ögon ännu men jag tror att den finns, ja jag hoppas att den gör det och att den når ut genom mediebruset!
Thage G Peterson har skrivit förordet. 
Det kanske mest uppseendeväckande är att den förre utrikesministern Hans Blix (FP), tydligen går emot sitt partis linje, och framhåller att Sverige i Nato skulle ”bidra till fortsatt upptrappning av motsättningar och ett mer hotfullt militärt kroppsspråk”. 






Fast det här är inte ett hotfullt utan ett snusförnuftigt kroppsspråk, säger tigerbossen


I presskonferensen nämnde Löfven både alliansfriheten och partnerskapet med Nato; det senare måste han i nuläget, men det förra signalerar kanske att S orienterar sig iväg från Urban Ahlinlinjen.
   
* * *

Carl Bildt ska sitta i en Crisis Group, bra!
 Han verkar emellertid ganska ljummen till den nya uppdraget att verka för fred. 
– Skall inte överdrivas. Ett styrelseuppdrag, även om de vill att jag gör lite mer. 
Bildt säger också lite småsurt att han gärna skulle vilja veta vad uppdraget handlar om. Detta kan man läsa här 

Se där en tänkbar förklaring till varför Bildt taggat ner och dämpat krigsretoriken. Kan det vara Vita Huset som tycker att hans ettriga tonfall är mer irriterande än imponerande?  






På sistone har jag mest spelat lite skojiga bitar av olika slag, alla tiders men ändå inte riktigt favoritlåtar. 
Men det här får man lov att säga är en sådan: den Bob Marleylåt jag gillar bäst. 







Tvevlig helg, sade gveven! 

tisdag 11 november 2014

Orättvist i Gaggböle

Laila Bagge tar bloggpaus.
Ja det står på löpet idag. Men hallå, som om jag aldrig tagit bloggpaus. Var var löpsedlarna då?

Jag får ta och låna en hyvens aforism av den danske skämttecknaren Robert Storm Petersen:
"Alla andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig."

Nåja. Jag är glad ändå. Spelar lite gamla fina låtar.

måndag 10 november 2014

HBTQ, är det ett bekämpningsmedel, en sjukdom, ett bolag eller en statlig myndighet?

Hur många vill egentligen ha etiketten HBTQ klistrad på sig? 
Nazismen hade en vurm för förkortningar (Klemperer parodierar det i sin titel, LTI). När förkortningar används på människor, hela grupper av människor, får jag väldigt dåliga vibbar. Förkortningar står för bekämpningsmedel, DDT, myndigheter, AMS, sjukdomar, KOL, hemliga poliser CIA, KGB, företag, LKAB, och säkert för en del andra saker också, och det är all right.
Men en förkortning för människor? 
Ja, jag associerar direkt till auktoritära system, där man måste registrera sig såsom tillhörande den ena eller andra avvikande gruppen, och kanske få något speciellt märke att sätta på ytterrocken. Det är vidrigt, alltså. Med tanke på att de som förespråkar HBTQ borde vara anhängare av frihet, rörlighet, oförutsägbarhet, gränslöshet, alltså motsatsen till strikta kategorier och människosortering, ger det ett pedantiskt och dystert intryck, kontrollfreakigt, att pressa in folk under en byråkratisk term. 

Plakatsexualitet. 

HBTQ-rörelsen har tydligen förärat de heterosexuella en egen förkortning: Cis.
Jag lärde mig det igår. Cis. 

För en heterosexuell är det egentligen bara att vifta undan - cis? Så fan heller. Cis kan du vara själv.
Det kan nog vara värre för dem som inte vill buntas ihop under den otympliga förkortningen HBTQ, men som ändå placeras där och kanske anklagas för att vara svikare. Jag tror att plakatsexualiteten kan gå ut mer över dem. 






söndag 9 november 2014

Ett inlägg där författarinnan talar om för ungdomen att den har dålig musiksmak

Jag hänger inte med i popmusikens utveckling alls, bland annat för att jag inte lyssnar på P3 - det ska jag ju inte heller, P3 riktar sig enligt lag till folk som är under trettioåtta år.
Den här indelningen i generationer - man skulle kunna tala om en generationsapartheid, även om man bör undvika att jämföra något tungt och brutalt med något relativt oviktigt - är ganska ny. Tidigare var ju P3 en kanal för blandad populärmusik, medan P2 ägnade sig åt klassiskt och P1 tog hand om snacket.
En gång gjorde jag en riktig fadäs ska ni veta - det var ett önskeprogram, jag minns inte vilket, och jag ringde in och önskade Kliff av Ola Magnell (jag har sedermera fattat att den typen av musik anses extremt töntig). Jag fick höra att den sortens musik inte ingick i profileringen av utbudet.
Utbudsprofilen kanske det hette.
Men jag fattar inte - vad är det för fel med variation? Varför skulle man inte kunna gilla både techno och progg, eller konfrontera sina öron med musik som är lite annorlunda än den man själv spontant hade valt?

Idag ville jag råda bot på min egen ignorans, utmana mig själv och lyssna på en topplista på P3.
Jag trodde först att den hette Digg-listan. Jag tyckte det var ett riktigt skojigt och trevligt namn, alla tiders faktiskt. Men den hette DigiListan.
Och ja, jag ska göra en lång historia kort eftersom jag inte orkade lyssna särskilt länge: småpipiga kvinnoröster mot såsig bakgrund och mycket eko, nasala tunna mansröster mot skramlig ointressant ljudmatta, den ena efter den andra, och nä - jag hade inte gillat det när jag var ung heller.
Det hör kanske till saken att jag inte tyckte att 80-talet var något särskilt intressant musikaliskt årtionde att vara ung på, och sedan dess har det inte dykt upp särskilt mycket som har fått mig att spetsa öronen på samma sätt som äldre poplåtar, från 60- och 70-talen, gör.

Melodin avskaffades så gott som helt i och med rapens genombrott (Sugarhill Gang med Rappers Delight var det absolut urcoolaste jag visste när jag var fjorton, men sen dess har jag tröttnat på pratsång, och med några stycken lysande undantag tycker jag att rap är rätt segt).

Nu tycker jag att ungdomen har ett ansvar för att ta fram något helt nytt. Popmusiken har låtit mer eller mindre likadant i minst tjugo, kanske 30 år. Gamlingars plikt är att gnälla, ungdomens att se till att det inte var bättre förr.
Jo det är tänkbart att jag skulle missa det fina i kråksången om det dök upp något som hade ett sound som verkligen var nytt. Det är förresten tänkbart att P3 är fel kanal att lyssna på, om man vill höra riktigt het och spännande musik (tipsa gärna om ni känner till några hyvens band).

Jag vill föreslå ungdomen, att den återvänder till melodin.





Adriano Celentanos gamla hit Azzurro, framförd av Squadra Azzurra.

Jag tror inte att melodier kan ta slut, det borde vara så att ett fåtal toner kan kombineras på ett oändligt antal sätt.
Så kom igen nu! Punken är avsomnad, rapen institutionaliserad, rocken går på tomgång, det är dags för något nytt.


fredag 7 november 2014

Gaggböle News


ÖB säger nej till återinförd värnplikt.
Det gör jag med! Åtminstone som läget är nu. Så länge Sverige är partner till Nato är det otänkbart.
Även om det fastslogs med absolut tydlighet att de värnpliktiga inte skulle kunna kommenderas iväg till Libyen, Mali, Afghanistan eller Ukraina, eller någon annan framtida oroshärd, så är det svårt att se hur Försvarsmakten ens skulle klara av att träna en massa gensträviga dagisbarn i territoriellt försvar, samtidigt som det hela tiden ställdes krav på insatser utomlands.


tigerbossen läser tidningen med sitt norra öga som vanligt

Framförallt: i och med partnerskapet med Nato är Ryssland mer inringat och aggressivt, vilket ökar risken för krig.
Nåväl, om det blir krig på grund av politikernas dårskap, så ska åtminstone motvilliga ungdomar inte kunna kommenderas ut i det.

På sikt är jag för allmän värnplikt för både kvinnor och män, då det ska vara möjligt att välja civiltjänstgöring och lära sig vad man kan göra under en ockupation, till exempel.

Ni som följt den här bloggen ett tag känner igen denna bit, men det kan ju finnas nytillkomna läsare/lyssnare som inte hunnit tröttna på den.

Eftersom detta utan tvekan är det bästa jag någonsin gjort, tar jag den i repris.

Gaggbölevänsterns militärmarsch by majalu




Och så har det inträffat en ny praktskandal.
Kulturministern har läst sagor för kulturutskottet.

Ingrid Elam uttalar sig: - Man blir orolig.
Åsa Linderborg: - Det ÄR ett skämt! Det MÅSTE vara ett skämt! Säg att det är ett skämt!

Då kulturministern tidigare uttalat sig om vikten av att kulturen både bär upp demokratin och gestaltar det inre och ägnar sig åt provokation, lutar många åt att det handlade om något åt det hållet.

Andra tror att det har något med kristendom att göra.
Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig in i kulturutskottet.

Klart slut för tillfälle.

Var hälsad, sköna november!

Nu har den där förtjusande blygrå årstiden infunnit sig och jag säger grattis till alla som inte är zonkade i huvudet. Men vi andra får inte låta november vinna propagandakriget! Vitaminer, ljusterapi, gymnastik, musik, det gäller att stå emot!

* * *

Det här med att dra in stödet till de svenska medelhavsinstituten... om jag satte mig in i det ordentligt skulle jag antagligen vara emot.
Möjligen att Villa San Michele på Capri kunde säljas till någon riskkapitalist, och sen kunde Pär Nuder bli chef där. Katrine Kielos kunde sitta i biljettkassan.

* * *

En jobbig sorts indignation: höginkomsttagare som kräver sänkta skatter, men samtidigt gnäller om att samhällsservicen inte är tillfyllest. (Tillfyllest och oomkullrunkelig är nästan lika roliga ord).
Den typen av klagerier får mig att tänka på den kanske enda politiska låt som Povel Ramel gjorde. Ett serve-ess.







torsdag 6 november 2014

Drevpudelns kärna


Jag har fortsatt grubbla på vad attackerna mot Alice Bah Kuhnke egentligen handlar om, eftersom det var så många som slängde sig över henne direkt. Och hur ter det sig för folk utanför kultursvängen? Som en ankdamm eller som en viktig diskussion?

"Kritiken" började ju med hån för att hon var med i Disneyklubben för tjugo år sedan. Hon har skaffat sig andra meriter, som man viftade undan. Men varför var det då så blamerande att ha varit med i ett barnprogram? Barnböcker recenseras ju på kultursidorna, och barnkultur brukar ses som någonting nästan halvfint. Men snorkigheten finns där samtidigt, den är beredd att under vissa omständigheter visa sig i form av en mycket hög näsföring. Kanske kan snörpigheten förklaras med att barnslighet kräver en levande blick, medan stelnat etablissemang kräver en död blick (för att låna ett motsatspar som Horace Engdahl ställt upp en gång).

Nej nu får det vara nog! 


Ja, och så har man sett ett sammelsurium av åsikter som de flesta har gått ut på att kulturministern inte är tillräckligt slipad i intervjuer och att hon saknar visioner.
En del kristendomsfobi har kunnat iakttas, jag tror att den väger ganska tungt. Det är intressant, en del har utgått ifrån att den nya ministern är moralist och kommer att yrka på censur. Men när det visade sig att hon inte är någon anhängare av strykningar i barnböcker, blev hon hånad för det. När hon sa att kultur är en förutsättning för demokratin, blev hon dissad för det, och när hon sa att kulturen ska kritisera makten, raljerades det över det.
Det har också sagts att ministern inte är tillräckligt mycket råskinn och att hon är för tjockhudad.

Men jag tror att drevpudelns kärna står att finna här:

"Om den omvittnat riviga Alice Bah Kuhnke kan få regeringen att prioritera kulturområdet är det utmärkt. Men om hon i mediekrisens tid kan få journalistiken, en garant för demokratin, att överleva, då kommer hon att gå till historien."

Omvittnat rivig, plötsligt. Rivig är för övrigt ett nedlåtande adjektiv som företrädelsevis ägnas kvinnor.
Ja det är Snork-Schottis som skriver så, och plötsligt blir drevet mer begripligt. (Inga bildade människor har för övrigt deltagit i det, bara medierävar).

Det är alltså inte kulturen ministerkritikerna har slagits för, utan journalistiken. De vill helt enkelt ha pengar till sig själva, för att kunna behålla de höga chefslönerna och andra privilegier. När man pucklat på Alice Bah Kuhnke för att få fram vilka "visioner" den nya regeringen har, har det verkligen inte varit satsning på skolbiblioteken man velat höra.

Som läget är nu, är journalistiken långt ifrån någon garant för demokratin.
I många fall är det tvärtom. Ännu värre än den intensiva kampanjen för att avsätta Alice Bah Kuhnke, var avsättningen av Juholt.

Nej, kampanjjournalistiken är ett hot mot demokratin. Jag kommer att återkomma om detta.


tisdag 4 november 2014

Kampanjjournalistik är inte demokrati

Skulle pressen - i synnerhet SvD, Expressen och Aftonbladet - gå med på att opinionen mot ett Natomedlemskap växte? Jag har inte sett någon statistisk undersökning på ett tag, men siffrorna i det senaste valet kan tyda på att det fortfarande är en majoritet, kanske med råge, som är för alliansfrihet.
En fråga som hänger ihop med den förra är om pressen kommer att godta ifrågasättandet av den senaste ubåtsjakten - rimligheten, proportionerna, vilka uppgifter som egentligen låg till grund för den, om det kan ha handlat om en Natoubåt, o.s.v - ett ifrågasättande som kräver fakta i stället för hänvisningar till tidigare ubåtsjakter, och som också kräver en omvärldsanalys som utgår ifrån dagsläget utan att vinkla, skarva, spä på eller förvränga.

Pressen har många gånger i världshistorien fungerat som organ för makthavare och hetsat till krig. Det räcker med att erinra sig de massmediala tongångarna inför bombningen av Kosovo, då Annette Kullenbergs "skjut en serb!" inte föranledde så många protester.

Efter rapporteringen kring den senaste ubåtsjakten, eller underrättelseoperationen, vilar ett kraftigt löjets skimmer över medierna: den gamla fiskaren, upplevelseubåten, ledarsidorna som raskt slog fast att den enda rätta slutsatsen är ett svenskt Natomedlemskap.

Men det handlade inte bara om en skruvad fars, bristande faktakoll och sensationslystnad. Det har visat sig att medierna ligger i startgroparna för att kunna sprida den desinformation som krävs - inte för att öka svenskarnas försvarsvänlighet, utan deras krigsvilja. Det krävs hallucinatorisk skärpa för att kunna uppfatta en fiskare som en landstigen ryss och det framställdes rentav som något bra. Paranoian är vårt bästa försvar, hävdade Expressens ledarsida.

Som av en händelse har folk i Jönköpings län kunnat göra iakttagelser som inte har handlat om hallucinationer. Fordon med utländska militärer har riktat automatvapen med kikarsikte mot bilar.
Utländska militärer på plats runt Jönköping.

– I vapnen finns det kikarsikte så vi använder det för att se bättre, och då blir det att vi riktar vapnet mot fordon och så, säger Försvarsmaktens informationschef.

Det handlade om en övning kallad "Joint Action 2014" utförd av Stridsgruppen Nordic Battlegroup, NBG, med sju nationer varav några är Natomedlemmar. Från och med nästa år ska Nordic Battlegroup vara beredd att göra en insats för EU. Vad kan det handla om - skjuta ryssar i Ukraina? Jag antar att Nordic Battlegroup är partner till Nato. En etapp i det naturliga lilla steget till Natomedlemskap - liksom en orsak till att Sverige kommer att dras in i ett eventuellt tredje världskrig (åtminstone enligt utredningen jag diskuterar i föregående inlägg).

Nordic Battlegroup har nu blivit tillsagda att inte längre sikta på vanliga bilister i Jönköpings län, eftersom "allmänheten inte ska behöva bli berörd".
Men allmänheten blir berörd i krig. Krig kräver civila dödsoffer. Kanske är det för att USA inte har haft just några civila dödsoffer före Twin Towers, trots att de bedrivit krig på många håll med civila offer till följd, som det i Sverige har uppfattats som riskfritt att bli USA:s kikarsikte och utpost vid Östersjön. Ett övergivande av neutraliteten och alliansfriheten innebär inte, enligt den underförstådda analysen, att Ryssland blir mer inringat och aggressivt. Amerikanska truppers landstigning på Krim 2005 beskrivs av oklar anledning som rationell, Rysslands reaktion som irrationell.

Jag tror att motståndet mot både EU och Nato kommer att öka, i takt med att det blir alltmer uppenbart att båda sätter demokratin ur spel och att det handlar om en härva av handel och terrorbalans.
Klyftan mellan medborgare och politisk/ekonomisk elit blev särskilt tydlig i och med folkomröstningen om EMU - det är inte underligt att politikerhatet växte under den kampanjen. Ofta påstods det att det egentligen inte fanns något val: EMU var förutsättningen för att Sverige inte skulle gå under.
Politiskt, ekonomiskt och massmedialt etablissemang flöt ihop.
Jag röstade nej till EMU, idag ångrar jag att jag röstade ja till EU.

För att återgå till frågan jag ställer i början av inlägget. Kommer pressen att kunna hantera sitt storslagna misslyckande när det gäller bevakningen av ubåtsjakten nyligen (och misslyckande är väldigt snällt uttryckt), eller kommer de att skyla över det?
Kanske framförallt: kommer pressen att hitta på nya sätt att attackera anhängarna av alliansfrihet?
Om det inte går att finna reda bevis för ubåtsintrång i nutid, får man gå till historien.
Så ville Sovjet sänka Sverige.
Det är Aftonbladet. De hävdade på löpet för några veckor sedan att ryska grodmän klivit i land i skärgården, nu måste de göra alla tiders mest ärorika reträtt eftersom en tidning aldrig kan ha fel.
De skriver:
"Sovjet tänkte attackera Sverige med minikärnvapen som en del i ett fullskaligt anfall mot väst".
Artikeln utgår ifrån en bok skriven av ÖB:s tidigare underrättelsechef Nils-Ove Jansson: "Omöjlig ubåt", som handlar om ubåtsjakten på 80-talet.

Längre ner i artikeln får man reda på att rubriken är vinklad. Det handlade inte om att Sovjet ville erövra eller sänka Sverige, eller planerade en storskalig invasion av väst, utan att de bedrev underrättelseverksamhet eftersom de trodde att Nato skulle attackera.

Bakgrunden var Natos strategiska övertag i början av 1980-talet. Terrorbalansen var rubbad och Moskva befarade att Nato stod i begrepp att inleda ett kärnvapenanfall vilken sekund som helst.
Svaret blev en intensifierad underrättelseverksamhet och en offensiv krigsplanläggning.
I maj 1981 drog man igång underrättelseoperationen Ryan (en förkortning av Raketno-Yadernoe Napadenie, kärnvapenattack på ryska). Enda syftet med hela operationen var att få fram information om ett förestående kärnvapenanfall från Natos sida.

Exakt, det låter mycket trovärdigt.
Förklara den som kan, varför något skulle bli bättre av att Sverige gick med i Nato.





Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)