söndag 27 september 2015

Resultatet av enkäten

 Jag tror att det i hela långa framtiden, kanske särskilt på nätet, kommer att dyka upp många fler möjligheter att rösta på Beatleslåtar. Men just den här omröstningen är slut nu.
Så vilka Beatleslåtar från 1965 är bäst, enligt den här bloggens läsare?
Norwegian Wood fick 8 röster
The Word fick 7
In My Life och  
You've Got To Hide Your Love Away fick vardera 4.

Så vinnaren är inte The Quarrymen med I'll Follow The Sun, men jag lägger in den videon här ändå, eftersom beatlarna (som inte hade blivit beatlar än) var så itte bitte små. De spelade in samma låt 1965 igen, texten är ganska besynnerlig vilket kan ha sin förklaring i att Paul McCartney bara var 16 år när han skrev den.


torsdag 24 september 2015

Underbar dag på stranden



Tigerbossen på Gaggböle Beach (eller wu wei)

"Vem ska lära oss dekantera glädje ur minnet?"


Nu har min översättning av André Bretons L'Amour fou äntligen kommit ut! Det är utan tvekan den både svåraste och roligaste översättning jag någonsin gjort.
Men jag borde inte skriva svår - det kändes egentligen inte krångligt. Som en utmaning, ja. Men jag trivdes med att vara André Breton, jag tyckte om att ikläda mig hans språkdräkt.
Än så länge har jag bara sett en recension, men den är jag väldigt glad för. Bernur skriver:
... det är en bok som berikar, som pekar ut nya perspektiv, och som sådan är helt nödvändig att läsa för den som tycker att vi måste försöka ha lite större ambitioner än att bara upptäcka det vi har framför våra näsor. Jo, Breton ägnar sig åt upptäckten, och menar att det är konstnärens syssla – somliga skulle använda det starkare verbet ”avslöja” som är konstnärens främsta uppgift. Magin i tingen, även om risken alltid finns i den förutsägbara formeln att den som söker alltid råkar finna exakt det hen söker.
Man ska inte heller missa att här finns en stor humor, som ofta mildrar de ibland väl kategoriska utsagorna. Det är en humor som hela tiden söker nya spår, som inte upprepar sig i gamla unkna skämt. Bretons bok mixar olika inslag om tappad kontroll, som galenskap och erotik och dröm och döden – det stora svarta. Tack vare den resonerande tonen känner jag mig upplivad och inbjuden av denna auktoritet, och inte bortskrämd av teorier eller magistrala förmaningar. Nej, han skriver lekfullt och, ja, nästan ljust.

 Ja, det finns till och med en liten antydan till bananskalshumor, det trodde ni kanske inte om Breton.
Jag skriver mer om Galen kärlek längre fram, tills vidare kan ni väl ta och köpa boken - här till exempel. 

söndag 20 september 2015

Word!

 The Word har börjat nafsa Norwegian Wood i hälarna. Oväntat. Jag lägger mig inte i om det rör sig om fusk (t.ex att rösta flera gånger från olika enheter kan kallas fusk). Ett sådant engagemang skulle bara vara beundransvärt, dessutom kan jag omöjligen kontrollera om så är fallet.
 I skrivande stund (20/0 2015 klockan 13.08) har Norwegian Wood fått 8 röster, The Word har fått 5.
Norwegian Wood är med sin mjukt vemodiga melodi, sitt smäktande folkloristiska arrangemang och sin suggestiva text en ganska väntad etta. Men obs obs, det återstår flera dagar att rösta! Jag har dessutom rättat till Ank-Käthes misstag och lagt till låten hon glömde, Michelle, i en egen ruta under den ursprungliga ank-käthen. Ni som gått omkring och varit besvikna för att ni inte fått rösta på den kan alltså vädra morgonluft. Det går också att rösta på alla låtar, om man tycker att alla är lika bra.
The Word har ett kantigt och ganska oinsmickrande arrangemang, och melodin är ungefär lika fåtonig som gregoriansk sång (The Beatles lär ha fantiserat om att göra en fullständigt entonig låt; vad beträffar den gregorianska sången så var den så avskalad och sträng för att musiken inte skulle leda bort uppmärksamheten från... ja just det, orden).

På sätt och vis kontrasterar den skrälliga och lite hårda melodin till texten:



Say the word and you'll be free
Say the word I'm thinking of
Have you heard the word is love?
It's so fine, it's sunshine
It's the word, love
It's so fine, it's sunshine
It's the word, love
In the beginning I misunderstood
but now I got it, the word is good

I'm here to show everybody the light


Den här texten är bortom rimligt tvivel en flowerpowertravesti på Johannesevangeliet:

 I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud.
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.

Hur som: jag kommer så småningom att ge en röst till alla låtar, för att det inte ska vara synd om någon av dem; det kan man kalla reduntant empati. Möjligen gör jag undantag för Run for your life - som för övrigt har varit (och kanske fortfarande är?) bannlyst från att spelas på BBC. Klämmig låt med typiskt Beatlessound och ruggig text. Kolla kommentarfältet på YouTube - feminazism kallas protesterna mot texten, "it's just a song". Tja, kanske det: men en sång som på goda grunder kan väcka skräck. Det finns ju ett mellanting mellan att förbjuda något totalt och att släppa fram det överallt så att ingen kan undgå att se/höra det, och det är att placera det i giftskåpet.

Trevlig fortsättning på söndagen, till exempel. Och glöm inte att rösta!


lördag 12 september 2015

Mene tekel


Vår kära gamla pålitliga anka Käthe menar att det är för få opinionsundersökningar. Alldeles för få. Räknad, vägd och delad bör varje gaggböling bli dagligen.

den som sover syndar inte
Nu har hon föreslagit Gaggbölekuriren att hon ska göra sina opinionsundersökningar medan folk sover, med hjälp av en speciell apparat som hon enligt alldeles egen uppgift nästan har byggt färdigt själv.
Medan hon väntar på klartecken från Gaggbölekurirens ägare som för tillfället ställer sig frågande till vad hennes egentliga syfte är med denna djupsömnssondering och som i viss mån även vill veta what's in it for the advertisers, så prokrastinerar hon i Düsseldorf.
På uppdrag av ingen har hon totat ihop en enkät som ställer frågan vilka Beatleslåtar från 1965 som är bäst.
Käthe, Käthe, där slog du allt knut på dig själv!

tisdag 8 september 2015

Mordhot har blivit ett marknadsföringsknep

Jag tror att ganska många tycker att det har gått inflation i mordhot. Det har blivit en retorisk gest att vifta med ett mordhot, eller varför inte femhundra.
Varför inte tre tusen miljarder mordhot.
Men ett hot bevisar inte att den hotade har rätt. Det går alltså inte att knipa politisk poäng genom att peka på sin mejlbox och säga ujuj, det här är ju rena metafysiken.
Men inom media verkar man njuta av att måla upp hotbilder och framställa journalister som ljusets riddare omringade av våldsamt slödder.  På ganska klen grund sätter man likhetstecken mellan sd och näthat. Enligt den senaste statistiken jag såg, är det inte kvinnliga vänsterpartister utan manliga sverigedemokrater som är mest hotade. Mauricio Rojas blev mordhotad och hoppade av politiken. Roberto Saviano blev mordhotad, rik och berömd. 
Näthat måste definieras. Är det näthat att säga att en viss person är ondskan själv, eller klassas det inte som hat så fort denna person är dum och värd att hata? Obs ironi?
Det jag är ute efter är absolut inte en förfining av det offentliga samtalet. Det får andra syssla med.
Jag är bara lite trött på allt tjat om mordhot. Det betyder ingenting längre.

i all hafs
eder
Ank-Käthe grubblar över opinionens vindar 


etc etc.

torsdag 3 september 2015

Julia Caesar och blodhundarna

Att flera kritiserar en persons göranden och låtanden samtidigt räcker inte riktigt för att något ska kallas för ett drev. Den mer sakliga kritikstormen går inte på person lika mycket och har inte drevets blodighet. Drev är ju en metafor som plockats från jakten. Uttrycket bör därför reserveras för kollektiv klappjakt som syftar till att fördriva eller tillintetgöra en person.
 Det är på den nätsajten som en annan förvirrad person, Barbro Jöberger, under den tokroliga signaturen Julia Caesar spritt hårresande orimligheter. Hon är lite äldre än jag, hon arbetade på DN för många år sen, sen fick hon diffusa symptom som oral galvanism och elallergi och förtidspensionerades. Jag känner igen henne på bilderna och hennes namn låter bekant. Har jag en gång känt henne? Brukade vi hälsa när vi möttes tidningshusets lunchrum? I så fall ber jag härmed att få säga upp den bekantskapen med omedelbar verkan.
skriver Cecilia Hagen. Märk väl att elallergi, oral galvanism och förtidspension nämns med illa dolt förakt, och att den för drevet så vanliga sinnesjukförklaringen går hand i hand med förklaringen att det här är en person som man inte ens bör hälsa på. 
En paria, med andra ord. Drottning Elisabeth av England, däremot! skriver Cecilia Hagen, "henne har jag alltid respekterat".
Slicka uppåt och sparka neråt, det är kännetecknet för reaktionära medieperipateticienner.

Jag kände inte till pseudonymen Julia Caesar tidigare, det var nog inte så många som gjorde det. Visst kan man ifrågasätta anonymitetsrätten, då det handlar om en stor produktion av anonyma pamfletter.
Men det vore bättre om det fanns en särskild instans, oberoende av medierna, som kunde hantera detta. Lagstiftningen bör preciseras, nu råder godtycke.
 I första hand verkar avslöjandet av Julia Caesars identitet ha varit en vedergällning för att hon i sin blogg publicerat telefonnumren till två journalister som gjort försök att intervjua henne. Vilket enligt uppgift har lett till två dagars hatmejl och hotfulla samtal. Ett anonymt drev. (Eller ett par packade personer, svårt att veta).
Hela detta bråk känns ju väldigt väl igen från nätets djungel. Hänger du ut mig så hänger jag ut dig! Hotar du mig så hotar jag dig! 
 Det tokiga med det här avslöjandet, särskilt i och med att så många mediepampar hakat på och fördömt lite extra, är att det handlar om en sjuttioårig ganska okänd kvinna som att döma av beskrivningen inte mår särskilt bra. Det blir besynnerligt när den ena efter den andra ställer sig upp och intygar hur viktig hon är. Ulrika Knutsson har bistått med en hyllning till Julia Caesars stilistik: hon kan verkligen skriva, därför måste hennes identitet röjas. Karin Ohlsson och Åsa Linderborg har bidragit med massmedial chauvinism och ryggdunk.

Och vad har man tänkt ska hända nu?
Det är inte speciellt klokt av tidningarna att om och om igen skriva om de hatmejl som skickas till redaktionerna. Vem har kläckt den originella idén att det lönar sig att mata trollen?
Kanske är denna öppet visade svaghet hos de etablerade medierna ett försök att vädja om medlidande. Eller så är tidningsvärlden ute efter "hårdare tag", förbud mot anonymitet på nätet, skärpning av yttrandefrihetslagarna, inskränkningar i möjligheten att öppna anonyma mejlkonton, fler polisiära insatser, fler fängelsestraff.
Annars är det ganska svårt att förstå varför de inte tiger stolt och självsäkert.
Självklart har jag också blivit mordhotad, det har funkat fint att ignorera det. Och alla mordhot är inte lika reella.

Sverige är bra litet! Nu syftar jag inte på "åsiktskorridoren", utan på proportionerna - hur stor en sån här grej kan bli här.


(fortsättning följer)