torsdag 15 januari 2015

En tvivelaktig ambassadör

Två fula rubriker på raken - läsare som följt bloggen ett tag fattar nog att det är min reaktion på den nya plumpa konformismen. Jag kan vara ännu grövre utan några som helst besvär men istället påminner jag om två länkar värda att lägga ner lite tid på:  Sacco i The Guardian och Cole i The New Yorker. 

Idag, alltså ganska kort efter att jag satt rubriken över inlägget nedan, kom det ett brev där det bland annat stod:
"Du är en viktig ambassadör för våra gemensamma värderingar".
Välkommen till socialdemokraterna.
Oj, hur ska det gå. Jag överraskade mig själv lite när jag gick med i S, men den här bloggen kommer nog att vara bitvis dubiös även framledes, och det kanske är på sin plats att förtydliga att det är jag som bär ansvar för det som står här.

Andy Kirk och bandet "Twelve Clouds of Joy", med Mary Lou Williams på piano.



onsdag 14 januari 2015

Åsiktskorridoren är töjbar som fittan på en gammal svennehora


Ena stunden SD-smiskare, andra stunden Charlie.

Jag håller på och tecknar några fiskpinnar i en svängdörr, bland annat, på återh.

tisdag 13 januari 2015

Godhetsapostlar och husnegrer


Under allt snack om att "samlas kring högre värden", "upplysningens hjärtpunkt" och polisens "tapperhet, mod och värdighet", så kan det vara lätt att glömma att Charlie hebdo är (eller var) väldigt rabulistisk vänster, innan den (enligt somliga) spårade ur.
Fiskpinnarna firar större triumfer än Svenne banan (den senare litar inte på att det är fritt fram nu, för det vet man ju hur det är med godhetsapostlarna i PK-maffian, de bevakar bara sina egna privilegier).

Jallafall, annars får man verkligen säga att yttrandefriheten har tagit ett rejält kliv framåt. "Att vara Charlie" kan betyda lite vad som helst. T.ex att kalla någon "husneger".

Jag sitter just och läser ett brev som en före detta medarbetare på Charlie Hebdo, Olivier Cyran, skrev till tidningen 2013. Han sa upp sig 2001 för att* han tyckte att Charlies förgörande skratt alltför mycket hade börjat likna imbecillernas skeva flin. För att koka ner en lång fransk text till en liten svensk köttbulle så gillade Olivier C inte den nya tendensen i Charlie, som gick ut på att ställa ett förment civiliserat Väst mot en öken av obskurantistiska muslimer. Så han sa upp sig.
Personligheten mot hjordinstinkten: han sa upp sig. Inte för att han ville ha ett hyfsat tonfall utan han sa helt enkelt upp sig för att han sa upp sig.

"Allt är förlåtet" på förstasidan, tidningen kommer ut i morgon. Mohammed gråter och säger att han är Charlie. Kan tolkas på flera sätt. Enligt en intervju ska de driva med sig själva.

Och förresten, om jag inte redan gjort det vill jag tipsa om artikeln Unmournable bodies, i The New Yorker, skriven av Teju Cole. 





* Jag verkar ha heroiserat Olivier Cyran en aning. Det stämmer att han tyckte att det förgörande skrattet börjat likna ett imbecillt flin, och att han inte gillade tidskriftens nya tendens, och att han skrev ett kritiskt brev 2013, men det var inte därför han sa upp sig från början, utan av någon annan anledning som jag kanske får anledning att återkomma till när jag har läst hela brevet.

fredag 9 januari 2015

"DN är skit, skyddar inte från kulor"


Je ne suis pas Charlie.

Så kan man säga utan att stödja terrordåd. 
Som svar på "Je suis Charlie" har det faktiskt dykt upp ett slags motrörelse: "Je ne suis pas Charlie". Folk som tar avstånd från våld, men för den sakens skull inte vill hylla rasistiska nidbilder. 

En teckning av en muslim som blir skjuten när han håller Koranen framför sig, med texten: "Koranen är skit. Skyddar inte från kulor". 
Ett "skämt" i anledning av massakern i Egypten.
Djärvt och kul? Det är inte bättre än der Stürmer. 
När nu Dan Park blivit dömd för hets mot folkgrupp utan att några svenska journalister eller satirtecknare protesterat - jag har inte hört ett pip i alla fall. Varför hyllas då plötsligt sådana bilder? 

Den typen av bilder - mer hat än satir - måste sättas i samband med Irakkriget, med Abu Graib, med Guantanamo, men också med andra propagandistiska nidbilder av andra folk eller religioner. Jag tror det är dags för Västerlandet att ompröva sin självgoda inställning att hån har ett egenvärde. Den negativa uppbyggligheten - allt som provocerar är bra - är något värre än en återvändsgränd. OK, satirimperialism, fint värre - vi ska uppenbarligen lära omvärlden att ingenting är heligt. Varför det? 
Ta en teckning av en skjuten Björn Wiman som håller upp en tidning framför sig: DN är skit, skyddar inte mot kulor. 
Det är viktigt att kritisera och häckla den massmediala chauvinismen och självförgudningen, inkonsekvensen, närsyntheten, narcissismen, fiskpinnigheten, bristen på perspektiv. Skulle en sådan teckning vara ett bättre prov på upplysning, än vad rasistiska karikatyrer är?

Ta avstånd från våld. Men låt inte Charlie Hebdo bli mer symbol för yttrandefriheten än Dan Park. Inkonsekvensen skriar. 

Censurivrare är jag inte. Men jag känner mig i sammanhanget benägen att citera Lao-Tzu:
"Den som inte utmanar är utan fel". 

Fler och kanske bättre resonemang står att finna i kommentarerna under föregående inlägg. 


Uppdatering: Joe Sacco i The Guardian uttrycker det så här


Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)