torsdag 23 juli 2015

onsdag 22 juli 2015

Lugna livet, trösta döden

Jag hänger som sagt var inte med i popmusikens utveckling alls. Med ålderns rätt knäpper jag av radion snabbt som en skållad iller om den råkar hamna på P3 (deras målgrupp är folk under 35) eller P4 (tycker det är lika tråkigt i den kanalen).
Men det finns undantag: musik som är värd att kallas musik.




"Han är ingen tänkare" - det omdömet ser man då och då om Knausgård. Han är en stor författare, men han är då rakt ingen tänkare. Inte ens de som hävdar att Knausgård är vår tids Proust brukar påstå att han är någon tänkare. Jo, Jonas Thente - han menar att det är imponerande djupsinnigt att skriva "må den som är utan synd kasta den första stenen" apropå Adolf Hitler.
 Gud och Tiden får avgöra.
Nåväl, fiskpinne-Proust har som bekant skrivit en artikel i The New Yorker, där han slår fast att Breivik inte är politisk. Artikeln heter The inexplicable, den är mycket lång och går ut på att en man sprungen ur den norska myllan inte borde ha kunnat utföra ett sådant här dåd. Det är oförklarligt. "There is also something deeply sincere, almost innocent, about Norwegian culture".
Det är viktigt för Knausgård att inskärpa att Breivik inte drevs av sina politiska åsikter, eftersom en norsk gutt inte gör det, och eftersom norsk nationalism är oskuldsfull och genuin, så för att förklara det oförklarliga måste han ta till med kvasipsykologi.
"He wanted to be seen; that is what drove him, nothing else.
Look at me. Look at me. Look at me."

Var tid får de storheter de förtjänar. Helt bortsett från politiska åsikter och schatteringar är det som om världslitteraturens alla insikter har gått den mannen spårlöst förbi. För att bli en "stor reaktionär" författare, hade det krävts betydligt mer tankeverksamhet. Då hade han inte blivit lika populär, fiskpinnarna hade inte uppfattat honom som tillräckligt lagom. Nu kan de hålla till godo och njuta av redogörelser för trista telefonsamtal och annat i en väldigt seg bok som döpts efter Hitlers Min Kamp. Samtidigt som de känner sig snälla. Och det är gott så, eftersom det är samtiden i ett nötskal.

* * *

Jag hoppas att naturen lämnas i fred.

* * *
 I all hast, eder etc.







söndag 19 juli 2015

Antonio Cardillo in memoriam


Vid månadsskiftet är det tio år sedan Antonio Cardillo blev mördad. Svaret på varför varför varför (ett rop som mycket väl kan ha varit riktat till bröderna Di Biasi, som bodde runt hörnet) har framkommit successivt, i takt med att det har kommit vittnesmål från pentiti. Vanliga medborgare vittnar sällan. Antonio Cardillo ska ha fått en order inifrån fängelset av sin far, Salvatore "Beckenbauer" Cardillo, att han skulle distansera sig från I faiano och istället närma sig en ny gruppering som höll på att bildas.
"Jag var närvarande när Mario Di Biasi, Luigi Di Biasi och Emilio Quindici fattade beslutet att han skulle dödas. Vi var hemma hos Mario. När jag förstod att de fattat detta beslut drog jag mig undan, eftersom jag stod Antonio ganska nära", ska en pentito ha berättat. Enligt en annan botgörare hade Antonio Cardillo vänt sig till Missos klan några dagar tidigare och bett om beskydd, eftersom han visste att hans liv var hotat. Man ska inte lita blint på en botgörare: det är något med den uppgiften som känns långsökt, utifrån det jag inte vet om camorran. För att det handlar om olika kvarter och för att Di Biasis och Missos var fiender, åtminstone var det så tidigare. Det låter rätt osannolikt att Missos skulle ha sagt åt Di Biasis att låta Antonio Cardillo vara. Men jag ska inte orda mer om det, det snackas så mycket och vem vet vad som är sant.
Det jag vet är att det var en outhärdligt kvalmig natt, på dagen hade det varit 38 grader. Jag hade lagt märke till att vakterna dragit sig tillbaks tidigare än vanligt. Jag trodde först att det kanske var en låda med fyrverkerier som exploderade. Det blev en mycket större upprördhet i kvarteret än när Umberto Melotti blev mördad i oktober. Då var det feststämning, dödskult, den enda som skrek och grät var Melottis sambo.
Efter upprördheten, en annan sorts tystnad och likgiltighet. Gatans och husväggarnas dästhet, deras mättnad. Känslan var påtaglig, som bokstavligen påtaglig, att själva stenen var nöjd.

* * *

Ett tips: Paolo och Vittorio Tavianis film "Caesar måste dö", om fängelset Rebibbias teaterprojekt för fångar. I filmen sätter de upp en bearbetning av Shakespeares Julius Caesar. Jag tror den ligger kvar på SvT Play. Här en recension. Brutus är en napoletanare som säger att den där Shakespeare, han måste ha bott i mitt kvarter.
Rebibbia är för övrigt fängelset där Misso satt innan han frigavs 2011. Numera är han av allt att döma bosatt på mycket hemlig ort. Det var också där, om jag inte minns fel, som han fick en lärare som satte honom i kontakt med den klassiska litteraturen. Han kom så småningom att fastna för Pound, Nietzsche, Heidegger.

Martha Reeves and the Vandellas 1965: Nowhere to run. 



Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)