lördag 25 juni 2016

Jag vill också ha en folkomröstning

Det står en dunst av tvång och ofrihet kring alla sura och apokalyptiska kommentarer om Brexit idag.
Det finns tydligen inget val: de som röstade för att England skulle lämna EU levde bara i villfarelsen att det handlade om en folkomröstning, men det var bara ett spel för gallerierna: att lämna EU är detsamma som att spola ner sig i toaletten, så allt det här med valvakan och valurnorna och räknandet var bara riggat för att se ut som en folkomröstning. De som röstade fel är dumma och onda, gamla och egoistiska och eftersom de missuppfattat situationen så kapitalt, är det tveksamt om de borde ha rösträtt.
Jag har sällan sett så mycket deppighet och rädsla i medier och sociala medier. Och framförallt förakt. Även från folk som i normala fall brukar hålla festtal för demokratin.
Tongångarna var likadana kring EMU-valet i Sverige: Sverige skulle helt enkelt gå under om vi inte gick med. De som röstade nej beskrevs som totalt efterblivna, och om det inte fanns ett hat mot etablissemanget tidigare så föddes det ett där och då, under den bittra retoriken riktad mot folk som inte fattade att det inte fanns något val.
Det kanske allra grövsta är att en del uttrycker förhoppningar om att nöden och misären i England nu kommer att bli så stora, att resten av Europa avskräcks och förstår att EU är som maffian, ingenting man kan säga nej till.
Är det omtanke om britterna? Eller ett uttryck för ett demokratiskt sinnelag?
Vi får se hur det går. Jag har faktiskt rätt svårt att tro att undergången står för dörren. Blir det så ska jag erkänna att jag hade fel. Eller så struntar jag i det, och hävdar att jag hade rätt ändå.

Men för att inte demokratin ska dö kvävningsdöden, och folk pressas ihop på grund av skräck, hotelser och fatalism, kräver jag en svensk folkomröstning om EU. 
Inom två år. Tack på förhand.











onsdag 22 juni 2016

Därför har selfien ändrat vår bild av narcissismen


Ännu ett lästips: Jenny Nordberg i SvD.
Förvisso en mycket sträng artikel.

Jag är ledsen att jag stör, men just därför har det sällan varit sämre läge att ignorera allt, eller att enbart ägna sig åt ”det lilla livet”. Att odla perfekta rosor i en trädgård, och försöka uppfostra barn i en avskärmad idyll. Det går an att känna sig lite modlös, men det har vi inte riktigt tid med heller.

"Vi" riktar sig förstås till den övre medelklassen - det är alltid en god idé att vara uppmärksam på användningen av "vi" i en tidningsartikel, oavsett om det gäller "Därför gillar vi Beyoncé" eller "Därför har selfien ändrat vår bild av narcissismen": detta journalistiska vi uttrycker en snudd på totalitär fantasi om gemensamma värderingar - eller åtminstone förutsätter det en homogen målgrupp. I detta fall (bland annat) en målgrupp som rentav skulle kunna finansiera tidningsutgivning med privata pengar, eftersom den kvalificerade journalistiken sägs vara på fallrepet.
Men - är det verkligen brist på pengar det handlar om? Mediebolagen har väl massor med pengar, som de ofta väljer att lägga på lappri.
Med detta sagt, tycker jag att Nordbergs artikel "Har aldrig funnits en sämre tid för att stänga i sig", är mer eller mindre läsvärd.

Rubriken till inlägget är preliminär.

Här är en målning från sextonhundratalet.


Giovanna Garzoni, Skål med kronärtskockor

lördag 18 juni 2016

Heja Tyskland!

Nu syftar jag inte på fotbolls-EM, utan på det här:

Tyskland varnar för vapenskrammel
– Det vi inte ska göra är att förvärra situationen genom vapenskrammel och stridsrop. Den som tror att symboliska stridsvagnsparader vid alliansens östra gräns skapar säkerhet, den har fel, säger Frank-Walter Steinmeier, från socialdemokratiska SPD, till tidningen Bild am Sonntag (BamS).
Steinmeier uppmanar i stället till mer dialog och samarbete med Ryssland. Historien lär oss att samtal är en lika viktig faktor som försvarsberedskap, enligt den tyske utrikesministern.
Rapid Trident och Sea Breeze vid Krim var också märkliga och riskabla provokationer.


måndag 13 juni 2016

Lars Gustafsson i de yttersta tiderna

"Förkrigstid" skrev Lars Gustafsson. Det måste ha vari en av hans sista artiklar så den profetiska skärpan får anses vara stor. Dödsögonblickets spjutspetsblick.
Men vilken typ av profetia var det?

Med stor självklarhet står där förkrigstid, och eftersom idén om att vi lever i en sådan har börjat etablera sig i det allmänna medvetandet, eller det kollektivt omedvetna - men också eftersom Lars Gustafsson brukar vara lurig - tvetydig, ambivalent - så kan det vara en idé att dröja vid uttrycket.

Det skulle kunna vara en uppgiven näve i bordet. Defaitism. Förgäves kämpar mänskligheten mot krigets gudar, ödesbestämt går hon mot sin undergång.

Det skulle också kunna röra sig om magiskt tänkande av det slag som dominerade det offentliga samtalet före det första världskriget. Heroism. Inte helt ovanligt på borgerliga ledarsidor även idag, även om dessa snarare brukar försöka frammana bilden av att vi står på tröskeln till något i stil med det andra världskriget (Putin och islamismen får representera Hitler och Hitler - jämförelsen haltar en aning, men mer om det en annan gång).
Sverige ska inte smita undan den här gången, är en återkommande retorisk figur inom högern. Vi offrade inte mycket under det andra världskriget, tvärtom berikade vi oss. Nu är det dags att betala i blod.

Det kan också ha varit en nästintill subliminal provokation  (subliminal endast för ouppmärksamma läsare, iögonenfallande för oss andra). Provokationen som varning och väckarklocka, bortom polariseringens enkla njutning.

Nu handlar emellertid Gustafssons artikel om en av världens bästa diktsamlingar - Gunnar Ekelöfs Färjesång. (Paul Celans Todesfuge är nittonhundratalets bästa dikt, men sen kommer i princip allt av Ekelöf).
Även om Expressens rubrik och ingress antyder att Gustafsson menar att poesin - särskilt Ekelöfs - är en tröst och en verklighetsflykt, så är det inte riktigt så jag tolkar artikelns andemening. (Ekelöf är en av de minst trösterika poeter jag vet, han är för klarsynt för det, och han är - som Gustafsson också påpekar - ingen Tranströmer).
Så - det lilla ordet förkrigstid, kanske en retsam bjällra snarare än en Hesa Fredrik, hur ska det läsas?
Kan det möjligen handla om självtröst - lika bra att lämna denna jämmerdal, eftersom det snart blir krig igen?
Det vet inte jag, men det tål att tänka på.

Här är Leif Norbergs Orkesters underbara ACDC-cover.




måndag 6 juni 2016

knätofs på eder alla



Jag längtar något fruktansvärt efter att blogga - får egentligen inte eftersom jag måste rikta min koncentration etc etc, så detta är bara att betrakta som en okynnig tjuvstart.
Den som just nu blir tilltalad
Som har existerat under lång tid
Den som just nu blir tilltalad
Som ej är fysiskt instängd

Denna soliga, lite loja och fridfulla dag - en klart effeminerad dag - är exakt rätt tillfälle att påminna om att arméchefen herr Anders Brännström har sagt att Sverige mycket väl kan vara i krig om några år. Det kunde man läsa i en artikel i januari, eller om det var februari eller något åt det hållet. Det får ni kolla efter själva. Rubriken lydde påpassligt nog Vi kan vara i krig om några år. Ibland är det lätt att vara redigerare.

Den som just nu blir tilltalad, som har berg som når över trädgränsen
med stor utsträckning i riktning uppåt.
Nordlig del av visst område...

En naiv läsare kanske tänker att arméchefens dystopiska uttalande har något att göra med att detta Sverige (gammalt, fritt, fjällhögt, tyst, glädjerikt, skönt osv) står i begrepp att ytterligare avlägsna sig från den alliansfrihet och neutralitet som i viss mån lyckats hålla Sverige utanför krig i evärderliga tider, för att i stället (tyst, fornstort) ytterligare närma sig en militärpakt vars medlemmar - för att ta ett par exempel - omfattar Erdogans Turkiet, med betoningen på Erdogans, och inom kort kan komma att omfatta Trumps USA.
Vilket osvikligt omdöme denne arméchef måste ha, som tar bladet ifrån mun och varnar för den utvecklingen.
Men fan, det verkar ju vara tvärtom. "Vi kan vara i krig om några år" är uppenbarligen ett förhoppningsfullt uttalande. Om vi sköter oss, satsar på vapenindustrin, rustar upp o.s.v o.s.v kan vi i bästa fall vara indragna i krig inom några år. Men i såfall måste vi avskaffa alliansfriheten, neutraliteten och det nationella oberoendet, och ansluta oss sig till en militärpakt vars framtida excesser utan tvivel har många uppiggande överraskningar i sitt sköte.
Annars går det inte, och då kommer framtidens besvikna rubrik att lyda:
Nej, det blev inget krig nu heller...
Den som just nu blir tilltalad, som inte ger något nämnvärt ljud ifrån sig
Den som just nu blir tilltalad, som är mycket väl försedd med känsla av upprymdhet och tillfredsställelse, och som är fulländat vacker
Jag råkade titta på firandet på Skansen och blev faktiskt rörd - det var gulligt när karosserna kom åkande, jag gillar kungen och Victoria, "det där är helt ok" tänkte jag, och jag har inget emot att Victoria blir drottning.
Men det kändes mycket avlägset att tänka sig bomber över Stockholm, så jag gissar att den där längtan efter krig, som märks då och då, handlar om att få härja på bortaplan.

Den som just nu talar ger artigt och personligt tecken på igenkännande eller uppmärksamhet genom handskakning, bugning, nick e.d. eller genom att säga "hej", "goddag", åt den som just nu blir tilltalad, som är det mildaste vackraste område som utgör en självständig politisk enhet i läge mot ovansidan av den planet vi lever på.

Artikeln från januari i år torde ha varit något slags lobbyism inför Riksdagens omröstning om värdlandsavtalet. Och tyvärr, mer långsiktiga är tydligen inte majoriteten av Riksdagsmännen och kvinnorna, än att de röstar igenom en sådan galenskap.

Den starkt lysande och värmande centrala himlakroppen som har samband med dig,
Den skenbart valvformiga begränsning av rymden som har samband med dig,
Det markområde, som huvudsakligen är bevuxet med tätt gräs och örter men knappast med träd, som har samband med dig,
och som har färg
som friskt gräs.

* * *

Klart slut för tillfället. Jag kanske skriver färdigt inlägget i morgon, rättar stavfel, putsar och donar men jag lovar inget.

Den här biten hade jag tänkt ha på långfredagen, men eftersom jag inte bloggade då, tar jag den nu i stället.




Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)