lördag 20 oktober 2018

Horace, Stig och Janne Kladd, verkligt rara djur


Akademin i Stockholm ska alltså ha skärpt sina stadgar så att det inte längre är godtagbart att kritisera institutionen offentligt. Nya ledamöter måste godkänna att ta på sig munkavle.
Däremot tycks det inte vara några problem om enskilda ledamöter underkänner rättsapparaten och spottar på en hel rad av kvinnor som blivit utsatta för olika former av övergrepp.

Det här är för äckligt att skämta om egentligen, misogynin i den svenska kulturvärlden är mycket mer spridd och djupt rotad än vad som alltid syns utåt. I regel mumlar den och uttrycker sig subtilt och försåtligt. Nu ligger den i öppen dag.



13 kommentarer:

  1. Det verkar som att ALLA måste på något sätt godkänna att ta på sig munkavle.
    ”Du skall inte tro att du är något. Du skall inte…”
    *
    Jag har läst någonstans, kanske, något om att vara fattig…
    Nej, att vara fattig är ingen skam.
    Det är en fråga om inställning och vem man frågar om det, först och främst.
    Däremot vägen till fattigdom kan vara skamligt. Och sällan för den fattige utan till de som har banat vägen till den prekära situationen som den utsatte måste leva i. (jfr: Den enes död, den andres bröd…)
    Annars, allt som innan… Innan allt försvinner.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Valens! Det var inte igår. Kul att du tittar in i min blogg igen!
      Du har helt rätt om munkavlar, tror jag. Jag höll föredrag om metoo igår och hävdade bland mycket annat att det råder en helt ny slags tystnadskultur bland kvinnor som inte riktigt gillar metoo.
      Hur som: jag är på väg tillbaks till Neapel, där kommer jag att ha wifi och därmed kommer mitt refusenikskap att ta en paus.

      För övrigt: en sak är exakt sig lik, det är att det litterära etablissemanget älskar att spela ut författare mot varandra.
      Om en författare ska prisas, så måste det heta att hen saknar motstycke i svensk litteratur när det gäller kreativ kompromisslöshet.
      Så att alla andra författare förstår att de inte är tillräckligt kreativt kompromisslösa. Det här är ren idioti men det är det enda sättet för kulturproducenter som själva inte kan skapa, att känna att de utövar makt över författare. Ett rävspel.
      På återhörande, välkommen

      Radera
    2. Saknar motstycke i den svenska litteraturhistorien.
      Vad är ett motstycke egentligen? Konstig metafor

      Radera
    3. Lotass fick höra det där mycket ett tag också: överglänser alla sina generationskamrater, osv.
      Det här gäller inte alla kritiker, men det är en tendens: att inte bara skriva om ett verk så som det ter sig, vad det kan vilja få sagt och om språket lever eller inte lever, utan framhålla det som det enda undantaget i den dåliga samtida litteraturen. Det går att se rätt häpnadsväckande påståenden - bara som ett exempel i en rätt positiv om än lite nedlåtande recension av den skenande planeten, i DN, där började recensenten med att klaga på romaner om familjen. "Jag har länge undrat varför alla skriver om familjen" - nåt sånt. Det stämmer inte. Det finns mängder av olika teman i den svenska samtidslitteraturen. Men om kritikern inte får slå den ena författaren i huvudet med den andra, så känner sig kritikern mesig, det måste finnas någon form av intrigans eller maktutövning för att vederbörande ska känna sig lika viktig nej förlåt viktigare än författarna.

      Radera
  2. Undrar om tiden är mogen för avslöjanden/bekännelser som Johanna Ekströms i The Guardian, eller om hon kommer att bli horstämplad.
    Av en viss typ av brackiga kärringar - eller patriarkatets putsarfiskar, tror det var Susanna Roman som använde det uttrycket , den där Seeberg som skrev i SvD häromdan t.ex, hon kommer att få äta upp sina egna njurar i helvetet - säkert och tydligen försöker JCA använda den som försvar för sig själv och den där övergreppsbordellen med Heideggerfernissa. De spetälska lögnarna.... om de kunde stå för vad de gjort, så hade de en ansats till ryggrad.
    Det var en mycket bra artikel, som helhet och i detaljerna, iakttagelserna.

    SvaraRadera
  3. Jag har bara träffat Johanna Ekström några gånger, tror det finns vissa grejer som skulle kunna reta upp både putsarfiskar och slentrianmediefeminister i den artikeln. En detalj jag funderar på är känslan (och något mer än så är det inte) att Katarina Frostenson stod gömd bakom ett draperi. Därför att ungefär samma känsla hade jag, efter den historia som fick mig att skriva Sprickan i ögat - om något är en föregångare till metoo så är det väl den - alltså jag tänkte till och med att KF gillade att offra unga tjejer, att det var grundtanken med Forum, det var en förutsättning för hennes poesi och syn på kvinnligt och manligt. Sadomasochismen som världsbild. JCA:s tillskyndare beter sig så oförsvarligt nu, lögnaren Stig Larsson som låtsas inte veta vad Forum användes till, Katarina F som har mage att påstå att en lång rad kvinnor ljuger, Hans Ruin det fisförnäma kräket, den sjukligt föraktfulla Horace Engdahl, hela högborgerliga snuskgänget, att den lilla återstoden av sympati, eller vad man ska kalla det, med kf och jca är bortblåst. "Varför är du så snäll mot Jean-Claude?" sa en väninna 2007, när hon läst Myggor och tigrar. Jag tyckte inte att jag var så snäll, men jag begrep i den vevan att det fanns värre saker än det jag kände till.

    SvaraRadera
  4. Få lovord är så utslitna som "modig" men JE:s artikel var modig på riktigt. Tror inte hon kan få så mycket cred för den, det är enormt mycket hyckleri i kulturvärlden och det har inte minskat efter den här historien, dessutom ingår hon väl inte i något kotteri och bara att hon väljer att publicera den utanför ankd

    SvaraRadera
  5. ...ankdammen kan väcka misshag vem tror hon att hon är osv, plus att artikeln varken sällar sig till kultursvängens hurtiga och ofta rätt förljugna idealisering av dekadens, eller till de entydiga berättelserna om offerskap, eller alla de här förtrytsamma rättfärdiga.
    Det finns fler än jca som hade kunnat sättas dit så det bara visslar om det, i den meningen har jca funkat som syndabock. Tror också att många skulle slå dövörat till avslöjanden om deras kompisar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänkte just att det är märkligt tyst om den artikeln... den var välskriven och många borde kunna känna igen sig, kanske fler än de som trätt fram som kulturprofilerns offer. Men debattlustan har väl svalnat...

      Radera
  6. Just nu tyngs män av dåligt samvete och skuldkänslor beträffande den manliga sexualiteten - kanske ibland de män som allra minst har anledning att skämmas - medan kvinnlig sexualitet är oifrågasättbar och det som är mest på modet är homosexuell "promiskuitet" (ursäkta uttrycket, jag menar alltså homosexuella erövringar av många). Tidstypisk kulturartikel: Gabriella Håkansson om Gombrowicz häromdagen, å det är så krampaktigt... och så det besynnerliga påståendet att det inte finns några tabun idag, anything goes sexuellt. Det är inte sant, dubbelmoralen påminner fortfarande om 1800-tal

    SvaraRadera
  7. Dear Maja,

    I am writing my C-uppsats about M&T as a performative biographism and I must confess I am very impressed by the book and your work.

    As a german Student I had no idea, who the people in the book are but after searching the names, I thought, this was brave and this is very important now. Aaand that they called you 'galen', just because you name the bad guys. I really think, that those people, now 10 years later (#metoo-Time) feel deeply ashamed!

    Ps. on a narratological level ist M&T very very complex to study. I think even Genette&Co. would have quitt their job :-)))

    Thank you for being so real.

    Greetings from Germany.



    SvaraRadera
  8. Dear Student,

    Thank you very much. I like the term performative biographism -there's another one, "autofiction", that I strongly reject. It doesn't make sense to talk about M&T as fiction, I don't even think it is possible to grasp it as fiction --- and the term autofiction seems to be some kind of ironic, postmodern role play denying the limit between true and false. Very far from M&T.
    I'm sure it must be very difficult to describe on a narratological level, It interacts with reality in a way that is sort of unheimlich. Maybe it would be better to try without existing literary theories (but I realize that it is rarely allowed at the University :-)
    Glad you like it,
    Maja

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)