En gång i tiden var det jag som var en ond, girig, galen lögnerska och samhällsfara. Häxa och hora, osv osv.
Sedermera har bland annat Jean-Claude Arnault, och i viss mån Katarina Frostenson fått äran att vara kulturens parior eller personae non gratae som det heter i plural.
DN:s grej var oförlåtlig, så där får inte tidningar hålla på. Tidningar/journalister bör t.ex inte uppmana folk att polisanmäla eventuella brott, kanske särskilt inte flera år gamla gränsfallsbrott.
Det är fel, det är inte kulturjournalistikens uppgift. Det är också fel att demonisera och uppmana till "många mot en". Precis samma mekanismer som DN drog igång mot mig 2007, drog de igång mot Jean-Claude tio år senare. Nu råkar det vara så här, att förträffliga, rättfärdiga människor som ylar i flock inte bara är outhärdligt långtråkiga, de är per automatik förljugna också. Och de slår sig tillrätta med en antihumanistisk människosyn. Plus att en del dumskallar tror att den självgode Wiman är en god och rekorderlig människa.
Jaja, skampålejournalistiskens konsekvenser är extrem fördumning. Jag gillade Jean-Claude, tyckte att han var en pillemarisk och spirituell, ibland jobbig, originell fransos.
Nu vill jag göra mig av med eventuella beundrarinnor som tycker att DN gjorde rätt. Alla de här som gillar att sitta med sin stickning vid giljotinen.
Och framförallt - jag kräver att få bli betraktad som ond igen. "Kan du verkligen visa dig ute på stan...?" Såna frågor kunde jag få, under den tid då många på allvar gick och räknade dagarna tills jag skulle ta livet av mig. Medias makt är stor, och det finns en enorm blodtörst bland de rättfärdiga.
Jag kommer gudskelov alltid att befinna mig bland skurkar och syndare, skandalskrifvare med solkig bh, diaboliskt skrattande tricksters.