Jag är inte emot metoo. Har fortfarande kluvna känslor. Till en början var det lättnad, jubel och sorg. Jag grät (redan att erkänna att jag grät är att överskrida en gräns, tårar är en del av bekräftelseindustrin men förblir tabubelagda). Och jag dansade.
Metoo rev upp mycket och jag mindes saker som varit tabu att tala om eftersom det sågs som svaghetstecken. En kvinna fick (får?) inte visa sig klen och blödig. Det sågs som pryderi eller bristande integritet att ha blivit utsatt för nåt man borde ha tagit med en axelryckning eller gjort motstånd mot med en rak höger. Skamligt och trivialt på en gång.
Ett exempel ur en fruktansvärt lång litania:
Under en tid när jag bodde på bottenvåningen kunde jag inte ha fönstret öppet om kvällarna eftersom en blottare sprang fram och onanerade. Jag ringde polisen, men de ryckte inte ut för såna saker. "De gör oftast inte mer än onanerar". Polisen gav mig rådet att prata med mina grannar. Jag gick till den granne jag hade mest kontakt med och berättade för henne om onanisten. Ett stort gapflabb kom från några män i köket. Jag och min granne växlade några ord om att hålla kontakten, sen gick jag ner till mig igen.
Senare kom min granne och bad om ursäkt för sina kompisar. Det allra värsta, sa hon, var att när hon sagt att det var obehagligt att de skrattat hade de slagit ifrån sig och sagt att jag var sjåpig, det var trams, löjeväckande att ta illa upp av en fönsterrunkare.
Att ta illa vid sig för en sån sketen liten sak - ja, då måste man ju vara ett bräckligt våp.
Att en sjuk snubbe står och onanerar vid fönstret är otäckt. Men när polisen inte rycker ut och vanliga män flabbar är det normalitetens likgiltighet och hån.
Under metoo kom oräkneliga sådana historier fram, och många mycket värre. En kvinnlig kritiker berättade att en man klättrat in genom fönstret och våldtagit henne. Ja, det är sånt som händer och ingen bryr sig. Den kollektiva erfarenheten handlade minst lika mycket om omvärldens bagatellisering eller raljans, som om övergreppen i sig. Kvinnor har blivit undanviftade, utskrattade, förnedrade i rättssalar.
I jämförelse med detta kan det verka som petitesser att bli irriterad på knytblusuppror eller för den delen drevjournalistik. Bakom varje knytblus eller nästan varje knytblus fanns en äkta sorg eller vrede. Jag tror att antikonformismen spelade mig ett spratt och i efterhand har jag fått dålig smak i munnen. Horace Engdahls korrupta utnyttjande av sin position och hans uttalanden till försvar för en förljugen så kallad finkultur borde ha renderat honom hans avgång.
Jag hade svårt för lättvindigheten i sociala medier: någon skrev "metoo" och inget mer på facebook, det räckte med kodordet, och hjärtan och tårar flödade över. Det gjorde mig irriterad. Det finns kvinnor som sextrakasserar och det finns kvinnor som aktivt agerar som enablers av förövare, men skriver de metoo eller signerar ett upprop så väller det in likes och hjärtan.
Det blir också lite för enkelt att välja ut några skurkar som alla kan enas om att de är dåliga, medan andra kvinnor - eller män för den delen, eller icke-binära - aldrig skulle våga träda fram och berätta vad de blivit utsatta för eftersom de vet att de inte skulle få samma uppbackning.
Och slutligen kan man ifrågasätta poängen med att knäcka samma ägg om och om igen (typ Wallins segdragna projekt). Raseri och mordisk oförsonlighet förstår jag, slentrian och industri är något annat. Och att inte ens förstå idén med rättssäkerhet (de flesta av de mest drabbande historier jag sett och läst har varit anonymiserade) utan framhärda med anklagelser i åratal och på något sätt förvänta sig att ingen ska ställa kritiska frågor, ger ett intryck av geschäft.
Jag är rädd (och redan att skriva "rädd" är att överskrida gränsen till känslomässig utpressning och bekräftelsetiggeri) att pendeln svänger. Jag tror inte att det är så lätt att rucka på manlighetsidealet, fallocentrismen, kulten av makt, potens och styrka eller vad man vill kalla det. Jag tror att kvinnor som fått höra att de ska "ta för sig" kan bli sextrakassörer utan att ens fatta det. Jag tror också att det hände något kommersiellt och alienerande när medierna, vissa medier, tog över en rörelse som kanske borde ha förblivit en folkrörelse (även om jag menar att domen mot Arnault som blev resultatet av uthängningen var ett framsteg).
Med det menar jag inte att man aldrig skulle få ifrågasätta kvinnors beteende, eller att man borde förbjuda åsikten att det går att exploatera en offerroll. För visst går det att exploatera offerrollen. Schyssta män kan bli rejält illa behandlade av psykopatiska kvinnor. Kvinnor kan spela högt på sin skörhet och utnyttja patriarkatet till max, utan att vilja ta något som helst ansvar.
Så, var ska man landa? Ska kvinnor tuffa till sig och lära sig ta till knytnäven, rycka på axlarna eller hålla käft?
Har inga svar, jag balanserar på slak lina här. Och dessutom - vilket faktiskt är ganska skönt - har jag passerat till andra sidan, jag har trätt ut ur den turbulenta sfär där sextrakasserier är aktuellt. Det är inte ganska skönt, det är härligt.
Jag skulle aldrig kunna ge unga kvinnor eller män för den delen några goda råd, så klok är jag tyvärr inte. Metoo rev upp sorg, men spektaklen - "tystnad tagning" och liknande - kunde jag inte med.
