torsdag 5 augusti 2021

Favorit i repris

 

"Det finns mycket säreget som man vid vissa tillfällen och hos många människor måste iakttaga. Ty den som är säregen måste också på mångahanda sätt vid tillfällen göra sådant som är säreget".
                                        Mäster Eckhart

tisdag 20 juli 2021

Ki sono, Ki sei

För att vara ett brushuvud är jag förvånansvärt lydig i vissa sammanhang, så när Stadsministern sa "gå inte till gymmet" i höstas under den andra vågen, upphörde jag med det. Det var bra. Det blev fartlek och Jane Fonda i stället. Men för någon vecka sen tänkte jag, dubbelvaccinerad plus att jag haft lång, lindrig men vidrig covid19, att nu går jag dit. Det var härligt men jag tog i för mycket med kettlebellsen, jag tycker enormt mycket om att swinga kettlebells, men eftersom jag inte gjort det sen i höstas borde jag ha tagit det piano, inte tre gånger elva gånger med fjorton kilo. För att göra en lång historia kort: jag linkar lite, men ska gå till sjukgymnast. 

Innan jag skrev Den skenande planeten spådde jag mig, tänker hemlighålla metoden men kan avslöja så mycket som att det är en spådomsmetod som Philip K Dick lär ha/påstås ha/anklagas för att ha använt sig av. Jag tänker inte ens berätta vad spådomen sade, har bestämt mig för största tänkbara hemlighetsfullhet (även om sann hemlighetsfullhet inte ens är tänkbar). Men kan antyda så mycket som att det handlade om metamorfoser, att bli en annan, och så vidare. Det kom inte som en nyhet, det kom knappt ens som en spådom eftersom "berättarjaget" (detta knasiga ord) i min roman redan hade infunnit sig i mitt huvud. 

Så var det med det. Spådomen bekräftade bara att Ki inte är mitt alter ego. 

Möjligen är bifiguren den saltomortaliska frukostvärdinnan det - men det är bara för gammaldags att göra biografiska tolkningar av litterära verk, det är helt passé. För å ena sidan har postmodernismen flyttat fokus från författarliv och leverne till Text, å den andra har den massmediala halmgubben/votivfiguren "autofiction" medfört övertydlighet och entydighet och brist på hemligheter, det finns alltså noll anledning att försöka läsa in dolda självbiografiska grejer i fiktiva verk. Och för det tredje (som hänger ihop med de två tidigare) är det nästan uteslutet att kommande litteraturforskare jämför brev, dagböcker med fiktiva verk, massmedialiseringen av författarrollen handlar ju om att alla hemligheter försvinner. Sägs det inte att allt är yta och image? Dessutom sägs det att skillnaden mellan självupplevt och fantiserat kommer att upphävas när kommande generationer föds in i Internet* (jag har ialf läst en artikel om att allt fler sätter likhetstecken mellan empiri och fantasi, verklighet och fiktion: jag gör det inte och har aldrig gjort det, vilket är en orsak till att jag aldrig har sysslat med autofiction).

Men jag vill tipsa om Atterboms Avsked från Villa Borghese, som ligger mig varmt om hjärtat trots att berättarjaget Ki inte är författarjagets alter ego. 


Apropå åsikter:

I en blogg kan man vara en vindflöjel utan att zenbuddhisterna klappar med ena handen. 




torsdag 24 juni 2021

Så ligger det till när inte haspen är sned


Den här blev emellertid inte alls som jag tänkt mig. Dessutom blänker det i pappret från lampskenet.




Den skulle ha blivit ett födelsedagskort, men blev inte så bra. Jag lägger ut den för att inskärpa vikten av att inte retas. 





Igår fick jag min andra vaccinspruta. Jag måste åka ända till Sparbankshallen i Rimbo. Men det blev allt som allt en rätt trevlig utflykt. 
Inga biverkningar, och med tanke på att jag är nästan säker på att ha haft lång lindrig covid19 förra året, vilket var kämpigt eftersom man inte visste så mycket om viruset, betraktar jag mig som grundligt immun. Nu håller vi tummarna för att det inte dyker upp nya mutationer som vaccinet inte skyddar mot.

En senkommen rättelse förresten: förra året när alltihop började kallade jag det influensa. Men det är ju ingen influensa. Tror jag lägger in en rättelse i de gamla inläggen också, vid tillfälle.

Hej så länge.
och kom ihåg:
retas inte! Nästa gång kan det vara du som blir retad!

måndag 21 juni 2021

fredag 11 juni 2021

Tiden går och vi är inga gudar

Men ändå, visst är det tjusigt. 

 

Luce della luna

          Il tempo passa e noi non siamo dei


onsdag 9 juni 2021

Kalla mig stofil

 .... perukstock, gammal stöt eller motvallskäring, men säger ni boomer blir jag, för att uttrycka det milt, förgrymmad.

Inte nog med att det är ett lånord från amerikanska, trots att vi har många betydligt mer finkalibriga uttryck på svenska. Boomer är ju asplatt. Utan det är ett rackarns meme, konformismens triumf över ungdomlig spontanitet och uppstudsighet. 

Det borde ni fatta själva. Men det är väl för mycket begärt, med tanke på att ni inte ser längre än näsan räcker och den (näsan) har ni haft i era mobiltelefoner sedan ni var i koltåldern. 


slut på meddelandet.

torsdag 3 juni 2021

Fin och bra


 



Italy, seventy points. L'Italie, soixant-dix points

Har faktiskt inget emot Diggi-Loo Diggi-Lei. Blixtar och dunder, magiska under. 
Och Stockholmsrimmet (att rimma medge med glädje)!Jönsigt men kul. 
Året var 1984 och Italien företräddes av den nyss ivägseglande Franco Battiato och sångerskan Alice med låten I Treni di Tozeur. 
Den kom på femte plats men blev en ganska stor hit ändå. 
E per un istante ritorna la voglia di vivere
A un'altra velocità -
För ett ögonblick återvänder viljan att leva i ett annat tempo, ungefär. 
Båda festivallåtarna talar nog om utopier eller andra världar, men den ena om euforin i att vara en sång och en dansman och trots att livet på det hela taget är ganska omagiskt och trist åtminstone för några drömlika ögonblick få ynnesten att landa med gyllene skor på en scen, medan den andra...
Den andra...  Romantisk civilisationskritik, kanske retrotopisk,  men jag tror ismerna krollerar. 
Så förlåt Diggi-Loo Diggi-Lei, men här ligger du i lä. 



   


Tror jag. Men det är inte lätt att bedöma kvalitet, alltid. 
 
Upptäckte nog Franco Battiato via Alices album Gioelli Rubati, Stulna juveler med tolkningar av Battiatolåtar. Mycket fint album. 

onsdag 2 juni 2021

Jag tycker alltid att jag gör fint

Det här är inte det bästa jag gjort precis, men jag tar det på slump som exempel på att jag gillar allt jag målar.  




Tar början till ett korsord också. 



Funderar lite på att ha auktion. 

måndag 31 maj 2021

Brummelibrum

 

Idag har jag lärt mig ett nytt begrepp - retrotopi. Det är en filosof vid namn Zygmunt Bauman som har myntat det. Jag har inte läst Zygmunt Bauman utan jag snubblade över begreppet retrotopi i en saklig, på allvar upplysande recension av en omdebatterad bok. Edda Mangas artikel i Fempers: 

Transfrågan sekundär i Kajsa Ekis Ekmans analys av kön 

Festina lente, vad bra. Långsamhet är klokhetens svar på click bait - eller nåt.

Det ligger nära till hands att svara på polemik med polemik. Det är vad de gamla zenbuddhisterna kallar att ropa för att överrösta ekot. Ja, det där folk lär syssla med på Twitter. Att svara med saklig analys tar längre tid och är inte lika klickofilt. Därför tänker jag prenumerera på Fempers.

Klart slut för tillfället. 



fredag 21 maj 2021

Inget behov av rikslikare

En gång i tiden, hörde jag sägas i en podd, var hela riket samlat kring gemensamma stora berättelser. Det var den gamla goda tiden då Vilhelm Moberg och Per Anders Fogelström skildrade folket och dess historia. Samhället var ett, Folket var ett och fullt möjligt att skildra ur fågelperspektiv. Idag finns det ingen sådan gemenskap, folket är splittrat och därför skriver alla om sig själva. 

(Modernistisk litteratur, kvinnolitteratur och andra aparta fenomen hamnar förstås utanför den historieskrivningen, de litterära traditionerna är många och sällan trygghetsskapande).

Summan av kardemumman i det här verserat framförda föredraget var att utvecklingen är en degenerering, det självbiografiskas genomslag ett symptom på bristande sammanhållning. 

Men det fanns ett undantag - samerna.  Att samer födda i Sverige skriver självbiografiskt handlar om att de skapar en gemensam berättelse som är en del av Sverige.

 (Det fanns närmare bestämt två undantag - bortsett från samerna en extremt individualistisk kvinnlig författare, varför framgick aldrig riktigt men alla moralister gör väl sina undantag).

Det var ingen sverigedemokrat som talade, trots det nationalistiska (eller svenskamerikanska) anslaget. Det var en nostalgisk kulturmediekvinna. Kanske en yttring av det som har kallats vit melankoli. Men smygrasismen i att singla ut samerna som godkända självbiografer - eller om jag nu bör undvika r-ordet: det exkluderande i att klappa vissa minoritetssvenskar på huvudet - handlade fortfarande om att försöka skapa normsatser för hela landet. Att skilja mellan rätt och fel självbiografisk utgångspunkt, baserat på ursprung. 

Som av en slump som inte var en slump sammanföll den gränsdragningen med nationens gränser. I Sverige talar man inte om ras, det etablerade uttrycket är etnicitet, det kan vara ganska vagt vad som avses, om det är kultur eller utseende eller var man är född. Ras leder tankarna till skallmätning och "blodets" inneboende egenskaper, skulle någon tala om samiskhet som ras vore det att anknyta till idén om medfödda särskiljande egenskaper. Att just samisk självbiografi till skillnad från andra självbiografier framställdes som något att tolerera och lyfta fram i det här poddföredraget berodde på att den varit en fel kultur som blivit en rätt kultur, en del av Sveriges historia (ungefär som utvandrarna till Amerika), en del av vårt gemensamma. 

Rikslikare och smakdomare hoppar gärna mellan moral, sanning och kvalitet, tycker de att något är kvalitet står det över moralen, sanning är ointressant om den inte känns bra. Ursprung kan i vissa fall vägas in. Drömmen om Moberg och Fogelström kan åsidosättas om det finns särskilda skäl som ibland stavas mode, ibland stavas att det är kittlande att känna igen vem det handlar om i en nyckelroman. Att få principlösheten att framstå som vederhäftig är en enkel match i kulturmedia.

En konservativ litteratursyn - som att efterlängta en återgång till breda berättelser som inte oroar - blir selektiv, eftersom ytterst lite i litteraturhistorien har varit enande och sammanhållande. Inte ens den svenska litteraturhistorien domineras av identitetsbekräftelse. Och med tanke på att det nu kommer självbiografier från människor med andra erfarenheter än de så kallat majoritetssvenska, till och med icke-samer, ibland författade på ett inte särskilt socialrealistiskt språk, kan det vara på sin plats att erinra om innebörden av likare, rikslikare, järnlikare: 

fastställda normmåttsatser för ett helt land, måste tidigt ha varit ett önskemål från både kung och kyrkans sida


måndag 17 maj 2021

Avlyssnat

- Han har klackskor. Han har horn på sina klackskor.
                       Pojke om en killing i Aspuddsparken

 
- Skärmdumpa! Precis. Hare fint! Hejhej!
                       Kvinna med barnvagn till man på balkong

måndag 10 maj 2021

Ett härligt gammalt klagomålsrekord

 

Det är snart en månad sedan men rekordet står sig nog ett tag till. Tycker det var en trevlig tittarstorm.  


BBC:s bevakning av prins Philips död har genererat fler klagomål än något annat i brittisk tv-historia. Över 100 000 tittare har framfört kritik som till största del handlar om att BBC gav det kungliga dödsfallet för stort medieutrymme, rapporterar The Guardian, rapporterar SvT.

                       Klagomålsrekord


söndag 25 april 2021

En favoritlåt, helt enkelt.

Har redan spelat den i bloggen, kanske flera gånger t.o.m men hittade den här videon jag aldrig sett förr.


1967-10-11 
348 rue Lecourbe Paris

 

lördag 24 april 2021

torsdag 22 april 2021

Litteraturen är en papegoja som upphört att existera


Så här är det. 

Åtminstone sen tidigt 90-tal har litteraturkritiker skrivit att litteraturen är död. 

Det fanns ett kompakt maskineri av kritiker som trummade in att litteraturen är en papegoja som upphört att existera. 

Jag tänker inte dra alla litanior över den värdelösa litteraturen, kanske gör det vid tillfälle, några strandhugg kunde vara på sin plats. Mallen var: kritikern skriver att allt som kommer ut är uselt utom det här, som JAG har hittat. Nåt år senare kunde samme kritiker skriva att det verkligen står illa till med litteraturen men nu har JAG hittat den här debutanten som är ett undantag. På en annan kultursida kunde en kritiker skriva äntligen en debutant som bryter litteraturens dödläge, och ett par år senare storslaget hylla en annan som det lysande undantaget osv. I början av 90-talet drogs det igång en debatt: FINNS 90-talsgenerationen? 

Slask, modd, skare.

På sistone har klagovisan utökats med två nya klagerier. Det ena rör högläsning. Att lyssna på böcker är inte lika intellektuellt som att läsa dem, sägs det.

Spottloska på kringvandrande barder.

Det är tänkbart att sångbarhet kommer att bli viktigare igen. Upprepningar, omkväden, inrim, allitteration. De syntagmatiska axelmakterna rytm klang och -  ?. 

Men en del böcker kräver en genstörtig skådespelare. Alla ska inte ha en varm och sympatisk berättarröst. 

Den som vill skriva för en lyssnande publik bör kanske låta en del ekvilibristiskt som är mer avsett för tanken och det inre bildskapandet än för tungan utgå. 

(Nej, bort det!) 

Det andra nya klagomålet rörande papegojan Litteratur handlar om nåt som kallas autofiktion, vilken påstås dominera litteraturen idag på ett destruktivt vis. 


Förr hette det navelskåderi. 


1915:

Människor som skriver ner sina upplevelser är långsinta, hämndgiriga människor med sårad fåfänga. De håller krampaktigt fast vid sina belägg och dokument, likt Shylock vid sitt skrin. De tror på en variant av yttersta domen. Då skall de framlägga sina anteckningsböcker. De kommer att belönas med en höjning av skaparens vänstra ögonbryn. Man måste akta sig för att förfalla till en sådan misantropi. Det senaste århundradets realism avslöjar en pedantisk tro på den straffande rättvisan. Vad skulle annars alla dagböcker, brevväxlingar och promemorior tjäna till?

Hugo Ball, Flykten ur tiden

(Jag hade det här för ögonen när jag skrev Myggor och tigrar).



Begreppet autofiktion lanserades på nittonhundrasjuttiotalet för ett slags ironisk postmodern lek, och det var då inte alls menat som en synonym till självbiografiskt skrivande eller bekännelse. Idag kallas Knausgård autofiktiv, och det är så fel det kan bli. Jag tycker att Knausgård är en överskattad författare, men autofiktiv är han inte. Ta och läs på lite om vad autofiktion är. Man kan rycka på axlarna åt begreppsförvirringen, men den är typisk för en kritikerkår som vill låtsas att den hänger med. Autofiktion är ett både liksom ballt och avfärdande begrepp som sällan används om, till exempel, PO Enquists Ett annat liv. Den boken är inte heller autofiktiv, trots att den använder pronominet Han i stället för Jag Jag Jag. Men att den sällan kallas autofiktiv beror inte på att kritikerna vet vad autofiktiv betyder, utan på att de ser Enquist som en respektabel författare, och sådana sysslar inte med autofiktion.

Autofiktion skärskådar inte och rannsakar inte utan grumlar medvetet gränsen mellan sant och falskt. Det är en lek.

Performativ konst är inte autofiktion. 


* * *

Det genstörtiga, motspänstiga, har det inte svårare idag än alltid.

Möjligen har klyftan mellan bred och smal litteratur vidgats. Det sägs att såna här mellanstora författarskap har blivit färre och mindre. 


* * * 


Jag tycker inte att man ska undvika att leva sig in i hur andra har det. Och verkligen inte bara skriva om dem som är som en själv för dem som är som en själv. 

Men jag tycker att det är avslöjande att ingen bryr sig om ifall "Ferrante" har folklig bakgrund eller ej (eftersom en kvinna född på 50-talet i Neapel som gör den typen av klassresa är otänkbar, och eftersom skildringen av det napoletanska folket är kitschig).

Lika avslöjande är påpekandet att språket visserligen är banalt men det gör inget, för "Ferrante" är som en väninna. 



tisdag 20 april 2021

Om att avskaffa maffiaromantiken

Jag gjorde ett försök att lyssna på Who I Smoke

För den som missat det är den en ny dunderhit ur gangsterrapens softa tradition. 
(Att något är viralt behöver iofs inte betyda att det är populärt, bara att det väcker uppmärksamhet). 
Men i mina öron låter så gott som all ny pop ungefär sådär. Pastöriserat, menlöst, och om det nu är avsett att vara rått och våldsamt, så är det ju inte det minsta ruskigt (möjligen ruskigt långtråkigt). 
Jag var hos frisören häromdan och en radiokanal stod på. Det tog ett bra tag innan jag fattade att det inte var en och samma artist som infiltrerade rummet med sin slätstrukna närvaro. Jag vet att det ska vara sömlösa övergångar mellan de olika hitlåtarna, jag har förstått att det är meningen. Banden kanske inte har samma producent, men det ska låta som om det är samma producent. 
Vad hör mitt södra öra
Skulle bara störa.
Det är rituellt, handlar om att försätta i stämning. 
Men det ska helst finnas någon gimmick, något som är lite catchy. Ljudmatta - och så nånting i stil med örongodis.  

Who I smoke är kryddad med namn på mördade pojkar. Det är inte samhällskritik, såvitt jag förstår. 
Nej nej, allt behöver inte vara så himla politiskt hela tiden. Och jag har svårt att tro att det leder till fler mord. Möjligen ökad avtrubbning hos den dansande publiken. Kanske inte ens det. Kanske leder till lite rasism eller nåt sånt. Drömmar om medborgargarden. Skydda golfbanorna! 

Våldsromantiken sitter i köttet. Maffiaromantiken är Västerlandets afrodisiakum. Att vara gatugangster är sällan rafflande i längden. 

Rappers delight gjorde skandalsuccé på mig när jag var fjortis. Det var väl rappens första kommersiellt breda genomslag. Gillar den fortfarande, ren nostalgitripp att lyssna. Tjohooo vad det var kul när den dök upp. Texten är bitvis aja baja, inget våld men en del sexism. 
Nu när jag börjar närma mig 60-årsåldern, tycker jag att ungdomen ska hitta på nåt nytt. 

Men för några år sedan, när jag var och gympade, spelade de en låt som först inte väckte min uppmärksamhet alls, men sen kom den här raden: 
"A dangerous man with some money in my pocket". 

Då började jag skratta. Ett ljudlöst gapskratt. Humorn är lustens seger över verkligheten, när den är som otäckast. 
Men inte står humor i motsättning till förtvivlan. 



  F. Chopin : Etude op. 10 no. 3 in E major "Tristesse" (Pollini)

fredag 16 april 2021

Dagens citat



Men vi tänkte, vi,  själviakttagelsens underliga ande,
som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte 
honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han,
som sitter där inne i själens mörkaste vrå och plockar sönder
vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av
siden och ylle.
Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat,
tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och  hade
våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi
hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönder-
plockats, isögonen hade sett , och den tandlösa munnen
hade hånlett och viskat:
 Se, det är trasor, bara trasor.
Det fanns väl ändå en av den tidens människor, som hade
upplåtit sin själ för anden med isögonen. Hos en av dem
satt han, vaktande vid handlingarnas källa, hånleende åt ont
och gott, begripande allt, fördömande intet, undersökande,
letande, sönderplockande, förlamande hjärtats rörelser och
tankens kraft genom att hånle utan återvändo.
Lagerlöf, Gösta Berlings saga

onsdag 14 april 2021

Avlyssnat


-Har du använt papiljotter idag eller är det bara jag som ser saker?
Pojke cirka 14 år till en kamrat.

-Du ska inte svära. Du ska inte bli som mig.
Flicka cirka 9 år till flicka cirka 6 år.

fredag 2 april 2021

Kristus stannade på Via Toledo

 Där ligger Eboli.

(Internt skämt för Neapelkännare)

How To Handle A Woman

"Det här är en klarsynt och vidsynt bok som borde bli en manual för män, en slags ”Kvinnor – så funkar de”.
Bloggaren Bernur om en ny bok: "Mutant" av Elisabeth Hjorth. 

Den seglivade föreställningen att alla kvinnor är samma kvinna = Kvinnan. 
Till den grad att en kvinnas bok skulle kunna fungera som manual för män som vill lära sig

 




onsdag 31 mars 2021

Ett 40-årsjubileum

Albumet Broken English kom 1979, men jag upptäckte det inte förrän våren 1981.  
 Gillar alla låtar utom Ballad of Lucy Jordan, den är kliché-sentimental.