Protest mot protesten

 Jag la föregående års inlägg i karantän. De kändes meningslösa. Men jag lägger ut dem igen, varför låtsats att förra årets tankar om kriget och NATO aldrig funnits. 

Och finns, och förblir ungefär desamma, och i några fall växer sig stadigare. 

Det här är en rätt liten blogg, det är inga influencernivåer på besöksantalen även om den geografiska spridningen på läsarna är stor. Jag började känna mig inbilsk. Jag tyckte mitt språk tog skada. I förhållande till den pågående slakten kan det verka som ett idiotbekymmer. Men jag började tänka, det här är inte mitt språk, det är tillkämpat och förvrängt (ungefär som den där märkliga figuren som bär mitt namn och som figurerat i medierna och intagit onaturliga poser). Ja, vissa tonfall kan ge intryck av uppvisning. 

Språket är inte som kläder man tar på eller av, det är inte en elfenbenstornfråga. Ord och symboler är inte bara ord och symboler. 

"Men vi tänkte, vi, på själviakttagelsens underliga ande, som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte på honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han, som sitter där inne i själens mörkaste vrå och plockar sönder vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av siden och ylle. 

Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: 

– Se, det är trasor, bara trasor."

Selma Lagerlöf. 

Isanden har slutat hånle, de hårda fingrarna har slutat plocka. Det hände ungefär samtidigt som den offentliga diskussionen för tusende och åter tusende gången svämmade över av upprörd konsensus om en liten komplicerad fråga som gjordes överdimensionerat stor och enkel. 

Att de aldrig lär sig. De känner sig bolda. De vet inte mycket om våld. 

Om de med sin fixering vid en symbol lyckas stoppa vapenexporten och NATO-inträdet, vilket var provokationens syfte, i stället för att göra det till en meningslös fetisch för yttrandefriheten, är de värda beröm, både var och en för sig och allihop tillsammans. Men nog är det så, att alla dessa tävlingar i att reta en despot för att visa sig tillhöra den upplysta världen, handlar mer om narcissism än om att ta en verklig fråga på verkligt allvar.

Jag stödjer de kurdiska protesterna, på allvar och inte som en tom yttring av yttrandefriheten. Men jag kan inte tycka att det är en stor skandal att en statsminister som vill att svensk vapenhandel och NATO-inträde fortgår, lika angelägen som de flesta andra politiker och opinionsbildare, protesterar mot protesten. Att Sverige lovat Baltikum marksoldater. Bland det vidrigaste man kan vara i ett krig. Det hade gärna fått leda till en proteststorm, men än så länge har ingen sagt ett pip om detta.