Profetia från 1957

"En profetia: demokratin, det allmännas väl, jämlikheten, detta kommer inte att kunna tillfredställa er. Allt starkare kommer ni att vilja det tvefaldiga i er - en dubbel värld - ett dubbelt tänkande - en dubbel mytologi - i framtiden kommer vi att hylla två olika system samtidigt, och den magiska världen kommer att finna sin plats vid sidan av den rationella". Witold Gombrowicz. Visst har han rätt: må ingen missta sig när det gäller dragningen till maffian. Det handlar om den primitiva sugande världen. "Två system" skriver Gombrovicz - ovetande om att camorran femtio år senare skulle komma att kalla sig själv "systemet", 'o sistema. -Jamen Gud! säger någon kanske. - Gombrowicz kanske talade om Gud! Det andliga behovet av... något större! Bra, visa mig guden, så visar jag er maffian. Jag tänker inte polemisera mot Tomas Lappalainen; har inte mött honom sen han lämnade Neapel 2005, innan dess hade jag bestämt mig för att försonas med honom om San Gennaromiraklet inträffade - se där, magi, det inträffade - och senare suttit på en camorrapub i Scafati och diskuterat min vrede med honom. Men jag vill hävda att hans utforskande av maffian inte bara är upplysningsmannens, utan att det tvefaldiga i honom, det dubbla i civilisationen, driver även honom. San Gennaromiraklet inträffade två gånger, därför lever jag, de stundom njugga recensionerna av Lappalainens camorrabok tror jag följer samma lagar som hans egen distanserade fascination. Nords vita handskar när de tar i det exotiska och granskar det. Och vänder på det. Den moderna camorran tycks mer rationell än den aningen mer gammaldags, den som Giuseppe Misso kan sägas representera. En ganska antik historia, men även den inspirerad av filmens värld. Kan man verkligen särskilja dem från varandra? Entreprenörerna som sluter avtal med Ikea och Giuseppe Missos kock, eller "cuoco di fiducia", trohetskock, som han kallas - hur kommer det sig att de förra går fria, medan den senare blir tilldrämd? Beträffande sexet så kan man heller inte särskilja de osmakliga strömmar av kärleksbrev från kvinnor till våldsbrottslingar i fängelse (beundrarinnor som går igång på styrka och brutalitet, och ibland på tanken att de ska frälsa en vilsegången själ), man kan inte se dem separat från männens lystna kalenderbiteri när det gäller våldsamma prestationer, mordhot, bedrifter. Generalsbeundrarinnor, kallade Witold Gombrowicz kvinnorna... På detta lite fiktion: den film som inspirerade Giuseppe Misso och hans vän och sedermera fiende Luigi Giuliano. De klädde sig som dem (dessutom var de inte helt olika skådespelarna till utseendet).