Discoskola 2

Minnesgoda läsare har nog inte glömt den finska discoskolan. Där fick man äntligen lära sig grundstegen. Det var på tiden. Här kommer lite överkurs, det är ju lördagkväll så varför inte lära sig dansa "the hustle". Killen i videon vill tydligen inte visa sitt ansikte, utan förbli anonym. Fegt? Klokt? Eller hade han riggat kameran fel?




Lär man sig den här kan man verkligen snobba på dansgolvet.

Har kommit hem från Göteborg, storknade som vanligt så fort jag kom in i själva mässhallen. Men paneldebatten som ordnades av Författarförbundet gick nog bra, publiken stannade tiden ut i allafall. Frågeställningen var denna:

"Bidrar författare till att höja de kriminella gängens och brottslingarnas status? I panelen: Lasse Wierup, som med Matti Larsson skrev Svensk maffia (2007), Maja Lundgren, författare till Myggor och tigrar (2007), Hans Magnusson som har översatt Misha Glennys McMaffia, Brottslighet utan gränser (2009), Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare vid Internationella åklagarmyndigheten i Göteborg.
Moderator: Anna-Lena Lodenius, författare och granskare av extremrörelser".

Det var snarare en diskussion än en debatt, vilket jag själv tycker är ett plus (debatter brukar eftersträva största möjliga polarisering, men när det gäller maffian handlar det ju om att fundera ut lösningar). Jag tog ställning emot legalisering av droger, som framförts som ett sätt att strypa maffians största enskilda inkomstkälla. Däremot kunde läkemedelsforskare gärna ta fram alternativ till alkohol och droger.

Jag påpekade också att termen maffia inte utan vidare bör appliceras på all organiserad brottslighet. För att det ska kallas maffia brukar man sätta upp kriteriet att det ska förekomma utpressning, korruption eller hot mot politiker och rättsstat, och att kriminaliteten ska vara invävd i näringslivet.

Och jag nämnde att sången ur Gudfadern, Brucia la terra, hördes flera gånger dagligen där jag bodde i Neapel, alldeles intill en klans högkvarter.

Romantiseringen av maffian tog ett skutt framåt i och med Mario Puzos böcker och filmatiseringen av dem. I böckerna legitimeras också den kålsuparteori som uppstod bland fattiga och föraktade italienska invandrare i USA: att det är staten och kapitalet som är den egentliga maffian.
Detta är ett synsätt som är mycket vanligt i det folkliga Neapel. "Det är kapitalismen som är den verkliga camorran" säger en person i min bok, en annan hävdar att De spanska kvarteren är det enda område i Neapel som är folkligt styrt och inte övertaget av kapitalisterna.

I paneldebatten sa jag: "Man ska inte överskatta ordets makt", men det var inte ett utslag av pessimism, det var bara apropå att diskussionen om Roberto Savianos Gomorra har kommit att kretsa kring yttrandefriheten. Samhället, kulturen, lagen, institutionerna, satte ner foten för att ingen får mordhota en författare.
Allt annat hade varit likgiltighetens triumf. Men i praktiken har ingenting förändrats, och camorran säljer idag piratkopior av såväl boken som filmen.
Att boken inte nämndes på tidningarnas ekonomiska sidor där diskussionen hör hemma, och att de norditalienska industriernas dumpning av giftavfall i Syditalien inte har upphört - jag vore glad över en rättelse på den punkten, ifall det är något jag har missat - allt det livsviktiga har överskuggats av det sensationella och kittlande faktum att en författare har blivit mordhotad, att författaren såg sitt första lik i trettonårsåldern, att han har åkt vespa till mordplatser: det vill säga det spektakulära har successivt nästlat sig in i medvetandet som en resignerad acceptans av maffia och camorra, via den våldsromantik och den hunger efter pangpang som alla redan delar.

Nå, allt detta fick jag nog inte fram under debatten. Men vi talade också om kvinnornas roll, en stor och intressant fråga som redan har tangerats här, och som jag tvivelsutan kommer att återkomma till.

Och så sa jag att den ickeoffentliga ekonomin, med allt från piratkopior av märkesvaror till droghandel och illegal arbetskraft, är så invävd i samhället att alla åtgärder skulle göra att hela systemet rasar.

Att jag skriver så lite om vad de andra sa beror dels på att jag tycker att jag hade mest att komma med, dels på det genanta faktum att det var så brusigt runtomkring att jag missade en hel del av vad de andra hävdade.
Så kan det vara på bokmässan.