Ett etikettsbrott

Jag hade tänkt reda ut det här med kristen socialist. Vad jag menar med det, och vad det egentligen kan vara.
Jag börjar med en anekdot, en ögonblicksbild från när jag var en paria som skulle fördrivas. Det är ett ideal, många vill vara en paria. Det högsta goda är att vara kontroversiell, subversiv, obekväm.
(Oscar i Mäktig tussilago kallar det "punkmodet". Men hans sambo Katarinas "subversiva glas" går i kras under en middagsbjudning under vars golv den utrotningshotade svensken Lemmy dansar indiandanser till Motörhead).
Man slår knut på sig själv, här och där på sina litterära håll, för att vara tillräckligt hatisk och rå.
När jag var och köpte pizza igår så bläddrade jag i DN (en del läser bara skvallertidningar när de är hos frissan, säger de, jag läser bara DN när jag är på pizzerian). Kulturen hade ett tema inför första maj, "Plakatpoesi", och den före detta kulturchefen skrev i ett plötsligt anfall av självinsikt: "Inte fasen hade jag släppt in Majakovskij".
Nej, inte fasen hade hon det (jag citerar ur minnet nu, det är tänkbart att Schottan skrev "inte sjutton"). Det kom mig att tänka på den nuvarande kulturchefen Björn Wimans insats i det program av Babel som ägnades provokationen. "Allt är liksom redan gjort", sa Wiman.
Nej, allt återstår att göra. Jag tror heller inte att det stämmer som Stig Larsson sa i programmet om genialitet, att modernismen är överspelad. Allt återstår att modernisera.
Etablissemanget är den struktur som släpper in Majakovskij på bår, för blandningen av Bah! ("allt är liksom redan gjort") och punkmode är inget annat än vår tids likvaka, en besynnerlig perukstock. Några danskar har i en debattbok kallat fenomenet för "den radikala negativa uppbyggligheten". Den som har blivit kanoniserad (Norén, Bruno K Öijer) protesterar mot helgonförklaringen, vägrar inta tronen, gör grimaser. Poeter tar kraftfullt avstånd från att skriva kärleksdikter till kronprinsessans förmälning med Daniel.
Jag skulle börja med en anekdot, påstod jag. Men det är verkligen inte mycket till anekdot, det blir nödvändigt att hafsa över den, ty den är bara en fotnot till resonemanget. Det var en kulturjournalist som hade intervjuat mig i någon form av styv kuling och som i efterhand ringde upp för att komplettera med en fråga som hennes chefer ville ställa. De hade hört att jag hade blivit jämförd med Strindberg och ville höra vad jag hade att säga om det. Jag svarade: "Vi är båda kristna socialister".
Detta renderade mig en utskällning: några av mina mest allvarligt sinnade och kulturkritiska vänner undrade hur jag kunde använda en sådan etikett, med tanke på vilka det är i övrigt som kallar sig kristna och socialister. De menade att jag hade sålt ut och tagit udden av radikaliteten i min bok till förmån för en massmedial etikett, marknadsföring à la Gardell eller Greider.
I förhållande till etablissemanget kan detta "kristen socialist" nog snarast vara ett plakat som inger ett visst illamående, yrsel och vämjelse. I förhållande till det golv som är Lemmys tak är det en störtpunkt. Jag tror att det kan passa bra den första maj att dementera det, till förmån för störtpunkten.