söndag 29 augusti 2010
lördag 28 augusti 2010
Grattis, Margareta!
Nu trillade rätt svar in:
Margareta sa...
Den mekaniska dockan i Hoffmanns äventyr!
Just precis!
Och i E.T.A Hoffmanns novell Sandmannen, som episoden baserar sig på.
Margareta sa...
Den mekaniska dockan i Hoffmanns äventyr!
Just precis!
Och i E.T.A Hoffmanns novell Sandmannen, som episoden baserar sig på.
Batte sösyld...
Aouuuuuuuh.
Mina gulleknasar blev rädda när jag nös i början - de flög genom luften med rullande ben, som i tecknade serier. Men nu ligger de lugnt kvar. Rör inte ett morrhår. Nu när det är höst så vill de inte vara ute särskilt länge. De föredrar att vara nära matte.
Vad dåliga ni är på att gissa. Olympia måste ni klara av. Jag har faktiskt givit ganska många ledtrådar nu.
Är det för att det inte har utlysts något pris som ni tiger eller gissar fel?
Mina gulleknasar blev rädda när jag nös i början - de flög genom luften med rullande ben, som i tecknade serier. Men nu ligger de lugnt kvar. Rör inte ett morrhår. Nu när det är höst så vill de inte vara ute särskilt länge. De föredrar att vara nära matte.
Vad dåliga ni är på att gissa. Olympia måste ni klara av. Jag har faktiskt givit ganska många ledtrådar nu.
Är det för att det inte har utlysts något pris som ni tiger eller gissar fel?
fredag 27 augusti 2010
"Olympia hackar över parketten"
Perfa, jag har en lätt rhume som fransoserna säger: det passar perfa eftersom jag har all tid att mota olle i grind innan zickzackandet i Sverige börjar.
Jag ska lyssna på Mahlers femma (jag kan faktiskt sjunga början, mer eller mindre - kan vara svårt att pricka in exakt rätt toner, men jag minns att melodin mycket pampigt kliver upp och ner).
Så nu får det bli tävling! Utan pris blir detta snus!
Rubriken är en rad ur Mäktig tussilago, och den som vill får gissa vad den anspelar på.
Återk. å det sn. när nosen avrunnit.
Ledtråd till gåtan:
Först var hon tysk. Sen blev hon fransk.
Hon har inga lungor men sjunger ändå.
Jag ska lyssna på Mahlers femma (jag kan faktiskt sjunga början, mer eller mindre - kan vara svårt att pricka in exakt rätt toner, men jag minns att melodin mycket pampigt kliver upp och ner).
Så nu får det bli tävling! Utan pris blir detta snus!
Rubriken är en rad ur Mäktig tussilago, och den som vill får gissa vad den anspelar på.
Återk. å det sn. när nosen avrunnit.
Ledtråd till gåtan:
Först var hon tysk. Sen blev hon fransk.
Hon har inga lungor men sjunger ändå.
torsdag 26 augusti 2010
Knö in Goethe
Det här är inte litterär nekrofili, ej heller kulturkonservativ fallosdyrkan, utan helt enkelt en påminnelse om att jag som vanligt ska knö in Goethe i seminarierna på Södertörn.
Bilden visar Tischbeins teckning av Goethe som hänger i ett fönster i Rom.
onsdag 25 augusti 2010
Kattdumparen
Ett exempel på skräckel irl som jag självklart inte berättar om för Xerxes och Atossa: en kvinnlig banktjänsteman har stoppat ner en katt i en soptunna av plast. Mer om detta kan man läsa här.
Jag vill passa på att ta avstånd från de mordhot kattdumparen blivit föremål för på Facebook. Historien fick en lycklig upplösning, katten är välbehållen, och kvinnan ångrar sig djupt.
Jag vill passa på att ta avstånd från de mordhot kattdumparen blivit föremål för på Facebook. Historien fick en lycklig upplösning, katten är välbehållen, och kvinnan ångrar sig djupt.
måndag 23 augusti 2010
Skiss till en sorts litterär nutidshistoria
Jag har börjat förbereda höstens kurs på Södertörn, det är alltid lika roligt - men jag försöker inte styra eleverna i en viss litterär riktning, snarare vill jag visa att de litterära traditionerna är många. Vad jag säger till dem strängt är att de ska läsa mycket, och att de inte ska försöka skriva som fjolårets succédebuntanter; när de läser äldre litteratur kommer de att märka att det som anses vara ett ideal idag inte alltid var det igår.
Jag säger inte åt dem att vara modernister men inte heller traditionalister, eftersom båda begreppen är vaga idag. I grund och botten finns det bara två sorters litteratur: död och levande. Och de enda som kan få dem att skriva levande litteratur är de själva.
Men jag brukar gå in på de senaste årtiondenas litteraturdebatter, i synnerhet de många efterlysningarna efter den vittomfamnande realistiska romanen, den breda epiken, de engagerade samhällsskildringarna och gestaltningen av de stora skeendena.
Hela nittiotalet präglades av missnöje med litteraturen, framfört av många kritiker och debattörer: romankonsten ansågs ha gått i stå. Redan under nittiotalets första år iscensattes en debatt på Författarförbundet: finns det överhuvudtaget något litterärt nittiotal?
Det existerade ett slags rastlös men samtidigt totalt nervlös nervositet inom etablissemanget, en vilja att identifiera trender, bestämma riktlinjer för hur prosan borde se ut (i alla händelser inte som den gjorde, verkade de flesta vara överens om).
Och ropen var många på den brett episka och engagerade realistiska romanens återkomst. Men jag är än idag inte övertygad om att alla debattörer var helt på det klara med vad de menade med realism. I själva verket föreföll det faktiskt som om de längtade efter fyrkantighet. Eller att någon skulle beskriva världen för dem så att de kunde känna sig trygga i världen.
En flitig debattör var Göran Greider, som ville se en ny arbetarroman. En annan var Kay Glans, som lanserade begreppet "skräckel" för vad han ansåg vara ett allt dominerande effektsökeri i samtiden. Skräck och äckel som billiga genvägar till uppmärksamhet. Han exemplifierade med bland andra Stig Larsson, Carina Rydberg och Magnus Dahlström. Glans analys gick ut på att åttiotalslitteraturens pessimistiska världssyn bottnade i föreställningen om att alla maktförhållanden är sado-masochistiska, och att åttitalsförfattarna ägnade sig åt spekulation i våld. (Jag tror att hans utpekande av just de författarna var orättvist, men han satte fingret på ett fenomen som existerade då och existerar idag. Skräckelförfattaren framom andra torde vara Carl-Johan Vallgren, men det finns fler företrädare för skräckromantiken).
Ebba Witt-Brattström initierade en debatt om vad hon menade var ett uttryck för en litterär backlash: kvinnliga författare hade blivit masochister, förhoppningarna om ett jämställt samhälle som hon menade präglade den tidigare generationen hade avlösts av uppgivenhet, självspäkning och underordning inom det kvinnliga skrivandet. Artikeln var intressant, men udden i den var riktad mot just kvinnliga yngre författare, vilket gav den en märklig grundton.
Månadsjournalen siktade också in sin kritik på just kvinnliga författare, i ett slags uthängning av en rad författare som påstods representera en ny mediekåt kvinnlig författartyp. Problemet, som det beskrevs i uthängningsartikeln, var snarare motsatsen till det Witt-Brattström hade moraliserat över: kvinnliga författare sades nu tvärtom vara alldeles för framåt, exhibitionistiska, egotrippade. "Kvinnorna som gör det på skrivbordet" har jag för mig var en av rubrikerna.
De författare som buntades ihop på det här sättet var mycket olika, och jag minns att det egentligen bara var en av de personer som blev intervjuade om denna nya samhällsfara som genomskådade den fälla Månadsjournalen hade gillrat: Stig Larsson, som tog avstånd från idén om en ny egotrippad kvinnlig författartyp, och hävdade att det handlade just om enskilda och mycket olika författarskap.
För övrigt är just förnekandet av individualitet hos kvinnor en mycket gammal historia: de ses som företrädare för sitt kön, som grupp, och inte som enskilda subjekt.
Vid nittiotalets slut skrev Gabriella Håkansson en polemisk artikel om författarnas världsfrånvändhet och deras brist på samtidsorientering. Alexander Skantze skrev ett svar - "here we go again..." för redan då hade man hört det många gånger.
Man ska inte belasta nya författaraspiranter med gamla debatter, men det kan inte skada med litterär nutidshistoria: vad vill en ny författare ta spjärn emot, vilka är de estetiska idealen, och hur ska man förhålla sig till diskussionen om förnyelse respektive tradition?
Ett eko av nittiotalets debatter ägde rum helt nyligen: Manifest för ett nytt litterärt decennium, där en rad författare tog ställning för ett återvändande till en stabil tradition. Ett eko var det utan tvivel... Det var redan då över tio år sedan Skantze skrev "here we go again".
Jag lät vid min första föreläsning eleverna läsa texten eftersom diskussionen om konservatism och förnyelse är så central; här hade vi en grupp ganska nya författare som förespråkade kulturkonservatism, och som menade att nutidens litteratur inte var en utveckling utan ett förfall.
Etablissemanget har länge präglats av å ena sidan en extrem och echaufferad jakt på det revolutionära, å den andra av längtan efter den allmängiltiga och snart nog objektiva skildringen av en förskräcklig värld där man kan sitta trygg i båten. Jag tror att det som efterlyses är en allvetare som klagar på ett sätt som gör det uppenbart att det är som det är, och som ger läsaren (i synnerhet kritikern, som förstås inte vill befinna sig bland perukstockar som förhindrar utveckling) känslan av att vara på rätt sida. En iakttagare som bekräftar att allt är för sent. Lite som dagens Bruno K. Öijer. Att verkligen veta att man är rebell och kraftfullt tar avstånd, och att världens urartning är något man själv är höjd över.
Jag lät eleverna läsa Manifest för ett nytt litterärt decennium eftersom jag ville dra igång en debatt om vad tradition respektive modernism är, och jag hade inte riktigt förväntat mig att eleverna skulle bli så arga på manifestet i fråga. Jag har gjort om det några gånger, delat ut det till nya kurser, och ungdomarna blir lika skitförbannade varje gång.
Det kanske inte är något att förvåna sig över. Men jag har aldrig hört någon säga att det skulle vara fel i sig att återknyta till äldre traditioner.
Jag tänker aldrig insinuera för eleverna att form skulle vara mindre viktigt än innehåll, eller att det skulle finnas ett egenvärde i att undvika ett jämnt muzac- flöde - den skickliga sömnighet som kallas "konsekvens" i nutidens kritikerlingo. ("Varför var det viktigt att få klart boken?" var en ganska talande fråga jag såg riktad till en debutant, antingen tydde den på långtråkighet eller på att intervjuaren ansåg att det i sig är en bedrift att få klart en bok). Det finns heller inget egenvärde i att vara rebell, varken när det gäller form eller innehåll. Det enda jag kan göra är alltså att å ena sidan ge en antydan om hur många och vitt skilda litterära traditioner som existerar, ju fler de tillägnar sig desto större blir deras chanser att få perspektiv på samtiden och låta en egen röst utkristallisera sig - å den andra uppmana dem att bli medvetna om tidens litterära moden och värderingar.
Fortsättning följer.
Jag säger inte åt dem att vara modernister men inte heller traditionalister, eftersom båda begreppen är vaga idag. I grund och botten finns det bara två sorters litteratur: död och levande. Och de enda som kan få dem att skriva levande litteratur är de själva.
Men jag brukar gå in på de senaste årtiondenas litteraturdebatter, i synnerhet de många efterlysningarna efter den vittomfamnande realistiska romanen, den breda epiken, de engagerade samhällsskildringarna och gestaltningen av de stora skeendena.
Hela nittiotalet präglades av missnöje med litteraturen, framfört av många kritiker och debattörer: romankonsten ansågs ha gått i stå. Redan under nittiotalets första år iscensattes en debatt på Författarförbundet: finns det överhuvudtaget något litterärt nittiotal?
Det existerade ett slags rastlös men samtidigt totalt nervlös nervositet inom etablissemanget, en vilja att identifiera trender, bestämma riktlinjer för hur prosan borde se ut (i alla händelser inte som den gjorde, verkade de flesta vara överens om).
Och ropen var många på den brett episka och engagerade realistiska romanens återkomst. Men jag är än idag inte övertygad om att alla debattörer var helt på det klara med vad de menade med realism. I själva verket föreföll det faktiskt som om de längtade efter fyrkantighet. Eller att någon skulle beskriva världen för dem så att de kunde känna sig trygga i världen.
En flitig debattör var Göran Greider, som ville se en ny arbetarroman. En annan var Kay Glans, som lanserade begreppet "skräckel" för vad han ansåg vara ett allt dominerande effektsökeri i samtiden. Skräck och äckel som billiga genvägar till uppmärksamhet. Han exemplifierade med bland andra Stig Larsson, Carina Rydberg och Magnus Dahlström. Glans analys gick ut på att åttiotalslitteraturens pessimistiska världssyn bottnade i föreställningen om att alla maktförhållanden är sado-masochistiska, och att åttitalsförfattarna ägnade sig åt spekulation i våld. (Jag tror att hans utpekande av just de författarna var orättvist, men han satte fingret på ett fenomen som existerade då och existerar idag. Skräckelförfattaren framom andra torde vara Carl-Johan Vallgren, men det finns fler företrädare för skräckromantiken).
Ebba Witt-Brattström initierade en debatt om vad hon menade var ett uttryck för en litterär backlash: kvinnliga författare hade blivit masochister, förhoppningarna om ett jämställt samhälle som hon menade präglade den tidigare generationen hade avlösts av uppgivenhet, självspäkning och underordning inom det kvinnliga skrivandet. Artikeln var intressant, men udden i den var riktad mot just kvinnliga yngre författare, vilket gav den en märklig grundton.
Månadsjournalen siktade också in sin kritik på just kvinnliga författare, i ett slags uthängning av en rad författare som påstods representera en ny mediekåt kvinnlig författartyp. Problemet, som det beskrevs i uthängningsartikeln, var snarare motsatsen till det Witt-Brattström hade moraliserat över: kvinnliga författare sades nu tvärtom vara alldeles för framåt, exhibitionistiska, egotrippade. "Kvinnorna som gör det på skrivbordet" har jag för mig var en av rubrikerna.
De författare som buntades ihop på det här sättet var mycket olika, och jag minns att det egentligen bara var en av de personer som blev intervjuade om denna nya samhällsfara som genomskådade den fälla Månadsjournalen hade gillrat: Stig Larsson, som tog avstånd från idén om en ny egotrippad kvinnlig författartyp, och hävdade att det handlade just om enskilda och mycket olika författarskap.
För övrigt är just förnekandet av individualitet hos kvinnor en mycket gammal historia: de ses som företrädare för sitt kön, som grupp, och inte som enskilda subjekt.
Vid nittiotalets slut skrev Gabriella Håkansson en polemisk artikel om författarnas världsfrånvändhet och deras brist på samtidsorientering. Alexander Skantze skrev ett svar - "here we go again..." för redan då hade man hört det många gånger.
Man ska inte belasta nya författaraspiranter med gamla debatter, men det kan inte skada med litterär nutidshistoria: vad vill en ny författare ta spjärn emot, vilka är de estetiska idealen, och hur ska man förhålla sig till diskussionen om förnyelse respektive tradition?
Ett eko av nittiotalets debatter ägde rum helt nyligen: Manifest för ett nytt litterärt decennium, där en rad författare tog ställning för ett återvändande till en stabil tradition. Ett eko var det utan tvivel... Det var redan då över tio år sedan Skantze skrev "here we go again".
Jag lät vid min första föreläsning eleverna läsa texten eftersom diskussionen om konservatism och förnyelse är så central; här hade vi en grupp ganska nya författare som förespråkade kulturkonservatism, och som menade att nutidens litteratur inte var en utveckling utan ett förfall.
Etablissemanget har länge präglats av å ena sidan en extrem och echaufferad jakt på det revolutionära, å den andra av längtan efter den allmängiltiga och snart nog objektiva skildringen av en förskräcklig värld där man kan sitta trygg i båten. Jag tror att det som efterlyses är en allvetare som klagar på ett sätt som gör det uppenbart att det är som det är, och som ger läsaren (i synnerhet kritikern, som förstås inte vill befinna sig bland perukstockar som förhindrar utveckling) känslan av att vara på rätt sida. En iakttagare som bekräftar att allt är för sent. Lite som dagens Bruno K. Öijer. Att verkligen veta att man är rebell och kraftfullt tar avstånd, och att världens urartning är något man själv är höjd över.
Jag lät eleverna läsa Manifest för ett nytt litterärt decennium eftersom jag ville dra igång en debatt om vad tradition respektive modernism är, och jag hade inte riktigt förväntat mig att eleverna skulle bli så arga på manifestet i fråga. Jag har gjort om det några gånger, delat ut det till nya kurser, och ungdomarna blir lika skitförbannade varje gång.
Det kanske inte är något att förvåna sig över. Men jag har aldrig hört någon säga att det skulle vara fel i sig att återknyta till äldre traditioner.
Jag tänker aldrig insinuera för eleverna att form skulle vara mindre viktigt än innehåll, eller att det skulle finnas ett egenvärde i att undvika ett jämnt muzac- flöde - den skickliga sömnighet som kallas "konsekvens" i nutidens kritikerlingo. ("Varför var det viktigt att få klart boken?" var en ganska talande fråga jag såg riktad till en debutant, antingen tydde den på långtråkighet eller på att intervjuaren ansåg att det i sig är en bedrift att få klart en bok). Det finns heller inget egenvärde i att vara rebell, varken när det gäller form eller innehåll. Det enda jag kan göra är alltså att å ena sidan ge en antydan om hur många och vitt skilda litterära traditioner som existerar, ju fler de tillägnar sig desto större blir deras chanser att få perspektiv på samtiden och låta en egen röst utkristallisera sig - å den andra uppmana dem att bli medvetna om tidens litterära moden och värderingar.
Fortsättning följer.
fredag 20 augusti 2010
Kalendarium
Ha överseende med en opraktisk person som ibland till och med glömmer att fakturera för sina framträdanden* (däremot glömmer jag aldrig att betala skatt, bäst att säga om bloggen skulle få besök av länsfiskalen*). Jag börjar vakna efter sommaren och inser att det är en god idé att ha ett kalendarium här.
21 augusti: Ljusdal.
3 september: Kristianstad.
11 september: Beerwaldhallen.
24 september: Bokmässan.
Uppdatering är på väg. Det är tänkbart att Xerxes och Atossa får tillbringa en lite längre tid hos "mormor och morfar" i september. Men det har blivit som jag befarade - jag har fäst mig så mycket vid dem att jag saknar dem när jag är på resa. Så om det blir någon längre utlandsvistelse igen, så måste de med.
* Oh shit, nu tror ni att jag är miljonär. Nej. Ska man bli det måste man bita i det sura äpplet och skriva en deckare. Eller något åt det hållet. Men jag har en liten buffert och om jag inte passar mig kommer den plötsligt vara slut för att jag glömt att fakturera. Så var det med det.
* Länsfiskalen? Finns den göken? Landsfiskal och länsman har man hört talas om. Men länsfiskal?
21 augusti: Ljusdal.
3 september: Kristianstad.
11 september: Beerwaldhallen.
24 september: Bokmässan.
Uppdatering är på väg. Det är tänkbart att Xerxes och Atossa får tillbringa en lite längre tid hos "mormor och morfar" i september. Men det har blivit som jag befarade - jag har fäst mig så mycket vid dem att jag saknar dem när jag är på resa. Så om det blir någon längre utlandsvistelse igen, så måste de med.
* Oh shit, nu tror ni att jag är miljonär. Nej. Ska man bli det måste man bita i det sura äpplet och skriva en deckare. Eller något åt det hållet. Men jag har en liten buffert och om jag inte passar mig kommer den plötsligt vara slut för att jag glömt att fakturera. Så var det med det.
* Länsfiskalen? Finns den göken? Landsfiskal och länsman har man hört talas om. Men länsfiskal?
torsdag 19 augusti 2010
Egg, bacon, sausage and spam spam spam spam...
Ojdå, jag har inte hört av Blogger angående plupphärvan, men idag kom det här:
"Vi har aktiverat automatisk skräppostidentifiering för kommentarer i vissa bloggar. "Hoppsan, akta er, hur ska det gå? "Nu filtreras kommentarer i Blogger som verkar vara skräppostkommentarer till en Inkorg för skräppost på samma sätt som skräppostmappen i e-posten. När någon lämnar en kommentar i bloggen granskas den mot vår funktion för skräppostidentifiering och kommentarer som identifieras som eventuell skräppost skickas till bloggens Inkorg för skräppost. Du hittar den under Kommentarer | Skräppost.
Du kan hjälpa oss att förbättra vår funktion för automatisk identifiering av skräppostkommentarer genom att kontrollera din Inkorg för skräppost och markera riktiga kommentarer som kanske markerats som skräppost som Ej skräppost. Vi vill alltid veta hur du tycker att vi kan förbättra den här funktionen".
"Disa" som sände massutskick på kinesiska får gärna automatiskt hamna i spamkorgen, i och för sig. Och jag antar att funktionen är till för det - på samma sätt som verifieringsorden är tänkta att förhindra såna här massutskick. För jag tror knappast blogger granskar innehållen i kommentarerna annars.
Den här är fortfarande rolig:
"Vi har aktiverat automatisk skräppostidentifiering för kommentarer i vissa bloggar. "Hoppsan, akta er, hur ska det gå? "Nu filtreras kommentarer i Blogger som verkar vara skräppostkommentarer till en Inkorg för skräppost på samma sätt som skräppostmappen i e-posten. När någon lämnar en kommentar i bloggen granskas den mot vår funktion för skräppostidentifiering och kommentarer som identifieras som eventuell skräppost skickas till bloggens Inkorg för skräppost. Du hittar den under Kommentarer | Skräppost.
Du kan hjälpa oss att förbättra vår funktion för automatisk identifiering av skräppostkommentarer genom att kontrollera din Inkorg för skräppost och markera riktiga kommentarer som kanske markerats som skräppost som Ej skräppost. Vi vill alltid veta hur du tycker att vi kan förbättra den här funktionen".
"Disa" som sände massutskick på kinesiska får gärna automatiskt hamna i spamkorgen, i och för sig. Och jag antar att funktionen är till för det - på samma sätt som verifieringsorden är tänkta att förhindra såna här massutskick. För jag tror knappast blogger granskar innehållen i kommentarerna annars.
Den här är fortfarande rolig:
Näppeligen en frågesport
Vore det alltför taskigt att lyfta fram några tidstypiska utsagor som bollas runt under den förskräckliga middagen, och be läsaren pricka in vem som sa det?
"Kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp" och "Barn är en emotionell investering i framtiden" är inte parodierade utan autentiska yttranden - så autentiska de nu kan bli i den miljö jag satiriserar.
Oscar, c´est moi är för mycket sagt, men denna förment galna person har nog mer gemensamt med mig än de övriga i galleriet.
Men nej. Det är inte personer utan ett alienerat dötugg (ibland inkarnerat i verkliga personer) som middagsbjudningsavsnitten siktar in sig på. Därför vore det fel att nagla fast yttrandena vid de förebilder som kanske är några helt andra irl, eller åtminstone består av mycket mer än det fåtal grälla klyschor som får representera dem.
Kan en feminist ha Jacqueline Kennedy som högsta ideal eller inte, och i så fall, hur skulle man skriva hexameter om det?
Någonstans såg jag någon skriva att porträttet av Lemmy var ömsint, och det hoppas jag. Är det populism? Jag måste ta mig en rejäl funderare på om porträttet av Lemmy verkligen kan vara populistiskt.
"Kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp" och "Barn är en emotionell investering i framtiden" är inte parodierade utan autentiska yttranden - så autentiska de nu kan bli i den miljö jag satiriserar.
Oscar, c´est moi är för mycket sagt, men denna förment galna person har nog mer gemensamt med mig än de övriga i galleriet.
Men nej. Det är inte personer utan ett alienerat dötugg (ibland inkarnerat i verkliga personer) som middagsbjudningsavsnitten siktar in sig på. Därför vore det fel att nagla fast yttrandena vid de förebilder som kanske är några helt andra irl, eller åtminstone består av mycket mer än det fåtal grälla klyschor som får representera dem.
Kan en feminist ha Jacqueline Kennedy som högsta ideal eller inte, och i så fall, hur skulle man skriva hexameter om det?
Någonstans såg jag någon skriva att porträttet av Lemmy var ömsint, och det hoppas jag. Är det populism? Jag måste ta mig en rejäl funderare på om porträttet av Lemmy verkligen kan vara populistiskt.
onsdag 18 augusti 2010
Ljusdal
På lördag åker jag till en naturskön ort: Ljusdal i Hälsingland. Jag ska medverka vid "Poesi på berget" jämte åtta andra författare, däribland poeten Aase Berg, själv bosatt i Hälsingland på ett ställe med det storstilade namnet Övernjöt.
Det leder tankarna till Marianne J:s reflektion om rött och blått, rött som passionens färg och blått som kyskhetens. Jag tar en till mycket tidig Lundgren (det kan för övrigt vara dags att läsa om Salvador Dalis parodiskt
självförhärligande självbiografi, med betoning på parodiskt, tänker jag nu). Det är lustigt att jag så ofta blir tillfrågad i olika sammanhang för att representera en stark kvinna. Uttrycket är komiskt och säger något om hur man betraktar kvinnor idag, ingen skulle drömma om att be en man närvara i egenskap av en stark man.
Till Ljusdal åker jag i egenskap av poet, det här med "stark kvinna" och liknande är en kulturmediefixidé.
En vän ur surrealistgruppen ska till Neapel, så jag visade honom på kartan var de olika kvarteren ligger, och tipsade bland annat om Cappella Sansevero, fascinerande ställe med statyer vars marmorklädsel ser ut som mjukt tyg.
Det leder tankarna till Marianne J:s reflektion om rött och blått, rött som passionens färg och blått som kyskhetens. Jag tar en till mycket tidig Lundgren (det kan för övrigt vara dags att läsa om Salvador Dalis parodiskt
självförhärligande självbiografi, med betoning på parodiskt, tänker jag nu). Det är lustigt att jag så ofta blir tillfrågad i olika sammanhang för att representera en stark kvinna. Uttrycket är komiskt och säger något om hur man betraktar kvinnor idag, ingen skulle drömma om att be en man närvara i egenskap av en stark man. Till Ljusdal åker jag i egenskap av poet, det här med "stark kvinna" och liknande är en kulturmediefixidé.
En vän ur surrealistgruppen ska till Neapel, så jag visade honom på kartan var de olika kvarteren ligger, och tipsade bland annat om Cappella Sansevero, fascinerande ställe med statyer vars marmorklädsel ser ut som mjukt tyg.
söndag 15 augusti 2010
Jippi! Nu även Istanbul!
Jag har blivit inbjuden till European Writers Parliament i Istanbul i november. Istanbul är kulturhuvudstadsår i år. Temat för sammankomsten är "literary landscapes". Vad har hänt? Tidigare har jag blivit inbjuden till rebellseminarium i Litauen och festival om litteratur och frihet i Mexiko, men nu kommer det här - betydligt snällare får man säga: litterära landskap.
Lite frukt och grönt och årstider och natur finns det i mina böcker, och vissa partier av Mäktig tussilago och Pompeji är i den gamla genren idyll, även om mina romaner främst är urbana. Jag tror att "landskap" ska tolkas i vid bemärkelse, det kan nog till och med handla om inre landskap.
Härligt ska det bli iallafall. Istanbul.
Lite frukt och grönt och årstider och natur finns det i mina böcker, och vissa partier av Mäktig tussilago och Pompeji är i den gamla genren idyll, även om mina romaner främst är urbana. Jag tror att "landskap" ska tolkas i vid bemärkelse, det kan nog till och med handla om inre landskap.
Härligt ska det bli iallafall. Istanbul.
Vem kirrade originalet?
Det hände att jag målade av tavlor. Den här har jag ett bestämt minne av att den hette Älg på en kobbe i havsbandet.
(Inte så tokig, om man klickar på den).
Jag har försökt googla fram vem som målade originalet, men inte hittat något ännu. Jag såg den i ett nummer av Blandaren 1978, slöt den till min själ och ville göra en nästan likadan.
Lite deep thoughts:
Man sluter något till sin själ och gör något nästan likadant: det är TRADITIONEN.
Man gör något nästan eller exakt identiskt utan att ha slutit sig till det eller det till sig: det är EFTERAPNINGEN.
Man sluter något till sin själ, mumsar på det, glömmer det och gör något annat: det är fortfarande traditionen, fast förnyad.
Och älgen står där den står.
Jag tillverkade några andra bortkomna tavlor som inspirerats av just det numret. Särkilt en grön.
Jag gillade Blandaren. Humorn, och något slags nästan spöklik dimmighet. Som trettonåring kunde såna här skämt - "Gud älskar alla lamm i sin sprängkåta hage" - tillsammans med besynnerliga teckningar tydligen göra ett bestående intryck, ungefär som John Lennons I am the Walruss.
Jätteprinsesstavlor:
Men den här är lite udda barnteckning eftersom den kommer från det större gangsterkollaget på svart botten. Tänk vad liten man var.
Det nya målandet... pja. Jag vet inte om jag lyckas uppnå tillräcklig självförglömmelse. Min känsla är att teknik och självförglömmelse går hand i hand.
Tekniken har jag aldrig haft. Självförglömmelsen är det som kan röra handen på känn. Har man både och kan man bli en stor konstnär. Och det är ju idag lika viktigt som förr att inte verka konstig, samtidigt som "stor konstnär" har paradoxalt hög status.
Hehe, nejdå, jag siktar inte på att bli en stor målare, utan jag tycker att det här är en rolig reminiscens.
Det är ju alldeles onödigt att måla av en älg på en kobbe i havsbandet. Det är intressant att plocka fram det som gjordes i onödan, och jag tycker ju att samtiden är ganska slätstruken. Avvikelserna är strömlinjeformade, och då kan det vara bra att samla sig, till och med genom att plocka fram de där första impulserna, trevandet efter ett annat slags seende.
Det är augustisöndag, och Lundgren laddar för hösten.
(Inte så tokig, om man klickar på den).
Jag har försökt googla fram vem som målade originalet, men inte hittat något ännu. Jag såg den i ett nummer av Blandaren 1978, slöt den till min själ och ville göra en nästan likadan.
Lite deep thoughts:
Man sluter något till sin själ och gör något nästan likadant: det är TRADITIONEN.
Man gör något nästan eller exakt identiskt utan att ha slutit sig till det eller det till sig: det är EFTERAPNINGEN.
Man sluter något till sin själ, mumsar på det, glömmer det och gör något annat: det är fortfarande traditionen, fast förnyad.
Och älgen står där den står.
Jag tillverkade några andra bortkomna tavlor som inspirerats av just det numret. Särkilt en grön.
Jag gillade Blandaren. Humorn, och något slags nästan spöklik dimmighet. Som trettonåring kunde såna här skämt - "Gud älskar alla lamm i sin sprängkåta hage" - tillsammans med besynnerliga teckningar tydligen göra ett bestående intryck, ungefär som John Lennons I am the Walruss.
Jätteprinsesstavlor:
Men den här är lite udda barnteckning eftersom den kommer från det större gangsterkollaget på svart botten. Tänk vad liten man var. Det nya målandet... pja. Jag vet inte om jag lyckas uppnå tillräcklig självförglömmelse. Min känsla är att teknik och självförglömmelse går hand i hand.
Tekniken har jag aldrig haft. Självförglömmelsen är det som kan röra handen på känn. Har man både och kan man bli en stor konstnär. Och det är ju idag lika viktigt som förr att inte verka konstig, samtidigt som "stor konstnär" har paradoxalt hög status.
Hehe, nejdå, jag siktar inte på att bli en stor målare, utan jag tycker att det här är en rolig reminiscens.
Det är ju alldeles onödigt att måla av en älg på en kobbe i havsbandet. Det är intressant att plocka fram det som gjordes i onödan, och jag tycker ju att samtiden är ganska slätstruken. Avvikelserna är strömlinjeformade, och då kan det vara bra att samla sig, till och med genom att plocka fram de där första impulserna, trevandet efter ett annat slags seende.
Det är augustisöndag, och Lundgren laddar för hösten.
onsdag 11 augusti 2010
Ryck inte i våra pluppar!
En gång i tiden hade jag en bra ordning i mitt bibliotek: de skönlitterära författarna stod i bokstavsordning, för övrig litteratur hade jag en tematisk indelning som gjorde att det gick snabbt att hitta t.ex konstböcker, litteraturteori eller böcker om idéhistoria. För varje flytt har det blivit mer och mer huller om buller; en halv hylla kan nu fyllas av författare på F och den andra av en blandning av gamla recensionsexemplar, några författare på G och resten strött och blandat: ett latinlexikon, en guidebok, några Dostojevskij, början på författarna på A, och så en del kuriosa. 
Jag tänkte att jag skulle fixa en ordning igen, och när jag satte igång med inventeringen dök plötsligt den här upp: Vi fixar TV-hunden. Jag har inget som helst minne av att ha läst den, men jag gillar omslaget och visst blir man ganska nyfiken.
Den öppnar så här:
- Förbaskade raggare!
- Va sa du, Thore?
- Vi fixar allt, va?
Två av mina systrar har skrivit sina namn i boken, jag ska höra efter vem som saknar den mest, och om det är något de rekommenderar.
På förekommen anledning - tror jag iallafall, det är inte lätt att veta i våra elektroniska dagar - vill jag säga: ge sjutton i att norpa pluppar. Jag ska inte uppehålla mig för länge vid detta, den som tycker att det är lika förbryllande som titeln, omslaget och de första replikerna till Vi fixar TV-hunden kan läsa kommentarerna under föregående inlägg. Om någon har en lösning på pluppmysteriet (och det här med specific.click och annat strul i sitemetern - är det vanligt? Vad beror det på? Hur går det till när riktigt gamla kommentarer dyker upp i fältet "senaste kommentarer"?) får gärna tipsa.
Nu till något allvarligare. Idag recenserar Nils Schwarz en ny reportagebok om Ciudad Juarez . "Mördandet har blivit en livsstil i Juarez, en gatukultur". Det påminner förstås om vissa kvarter i Neapel, även om situationen är mycket värre i norra Mexiko. Våldet är inte endast "rationellt", om man med det menar något som syftar till ekonomisk vinst. Det här är rena självklarheter, de rituella inslagen i våldsutövningen är inte "överkurs", inte så att säga ett grädde på moset, utan de är själva våldsutövningen.
Det finns andra allvarliga frågor som jag kommer att återkomma till, men nu ska jag kolla upp vad den där Vi fixar TV-hunden handlar om.
Jag tänkte att jag skulle fixa en ordning igen, och när jag satte igång med inventeringen dök plötsligt den här upp: Vi fixar TV-hunden. Jag har inget som helst minne av att ha läst den, men jag gillar omslaget och visst blir man ganska nyfiken. Den öppnar så här:
- Förbaskade raggare!
- Va sa du, Thore?
- Vi fixar allt, va?
Två av mina systrar har skrivit sina namn i boken, jag ska höra efter vem som saknar den mest, och om det är något de rekommenderar.
På förekommen anledning - tror jag iallafall, det är inte lätt att veta i våra elektroniska dagar - vill jag säga: ge sjutton i att norpa pluppar. Jag ska inte uppehålla mig för länge vid detta, den som tycker att det är lika förbryllande som titeln, omslaget och de första replikerna till Vi fixar TV-hunden kan läsa kommentarerna under föregående inlägg. Om någon har en lösning på pluppmysteriet (och det här med specific.click och annat strul i sitemetern - är det vanligt? Vad beror det på? Hur går det till när riktigt gamla kommentarer dyker upp i fältet "senaste kommentarer"?) får gärna tipsa.
Nu till något allvarligare. Idag recenserar Nils Schwarz en ny reportagebok om Ciudad Juarez . "Mördandet har blivit en livsstil i Juarez, en gatukultur". Det påminner förstås om vissa kvarter i Neapel, även om situationen är mycket värre i norra Mexiko. Våldet är inte endast "rationellt", om man med det menar något som syftar till ekonomisk vinst. Det här är rena självklarheter, de rituella inslagen i våldsutövningen är inte "överkurs", inte så att säga ett grädde på moset, utan de är själva våldsutövningen.
Det finns andra allvarliga frågor som jag kommer att återkomma till, men nu ska jag kolla upp vad den där Vi fixar TV-hunden handlar om.
måndag 9 augusti 2010
Tigerbossen är skitförbannad
Det här börjar nästan bli lika urartat som när folk bara spelar sin egen musik i ett sommarprat. Kära hjärtanes hörninini, men jag kan inte låta bli. Nedan två till Lundgren 79. De två konstperioder jag gillade mest var renässansen och impressionismen; vilken av dem som inspirerat dessa är väl uppenbart:
Den här målade jag i Rom 1980, for tyvärr illa i någon flytt, har blivit dammigare än den var:
En del har blivit nästan helt förstörda, som den här:
Rom 1980. Rätt fina hattar.
Men jag har ett bestämt minne av att min konstlärare bidrog med några penseldrag på glaset.
Det här är riktigt fräsch musik. Mussorgsky, Tavlor på en utställning.
Tigerbossen är skitförbannad. Expressen lockade igår med nåt i stil med "gangsterkungen berättar exklusivt från fängelset: maktkampen, miljonerna, mordförsöket". Tigerbossen hävdar att maffiaromantiken måste avskaffas.
- Vad är det för jävla trams, säger han.
Han är en sån nymoralist, den där...
Den här målade jag i Rom 1980, for tyvärr illa i någon flytt, har blivit dammigare än den var:
En del har blivit nästan helt förstörda, som den här:
Rom 1980. Rätt fina hattar.
Men jag har ett bestämt minne av att min konstlärare bidrog med några penseldrag på glaset.
Det här är riktigt fräsch musik. Mussorgsky, Tavlor på en utställning.
Tigerbossen är skitförbannad. Expressen lockade igår med nåt i stil med "gangsterkungen berättar exklusivt från fängelset: maktkampen, miljonerna, mordförsöket". Tigerbossen hävdar att maffiaromantiken måste avskaffas.
- Vad är det för jävla trams, säger han.
Han är en sån nymoralist, den där...
Unplugged due
När jag målade de här tavlorna hade jag avslutat min gangsterroman Ett korthus av glas, och skrev mest av allt sagor.
Jag gillade att försöka måla ljusmattor, i synnerhet solnedgångar.
Men nu antar jag att jag borde börja tänka på pengar och ära, inte vet jag.
Konstpaus due
Jag målade ganska många nakna damer. Inte en naken herre, det är ju rätt självklart (det hade jag ju tyckt var fasansfullt pinsamt). Jag målade på duk men också på baksidan av tapeter.* Jag har för mig att jag hade ena ögat på en befintlig tavla när jag målade den här. Den ena kvinnan tvättar ansiktet - det kan se ut som att hon dricker ur handen, men eftersom de tvättar sig i karet och har handdukar (varav en är hängd över karets kant) är det nog ansiktstvätt det handlar om. Och jag använde så mycket vatten för att göra den här att man kan se att duken buktar i kanterna.
Och jo, jag har plockat fram penslarna igen. Festina lente. Än så länge visar jag bara Lundgrens sjuttiotal (utom Giorgionegrejen som var senare).
*För att det inte ska bli några missförstånd här, så handlar det inte om någon övernaturlig förmåga att gå genom väggar och måla på baksidan av tapeterna från den andra sidan; utan jag tog tapetväv från några rullar som blivit över efter en tapetsering.
fredag 6 augusti 2010
Majestätsbrott och trolldom
Varsågoda, ett sommarkryss. Bloggandets möjligheter har knappt ens börjat gå upp för yours huldly.
Rubriken innehåller en ledtråd till en av frågorna i krysset. Den svåraste. Jag hade själv inte klarat det om jag inte hade vetat det.
Detektiv Edgar J Svantesson har kuppat in en sommarföljetång under förra inlägget. Av allt att döma en alldeles sann historia.
Detaljplaneringen om Allsången Big Spender har inte framskridit nämnvärt, eftersom teknikens utveckling släpar efter, så alla sånglärkor får väl göra röstövningar och värma upp stämbanden så länge:
Minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånnemeeeeej.
Bagare Bengtsson bakar bara bruna brända bullar.
Sommarkryssets design är mer än lovligt barnslig, snudd på genant, det ska åtgärdas när vädret blivit sämre.
Rubriken innehåller en ledtråd till en av frågorna i krysset. Den svåraste. Jag hade själv inte klarat det om jag inte hade vetat det.
Detektiv Edgar J Svantesson har kuppat in en sommarföljetång under förra inlägget. Av allt att döma en alldeles sann historia.
Detaljplaneringen om Allsången Big Spender har inte framskridit nämnvärt, eftersom teknikens utveckling släpar efter, så alla sånglärkor får väl göra röstövningar och värma upp stämbanden så länge:
Minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånne minnemannemånnemeeeeej.
Bagare Bengtsson bakar bara bruna brända bullar.
Sommarkryssets design är mer än lovligt barnslig, snudd på genant, det ska åtgärdas när vädret blivit sämre.
onsdag 4 augusti 2010
The Pretender part two
Att lägga patience med en vanlig kortlek i sommarstugan i väntan på "uppehåll" eller kanske förnyad tropisk hetta under gammaldags svenska somrar som inte var antingen sån här tropisk hetta som jag nämnde eller skyfall, utan växlande molnighet, spridda skurar, ihållande strilregn eller för all del sol, och kortleken kom fram i väntan på "uppehåll", som jag nämnde, är nog ett minne blott. Även om det fortfarande är roligare att spela kort irl (bluffstopp kräver att fysiska personer trixar med en materiell kortlek) så känns papperskortspatiencen klunsig och klantig i jämförelse med sina elektroniska varianter.
The Pretender är inte en patience. Jag vet inte vad det kallas. Poängen är att man ska lösa det själv, och det har jag gjort, både part one och part two. Men för den som fastnar finns det facit på YouTube att tjuvkika på.
Lite knep och knåp, alltså.
The Pretender är inte en patience. Jag vet inte vad det kallas. Poängen är att man ska lösa det själv, och det har jag gjort, både part one och part two. Men för den som fastnar finns det facit på YouTube att tjuvkika på.
Lite knep och knåp, alltså.