Vita handskar

Jag hajade till inför en moralisk invändning mot Maria Zennströms roman Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? En i övrigt mycket positiv recension har nämligen fått en ledsen slutkläm.
"Varför måste det försonande ljuset på slutet sammanfalla med att Maria äntligen får en snäll och älskande man, det vill säga återigen blir till i en manlig blick? Det är en besvikelse."
Det får mig att tänka på en liten volym med sedelärande kristna berättelser för barn, Skymningsberättelser, som jag läste fascinerat när jag var liten. Jag kommer inte från någon religiös familj, men vi hade några uppbyggliga barnböcker från min mammas barndomshem (tyvärr gav jag bort de flesta vid ett festligt Pippi Långstrump-tillfälle, men det berättar jag om någon annan gång).
En av historierna i Skymningsberättelser började så här: "Små pojkar gråta när de bliva agade. Små flickor gråta när de bliva besvikna".
Och kritiker gråta väl också ibland. Recensentens klagan över att en roman som av titeln att döma åtminstone i någon mån borde tangera temat kärlekslängtan (jag har ännu inte läst den) slutar med funnen kärlek - det måste vara en ganska modern besvikelse.
Jag undrar om den där formuleringen inte är ett exempel på "negativ uppbygglighet". Uttrycket myntades av ett par danskar i en bok för några år sedan (Kritik av den negativa uppbyggligheten). Jag har nämnt den i förbigående här i bloggen apropå strömlinjeformad rebelliskhet. Danskarna hävdade att avvikelsen, provokationen och till och med det subversiva har blivit norm, eller kanske snarare mode. Några konservativa ideal, menade danskarna, ser man däremot inte skymten av.
En sanning med modifikation, och det finns många invändningar man kan göra mot den boken. Men just detta slags omvända moraliserande - aja baja författaren, boken kan inte sluta med att kvinnan möter en man! - som jag tycker är en riktig muntration när det gäller kritikeromdömen och värderingar - ÄR negativ uppbygglighet. Kanske ingenting illustrerar begreppet bättre. I verkligheten händer det att folk gråter för att relationer går i kras eller för att de inte finner kärlek, men i litteraturteorins kyska himmel - eller åtminstone en del litteraturteoris - råder karga regler, och där kan det hända att kritiker brister i gråt av rakt motsatt anledning.
Lyckliga slut brukar överhuvudtaget inte anses litterärt rumsrena, och så har det varit länge: i modern tid är det bara pigromaner, Harlekins och damtidningsnoveller som slutar med att hjältinnan får sin hjälte. (Ett intressant undantag: Brigitte Le Treuts roman Spiral från 1997). Västerländsk negativ uppbygglighet är ingen ny uppfinning.
Jag diskuterade nyligen en annan recension, där det hävdades att den litterära kvaliteten solkades ner av blotta misstanken om självbiografisk bakgrund. Det exemplet var mer upprörande, men besläktat: inför vissa ämnen händer det att kritiker tar på sig vita handskar, ungefär som tidiga antropologer när de skulle vidröra primitiva föremål.