Vad fan är autofiction. Autofiction är ett kadaver. Låt kadaverbegreppen begrava sina kadaverbegrepp: ge fan i att kalla Myggor och tigrar autofiction.
Auto, betyder väl själv och fiction, något som är påhittat? Autofiction, något som man har hittat på själv, torde vara en vanlig skönlitterär text (om man utgår ifrån att författaren har hittat på själv, eller hur man nu ska säga, cirkelbevis blev det).
Vilket innebär att Myggor och tigrar inte är autofiction, den är ju inte påhittad.
Jag tror att det betyder något mittemellan dokusåpa och lögn, som det används på kultursidorna. Det är ett slingrigt begrepp. Ett postpostpostpostpostmodernt begrepp som går ut på att grumla gränsen mellan sant och falskt. De kan kalla André Bretons Nadja autofiction om de vill, men inte Myggor och tigrar. På något underligt sätt har "autofiction" och "strip lit" använts om M&T för att på ett lite snett och billigt sätt försöka göra den gångbar i dn-korridorer: om man kan komma runt distinktionen mellan sant och falskt, oerhört viktigt för en del, om man kan grumla den gränsen, så förgriper man sig på verket men det blir plötsligt möjligt att missförstå den på ett betryggande vis. Men jag tror främst att det ligger något slags rädsla bakom, "autofiction" är ett slags sköld som man håller upp för att slippa konfronteras med orden direkt.
Svantesson: ja Madsen, den skojaren. Heh. Jag tror inte att det är så autofiction används - det finns en holländare eller vad han är som myntat begreppet, och jag har inte någon koll på hur han använder det, bara på hur det används i en del artiklar och så, och så långt kan jag säga att jag verkligen inte accepterar etiketten, lika lite som jag accepterar strip lit. Det finns ju en del såna här amerikanska eller amerikanskinspirerade "true stories" som visat sig vara vad som förr i världen hade blivit kallat för bluff (det går inte att säga bluff idag eftersom det bara finns fiktion - obs ironi!). Liza Marklunds/Mia Erikssons Gömda förefaller väl vara en sådan, till exempel. Men jag tror inte att man använder autofiction heller om Mia Erikssons egna böcker (heter hon så, ursäkta om jag blandar ihop det), av en enda orsak: "autofiction", hur illa jag personligen än tycker om begreppet, anses lite fint. Det är lite fint. I och för sig lite tarvligt också à la dokusåpa, men ändå på det hela taget något annat än amerikanska eller amerikanskinfluerade true stories (de ska handla om människoöden som väcker medlidande eller fasa och som helst har ett lyckligt slut - någon som tar sig upp ur misär, eller lär sig försonas med hemsk barndom eller ruskiga händelser och olyckor, och berättar om detta på ett rakt sätt, ungefär som hos Oprah Winfrey). Det kallas inte autofiction, tror jag. Jag tror det var någon för några år sedan som hittade på en historia om att ha varit narkoman och uteliggare, vilket visade sig vara ej med sanningen överensstämmande. Det kallas inte autofiction heller, tror jag. Autofiction betyder nämligen ingenting, om du frågar mig. Augustinus Bekännelser kanske var autofiction när han låtsades att han mindes hur han pallade äpplen som barn. Eller Knausgård när han skriver in ett jag i en roman som låtsas att det är Knausgård som går till Konsum.
Fast Knausgård hävdar ju att han skriver ner sin vardag rakt av. Om jag förstod dig rätt så ska autofiction innehålla element som gör att man kan tvivla på att det sanna är sant?
Just Knausgård, i del två så beskriver han hur han sparkar in en toadörr (hans gravida fru har låst sig inne), fast vem klarar av att sparka in en svensk toadörr, i Sverige har toadörrar för vana att gå utåt. tja, efter att läst det, Knausgård är precis lika skönlitterär som den vanliga romanförfattaren. Var det Knausgård sätt att få läsaren att undra över gränsen mellan sant och falskt?
Nu tycker jag att böckerna är värda att läsa ändå, men Kanusgård, fru och barn i böckerna, är inte desamma som de i verkliga livet.
Knausgård är autofiction. Det perfekta identifikationsobjektet för stockholmskt genomsnittligt kulturmediefolk. Och foten riktad mot kvinnor och barn, det kittlar härligt. "Allas vår botten", verkligen. Jag tror att jag vet varför den heter Min Kamp, förresten... Men det tar jag en annan gång.
En ettrig en: ja, jag känner igen det på något vis - en krånglig historia. Jag har inte läst det här avsnittet hos Knausgård, hur resonerar han kring att han sparkar in dörren till toaletten?
Maja, kommer inte ihåg hur han resonerade, blev bara så tagen av att karl`n sparkade in dörren, och kunde gå därifrån :-)
Störde mig på att han hade suttit och brett ut sig i något TV-program hur han helt sanningsenligt bara redogjorde för sin vardag. Och så hamnade jag direkt på något som jag upplevde som en uppdiktad historia.
Svenska ytterdörrar går också utåt, by the way. I en av Sjövall-Wahlöfs (ursäkta stavningen) böcker så finns det en scen där poliserna med Beck och Gunvald Larsson befinner sig utanför en lägenhetsdörr, högt upp i ett hus. Av någon anledning så får Gunvald för sig att han ska slå in dörren (kanske sett filmen med John Wayne?), han kastar sig med full kraft mot dörren, som inte bara går inåt utan också inte ens är stängd. Gunvald fortsätter med god fart genom lägenheten och ut genom ett fönster där han som väl är blir hängande i fösnterkarmen. Mycket rolig scen, skulle vilja se Persbrandt i den. :-)
Jahapp. Berättarjaget låtsas att Knausgård sparkar in dörren till den toalett där hans gravida hustru har låst in sig för att uträtta sina behov och/eller slippa undan berättarjaget. Jag har läst några avsnitt av Min Kamp, tillräckligt för att förstå vad det är för "botten" som beskrivs som allas vår.
clam: egnefortelling, hahaha.... är det autofiction på norsk? Heter det så?
John Wayne-parodin på sparka in dörrar skulle jag gärna se. Jag kommer att tänka på en scen i Robert Harris' Pompejiroman: den har en ingenjörshjälte som kommer till det slöa och ineffektiva Pompeji för att reparera akvedukten på 24 timmar, han konfronteras med tröga och dumma politiker som inte förstår hur bråttom det är, vid ett tillfälle begär han audiens hos borgmästaren, tror jag det är, men slaven stoppar honom och säger att borgmästaren badar bastu (som ett slags sinnebild för sydländsk förslappning tror jag). Ingenjören knuffar undan slaven och stormar in i huset och vidare rakt in i bastun, där de skumma och korrupta kommunalpolitikerna sitter. Han har ett slags rekommendationsbrev skrivet av Plinius den äldre i handen, om jag vill minnas, som han viftar med åt de pompejanska politikerna. Nu är i och för sig inte romersk bastu som turkisk, brevet behöver alltså inte ha blivit indränkt av ånga... det räcker med att säga att det är en ganska orealistisk scen ändå, utifrån hur det gick till i det gamla Rom. Hjälten i Harris' bok är en modern hjälte, bara det att försöka reparera akvedukten på 24 timmar är på något sätt ganska modernt. Ja, från det ena till det andra, så att säga. Kanske apropå hjältar som kämpar mot tröghet, ineffektivitet, eller nåt annat.
Aha, Maja - jag har inte läst boken ifråga. Läste väl om snubben när boken kom (men minnet är kort) o eftersom han är norrman tog jag för givet att handlingen utspelar sig i Nörge.
Knausgård och Sveland är samma sorts litteratur men motpoler. Jag gillade Bitterfittan rätt bra faktiskt, även om jag inte tycker det är så bra litteratur egentligen. Knausgård är mer pretto men det är samma sorts flöde och lite samma projekt men från motsatta utgångspunkter. Fast Knausgård super mer. Kan vara en förklaring till "sparka in dörren till gravida kvinnan" (har inte läst just det avsnittet men det låter inte precis som nåt en person gör nykter).
zigge: jag har som sagt bara läst här och var, men jag har uppfattat en hel del oreflekterat kvinnoförakt i Min Kamp. Och apropå "allas vår botten", så finns det ju de som menar att föraktet för kvinnor är kulturens fundament. Att det således också är alla kvinnors botten.
clam: jag har en teori om varför! håller på den tills länge, tills jag kollat upp det.
Det här är en rätt ingående artikel där det (tycker jag) framgår att Min Kamp är bajslitteratur: http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/litterar-befrielsekamp-i-sverigeexil_4290661.svd
"Kan "autofiction" betyda något autobiografiskt skrivet som visat sig inte vara sant?" undrar Edgard J Svantesson. Ja, Edgar, där slog du nog huvudet på spiken. Åtminstone när man diskuterar Myggor och tigrar.
Auto, betyder väl själv och fiction, något som är påhittat?
SvaraRaderaAutofiction, något som man har hittat på själv, torde vara en vanlig skönlitterär text (om man utgår ifrån att författaren har hittat på själv, eller hur man nu ska säga, cirkelbevis blev det).
Vilket innebär att Myggor och tigrar inte är autofiction, den är ju inte påhittad.
Vad menas med autofiction på kultursidorna?
Begreppet autofiction har alltid gjort mig anings mer förvirrad än vad jag är i vanliga fall.
SvaraRaderaJag tror att det betyder något mittemellan dokusåpa och lögn, som det används på kultursidorna. Det är ett slingrigt begrepp. Ett postpostpostpostpostmodernt begrepp som går ut på att grumla gränsen mellan sant och falskt.
SvaraRaderaDe kan kalla André Bretons Nadja autofiction om de vill, men inte Myggor och tigrar. På något underligt sätt har "autofiction" och "strip lit" använts om M&T för att på ett lite snett och billigt sätt försöka göra den gångbar i dn-korridorer: om man kan komma runt distinktionen mellan sant och falskt, oerhört viktigt för en del, om man kan grumla den gränsen, så förgriper man sig på verket men det blir plötsligt möjligt att missförstå den på ett betryggande vis. Men jag tror främst att det ligger något slags rädsla bakom, "autofiction" är ett slags sköld som man håller upp för att slippa konfronteras med orden direkt.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaKan "autofiction" betyda något autobiografiskt skrivet som visat sig inte vara sant? Här var marshal Chris Madsen en förgrundsgestalt.
SvaraRadera/ Edgard J Svantesson
Svantesson: ja Madsen, den skojaren. Heh. Jag tror inte att det är så autofiction används - det finns en holländare eller vad han är som myntat begreppet, och jag har inte någon koll på hur han använder det, bara på hur det används i en del artiklar och så, och så långt kan jag säga att jag verkligen inte accepterar etiketten, lika lite som jag accepterar strip lit.
SvaraRaderaDet finns ju en del såna här amerikanska eller amerikanskinspirerade "true stories" som visat sig vara vad som förr i världen hade blivit kallat för bluff (det går inte att säga bluff idag eftersom det bara finns fiktion - obs ironi!). Liza Marklunds/Mia Erikssons Gömda förefaller väl vara en sådan, till exempel. Men jag tror inte att man använder autofiction heller om Mia Erikssons egna böcker (heter hon så, ursäkta om jag blandar ihop det), av en enda orsak: "autofiction", hur illa jag personligen än tycker om begreppet, anses lite fint. Det är lite fint. I och för sig lite tarvligt också à la dokusåpa, men ändå på det hela taget något annat än amerikanska eller amerikanskinfluerade true stories (de ska handla om människoöden som väcker medlidande eller fasa och som helst har ett lyckligt slut - någon som tar sig upp ur misär, eller lär sig försonas med hemsk barndom eller ruskiga händelser och olyckor, och berättar om detta på ett rakt sätt, ungefär som hos Oprah Winfrey). Det kallas inte autofiction, tror jag. Jag tror det var någon för några år sedan som hittade på en historia om att ha varit narkoman och uteliggare, vilket visade sig vara ej med sanningen överensstämmande. Det kallas inte autofiction heller, tror jag.
Autofiction betyder nämligen ingenting, om du frågar mig. Augustinus Bekännelser kanske var autofiction när han låtsades att han mindes hur han pallade äpplen som barn. Eller Knausgård när han skriver in ett jag i en roman som låtsas att det är Knausgård som går till Konsum.
Eller Sylvia Plaths Glaskupan, eller Strindbergs Inferno. Autofiction finns inte om du frågar mig.
SvaraRaderaHar aldrig funnits.
SvaraRaderaMen se så autofiktivt - berättarjaget låtsas att Knausgård går till Konsum!
SvaraRaderaFast Knausgård hävdar ju att han skriver ner sin vardag rakt av. Om jag förstod dig rätt så ska autofiction innehålla element som gör att man kan tvivla på att det sanna är sant?
SvaraRaderaJust Knausgård, i del två så beskriver han hur han sparkar in en toadörr (hans gravida fru har låst sig inne), fast vem klarar av att sparka in en svensk toadörr, i Sverige har toadörrar för vana att gå utåt. tja, efter att läst det, Knausgård är precis lika skönlitterär som den vanliga romanförfattaren. Var det Knausgård sätt att få läsaren att undra över gränsen mellan sant och falskt?
Nu tycker jag att böckerna är värda att läsa ändå, men Kanusgård, fru och barn i böckerna, är inte desamma som de i verkliga livet.
Kanske toadörrarna går inåt i Norge *S*
SvaraRaderaJag har bara läst här och där i Min Kamp. Men det märks att han saltar notan, så att säga. Tar i för effektens skull.
SvaraRaderaMoi Marie, toadörrarna kanske går inåt i Norge, fast dörren ifråga var i Stockholm :-)
SvaraRaderaså medvetet "fel" eller inte? :-)
Jag har råkat ut för toadörrar som går inåt, i Italien, mycket knepigt om toan ifråga är av det mindre slaget, vad tänkte byggaren på. :-)
SvaraRaderaKnausgård är autofiction. Det perfekta identifikationsobjektet för stockholmskt genomsnittligt kulturmediefolk. Och foten riktad mot kvinnor och barn, det kittlar härligt. "Allas vår botten", verkligen.
SvaraRaderaJag tror att jag vet varför den heter Min Kamp, förresten... Men det tar jag en annan gång.
En ettrig en: ja, jag känner igen det på något vis - en krånglig historia.
SvaraRaderaJag har inte läst det här avsnittet hos Knausgård, hur resonerar han kring att han sparkar in dörren till toaletten?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaMaja, kommer inte ihåg hur han resonerade, blev bara så tagen av att karl`n sparkade in dörren, och kunde gå därifrån :-)
SvaraRaderaStörde mig på att han hade suttit och brett ut sig i något TV-program hur han helt sanningsenligt bara redogjorde för sin vardag. Och så hamnade jag direkt på något som jag upplevde som en uppdiktad historia.
Svenska ytterdörrar går också utåt, by the way. I en av Sjövall-Wahlöfs (ursäkta stavningen) böcker så finns det en scen där poliserna med Beck och Gunvald Larsson befinner sig utanför en lägenhetsdörr, högt upp i ett hus. Av någon anledning så får Gunvald för sig att han ska slå in dörren (kanske sett filmen med John Wayne?), han kastar sig med full kraft mot dörren, som inte bara går inåt utan också inte ens är stängd. Gunvald fortsätter med god fart genom lägenheten och ut genom ett fönster där han som väl är blir hängande i fösnterkarmen. Mycket rolig scen, skulle vilja se Persbrandt i den. :-)
Maja, ta sig in på en liten trång toa, där dörren går inåt om man som jag tar upp en del plats, är inte helt lätt. :-)
SvaraRaderaJahapp. Berättarjaget låtsas att Knausgård sparkar in dörren till den toalett där hans gravida hustru har låst in sig för att uträtta sina behov och/eller slippa undan berättarjaget.
SvaraRaderaJag har läst några avsnitt av Min Kamp, tillräckligt för att förstå vad det är för "botten" som beskrivs som allas vår.
The bottom is nådd.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaclam: egnefortelling, hahaha.... är det autofiction på norsk? Heter det så?
SvaraRaderaJohn Wayne-parodin på sparka in dörrar skulle jag gärna se.
Jag kommer att tänka på en scen i Robert Harris' Pompejiroman: den har en ingenjörshjälte som kommer till det slöa och ineffektiva Pompeji för att reparera akvedukten på 24 timmar, han konfronteras med tröga och dumma politiker som inte förstår hur bråttom det är, vid ett tillfälle begär han audiens hos borgmästaren, tror jag det är, men slaven stoppar honom och säger att borgmästaren badar bastu (som ett slags sinnebild för sydländsk förslappning tror jag). Ingenjören knuffar undan slaven och stormar in i huset och vidare rakt in i bastun, där de skumma och korrupta kommunalpolitikerna sitter. Han har ett slags rekommendationsbrev skrivet av Plinius den äldre i handen, om jag vill minnas, som han viftar med åt de pompejanska politikerna. Nu är i och för sig inte romersk bastu som turkisk, brevet behöver alltså inte ha blivit indränkt av ånga... det räcker med att säga att det är en ganska orealistisk scen ändå, utifrån hur det gick till i det gamla Rom. Hjälten i Harris' bok är en modern hjälte, bara det att försöka reparera akvedukten på 24 timmar är på något sätt ganska modernt.
Ja, från det ena till det andra, så att säga. Kanske apropå hjältar som kämpar mot tröghet, ineffektivitet, eller nåt annat.
Aha, Maja - jag har inte läst boken ifråga. Läste väl om snubben när boken kom (men minnet är kort) o eftersom han är norrman tog jag för givet att handlingen utspelar sig i Nörge.
SvaraRaderaMoi Marie: jomen det hade ju kunnat vara en förklaring också. Norska dassdörrar kanske är lite annorlunda.
SvaraRaderaKnausgård och Sveland är samma sorts litteratur men motpoler. Jag gillade Bitterfittan rätt bra faktiskt, även om jag inte tycker det är så bra litteratur egentligen. Knausgård är mer pretto men det är samma sorts flöde och lite samma projekt men från motsatta utgångspunkter. Fast Knausgård super mer. Kan vara en förklaring till "sparka in dörren till gravida kvinnan" (har inte läst just det avsnittet men det låter inte precis som nåt en person gör nykter).
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderazigge: jag har som sagt bara läst här och var, men jag har uppfattat en hel del oreflekterat kvinnoförakt i Min Kamp. Och apropå "allas vår botten", så finns det ju de som menar att föraktet för kvinnor är kulturens fundament. Att det således också är alla kvinnors botten.
SvaraRaderaclam: jag har en teori om varför! håller på den tills länge, tills jag kollat upp det.
Det här är en rätt ingående artikel där det (tycker jag) framgår att Min Kamp är bajslitteratur:
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/litterar-befrielsekamp-i-sverigeexil_4290661.svd
"Kan "autofiction" betyda något autobiografiskt skrivet som visat sig inte vara sant?" undrar Edgard J Svantesson.
SvaraRaderaJa, Edgar, där slog du nog huvudet på spiken.
Åtminstone när man diskuterar Myggor och tigrar.
Anonym 21.46: Och vad är det du menar inte skulle vara sant?
SvaraRadera